Då han inte hade fått finna ro i den idylliska dalen han hade hittat så var han tvungen att finna någon annanstans att slicka sina sår, en grotta skulle vara optimalt men i värsta fall fick han väl ta sig ner från bergen över huvud taget och vänta med sin vandring.
Han fick snart syn på en grotta och tog sig mot den.
Väl i närheten kände han en doft av en främmande tik, han visste inte om hon var kvar eller om hon bara huserat i grottan en stund för att sedan ge sig av, men för att undvika att skrämma någon så valde han att tala innan han gick in i själva grottan.
"Jag är en ensam skadad vandrare som bara vill vila en stund"
Hans bas-stämma ekade litet i grottans mynning och han visste att ifall det inte var någon i grottan skulle han skämmas lite för sig själv då det måste ha sett dumt ut att tala med ingenting.
Han rörde sig närmre grottöppningen i fråga.

Grottan hade visat sig vara ett bra skydd. Här hade hon valt att stanna. I alla fall ett tag. Tills skräcken släppt sitt tag om henne och hon känner att hon är stark nog att fortsätta. Det har visat sig vara ett bra ställe att träna på. Och bergsgetterna och lamorna (djur hon inte kan namnet på) är bra föda. De sistnämnda är något lättare att fånga.

Den gråbruna tiken ligger i grottan och vilar. Det är en lugn dag. Hon klandrar fortfarande sig själv för att hon bara stack och lämnade valpen Ezekiel ensam kvar i Ötamon. Det var inte meningen. Men den där vargen som sugit själva livet ur en annan hade skrämt henne så djupt att hon inte vågat stanna. Hon vågade inte vända om tillbaka till valpen. Den skammen får hon dras med så länge hon lever. Hon har heller ingen tanke på att gå tillbaka. Skogen med de glödande blommorna är en ondskans plats. Liksom bergen med de röda klipporna. Även om hon inte minns orsaken till det sistnämnda.

Jag är en ensam och skadad vandrare som bara vill vila en stund.
Den främmande stämman går tiken att hoppa högt och hjärtat hotar att bryta sig ut ur bröstkorgen. Det tar några sekunder innan hon hittar andan igen. Först tänker tiken att hon kanske har inbillat sig det. Men det var allt för verkligt. På darriga ben rör hon sig närmare öppningen. Där stelnar hon till när hon får sin på den väldiga ljusa hanen. Han har benbitar som sticker upp ur ansiktet och andra delar av kroppen. Vad har han råkat ut för? Stötte han på samma främling som hon gjorde? Kanske inte. Främlingen hon mötte på i Ötamon hade lämnat sitt offer orört på utsidan. Inga ben stack ut ur dess kropp.
Den isblå blicken vilar skrämt på främlingen. Tiken själv är fortfara rätt mager. Även om hon börjar se starkare ut. Hennes kropp när fortfarande tecken av att hon har valpar även om hon inte minns det. Hon skulle inte ha en chans mot denne främling om han skulle visa sig vara aggressiv. Tiken håller sig fortfarande inne i skuggan i grottan.
"Det finns inte plats för fler här". Svarar hon och försöker hålla rösten stadig men den bryta på vissa ställen. Visst finns det plats för fler i grottan. Men det är hennes grotta. Vart ska hon ta vägen om främlingen känner för att ta över Den? Även om tiken inte gillar att vara ensam så är det mycket bättre än att möta på monster. Hon vet inte vem denne främling är. Men hade de känt varandra kunde han kanske kunnat vara en trygghet i alla fall ett tag. Men tiken har svårt att lita på andra.

Snart mötte han av den främmande doftens ägarinna, hon var mager och såg skrämd ut av hans närvaro, det var förståeligt, han såg ganska skrämmande ut med sin storlek och de benbitar som prydde hans kropp och ansikte, ärren hjälpte inte heller.
Hon sade att det inte fanns plats för honom i grottan men hennes röst bröts litet, vilket fick honom att tveka.
"Är du säker, jag vet en hel del om grottor och det ser ut att finnas gott om plats, om man tänker till öppningen?"
Han gissade på att det var han som var problemet, inte storleksskillnaden, han verkade bara stöta på paranoida eller rent av fientliga vargar.
"Jag lovar att du inte kommer märka av mig, jag vill bar ha en plats att vara på tills mina sår har läkt ordentligt"
Han tog ett litet steg närmre för att försöka kika in i grottan, om det inte vore för utmattning skulle han kunna försöka göra en egen grotta

Är du säker? Hanen verkar se igenom hennes lögn. Han verkar påstridig. Den gråbruna tiken skakar på huvudet.
"Nej. Men... du kan få grottan om du vill". Hon kan hitta en ny. Det är ingen fara. Det borde väl finnas gott om grottor i bergen. Eller? Det låter troligt. Har hon hittat en så borde hon kunna hitta en annan. Och om hon lämnar den här grottan så blir hon kanske svårare att hitta om monstret har följt efter henne. Men hon kanske är säker? Hon skulle kanske redan vara död annars?
På lätta tassar smiter hon ut ur grottan. Hon stryker sig mot bergsväggen så att hon håller sig så långt från hanen som möjligt. Det knäpper lätt i hennes päls. Det är något hon inte kan styra. Hon vet inte vad det är. Det bara hände när monstret skadade henne. Märken efter hans huggtänder kan fortfarande synas på hennes hals. Där växer pälsen lite glest och blottar skinnet. Det läker bra men ärr bleknar sakta.

Tiken bevisade att han hade rätt angående det faktum att det fanns mer plats men hon erbjöd sig att låta honom ta hela grottan och han stod still när hon rörde sig så långt bort från honom som hon förmådde under omständigheterna.
"Jag kan inte ta din grotta, du verkar inte må så bra, och om jag har vandrat så här länge kan jag vandra lite till, jag borde ta mig ner ur bergen iallafall"
Han backade bort från grottöppningen och fick se hennes ärr och hans nyfikenhet pikades.
"Vad har hänt? Om du inte har något emot att jag frågar?"
Han ville inte verka för framåt så han skrämde tiken mer än han redan gjort.

Jag kan inte ta din grotta.
"Det är okej. Jag kan hitta en annan". Svarar hon. Hon försöker hålla koll på honom utan att se direkt på honom. Han är så stor. Den gråbruna tiken försöker hålla sig lugn. Men svansen är tryckt mot bakbenen och öronen ligger mot nacken.

Vad har hänt? Om du inte har något emot att jag frågar.
"Det... Det är inget". Svarar hon. Hon känner inte hanen. Kanninte lita på honom. Han behöver inte veta vad hon har råkat ut för. Vad för monster hon mötte på i Ötamon. Hon var bara på fel ställe vid fel tidpunkt.

"Det är okej". Upprepar hon.
"Du kan stanna". Själv kan hon hitta något annat. Försöka hitta en annan grotta.
"Vad har du själv råkat ut för? Gör de där benbitarna ont? Hur... Hur kan fungera på dig?" Hon var tvungen att fråga. Hon kan inte minnas att hon mött någon som ser ut så där tidigare.

Tiken insisterade på att hon kunde hitta en annan grotta och Navez gjorde en liten grimas, om hon verkligen inte tänkte stanna kunde han inte tvinga henne till det.
Han såg hur hon skickade ut massa signaler på att hon fruktade honom, öronen och svansen antydde det iallafall.

Hon undvek hans fråga om vad som hade hänt med henne, eller ja, hon ljög om att det var inget, när det så tydligen var något.
Hon sade åt honom igen att han kunde stanna innan hon vände hans fråga mot honom, tydligen trodde hon att hans bentaggar berodde på någon sorts skada och han skrockade lätt innan han skakade på huvudet.
"Åh, nej, de här är bara sånt som min sort har naturligt, de växer ut ur oss vid en viss ålder"
Han tyckte han förklarat det tillräckligt simpelt, och bestämde sig för att nämna sina faktiska skador och började med ärret på huvudet.
"Mitt öra fick jag avslitet av en björn, och de nyare såren fick jag i en strid för inte alltför länge sedan"
Han insåg att hon kanske inte brydde sig om det egentligen utan kanske bara frågade för att vara artig, hon verkade inte direkt ha något intresse i honom som person, utan verkade mest se honom som ett hot.

Naturligt? Den gråbruna tiken förstår inte hur det där kan vara naturligt. Hon väljer att inte fråga något mer om det. Hon skulle kanske inte förstå i alla fall.

"En björn? Vad är det?" Frågar hon och huvudet tippas automatiskt på sne. Plötsligt känner tiken sig lite nyfiken. Hanen verkar inte fientligt inställd. Han håller sitt avstånd. Den som agerar underligt är hon själv.

Något verkade ändras inom tiken och hon verkade mer nyfiken än rädd, ja för tillfället iallafall.
Hon frågade honom vad en björn var, och han mindes att han fått nästintill samma fråga ganska nyligen av en annan, som han hade fattat tycke för, det verkade så avlägset i och med allt som hänt honom däremellan.
Han försökte minnas vad han sagt den gången.
"Tänk dig... typ som en varg men mycket kraftigare, med stora framben som har långa klor och så kan de ställa sig på bakbenen fär att kunna attackera lättare med frambenen"
Han tog en paus, det var det närmsta han kunde säga att han mött ett monster.
"Tänk dig något i min storlek men med större klor och framben som de använder för att rivas med."
Han hoppades han målat upp en ganska bra bild av vad en björn kunde vara

Främlingen försöker beskriva en björn. Men den gråbruna tiken förstår inte riktigt. Typ som en varg men mycket kraftigare. Hon sätter nästan ord på en tanke. Är björnar en sorts vargar? Men hon biter ihop. Det kanske är en dum fråga. Men det låter nästan som att det kan vara något sådant. Tiken väljer att inte säga något. För hon kommer inte på något att säga. Hon bara står där och ser på främlingen. Försöker föreställa sig en björn men med lite resultat.

Tiken kommenterade inte på hans beskrivning av en björn och han antog  att hon försökte tänka sig en i huvudet, hans beskrivning kanske var lite skev då han varit rädd vid tillfället, trots att han var ungefär samma storlek som björnen varit så hade den känts större när den stod på bakbenen och rev upp hans ansikte.
Han kom på varför de hade träffats och han tog ett steg tillbaka och nickade in mot grottan hon hade och log varmt.
"Du kan ta dig in i din grotta igen, jag kan leta upp en annan, kanske ta mig ner från bergen en stund"
Han visste inte varför han berättade för henne om sina planer, men det verkade vara en naturlig del av det han sagt.

Hon ser på honom en stund när han säger att hon kan behålla sin grotta. Att han kan finna en ny. Tankarna går runt i huvudet och hon funderar på vad hon borde göra. Hon har tänkt att lämna den här grottan och försöka hitta en ny. Det känns inte säkert att stanna på samma ställe för länge.
"Du kan stanna. Grottan är stor nog åt oss båda. Och du ser rätt trött ut". Säger hon. Hon hoppas bara att hon inte får ångra det sen.

Tiken erbjöd honom att stanna för att grottan var stor nog för de båda och Navezgane var nöjd men han undrade litet tyst  vad som fick henne att ändra sig.
"Jag är ganska trött, har gått länge utan att få ordentlig vila"
Han tog ett steg närmre och kollade in i grottmynningen, det verkade finnas plats nog för de båda, Navez kröp in och lade sig så långt in han kunde för att inte vara i vägen eller till besvär för den mindre tiken.
"Hur blir det här, är jag ute ur vägen?"
Han ville inte vara i vägen för den mindre tiken, han ville vara så lite av ett problem som möjligt.

Tiken studerar honom när han tar sig in i grottan och placerar sig så att han inte tar upp så mycket plats. Det ser lite roligt it med tanke på hans kroppshydda. Tiken tvekar en stund innan hon med går in i grottan. Hon placerar sig en bit ifrån hanen. Så att avståndet dem emellan är accepterat med tanke på att de är främlingar. Hon lägger sig ner och placerar huvudet mellan tassarna. Den isblå blicken hålla fäst på hanen.
"Berätta mer om björnar?" Hon uttrycker sig frågande. Hon har blivit nyfiken. Eftersom hon själv inte vet så mycket så uppskattar hon att få saker berätta för sig. Vet hon vad en björn är så kanske hon ved hur hon ska agera om hon själv någon gång möter på en.