Dagen var klar och i skogens gröna lummiga ljus verkade allt fridfullt och harmoniskt. Här och var betade några rådjur, en hjort skuttandes mellan träden och hararna skuttade runt mellan träden och åt av skogens grönska. Så fridfullt, så perfekt. Men mellan de stora uråldriga träden kom en sorglig varelse haltandes. den ljust grå kroppen var full av stora ärr, ena örat var till hälften avslitet och han haltade svårt på ena frambenet. Man kunde tydligt se snarorna och grenarna som skapade de skenor som hållit benet på plats de senaste veckorna. Även om hans ben höll på att läka rätt så hade han fortfarande fruktansvärt ont av den spricka som ännu höll på att läka, den spricka som för en tid sedan varit ett benbrott.

Han stannade upp och svepte på den långa smala svansen som längst ut hade en rätt sträv tofs. Denna svans hjälpte honom att navigera då han flög men som det var nu kunde han inte flyga. Orkade inte framkalla vingarna som fanns dolda i hans kropp. De skogsgröna ögonen föll på ett rådjur som stod bara 20 meter ifrån honom och betraktade den stora varelsen med milda bruna ögon. Ingen rädsla fanns i blicken och vargen stod stilla och betraktade med samma lugn rådjuret. Båda visste så tydligt att han inte utgjorde något hot i det skick han var i nu och dessutom så ville han inte störa friden i denna skog. Han hade vissa kunskaper om växter och örter som var näringsfulla nog för att upprätthålla hans stora men smäckra kroppsbyggnad. Det var inget han föredrog men som det var nu hade jag inte mycket val.

En tung suck lämnade honom då han drog in skogens friska lummiga doft. Han trivdes men visste att han inte kunde stanna allt för länge. Snart måste han vidare. Dels för att bygga upp sin kropp och för att lära sig mer om detta land.

(Flummig start men Pax till Wami i alla fall)

Den svarta tiken rör sig klumpigt mellan träden. Hon känner sig rastlös och måste röra på sig. Men den allt mer växande buken begränsar hennes rörelser. Klättra i träden är inte till tu tal om. Även om det kliar i klorna efter just det. Men hon måste hålla sig på marken. För att inte skada sig själv och de nya liv hon bär på. Hon har fortfarande blandade känslor över de liv som växer inom henne. Hon hoppas och ber att det första gången inte blev något. Att det är hennes älskade Lihai's valpar som hon bär på. Och inte den där hemska Shiva's. Hur kunde hon ens vara så dum att hon lämnar reviret och tar sig så långt som till Ken-Yak. Vad hade hon förväntat sig egentligen? Öronen lägger sig i nacken vid blotta tanken. Sedan suckar hon tungt och öronen reser sig igen. Det är ingen idé att hysa agg för det nu. Men nästa gång hon möter på Shiva ska hon inte vara lika snäll mot honom. Då kommer hon använda sitt starkaste gift. Även om hon helst inte använder det. Men Shiva är speciell. Hon känner inget annat än rent och skärt hat för honom. Han är en sjuk djävul. Och även om det blir valpar som är efter honom så tänker Wami inte låta honom komma i närheten av dem. Det är hennes valpar. Inte Shivas. Valparna är hennes och Lihai's. Shiva har ingen plats i den bilden.

Hon stannar tvärt upp. Hon hade varit så försjunken i sina egna tankar att hon inte märkt jordens viskningar till henne. Att det befinner sig någon annan i närheten. Ingen ur flocken. Wami inser snabbt med att hon lämnat reviret bakom sig. Förmodligen har hon vandrat långt bort från gränsen. Men i den här skogen känner hon sig trygg. Det är en bra plats. Här kan valparna växa upp och vara lyckliga. Den tanken får henne att le.

Den stora men magra grå hanen kunde på håll höra någon närma sig och rådjuret som tittat på honom skuttade iväg in i skogen. Han lät den skogsgröna blicken leta i skogen och snart fick han syn på en svart varg. En tik troligtvis. an lade huvudet på sned. Hon verkade tung på nått sätt. Den långa svansen svepte till men han stod kvar. Betraktade vargen då denne tog sig allt närmare. 

Då tiken var så pass nära att han kände sig smått osäker på situationen öppnade han munnen och talade med en låg men ändå tydlig stämma. "Var hälsad priateľ". Han talade med en tydlig brytning på rösten, det hördes så väl att han inte var från Numoori i grunden. Han väntade på tiken reaktion och nu gick det upp för honom varför hon verkade klumpig. Hon var rund om buken, väldigt rund.

Hon får syn på främlingen en stund innan hon stannar upp. Han hälsar henne. Talar med en underlig brytning som vittnar om att han förmodligen inte är från Numoori. Och han uttalade ett underligt ord efter hälsningen. Wami har ingen aning om vad det betyder. Ena örat stryker sig mot nacken men reser sig snabbt igen.
"Var hälsad, främling". Svarar hon. Hon blir alltid nyfiken på främlingar som inte har sina rötter i Numoori. Själv är hon född och uppvuxen här. Nyfiket ser hon på hanen. Hanens kropp pryds av många ärr, och han verkar sakna ett öra. Och en sådan svans har Wami aldrig sett på en varg tidigare. Är han en varg.
"Mitt namn är Wami. Vad är ert?" Frågar hon. Hon väger tyngden från ena bakbenet till det andra. Det är jobbigt att står stilla för länge med den stora magen. Och inte kan hon ligga bekvämt med den heller. Och sitta är en utmaning. Hur många är de där inne egentligen?

Han betraktade tiken med de skogsgröna ögonen. Ena täcktes av en vit hinna så hans syn på de ögat var sämre än på de klara ögat. Han höll öronen neutralt åt sidan. Varken framåt för att visa sin nyfikenhet och inte bakåt heller för det kunde uppfattas som hotfullt. 

Då hon hälsade honom så vek han fram örnen lite mer även om de ena var halvt. "Jag kallas för Havran." Han vek in de långa bakbenen under sig och lät den långa smala svansen svepas runt tassarna. " en flock.Har jag vandrat in i något revir?" Han syftade på henens doft. Den avslöjade att hon tillhörde

När hanen sätter sig ner gör hon mödosamt detsamma. Det ser inte lika elegant ut som det brukar. Hon måste anstränga sig lite extra för att göra något så enkelt som att sitta ner.
Hon ler lätt mot hanen.
"Du har inte vandrat in på något revir, Havran. Däremot gick jag i mina egna tankar och lämnade reviret". Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar den blå nosen.
"Min flock har sitt revir i denna skogen ändå". Lägger hon till. Hon tippar huvudet lätt på sne när hon studerar hanen. Nyfiket. Sedan rätar hon på nacken och låter den mjukt glödande blicken svepa över träden och kring platsen de befinner sig på. Hanen kanske inte uppfattar det bra om hon sitter och stirrar på honom hela tiden och hon vill inte verka ohövlig.
Men snart ser hon på honom igen.
"Är ni på genomresa, Havran?"

Han klippte smått med öronen och betraktade tiken då hon talade. Nickade då hon sade att hennes flock hade sitt revir i denna skog. Han lät de skogsgröna ögonen svepa över skogen innan de åter föll på den mycket dräktiga tiken. "En vacker fridfull plats. Måste vara ett bra hem." Han höll ena frambenet så att tassen knappt tog i marken.

Då hon frågade om han var på genomresa såg han ner på sitt skadade ben och sedan såg han upp på tiken igen. "På sätt och viss. Jag måste läka innan jag kan vandra vidare. Men om det är fel att stanna i skogen vandrar jag vidare" Han var i stort sett beredd att resa sig upp och ge sig av på en gång. Även om hans vandring över berget hade tärt ännu mer på hans redan tärda kropp och han var i stort sett bara skinn och ben.

Hon nickar lätt.
"Ja, vi är glada över att ha funnit en sådan här vacker plats att kalla hem". Svarar hon honom. Den långa randiga svansen sveps om tassarna. Hon tippar huvudet lätt på sne när hon studerar Havran. Han verkar ha varit med om en del och verkar i detta nu inte må riktigt bra. Öronen klipper till på hennes huvud när han talar. Hon skakar lätt på huvudet.
"Här är det ingen som kommer jaga bort er. Vill ni stanna för att vila innan ni vandrar vidare så är ni fri att göra det". Säger hon. Inte skulle hon tvinga en skadad främling att lämna skogen när han behöver vila. Heller inte skulle hon tvinga bort någon annan om denne inte var illvilligt inställd. Hon drar sig för att tvinga bort någon alls.
"Vad har ni råkat ut för?". Frågar hon sedan. Inser att det kanske inte är något hon borde fråga. Öronen sveper ut åt sidorna en stund.
"Om ni inte misstycker att jag frågar". Lägger hon till.

Havran betraktade tiken och lät sig sakta sjunka ner mer på marken så han låg ned. Han var en väldigt stor varg men både mager och skadad. Han hade en gång i tiden nog varit en imponerande syn men nu var han mer en tragisk syn med alla sina ärr.

"Jag tackar er för att jag får stanna. Att vandra vidare hade varit svårt" Erkände han lite motvilligt. Sedan då frågan kom om vad som hänt honom sänkte han huvudet lite, vek undan blicken och öronen veks bakåt. Inget hotfullt utan mer skamset och osäkert.

Han tvekade kort sedan suckade han till. "Jag var tvungen att överge mitt hem, jag blev skadad av någon som jag trodde stod mig nära.. Jag var skadad då jag flydde ned i havet som sedan svepte mig bort från mitt hem och hit" Han suckade tungt men vek itne tillbaka blicken mot henne.

Hon ler lätt mot hanen. Han verkar verkligen behöva vila. Återhämta sig. När han sedan berättar om hur han kom ifrån sitt hem lyssnar hon under tystnad. Öronen klipper till på huvudet.
"Det är inte lätt att lämna sitt hem. Inte för något." Ibland saknar hon faktiskt sitt gamla liv. Undrar hur hennes liv hade sett ut om hon försökt passa in. Men trots allt hon varit med om så lever hon nu in en underbar skog. Är omringad av underbara individer och hennes familj växer. Hon trivs så bra ändå.

Havran såg på den svartblå tiken och lade huvudet lite på sned. Hade hon råkat ut för något liknande? Hade hon varit tvungen överge sitt hem? De skogsgröna ögonen vilade på tiken en stund innan han åter talade. "Ibland blir livet inte vad man trott, ibland till de bättre eller till de sämre." Han drog ett djupt andetag. "Jag måste läka först innan jag kan få reda på om detta är bra för mig eller dåligt."

Han lät den skogsgröna blicken vila på den svartblå tiken. Undrade om hon skulle vilja tala mer eller om han kunde vila nu. Han var utmattad och kroppen skrek efter vila. Lång vila.

Så sant som han säger.
"Man kan göra sitt bästa av situationen. Men har man hamnat på fel ställe är det inte lätt att göra rätt i andras ögon". Det var därför hon såg sin chans att slippa sin tillvaro under Chaoset. Och så mötte hon på Lihai. Så hennes liv blev faktiskt till det bättre. Men ja, hon har råkat ut för en hel del. Det är inte lätt att försöka känna sig trygg när man vet att om de får reda på att hon fortfarande lever så är hon så gott som död. Men hon tänker inte lägga sig ner och självdö för det. Hon tänker kämpa till sista andetaget.

Hon ler fortfarande mjukt åt hanen.
"Den här skogen är en bra plats att läka på" Säger hon. Och det vackra omkring än får en att känna sig glad med. Detta är en förunderlig och magisk plats. Hon trivs så väldigt bra här.
"Som sagt så bor min flock i den här skogen. Om ni känner för det så är ni välkommen att bli en av oss. Och då kanske ni läker snabbare. Sen när ni känner er stark och frisk igen och inte längre vill stanna kvar så är ni fri att gå". Säger hon. Här hanen ser ut som han gör vill inte inte gärna bara lämna honom sådär. Och hon kan erbjuda en trygg plats. Även om han inte vill stanna när han är läkt.

Havran lyssnade till tikens ord. Lät orden sjukna in och det minre skadade örat veks fram. Hon verkade ha varit med om väldigt mycket i sina dagar. Han lyssnade under tystnad,. Tog in henens erbjudande om att bli en av dem men han skakade då på huvudet. Det avr ett väldigt generöst erbjudande till en främling. "Du erbjuder är väldigt generöst då jag är främmande för dig. Men jag vill läka själv." han tänkte igenom de hela och efter allt som hänt honom kände han iten för att förlita såg på en främmande flock.

Efter att ha blivit sviken av sin egen far och flock så kunde han inte låta sig utsättas för den risken igen. Han må vara skadad men han kunde ta vara på sig själv ändå.

Han nekar hennes erbjudande på ett vänligt sätt. Hon nickar lätt.
"Jag förstår. Tillit tar tid. Men som jag sa. I den här skogen kommer ni inte bli bortjagad. Jag lämnar er här om det är det ni vill. Men min flocks principer bygger på att ingen någonsin är utanför. Det är en trygg plats. En familj som alltid är glada att se dig". Hon ler fortfarande mot honom. Hon skapade flocken efter sina egna principer. Hon ville inte att någon ska bli behandlad som hon blev behandlad. Och det kämpar hon helhjärtat för.

Hon vänder sig om. Tar några steg bort. Hon borde ändå gå tillbaka till reviret. Hon stannar upp och ser bak på främlingen.
"Lev väl, Havran. Och ta hand om er". Säger hon.
"Skulle ni ändra er är ni alltid välkommen hos min flock". Lägger hon till innan hon åter sätter kroppen i rörelse.

Havran såg på henne och nickade som svar. Han förstod vad hon sade och han uppskattade erbjudandet men som han var nu, trasig i både kropp och själ så kunde han inte gå med i en flock. Bara tanken på att vara omgiven av främlingar. Han skakade snabbt på huvudet. "Jag tackar dig. Men jag kan inte.."

Då tiken började gå så vände han de skogsgröna ögonen mot henne. "Lev väl Wami. Och tack."

[AVSLUTAT]
[Jag har inget mer att skriva i alla fall. (:]