Skogen med sina väldigt gamla träd, oftast äldre än vad man kan räkna, med träd så hög att de kan försvinna i skyn en natt eller en dimmig dag. Vackra brokiga lövträd av olika härstamning ger hem till mängder av djur och det kryllar av liv i hela skogen.

Det här är Ötamon. Skogen där den vandrar igenom den fridfulla stämningen som skogen ger. På dagen är skogen vacker i alla nyanser av grönt man kan eller inte kan föreställa sig där mjuka solstrålar letar sig fram mellan de höga trädkronorna. Den mysiga och lummiga skogen ger en känsla av värme. Ett behagligt klimat som sällan blir väldigt varmt. Träden ger ordentligt med skugga som alltid ger en sval känsla när man står på marken.

Den svarta unga tiken gick med långa kliv i den stora skogen, hennes långa hårman fladdrar mjukt i den svala vinden och hennes långa gröna pannlugg faller ner mjukt över hennes smaragdgröna ögon. vid henens högra öga löpte en vacker måntatuering . Hon ser sig omkring i den stora skogen, den som är hennes nya hem.

Hennes öron rör sig hela tiden fram och tillbaka, hon lyssnade efter ovanliga ljud i skogen men också fåglarnas sång. hon slickar sig om nosen och går vidare.

Snart kommer hon fram till en glänta och går fram till en liten bäck i närheten, hon stannar och böjer ner huvudet och börjar dricka djupa klunkar. Men öronen rör sig hela tiden fram och tillbaka efter ljud.

Den mörka varginnan har haft det lite svårt sedan valparna föddes. Visst är det en underbar känsla att vara mor. Men kanske är det lite rädsla hon känner för de två som inte är valpar till Lihai. Rädsla för vad deras riktiga far ska göra när han får reda på att det blev valpar. Orolig är vad hon är. Det känns som att hon vandrar på nålar. Samtidigt försöker hon ge alla valparna lika mycket kärlek. För hon vill inte bli som sin egen mor. Som knuffar undan de svaga för att de inte är bra nog, just nu.
Öronen ligger mot nacken och den glödande blicken stirrar ner på marken mellan framtassarna. Tassarna rör sig ljudlöst över marken. Jorden viskar mjukt till henne.
Det är dumt att tänka som hon gör. Hon vet det. Men hon kan inte låta bli. Hon önskade sig en lugn och trygg plats. Det är vad hon vill ge sina valpar. Istället när hon är ensam så rämnar fasaden och hon vet inte vad hon ska ta sig till. Kanske borde hon leta upp Shiva igen. Deras båda krafter mot varandra skulle med all säkerhet sluta med bådas död. Kanske vore det bäst så. Hon vet att Lihai kan ta hand om valparna och flocken.

Wami stannar upp och ruskar på huvudet. Så dum hon är. Så går det när hon låter tankarna löpa. Det är bara så dumt. Men det känns ändå som hon borde göra någonting. Försöka. Men vad finns det hon kan göra? Hon kan bara ge valparna all den kärlek hon har. Hon kan bara hoppas och tro på dem och lägga grunden för deras liv som vuxna. Styra över dem kan hon inte. De är individer alla fem. Starka individer. De har starka fäder. De har starkt blod. Hon är så stolt över sina små.

Jorden viskar till henne att hon inte är ensam. Cerri befinner sig i närheten. Wami känner väldigt starkt för även den valpen. Ett leende lägger sig mjukt på de mörka läpparna när hon tar sig fram mellan träden. Det är vad hon behöver. Lite sällskap. Och Cerri är ett väldigt gott sällskap.

Hon fortsätter att dricka djupa klunkar ur bäcken, trots att vattnet är kallt så är det uppfriskande och svalkande. Hon är i sina egna tanka, tänker på allt som har hänt, hon är en aning orolig att hon inte kommer passa in i flocken, el tänk om hennes krafter är svaga? Hon ruskar på huvudet för att bli av med de dummatankarna, hon skulle alltid göra sitt bästa och ju äldre hon blir desto starkare skulle hennea krafter bli, det var hon säker på.

Hennes svarta nos uppfattar plötsligt en välbekant doft i närheten, ledarinnans doft, hon höjer på huvudet och flera små vattendroppar dropar ner från hennes haka landar mjukt på vattenytan där det bildas vattenringar. Hon klipper smått med öronen och får syn på Wami, hon böjer på huvudet i en respektfull hälsning - jag hälsar dig wami säger hon hövligt.

Wami ler mjukt åt valpen.
"Du behöver inte vara så formell, Cerri". Säger hon vänligt. Alla i flocken är en familj. Man tar hand om varandra. Något direkt hierarki eller rangordning som säger vem som står högst spelar ingen roll. Alla är lika och alla är lika värda.
"Hur är det med dig? Trivs du?" Frågar hon nyfiket. Och för att släppa tankarna på sig själv och det som tynger henne. Hennes problem är inte viktiga. Inte nu.

Hon rodnar och ser på don ledarinna och ler vänligt - förlåt, jag glömde Wami säger hon med en respwktfull röst men den är fortfarande mild och vänlig. Hon ser upp till wami, hon kändes eller nej rättelse; hela flocken är hennes familj och för den unga tiken vara biologiska mor och syskon är döda el försvunna så är wami mor för henne. Hon är en flocksyster men så är hennes känslor men hon sa inget för att inte skapa osämja i flocken.

Hon ler och nickar med huvudet så den långa gröna luggen dansar - det är bara bra med mig. Hur är det med dig Wami? Jag trivs väldig bra i flocken, känns som jag har en familj igen. De gröna ögonen gnistrar till av gläsje och hon fortsätter sen ; - hur är det med Ligai och era valpar?

Wami fortsätter le mjukt och vänligt. Varmt. Kanske lite moderligt. För Cerri betyder minst lika mycket för henne som hennes egna valpar gör. Det är inte blodsband som skapar en familj.
Det glädjer henne att Cerri trivs och känner som hon gör. Det är meningen. Att alla ska trivas och må bra.
"Jag mår bra jag med". Svarar hon och ler och går närmare Cerri. Wami sätter sig sedan ner och sveper den långa svansen om tassarna.
"Lihai och valparna mår bra. Tack för att du frågar". Leendet leker på hennes läppar.
"Vad gör du här ute, då? Upptäcksfärd?" Frågar hon och ler menande åt den unga valpen. Hon vet själv hur det var i den åldern. Wami smet så ofta hon kunde ut på upptäcksfärd. Främst till Numoorislätten. Men hon såg alltid till att vara tillbaka i god tid. Så att ingen började misstänka något. Hon är fortfarande lika nyfiken och äventyrslysten. Det kan både ha sina för och nackdelar.

Hon ser med stor vördnad och respekt på Wami och ler vänligt, det glädjer henne att Lihai och valparna och wami själv mår bra. - det var bra att höra att ni alla mår bra. Hon klipper med öronen och sveper med svansen och hennes gröna ögon möter wamis glödande.
- ja jag e på upptäcksfärd men jag håkler mig ändå nära flocken. Ett retsamt leende syns på hennes läppar- du då Wami? Är du också på upptäcksfärd?

Det är så lätt att prata med Cerridwen. Hon är väldigt mogen för att vara så ung. Wami uppskattar hennes sällskap väldigt mycket.
Wami flinar mjukt.
"Upptäcksfärd är bra. Man lär sig mycket om omgivningen och om sig själv". Svarar hon. Wami är själv ofta ute på upptäcksfärd. Och i den här skogen finns det så mycket att upptäcka. Det är en förunderlig skog.
"Man kan säga att jag är ute på upptäcksfärd jag med, för är vi inte alltid det? Vill du ha lite sällskap?" Hon ser på Cerridwen och ler mjukt samtidigt som hon ger Cerridwen en busig blick.

Hon ser på sin ledarinna med respekt och vördnad i sina vackra gröna ögon. - ja, man måste lära sig om sin omgivning om man skulle behöva skydd för oväder, fiender, andra flockars revir eller vart de bästa jaktmarkerna finns. Hon klipper lite med öronen och ler mjukt mot Wami. Hon tar ett steg framåt och buffar lätt på Wamis bringa och sveper med svansen. - det skulle vara en ära om ni sällskapade mig Wami. Hon böjer på huvudet och den långa gröna luggen faller ner mjukt över hennes ögon. hon tar några steg mot en bäcken i närheten och sneglar sedan back mot Wami. - Hur är det att ha jorden som krafter Wami?

Wami lyssnar till Cerridwen's ord. Öronen klipper mjukt till på hennes huvud och den glödande blå blicken hålls fäst på den unga tiken.
"Så sant". Svarar hon. Hon sänker huvudet lätt och buffar mjukt tillbaka på Cerri's kind. Wami känner starkt att hon kan lita på den unga. Och hennes sällskap är otroligt uppskattat. Även om Wami känner att hon inte kan öppna sig för någon direkt så är Cerri ändå den närmaste en tillitsfull relation hon kan komma. Trots åldersskillnaden. Wami älskar Cerri lika mycket som sina egna valpar.
"Det känns som att jag aldrig är ensam. Jorden talar till mig och berättar om omvärlden. Och har jag en önskan så följer den vad jag vill. Det är så jag har kunnat få till lyorna kring sjön". Berättar hon medan hon följer efter Cerri.

Hennes ögon är tillitsfulla och hon ser Wami som sin fostermor, det finns itne många som skulle ha tid att ta hand om en annans varg valp plus sina egna valpar, men Wami och lihai välkomnade henne direkt in i deras familj, deras flock. Det ryser inom henne av välbehag när hon tänker på det, hon är lycklig här, skogen hade också en lugnade inverkan på henne och hon älskade denna plats.

Hon stannar till vid bäcken och böjer ner huvudet och dricker med långsamma djupa klunkar vatten och det kalla vattnet svalkar hennes strupe. Hon höjer sedan huvudet när Wami börjar tala igen och hon vrider på huvudet och möter Wamis glödande blåa blick med sin smaragdgröna. Att ha jorden som kraft måste vara underbart tänker hon för sig själv. Hon ler mjukt mot Wami - jag har upptäckt vilka mina krafter är och det är Månen och vatten. Hon sträcker på sig, hon är faktiskt stolt över sina krafter.

Wami följer lugnt med Cerri och går själv fram till bäcken och sänker huvudet för att dricka. Det är en sval och behaglig känsla som sprider sig ner till magen.
Sedan höjer hon huvudet igen och öronen tippar framåt. Hon ser på Cerri och nickar lätt.
"Det är starka krafter. Träna hårt och använd dem väl". Säger hon och ler moderligt.
"Jag hjälper dig med träningen så gott jag kan". Lägger hon till. Även om Wami själv inte har så stor erfarenhet av sådana krafter kan hon ändå finnas där som stöd och sparringpartner. Även om hon inte vill att valparna ska lära sig stridskonst så kan det ändå vara till fördel att ha ett bra försvar och ha bra kontakt med sina krafter.

Hon möter Wamis glödande blåa blick och ler stort, svansen viftar fram och tillbaka av glädje. - jag skall träna hela tiden. Hon böjer på huvudet i en respektfull gest men också som en tacksam gest. - det vore en ära om du vill stötta och hjälpa mig i träningen. 
Hon ler mjukt men riktar blicken mot vattnet och fokuserar, hon försökte bilda en vattenklot igen

Wami nickar lätt.
"Det är bra". Svarar hon och buffar till Cerridwen mjukt med nosen.
"Det är bara att säga till när du behöver hjälp". Lägger hon till. Så sätter hon sig lugnt ner och sveper den långa svansen om tassarna och studerar vattenklotet som Cerridwen skapar ur bäcken.

[Ska vi ta och avsluta nu kanske?]

Jupp vi kan avsluta nu ja ^^