[Sorry för världens sämsta rubrik :c] 

Röda träd, löv som reflekterade solens sken och vattendrag som lugnt slingrade sig längs vägen. Svanars läten högt uppe i skyn, deras vita gestalter mot den blåa himlen. Det var något skumt med de fåglarna, hanen kunde bara inte sätta tassen på vad. Han såg dock sällan de ståtliga fjäderfänen, så förvåningen över att han inte visste var inte överdrivet stor.

Den uttryckslösa blicken vilade på de eldfärgade kronorna ovanför. Han bar ett lugnt tempo, tätt intill stammarna och med steg som varken vidrörde kvistar eller grus. Skuggan sträckte ut sig, dolde honom för omgivningen. Men vad fanns det att dölja nu? Inget, egentligen. Hans existens möjligtvis. 

Midnight skyndade sig, ökade takten. En tanke, en liten ynka Idé hade fört honom till Höstskogen. Och om han inte hittade det hade tiden bara gått förgäves. Shady skulle skälla på honom.
Han skrattade till hest med slutna ögon. Ja, hon skulle skälla och läxa upp honom rejält..
Tanken av det attraherade tydligen demonen och stunden där efter låg han tryckt emot gräset, åter hostandes blod. Nästa gång skulle han passa sig - han var fortfarande inte van vid bördan. 

Vingligt, haltande reste han sig igen; beslutsam. Detta var tvunget att gynna dem. Annars. 

[Skumt, men det får duga x3]

Ljudlöst rörde hans sig under det röda trädkronor. Dimman låg som vanligt som ett sköld runt honom. Hans stannade upp mitt i ett steg och sniffade i luften efter dofter som han hade sökt så länge han kunde minnas. Men det han kände en annan lukt som förvånade honom. Midnights doft gjord så han spände sig en aning. Han funderade att gå mot motsats håll, från hanens doft. Men då slå tanken att Shady kanske var med honom trots han inte kunde känna hennes doft. Han vände sig om mot hanen.
   När han närmade sig hanen kände han lukten av blod. Han ökade en aning på takten. När han kom tillräckligt nära för att se Midnight såg han hur hanen rest sig upp från marken. Taher stannade upp en bitt från hanen. Han lät sin blick fara över den lila blod pölen som hade bildas. "Det där ser inte så bra ut." Sa han med en mörk röst medan hans mörkgröna blick gick till Midnight.

Vindarna förde med sig en alltför bekant doft och han lät öronen lägga sig längs nacken. Inte han.. 

Det var svårt att få sig själv stadig. Benen skakade och han kände sig allmänt vinglig. En obehaglig känsla, med tanke på att han skulle total-misslyckas med uppdrag i det tillståndet. I de gällande stunderna behövde man ha all koncentration man kunde ha. 

Tahers gestalt uppenbarade sig, och Mid himlade med ögonen åt hans kommentar.
"Verkligen? Hur kom de sig, att de alltid möttes i blodiga situationer eller i någon annans sällskap? Detta var den.. Fjärde gången de hälsat varandra. Två gånger med andra, och nu två där just Mid var skadad. 
Han höjde huvudet högt. Dimmvargen var fortfarande mycket större än honom, men om respekt inte gavs var den bekanta illa ute. 
Som om jag kan göra något ändå.. 
Kanske fick han förlita sig på demonen? Om den kunde skada honom, få sin värd att prata borde den kunna kontrollera.

[Förlåt för mer skumt xc]

Han lät sin blick fara över området medan han lät ett öra rikta sig mot den bekanta hanen. "Så Shady är inte här." Sa han kort innan hans mörkgröna döda blick rikta mot hanen återigen. Han hade förlorat all intresse för denna plats när det stod klart att honan inte var här. Han börja vända sig om med ljudlösa steg. Ja, varför skulle han stanna på denna plats. Midnight tyckt inte om honom och han var inte direkt förtjust i honom heller. 

(Kort och lite halv dåligt)

"Varför skulle hon vara?" 
Han svarade på konstaterandet. Fanns det någon anledning till att Shady skulle vara här? Hon var inte hans barnvakt. Möjligen lärare på någon nivå, men absolut inte dagisfröken. 

Taher började gå iväg. Ljudlöst. Två tankar fick liv i hans huvud.
Den första fick honom nästan att lägga sig på marken och rulla runt i skratt, men med lite viljestyrka höll han sig kvar - medveten om att han kanske inte skulle lyckas resa på sig igen därefter. Systern hade en beundrare! Eller nära vän.. Förmodligen det sekundära, sistnämnda, men ändå.
Den andra var att den silvergråa hanen skulle passa perfekt i deras plan. Han tvivlade på smidigheten, men ljudlösheten och dimman fungerade perfekt.

Han flinade, tog ett par steg efter den bekanta. 
"Vänta! Jag har ett.. Erbjudande." Svansen svepte och öronen drogs framåt. "Från både mig och henne."

Han stannade upp i ett steg. Hans huvud vände sig mot den mörka hanen med spetsade öron. Vad skulle Midnight villa honom. "Jag lyssnar..." Sa han med en svag nyans av nyfikenhet.

Taher stannade upp. Det var iallafall en förbättring emot tidigare.

"Det har och göra med.. Planer.", började han. "Vi ska i Numooris skuggor regera." 
Mid tystnade för en stund.

"Vill du hjälpa oss?"

[Kooort ;w;]

Han höjd ena ögonbryn. Menar Midnight vad han trodde att han menar. Ena mungipan höjd sig en aning. "Hoppsan, jag som trodde du hatade mig, Midnight." Sa han med lite humor i rösten. Men snabbt skiftade hans ansikte till det vanliga känslolösa utryck som den har blivet van med. "Men ett intressant erbjudande." Han vände sig helt mot hanen. Tahers tankar flög snabbt i hans huvud. Han hade börjat blivet trött på hans eviga sökande, men trotts allt var det hans familj han letade efter. Han kanske inte kan hitta dem för dem var döda. Han skaka lätt på huvudet. Han fick inte tänka så. Men varför hittade han inte dem då? Han kanske försökt för hårt. Han öppnade munnen för att avböja hanens erbjudande. Men innan ett ljud hann lämna hans käftar så kom ett minne förbi. Av hans mor när hon sa: Om ni vill göra mig glad, liv era liv och tänk framåt.
   "Visst... Jag kan hjälpa er" Sa han liten avlägsen som svar på hanens fråga. 

(Kanske en aning förvirrande...)

[Nejdå :D]

"Vad har du fått det ifrån?" Han var uppriktigt förvånad. Visst, han och Taher var varken bästa vänner eller vänligt bekanta, men han hade aldrig hatat honom. Mid hade mer tänkt på honom som.. Någon irriterande, användbar som aldrig accepterade förlåtelse.
Han skrattade kort. En brutet förvirrat kraxande, förstört av demonens nyliga ankomster. Den svarta, tomma blicken drogs ner i marken, men han fokuserade aldrig på något. Öronen stod fortfarande spetsade på huvudet, intresserat lyssnandes. "Kanske det.." Ett kort, tyst konstaterande. 

En ond aning fick honom att stiga bakåt igen, han gav ifrån sig ett plågat ljud och det vänstra benet drogs bakåt i en onaturlig vinkel. Kraften tog tag i hans käkar och de mörka ögonen såg ut att få glans igen.
"Nå, vad säger du, varg?" Rösten var säkrare, vassare. Psykiskt såg Trigaso ner på den större. 

Kroppen släpptes och Mid skakade till, reste sig stadigt trots smärtan som for igenom honom. "Ursäkta." 

Taher svarade tillslut. Flinet återkom och breddades. 
"Då kan jag nu anse dig som en medlem? Informationen får du på vägen, om du följer med. Annars så är vi i norra Kawazatri, i närheten av Raukake."
Han vände sig om helt, började spatsera bortåt. Ropade tillbaka.
"Du kanske redan har listat ut det, men Shady kommer vara där. Lovar."

Han tittade upp mot himlen. "Norra kawazatri, i närheten av Raukake." Mumlade han efter Midnight. Han börja vände sig om. "Vi ses där." Ropade han till hanen. Han kände sig fortfarande lite förvirrade efter minnet av hans mor. 
   När Midnight nämnde Shadys namn så rest han lite ragg. Vad menar hanen med den där menings uppbyggnad? Taher struntade i det och fortsätt gå vidare. Men han kände sig lite gladare med det i sitt vetande.