Fabrali visste inte vart allt gick fel, ena sekunden är han hemma och försöker teleportera sig till 'Hemplatsen' och i nästa faller han igenom vad som verkade vara oändligt med luft, han kunde se marken nedanför honom, men det fick honom inte att känna sig bättre till mods, tvärtom snarare, han fnissade litet nervöst och kände hur luften piskade honom och han kände även hur hans vänner som bodde i hans päls riskerades att flyga av av vindarna, han kom på en idé som kanske skulle funka, han teleporterade sig till samma punkt han var vid, vilket resulterade i att han stannade i luften i typ en sekund, han fortsatte denna proceduren och snart var relativt nära marken, men fortfarande tillräckligt långt för att han skulle kunna skada sig om han föll hela vägen ner, i ett sista försök att teleportera sig kände han hur hans krafter tog slut och han föll mot marken.
Under denna tid hände två saker, han insåg hur mycket smartare det skulle varit att teleportera sig hela vägen ner till marken, och så slog han i en Silverfärgad bakdel och blev liggandes på marken flämtandes, inte riktigt förståendes att han var vid liv...

Han höjd sömnigt huvudet från marken. Han käkar skärrade sig för att gäspa. Hans blick riktade sig upp mot himlen. Dimman böjde sig undan för hans blick medan den sökt efter solen. Tahers blick fastnade på solen medan han sakta börja vakna till sinne. Han sänkt ner huvudet och kurade ihop sig. Han struntade i att han hade för sovit sig. I alla fall för stunden. Han minns svagt hur han hade varit upp hela natten igår. Hans ögonlock sjunk ihop medan han gav ifrån sig en sömnig suck. 
   Han kände svagt hur något plötslig hade kommit in i hans dimma. Han höjd sakta huvudet med en dimmig blick och tittade på den punkt som han kände att föremålet var. Han kände så att han bord göra något men han kommit på vad det för något, för tillfälligt. Som en blixt från klara himlen så komma han på vad han bort göra. Han bord undvika föremålet som föll mot honom. Han rest sig upp men han ena bakben hade somnat och han vacklade till när han rest sig. Han kände hur föremålet träffade han bakdel och gjord så han föll omkull. Han låg där en stund och bara undra vad som hade hänt. Han kände doften av en annan varg. Han höjde snabbt huvudet och sökt efter vargen. Dimman vikt sig undan för hans blick när han sökt efter vargen. Hans blick träffade en färgglad lite pälsboll som lös svagt. Han tittade bara förvirrade på vargen medan hans hjärna försökt komma i kapp händelse förloppet.

Fabrali öppnade ena ögat och fannb till sin lättnad att han var vid liv!
Han log stort men insåg strax att några av hans vänner kunde dött, alla lysande punkter på hans kropp gick som i en marsch upp på hans nosrygg för inspektion, till vilket han började tala väldigt fort.
"Där har vi Jim, Bubbah, Alice, Fredrik, Jürgen, Niklas, Fritjiof, Klas, Felicia, Anna, Emma, Lill-Emma, Olof, Agnes, Cecilia, Julia, Liv, Hubert och Juliana-Roxanna Den Tredje, Alla verkar vara här"
Nu lade han märke till den vargen som stod och tittade på honom... Han var större än någon annan varg som Fabrali hade sett.
"Åh! Tack-för-att-du-räddade-mig,-utan-dig-skulle-jag-nog-vara-död!" Han talade väldigt fort och han stannade inte för att andas förrän han var klar

Han blicka några gånger innan hans tankar kom ikapp nyett. Han for upp från marken trots smärtan som bultade i hans högra bakben och bakade ett par meter från vargen framför honom. Han blottade lätt tänderna av smärta och gav ifrån sig ett svagt morrande som var mera avsett för hanen. Morrande var inte hotfullt utan mera varnande. Han skull precis göra dimman tätare när han såg hur ljuset börja röra sig i hanens päls. Han höjd svagt ena ögonbrynet. Det var det ända tecken övar hans förvåna över det mystiska ljusen. Hans blick följd ett av ljusen. Han tog två smärtfyllda steg närmare för att se vad ljusen var för något. Medan han gick mot valpen så fick han kämpa för att inte börja gny. Han såg hur en efter en av insekterna ställd sig på valpens nosrygg. Hans öron spetsade sig lite när valpen börja säga massa med namn. Så valpen hade döp insekterna? Han tog tre steg bak medan han gjort det så slängde han en blick på det högra bakbenet. Så vitt han kunde se så var inte benet brutet men han kunde nästan slå vad om att det var i alla fall en spricka någonstans. Han hörd åter igen valpens röst och vände huvudet mot honom, den här gång verka det var av sett för honom. 
   Han sänkte en aning huvudet och gav valpen en lång blick. "Så trevligt att jag kunde stå till tjänst." Sa han med nästan en kylig röst medan han ökade dimman runt sig. Han var inte alls glad på valpen för tillfälligt. Att ha ett skadade ben var aldrig bra att ha. Hans sökande efter hans familj skulle bli svårare ny och att jaga skull var ren tortyr.

Fabrali såg litet fundersamt på vargen, den verkade lite kylig, lite arg...
men det som fascinerade honom mer var storleken, vargen var enorm, han var endast van vid hans egna släkt som var typ hans storlek.
Fanns det fler jättevargar här tro?
"Vet du måhända vart jag är?" Frågade han med en fnissning och tittade sig runt.
Krypen klättrade ner från nosryggen och började sprida sig ut över kroppen igen.

"Du är i höstskogen." Sa han med en bryskt stämma och tittade på valpen. Så valpen tyckt att det här var roligt. Han vände sig tvärt men innan han vända sig helt så vik hans benet under honom och gav ifrån ett brak. Han föll med en duns på marken med en chockat gny. Han försökt resa sig men ben bara vik sig under honoms tyngde. Han kände ilningar av smärta som for igenom hela hans kropp efter varje försök.
   Efter en stund slutade han att försöka resa sig. Han sträckt ut sig på marken förutom högra bakbenet. Okej, fall så ni vill ha det så ligger jag kvar då tänkt han bittert. Han spetsade ena örat för att försöka se om han fortfarande kunde höra valpen. Han visst att valpen var kvar för han kunde känna valpen närvaro i hans dimma.

Fabrali Blinkade och hans ena öra slog emot huvudet några gånger innan han satte huvudet på snedden och släppte ut ett undrande ljud
"Inte hört talas om" 
Konstaterade han och lät blicken följa vargen som kollapsade framför honom, dimman gjorde det aningen svårt att se den andre, men den verkade kämpa med att ta sig upp igen, innan den misslyckades och lade sig tillrätta.
En av prickarna sprang upp till hans öra och viskade till honom.
"Borde vi inte hjälpa honom? Det är trots allt vårat fel?"
Fabrali kände sig hemsk när han stod där och tittade på den störe vargen, han tog ett osäkert steg närmre den och han satte sig en liten bit ifrån och var tyst en stund, men strax tog han lite darrande till orda.
"Jag kan inte hjälpa dig, men jag kan stanna här och hålla dig sällskap tills du mår bättre" 
stammade han fram och blicken föll genast ner mot marken, han insåg allvaret i situationen först nu, vargen skulle nog ha svårt att skaffa föda.
"Jag kan hjälpa dig jaga till och med" mumlade han fram
Han var ovan vid jakt, men hans mamma hade uppfostrat honom till att fixa hans misstag...

Han höjd huvudet och tittade mot valpen en stund innan han sa något. Han gav ifrån sig en tung suck. "Jag uppskattar din vänlighet men jag kan klara mig själv." Han la till en lång paus innan han fortsätt. "Så du behöver inte känna dig tvungen att stanna." Sa han och la ner huvudet på marken igen. Men innerst så skulle han uppskatta lite sällskap. Dock vill han inte vissa sig svagt för valpen.