[Ett öppet roll för den som vill joina! Hade tänkt mig en - högst två  - personer som får kliva in som de vill C: ]

Ett hölje av vita moln skuggade den kyliga vintersolens bleka sken. Snön föll tätt i små flingor, lekte i den bitande vinden och lade sig sedan tillrätta på markens vita slöja. Det korta, gulnade gräset var stelt av frost och snö. Stenarna låg fastfrusna vid den karga marken. På avstånd ekade ljudet av kokande vatten och ångan som steg mot skyn kunde anas långt borta genom snöfallet. Morgonen var kommen, och med den ännu en dag.

Ett moln av värme lämnade den långsmala nosen när den högresta andades ut. Den långa, yviga pälsen dansade om hennes nacke när den isande kalla vinden försökte finna sin väg inpå huden. De grå ögonen kisade ut mot det vita, snöfyllda landskapet. Målmedvetet. Beslutsamt. Hon visste mycket väl vart hon var på väg. Hon visste åt vilket håll hon skulle vandra. Ändock kunde hon inte undvika att känna sig vilsen i detta landskap. Ensam. Hon hade inte alltid varit så ensam. Men i över ett års tid hade hon vandrat själv. I jakt på det mål hon långsamt närmade sig. I jakt på de som bar ansvar och i jakt på att uppfylla det syfte hon var skapt för.

De breda tassarna rörde sig näst intill ljudlöst genom landskapet. Näst intill. Ingen kunde vandra obemärkt genom snöns knastrande skare. Ingen utom dem. Ännu ett moln lämnade hennes nos. Vingarna låg slutna om kroppen, fyllda med den varmluft hon själv skapat. Värme i detta köldbitna landskap. Den långa svansen vajade fram och tillbaka bakom den tunna, atletiska kroppen. Klorna greppade stenar och grus där den långbenta tiken vandrade fram. Det hornprydda huvudet ruskades kort när vinden ven i öronen.

Det här skulle bli en lång dag.

(Kan jag joina med Diablo? C:)

Ljuset tränge in bland de grenar som lagts över den väldige grottan som Diablo övernattade i. Det var viktigt att han inte lät sina krafter värma upp hans kropp, snön skulle smälta och sedan fanns det ingenstans han kunde övernatta. Ögonen öppnades smått, grottan var mörkare än han förväntat sig även om de lilla ljus som trängde in lyste upp en aning, hanen puttade bort grenarna med huvudet, vilket var tyngre än han förväntat sig.. Diablo gick rakt fram igenom den igensnöade uppningen, det var kallt, han ruskade av sig de hämska kalla vita.. han vart mött av solen, snön glittrade där den låg. hanen kollade upp emot himelen. Snön föll på hans annsikte, men de smälte snabbt. Mycket snart hadde hans krafter vaknat till, Lavans hetta höll hans kropp varm. Det var viktigt att han inte vart nedkyld, om den vart det så kunde ju trottsallt Diablo bli dödssjuk.

Där nedanför, Slätten.
Det vattnades i munnen på honnom, Bisonoxar.
Diablo lät blicken vandra över hjorden där nere, blicken fästes på en stor en som var lite längre bort från flocken än den borde vara. Han log, Sedan lät han den skära tungan fukta de svarta läpparna och den svarta nosen.

[Joina du C: Sista platsen i detta roll paxar jag än så länge till Vulcan om Sälkatt ville vara med!]

Ögonen slöts när den isande vinden sved i hennes ansikte. Öronen låg platt mot nacken, under de krökta, hjort-lika hornen. Snön föll tätt och när Dimitrij stannade upp och öppnade ögonen för att kisa mot omgivningen såg hon föga. Allt var vitt, prytt av vintersolens kalla sken bakom molnen. Vitt och frostigt brunt. Snöfallet tilltog i en stadig takt. Tyst bannade hon vinden för att den hindrade henne från att färdas snabbare. Hindrade henne från att sprida sina vingar över skyn.

Ljudet av kokande vatten kom närmade när hon åter började vandra. Doften av het ånga beblandades med snöns kyliga doft. Haltande närmade hon sig källan. Den brända buken och svidande, svedda benen klagade i kylan. Hon tänkte inte gå särskilt nära vattnet. Så dum var hon inte. Inte ens en novis skulle vara dum nog att kliva ner i kokande vatten, så hett att huden skulle fläkas av. Hon ville bara komma nära nog för att vinden skulle föra med sig någon värme. Om så endast lite. Svansen svepte bakom henne och den långa pälsen slets åt olika håll av vindens konstant föränderliga riktning. Tyst huttrade hon i ett försök att återfå den värme luften under hennes vingar inte kunde ersätta. Benen, svansen och ansiktet kändes frusna. Skulle hon nå fram till sitt mål, till platsen, till slaget, så skulle hon inte kunna drälla här i all evighet. Hon behövde komma bort.

Bort från denna plats utan förhinder och det snabbt.

Av någon anledning så tyckte Vulcan om snön. Det var något med den som alltid fick mörkret i hans huvud att klarna upp litet, om än för en så kort stund, och världen blev för en tid sorgfri. Det var nästan på gränsen att han ville lägga sig ned och rulla i snön - Väldigt, väldigt nära, han skulle ha gjort det omedelbart om inte hans värdighet förbjudit det. Istället nöjde han sig med ett fnysa åt snöflingorna som singlade mot hans nos, och roa sig åt hur de virvlade om hans huvud. Visst rörde han sig med lite mer spänst idag, då den frusna nederbörden föll över hans rygg och nysnön knarrade under hans mjuka tassar. Lejonsvansen snärtade bakom honom då han med snabba steg gick. Varför demonen låg latent i hans huvud berodde nog snarare på att den var fullkomligt ointresserad av Vulcans förehavanden i snölandskapet, än att den fallande snön på något vis drev bort dess viskningar. Dessutom var det inget Vulcan tänkte på - Han beundrade till största delen demonen, dess närvaro var en självklarhet och ingen plåga. Han tänkte inte på det hela, helt enkelt. Det enda den märkliga vrenen tänkte på just nu var att han ville finna en behagligt varm källa, som han kunde slinka ned och värma sig i.

Beslutsamt tog Vulcan ett fastare grepp om den lilla nötskrika han lyckas lägga tänderna på, och tassade vidare, från källa till källa. Het ånga strömmade upp från dem alla, och vittna tydligt om att vattnet var alltför varmt för att lägga sig i. Snart beslutade han sig för att lägga sig invid en källa istället, och njuta av värmen ångan bar. Ärligt talat, Vulcan föredrog vanligtvis kyla framför värme, men så här i vintertider kände han tydligt av hur minusgraderna bet i hans sjukligt tunna skinn, under vilket man nästan kunde se organen pulsera över sidorna.

Han var så upptagen av att söka en varm, bekväm plats, att han inte var så uppmärksam som han kanske borde ha varit. Om han känt efter tydligt i vinden, bortom fågelns gäckande doft, så hade han nog kunnar känna doften av den bevingade varginnan och den svarte på jakt. Nu var så inte fallet. Istället va han helt upptagen av sina egna små nöjen, då han valde ut en liten större källa kantad av små klippor, vilken han vandrade upp till läsidan på. Där lade han led sin fågel, skakade av sig större delen av snön på sin rygg, och lade sig ned, med lejonsvansen ringlad om sig. Omedelbart, med ångorna virvlande mot sin grå päls, började han plocka bort fjädrarna med tänderna, mer belåten än ofta annars.

På avstånd från den främmande skepnaden hade hon stannat upp. Den heta ångan i vinden hade burit med sig en främlings doft. En avskyvärd doft. Sjuklig, men inte allt för påträngande. Klipporna och det kokande vattnet som vällde upp ur källan skymtade bakom snön som fastnat i Dimitrijs ansikte. Vinden var inte lika gäckande här, kanske på grund av klipporna, även om de inte var höga nog att lägga hela platsen i lä. Klipporna skulle kunna fungera som en bra plats att betrakta området ifrån, om bara snön ville lägga sig. Platsen skulle även kunna ge skydd från såväl vinden som från andra individer. Om det nu inte vore så att främlingens skepnad tagit plats där.

Dimitrij var just på väg att ta ett steg närmare klipporna när en rörelse fångade hennes uppmärksamhet. Sin doft kunde hon inte göra något åt, men när hon stod stilla var hon svår att skönja. Nästan lika ljus som snön och med bruna vingar lika klipporna. Svansen hölls stelt ut bakom kroppen när de grå ögonen sökte sig till den nya skepnaden. En enorm, mörk skepnad. Vinden låg åt hennes håll, för tillfället, vilket gladde honan. Än var hon oupptäckt.

Efter att stelt ha bevakat den nya, mörka, en stund så rätade Dimitrij på sig. Svansen slog ett hastigt slag bakom henne och huvudet höjdes. De grå ögonen vändes mellan de två skuggorna bakom snöfallet. Den ena mörk och kraftig, den andra svår att uppfatta mot klipporna i bakgrunden. Utan att lämna sin någorlunda osynliga position, även om vinden hotade att vända och sprida hennes doft, lät hon sin röst bli hörd. "Vilka går där, främlingar?" En säker och bestämd stämma.

[Kanske lite virrigt, men jag hoppas att ni ursäktar. Jag försöker än lära känna Dimitrijs personlighet ^^; ]

Pip pip pip, lilla fågeln. Roat spottade Vulcan ut en tuss brunmelerade fjädrar ur munnen, och grep försiktigt tag i ytterligare lite fjädrar som därefter plockades bort. Vanligtvis var Vulcan alldeles för stressad och uppjagad för att vara så aktsam med sin mat, trots att han hade så pass svårt att få tag på den. Han åt snabbt, våldsamt och utan vidare njutning, det var sällan han kände sinnesfrid som denna för att stanna upp och äta med ro. Man kunde säga vad man ville, men vargar va inte skapta för att jaga ensamma. De som skickligt förmådde det - och det var ändå en kraftig skara här i Numoori - hade god fysisk kapacitet eller övernaturliga krafter till sin hjälp. Vulcan hade ingendera. Hans bräckliga kropp och latenta krafter lämpade sig inte för så dramatiskt arbete som våldsam jakt. Han livnärde sig på småvilt, ungdjur och döda kadaver, det var inget konstigare än så. Och nu njöt han, även om fågeln endast delvis skulle stilla hans hunger. Värmen och födan.. Mycket mer krävde inte hans skört balanserade sinne just nu.

Vulcan hade precis börjat gnaga köttet från den kallnande nötskrikans ben, då en myriad av dofter slog mot hans nos i vinden. Han ryckte till och var ett hårsmån från att springa upp av rena överraskningen, men höll sig stilla. Dock var hans slanka kropp spänd, och den grönglödgade blicken riktades ut över det ångande, snöklädda fältet. Han såg inget, ångan steg alltför tjock ur källan invid honom, och den positionen bannade han nu. Flyktvägarna var minimala, konstaterade han på några ögonblick, med det heta vattnet framför sig, klipporna bakom, och endast smala passager av lättframkomlig mark åt höger och vänster. Vulcans skuldror sjönk, nacken kräktes och huvudet sänktes, med sina sex öron klippande försökte han ivrigt komma på vadbästa lösningen var i situationen. Han var inte alls på humör att möta något, men det var han ju sällan heller.

Plötsligt nådde en varginnas röst honom och öronen spetsades omedelbart, samtidigt som hans blick lokaliserade hennes gestalt genom ångan. Först förblev han tyst, innan han snabbt bestämde sig. När Vulcan var herre över sig själv, som nu, så visade han alltid vederbörlig respekt för främlingar.
"Ingen som önskar något ont, varginna", replikerade han med sin melodiska stämma. "Även om jag endast kan tala för mig själv, givetvis." Han gjorde ett ögonblicks paus. "Jag kan inte se dig, eller du andra varg" Vulcan hade snabbt erinrat sig om ytterligare en vargs närvaro. "genom den här dimman. Vill ni.. stiga närmre?", undrade han med en lockande ödmjuk klang i tonfallet. Vaksamhet, försiktighet, inget var viktigare.

Diablo hade lagt märke till den varg som var framför, och då en vindpust av en varginnas doft slog honnom i nacken hann Diablo också uppfatta hennes.
Hanen reagerade sanbbt men slängde inte någon blick bakot, utan fokuserade på hanen där framme. Han lät ett öra vinklas bakot och de andra behöll han vaksamt fram. Men han stannade, hörde hur varginnan talade och hela huvudet vändes bakot, en svag skepnad syntes. Innan han hann yttra sig gjorde den andre hanen det, han kunde inte ha sagt det bättre själv.
Hanen rörde sig inte frammot först, men honan verkade närma sig, eller?
Diablo började att röra sig frammot, dimman vart tunnare ju längre fram han kom hanen, snart kunde han tyda denne främling tydligt.
"Jag är inte här i ett ont syfte främlingar.." Diablo lät sin grova, hesa, djupa men endå lugna stämma äga rum. Det var precis det han var, lugn, han var inte här i något ont syfte. Men endå vaknade något inom honnom, något som kombinerades med hanens hunger. Men att anfalla och kanske döda någon av dessa skulle vara i ett själviskt syfte, att släcka hans hunger, fast inte ens om han tog dessa två kunde han gå mätt. Magsäcken hans var ovanligt stor, han åt tills han nästan spydde därför att han skulle få slippa den plågande hungerkänslan. Tillhörde det hans märgbensbitna sjukdom som han ärvt av fadern? En hunger som aldrig släcktes för ens en viss mängd blod fyllt hans inre.


(Förlåt för sent svar ^^'')

Hon lyssnade till deras svar, men stod kvar på samma punkt. Från skepnaden invid klipporna kom en främlings klingande stämma, så opassande den odör hon ville koppla till samma individ. Strax därpå ljöd en fullkomligt annorlunda röst som då fick tillhöra den mörke. Ett ögonbryn höjdes lätt i tikens för övrigt neutrala, kyliga, ansikte. Hade de inte lagt märke till varandra förrän hon talat? Kanske var de alla nya på platsen. Då vinden med ens vände tvingades Dimitrij att vända bort ansiktet aningen. Den kyliga vinden slet i den långa pälsen om nacken och öronen. De grå ögonen hölls dock fast vid främlingarna.

Utan att säga mer till dem lät hon sina frusna ben sätta kroppen i rörelse. Istället för att stiga fram, öppet och oplanerat, valde hon att vandra runt de två. Med snön och vattenångan som skydd för blickar och vinden som slet i hennes sida var hon för tillfället osynlig. Men vinden var inte att lita på. De breda tassarna satte fart och i en hukande trav tog hon sig till klippornas sluttande sida. Med tanken sökte hon deras sinnen. Inte för att se vad de tänkte, inte heller för att göra intrång, utan endast för att veta var de befann sig. När vinden åter vände tvingades hon stålsätta sig för att inte snava. De krökta klorna greppade om klippans kanter när hon rörde sig upp för den steniga baksidan. Blicken fokuserade på den köldbitna marken. Med snö och frost kom halka, och att halka i nuläget kunde visa sig fatalt. Såväl med främlingar som den kantiga klippan i åtanke.

Väl uppe på klippans krön placerade hon tassarna lagom brett isär för balans medan blicken återvände till främlingarnas skepnader. Den sjukligt doftande så mycket närmre, och den mörka bortom diset och snön. "Om era avsikter är av ondo spelar ingen roll. Det rör inte mig." Hon pausade, höjde nacken och blickade mellan de båda främlingarna. Den invid klipporna under henne och den större längre bort. Härifrån hade hon gott synfält, vore det inte för skyfallet och ångan. Men bättre än tidigare åtminstone. Och på en höjd var det lättare att bedöma främlingarna.

[Än en gång, lite virrigt... menmen! ]

[Hello! jag är tillbaks! men ja, det är eran tur att svara i rollet. så jag väntar :3 <3]

Det var nästan av förväntan som den förvridna vrenens ögon gnistrade där han låg, vaksamt plirande åt båda hållen genom källornas tjocka dimmor. Om än han var mycket spänd och vaksam, beredd på att fly om dess främlingar skulle visa sig , så gjorde sig hans inställsamma natur påmind. Han ville dödligt gärna se dessa främlingar - även om han skulle ha föredragit enskilda möten istället för båda på en gång - för att bedöma deras karaktär och styrka. Mäktiga vargar var facklor som Vulcan drogs till likt en mal, blek och trånande, i hopp att omsluka eldens hetta. Han behövde en eld att nära, tjäna och kontrollera, för att själv kunna utrståla den eld han så desperat begärde. Han föredrog bara att inte låga själv, utan att stå i eldens osynliga skugga. Det här var precis anledningen till att Vulcan så gärna ville få syn på dessa främlingar, trots faran de utgjorde. Han sökte elden.

Vulcan drog på sina mungipor i ett brett leende, ett oförväntat genuint sådant, då svaren han fick var hoppfullt godartade. Hans öron klippte ivrigt, då han övervägde hur han skulle föra detta vidare. Svaga, bräckliga vargar var ointressanta för honom, såvida han inte var på humöret att glorifiera sig själv i deras sällskap. Oftast föredrog han att inte ta risken, då de ibland har styrkefaktorer omöjliga att se, utan lämnade dem hellre åt sitt. Hastigt fuktade han nosen med sin glödande tunga. Vittringen av dem både tycktes drifta från två olika håll, och han hörde ljudet av deras steg - Det var en smula oroande, men långt ifrån tillräckligt. Den grå vrenen drog sig långsamt upp i sittande ställning, med sin tilltufsade fågel under ena framtassen.

"Så ingen av oss har något ont i tankarna, utmärkt, utmärkt. Oförväntat också, men det är väl en annan fråga." Ett litet, lågt skratt steg från Vulcan. "Så... Får jag fråga varför ni befinner er här av alla platser? Varför de heta källorna?" Det var bara småprat, mer än något annat, men Vulcan var inte befängd nog att vandra ut på isen utan han bedömt hur tjock den var. Hans färg i denna miljö, samman med denna dimma, var ett utmärkt kamouflage - En fördel kan tänkte utnyttja om så krävdes.