Kvistarna slog mot hennes sidor när hon gick igenom buskar och träd,vingarna fick några rivsår lite här och där av taggarna och de smala kvistarna som stack ut ur trädens stammar.
Löven prasslade härligt när vinden fick tag i dom i trädkronorna,färgerna fick det att se ut som skogen stod i brand och gräsets gröna färg fick henne att tänka på de små hararna som hade sätt tidigare i morse.
Hon sixsackade genom trädstammarna och hon kände doften av en vatten källa närma sig sakta men säkert mot henne,stegen ökade hon på utan att hon tänkte på det och några sekunder efter stod hon framför den lila porlande bäcken. Huvudet sänkte hon ner försiktigt och lätt det kalla vattnet kyla ner hennes svarta nos.Hon öppnade munnen försiktigt och det vattnet spirade långsamt in,hon kunde känna hur vattnet släckte törsten i strupen.
Hon höjde åter huvudet och slickade sig runt munnen för att få bort de vattendroppar som hade hamnat utanför hennes mun.
Hon sträckte ut vingarna för att de hade blivit stelna av att villa så länge på hennes sidor.Blicken lätt hon utforska miljön omkring sig,hennes blick hamlade i vattnet där hennes spegelbild fanns,hon märkte att hennes vingar hade växt sedan sista hon tittade på dem.
Nu var det närmare två meter breda och hon kände sig liten där hon stod med de stora vingarna på sidorna.

Han stod med bergen bakom ryggen och tittat med en tom blick mot de röda träden. En vinde kom och tog några röda blad som hade ramlat ner från träden. Han börja gå fram med en svag beundra. Han hade aldrig sett något liknade. Han lättade dimman så han kunde se bättre den vackra skog som han hade hamnat i.
Han stannade till och tittade över sjö. Han närmade sig sjö och böjd ner huvudet. Han hade inte insett hur törstig han var förrän det kalla vatten svalkade honom. Han höjd huvudet över vattnet och tittade runt. Han sniffade i luften efter sin familjs doft. Han sänkt huvudet en aning innan han börja gå framåt. Han börja följa en bäck som gick från sjön.
Hans tassar nuddade ljudlöst marken medan han sökt. Han stannade och blickade över omgivning. Dimman försvann där han blick var. Hans mörkgröna blick fastnade på en vit varg en stund innan han lät sin dimma dölja honom för honan. Han börja då iväg.

Hon gick fram och tillbak vid bäcken för att se om det fanns något bra ställe att flyga upp på men trädgrenarna satt täta intill varandra och de var bara små sprickor som lätt solljuset komma in.
En doft kröp in i hennes nos när hon vände sig om för att åter kolla om det fanns någon större spricka mellan trädkronorna,hon höjde huvudet och såg sig omkring men hennes ögon kunde inte hitta något konstigt som stack ut.Hon lätt nosen vädrade i luften och söka efter doftens ägare,ett par steg fram tog hon och sänkte huvudet sedan neråt,en dimma hade helt plötsligt dykt upp några meter från henne.
Öronen vek hon bakåt och hon gick långsamt närmare dimman,man kunde se att hon tyckte den var kuslig."Är det någon där?"frågade hon tyst och hukade sig ner för att se om något gömde sig bakom.

Han spetsade öronen och stannade när han hörd honans röst. "Ja." Sa han med mörk röst. Han lätt dimman bli tätare runt sig. "Hur så... Vem undra?" Frågade han och tog två steg närmare honan och väntade en aning nyfiken. Han lyssnade på honans tassar för att veta var hon var någonstans. Han lät sin dimma växa så han skulle kunna känna var någonstans honan var.

Hon stannade en stund för att se om det var fler än en varg eller om det bara var en?.
En röst svarade henne bakom dimman och hon tittade konstigt åt det hållet rösten hade kommit från,rösten var mörk och hon kunde då utesluta att det var en hane som stod bakom den tjocka dimman.
"Hur så... Vem undra?" ,frågade hanen och hon tänkte sig noggrant innan hon svarade hanen."Jag heter Sitera och tycker att det är lite otrevligt att gömma sig i dimman när man träffar en främling",hon sa det med en lugn röst.
Hon tittade sig omkring för att se om hanen hade någon med sig,men hon kunde inte känna några nya dofter och hon kunde inte häller se någon annan."Vandrar du ensam eller är din/dina vänner i närheten?",hon frågade snällt men hon hade sänkt rösten en anning för om hanen hade några vänner så visste hon inte om de var snälla eller om de ville skada henne?.

Ett halv leende formade hans läppar när han hörd honans första mening. "Jaha, det var sunde." Sa han med en tom röst. Han tog två ljudlösa steg bak. "Jag har inga vänner." Sa han med mörk röst lutade fram öronen. Hans dimma börja omringade den ljusa honan. Han börja kände sig tryggare nu när han kund känna honan utan att honan kunde se honom.
"Så Sitera du råkar inte har sett några vargar vid namn Mark, Siamon, Sofia, Mirata eller Vilandon?" Frågade han och börja gå ljudlös runt honan på säkert avstånd. Om ändå han pratade med någon så kunde han lika gärna fråga. Han spetsade öronen och väntade spänt på honans svar.

Dimma började sakta omringa henne och det kom en obehaglig rysning som gick igenom hela kroppen och ut till vingspetsarna på henne.Hon ansträngde ögon och tittade sig omkring för att försöka få en glimt av hanen som hon kände cirkulerade runt henne som en hök.Att han inte hade någon vän med sig gjorde henne lite förvånad men samtidigt lättad för då hade hon större chans att komma där ifrån om hanen försökte göra henne illa.
"Så Sitera du råkar inte har sett några vargar vid namn Mark, Siamon, Sofia, Mirata eller Vilandon?",hon rotade runt i huvudet för att se om namnen dök upp men inte ett ända namn kände hon igen och hon skakade på huvudet för att visa att hon inte hade stött på några vargar som hette det."Jag kan hålla öronen extra öppna efter deras namn om du vill".Hon sträckte ut de två meter breda vingarna och sträckte sedan på sig själv och gäspade stort men stängde igen munnen fortare än hon hade tänkt sig.

Han kände hur han nästan sjunk ihop av besvikelse. Så honan hade inte sätt dem. "Det skulle jag uppskatta." Sa han med en tom röst. Han börja ta bort sin dimma runt honan medan han tog tre steg bort från honan. Det var en lite vänligt skets från honom till honan som verkar inte tycka om dimma. Han höjd huvudet och vädrade i luften. Han hade inte riktig vänt sig med alla det ny dofterna. "Var är jag någonstans?" Frågade han med en kall röst, som han inte hade menat. Hur skulle han kunna hitta sin familj när alla dessa ny dofterna distraherade honom. Han överläpp flög irriterade över hans tänder.

hon satte sig ner och slappnade av i kroppen när hanen lättade på dimman,hon tittade sig omkring igen för att se om hon kunde se hanen men hon lyckades inte se en ända glimt av hanen.
"Var är jag någonstans?",hon blev förvånad över att hanen inte visste var han var någonstans."Du är i höstskogen",hennes röst var förvånad och hennes huvud la hon på sidan och undrade om hanen inte drev med henne? men det höll hon för sig själv.
Hon satt och väntade på hanens svar och kom tänka på att hon visste inte vad hanen hette."Om jag får fråga? vad heter du egentligen för du har inte presenterat dig",hon tittade neråt mot gräset och såg att gräset hade blivit våt av dimman.

Han satt tyst och funderade. Så han befann sig i höstskogen. Det var knappt som han uppmärksammade honans fråga."Taher heter jag." Sa han med en avlägsen röst.
  Han ryckt till när han kom ihåg hur hans mamma hade berättat historia och legender om höstskogen. Han spärrade chockat upp ögonen och börja titta runt ordentligt. Hans dimma försvann som ett trollslag och han börja snurra runt i en cirkel. Jo, skogen stämd ganska bra på hans mors berättelse. Hans blick börja leta efter det blånäbbade fåglar som mamma berättat om. Vad det ingen, jo det var svanar. Hans blick for hit och dit i hans sökande efter svanarna. Han hade helt glömt bort honan.

Hanens namn var Taher och hon reste sig upp för att då ett varv för att se om hon kunde hitta hanen i all dimma.
Helt plötsligt försvann all dimman och hon tittade sig om för att se varför den hade försvunnit så himla snabbt?.Hon fick syn på hanen som tittade sig omkring,han såg ut som om han letade efter något men vad?."Vad letar du efter?",frågade hon Taher och tittade på hanen när hans blick for över skogen.

Honans stäm gjord så han kom ihåg henne. Han stannade upp och samlade sig medan hans dimma omringade honom. "Inget." Sa han med en barsk röst. Hur kunde han bete sig så framför en främling. Hans dimma hade blivet tätare omkring honom. Han börja ljudlöst baka undan med en tom blick.

(Dålig inlägg)

Hon såg att hanen stannade upp och tittade på henne,dimman började komma tillbaka och omringa Taher."Inget"hade hanen sagt men det trodde hon inte på för den som tittar så intensivt omkring sig måste leta efter någonting men hon tänkte inte fråga igen.
Det blev tyst och dimman hade omringat hanen än en gång och hon börjande undra om Taher hade gett sig av?."Är du kvar? och om du är det varför gömmer du dig i den tjocka dimman?",hon förstod inte alls varför hanen gjorde det han gjorde.Hon blev bara förvirrad och hennes hjärna jobbade på ett vettigt svar.

Han stannade mitt i ett steg och riktade huvudet mot ljudet av honans röst. "Ja, jag är kvar." Sa han med en tom röst.
  Han funderade en stund fall han skulle svara på honans fråga. "För det är trygghet." Sa han till slut och börja göra så att dimman omringade honan. "Tycker inte du?" Frågade han med ett halvt leende på läpparna. Han förstod inte hur andra inte kunde känna sig trygga i dimman. Han kände hur honans kropp kom in i dimman.

Hon satte sig än en gång ner på den fuktiga marken och tittade sig omkring men kunde inte se hanen men Taher hade svarat på hennes fråga om han var kvar och då hade hanen sakt ja.
"För det är trygghet.",hade hanen också svarat på en av hennes frågor,hur kunde hanen bli trygg i dimman? det värkar lite spökaktigt för hennes del men alla tycker olika.
-Det beror lite på när det är,är det när någon följer efter eller iakttar mig så blir jag trygg i dimman för det är mindre chans att han/hon ser mig men annars gillar jag inte dimman så himla mycket",hon vecklade än en gång ut sina vingar och kände hur de hade domnat bort.

Han nickade svagt instämmande på huvudet. Han höll med att dimman var bra att gömman sig i. "Jaha." Sa han och börja gå över den flod som skilda dem men han gick inte mot honan. Hans dimma följde efter honom med han höll ett säker avstånd mellan sig och honan. "Om du ursäkta mig så måste jag fortsätta." Sa han med en tom röst och nickade farväl mot honan.

Hon tittade åt det hållet hanens röst kom ifrån, ännu en gång hörde hon hanens tumma röst "om du ursäkta mig så måste jag fortsätta." ,när hon tänkte på saken så var hon nog att gå själv.
-Det var trevligt att träffa dig Taher och jag hoppas att du hittar dem du söker"hennes röst var snäll men samtidigt liten besviken på att hon inte kunde säga hejdå öga mot öga.
Hon vände sig om och vecklade ut sina vingar för att ta ett vingtag men innan hon flög iväg sneglade hon back för att säga hejdå men ångrade sig och vände sedan blicken mot skyn och tog några vingtag för att sedan vara ovanför trädkronorna.

Han vände upp huvudet och tittade efter honan. Hans dimman hade blivet tunnare så han så svaga konturer på honan när hon flög upp mot skyn. "Hejdå" Sa han lågt och börja åter igen sitt sökande efter sin familj.

(Avslutat)