En stor ärrad grå hane ligger inne bland vassen och låter vattnet svalka hans ärrade kropp. Han klipper lite med öronen och lyssnar på vattenfallets ljud. Där han ligger inne bland vassen kunde han se vilka djur som kommer och går till sjön. Han sveper lite med svansen och vattnet bilder små små vågor utav svansen rörelser. Han var uttråkad, rejält uttråkad. "GÄSP" tänker han för sig själv. Det hände inte så mycket här förutom några djur kom och drack då och då. Men dock så trivdes han här ändå, området fick honom att tänka på annat, att slappna av och komma i ro med sig själv.

En suck lämnar hans strupe och han lägger ner huvudet mellan frambenen och känner det kalla svalkande vattnet mot hans haka och kinder. trots att isen hade börjat smälta och det var inte jättevarmt så värmde vårsolens hans rygg och han njuter av vårens värme. han höjer på huvudet och himlar lite med ögonen när ännu några djur kommer för att dricka. Några lättskrämda rådjur, han flinar småelakt till och funderar på att kanske skrämma dem, men innan han hinner göra det så hoppar de undan och försvinner snabbt in bland träden.

Han ser en aning förvånad ut efter dem, något hade skrämt dem innan han hade gjort det. Med vem? eller vad? Han klipper lite med öronen för att lyssna efter några okända ljud, men alt som han hörde var vattenfallets dån.
han bestämde sig för att ligga kvar, vem eller vad som skrämde rådjuren skulle säkert dyka upp igen och det skulle bli väldigt intressant vad som skulle hända då.

(Paxat till Lainadan)

Vårsolen sken och värmde den bruna vrenens rygg. Lainadan kisade upp mot himmelen. Solen sken stark på det blå himlavalvet och knappt ett moln fanns att skåda. Det var en mycket vacker dag.
"Vet du vad?" en hård röst lämnade vrenen.
"Nej, jag tänker inte fly." svarade samma vren tyst sig själv.
En irriterad suck lämnade honom.
"Hur kommer det sig att så fort du får chansen att lämna den där idioten så gör du det inte?"
Lainadan stannade upp och fick ett förargat uttryck i ansiktet.
"Säg inte så och vår herre! Han vill bara det som är bäst för oss."
Ett rått skratt lämnade honom.
"Jo, visst... Om man nu räknar misshandel som någonting bra."
Med de orden tystnade den hårda rösten och Lainadan fortsatte framåt igen.

Ett brusande ljud fick vrenen att stanna upp och vrida på öronen. Han kände inte riktigt igen ljudet i sig och visste därför inte riktigt vad det var. Vatten anade han, men inte mer än så. I samma takt som tidigare rörde han sig nu mot ljudets källa och efter en kortare promenad fann han platsen. Ett vattenfall dånade invid en källa. Lainadan lade huvudet på sned ett kort ögonblick innan han gick fram till kanten för att dricka. Han böjde sig ner och började lapa i sig vattnet. Då han tyckte sig se någonting i ögonvrån vände han blicken ditåt. Ett gult [?] ögonpar såg tillbaka på honom. Vrenen gav till ett förvånat tjut och hoppade instinktivt undan. I sin fart lyckades han få benen inunder sig och han satte sig ner med en hårt duns.
"Skräm mig inte så!" morrade Firdrach och blottade tänderna åt främlingen.

[För att göra saker och ting lite klarare: Firdrach är Lainadans andra personlighet och han talar högt med sig själv när han byter, så det är ingenting telepatiskt utan alla kan höra honom c:]

Han hörde någon prata, men kunde inte riktigt placera vart rösten/rösterna kom ifrån på grund av vattenfallets höga dån. han klipper lite med öronen och slickar sig uttråkat runt munnen. Han sveper lite med svansen och riktar blicken mot några fåglar som kommer flygandes och landar med perfekt precision på vattenytan. Han flinar till, men nu hörde han rösten/rösterna starkare och han riktar blicken åt det håll de kom ifrån, han får syn på en varg men han blir en aning förvirrad eftersom han hade hört minst två rösten, men vargens kamrat kanske var i närheten? han följer den andre med blicken, han sveper lite med svansen och ser hur den andre till slut får syn på honom och den andre sätter sig med en hård duns på marken. han hörde hur den andre fräste åt honom, och blottande tänderna åt honom och han höjer på ena ögonbrynet och möter den andres blick. - jag menade att inte skrämma er.... Han hade ingen aning om vad främlingen hette, men han höll sig lugn, neutral, hans blick var kylig, men dock neutral.

Firdrachs hetsiga humör försvann då chocken lagt sig och Lainadan kom tillbaka. De gula ögonen i främlingens ansikte lös nästan mot hans grå päls.
"Jag menade att inte skrämma er..."
Vrenen fick ordning på sina ben och ställde sig upp igen. Det värkte aningen i svansroten ifrån fallet.
"Det.. gör ingenting."
Det var sanningens ord. Det gjorde ingenting för honom, att sedan Firdrach hade blivit ilsk var en helt annan femma.

De långa öronen låg lätt bakåt. Inte för att Lainadan tänkte på det, utan rent instinktivt. Att ha Phol som såg efter honom gjorde att han hade ett lätt underlägset kroppsspråk i alla lägen, vem han än träffade. Vrenen såg mot främlingen.
"Jag ber om ursäkt för..." han gjorde en kort paus. "...mitt... utbrott innan."
Det fanns ingen idé att försöka förklara för andra om Firdrach, det var ändå ingen som kunde förstå.

han ser en smula undrande ut på främlingen som stod framför honom, hans öron klippte och lyssnade när främlingen började prata. När främlingen hade pratat klart så svarade han med en lugn neutral röst - Det var ett otäckt fall du gjorde, säkert att du mår bra? han var inte så här annars, men något med främlingen gjorde så att han blev vänligt inställd mot främlingen, kanske var det hur främlingen pratade eller hans underlägsenhet som fick honom att bry sig.

han sveper med svansen och ler lite när främlingen ber om ursäkt för utbrottet innan. - det är lugnt, jag skulle själv ha reagerat samma sak. han lägger huvudet på sned och betraktar främlingen- Så vad är ditt namn främling?

Lainadan nickade åt frågan som den främmande vargen ställde. Jo, han hade klarat sig. Det värke lite i svansroten ännu men det skulle snart vara borta. Smärta och stryk var han van vid, hur fånigt det än lät.

Den bruna vrenen slappnade för ett kort ögonblick av då den grå främlingen sade att Firdrachs utbrott inte hade gjort någonting. Eller ja, han sade att Lainadans utbrott inte hade gjort något. Då främlingen frågade om hans namn vred han lite uppmärksamt på öronen.
"Lainadan." sade han och gjorde halvt om halvt en bugning. "Vad är ditt?"
Trevligast är att ge tillbaka frågan, vare sig han ville veta svaret eller inte. Bak i sinnet kände han hur Firdrach började röra otåligt på sig.
"Mitt är Firdrach."
Vrenens ögon fick med ens ett hårdare uttryck och med ett rått leende bugade han ordentligt.
"Så oartigt av dig Lainadan att inte pressentera mig för din nya vän."
"Tyst och lämna mig ifred." svarade Lainadan svagt och skakade på huvudet, som om han försökte bli av med en envis fluga.
Då Firdrach faktiskt för en gångs skull gjort som han bad om såg han mot främlingen igen. Han log ursäktande och drog in svansen länge in mellan benen.

han nickade, glad att främlingen mådde bra. - Mitt namn är Kai säger han med en neutral men en en ton av vänlighet i rösten. Främlingen frågande så han svarande men det främlingen säger sedan gör honom väldigt undrande. - Vem är Firdrach? han sveper lite med svansen,d en här vrenen gjorde honom förvirrad, hade han två namn eller? han förstod ingenting. - Lainadan eller Firdrach vad du nu heter, vad har fört dig hit till denna plats? han röst är inte ovänlig utan fortfarande neutral men man kunde höra förvirringen i hans röst också.

Kort (A)

Vem är Firdrach. Vad skulle han svara på den frågan när han knappt visste svaret själv? Firdrach hade varit med honom en väldigt lång tid och han hade helt glömt bort ursprunget på honom. Kanske hade han redan varit med ifrån hans födsel? Kanske. Men det sade inte vem han var, bara när han kom till Lainadan. Tack och lov verkade han inte behöva svara då det kom en ny fråga ifrån Kai, en som han kunde svara på utan problem.
"Jag rör bara på mig, ser mig om lite." svarade han mjukt.
Han väntade spänt på att Firdrach skulle komma fram och störa men det hände aldrig. Kanske han för en gångs skull skulle uppföra sig någorlunda? När ingenting hände öppnade vrenen på nytt munnen.
"Vad gör du här själv? Om du inte misstycker att jag frågar."
Han sänkte huvudet och lade öronen underlägset bakåt. Han ville inte riskera att reta upp en varg han inte kände.

[Jag tror jag lever!!]

[pillar lite här, för att se om det finns ett svar c: annars ser jag detta som avslutat]

AVSLUTAT