Den svarta stora cestrohanen gick med stora steg över bergskedjan, hans svarta lugg hänger ner över hans gröna ögon och ett löpte vid sidan av hans ena öga. Han är en vandrare utan någon flock, vilket han tyckte kändes skönt, inga plikter, inga regler att följa, ingen ledare att lyda. Han är sin egna ledare, han gör som han vill, går vart han än ville och har sina egna regler. han kastar en blick upp på den blåa himlen och solen som stod högt uppe på himlen.

Han sveper lite med svansen och slickar sig om nosen med sin skära tunga, han såg några bergsgettar då och då där han gick fram över bergskedjan, men just nu ville han inte jaga, han ville utforska, se vad Numoori kunde erbjuda honom. Han ler kallt för sig själv och stannar upp och vädrar i luften, jo han kunde känna dofter av vargar här i närheten, antagligen en flock som hade ett revir här?

han fnyser kort till och vänder sig om för att gå vidare, han hade ingen lust idag att bråka med en hel flock, det är bara dumdristigt. Han skulle just gå vidare när hans nos uppfattar en doft i närheten, en doft av en varg. han stryker öronen smått bakåt och ser sig omkring efter vargen. - kom fram och visa dig säger han med en kall röst.

(Paxat till León)

Den svarta och röda tiken rörde sig med tysta tassar framåt över bergen, hon var på väg mot norr igen för att ta sig till slätten för att jaga lite ordentligare byten. I lavaöknen fanns det inte så mycket bytes djur att finna. Där var värme ens bästa vän. León hade en lugn trav då hon tog sig vant fram. Hon var van med de små stenarna som skärde in i tassarna och rev upp små sår lite här och var. Men hon korsade denna plats så mycket så små såren märkte hon knappt av nuförtiden.

Allt var väl som vanligt denna dag med, solen som sken över hennes huvud. Värmde hennes kropp, hon fångade solens varma energie som brände i hennes ådror. Elden gjorde hennes kropp väldigt varm och om hon skulle vilja skulle hon kunna låta den flamma upp. Något som hon förut haft problem med men nu inte var omöjligt. Men en plötslig främmande doft drog hon in och strök irriterat bak öronen. Varför kunde aldrig vargar lära sig att de höll på att traska in på TDNs revir. Det kändes som hon jagat bort massor med vargar från deras revir. En lätt fnysning lämnar henne innan hon fortsatte mot doften.

Efter ett tag så ser hon något svart som rör sig bakom några stenar. León saktar av och går tyst fram till en av stenarna. Vargen verkade upptäckt hennes doft för en röst talar till.. troligen henne. Hans röst är kall, men ej att denna främling skrämmer henne. Hon hoppar upp på stenen i ett kvickt språng så hon ser ner på vargen och ett retsamt flin är på hennes läppar.
"Jag visar mig allt.." sade hon och svängde oberört till med svansen medan hon granskar den större hanen uppifrån och sätter sig ner på stenen medan flinet är kvar på läpparna. Hon kan inte låta bli.
"Sen så kan jag berätta för er herrn att ni befinner er inte så långt från The Dark Nations revir" sade hon neutralt men med en aning skylig stämma.

han ser den svartröda vargen hoppa fram han fnyser emot den och hans gröna ögon är kalla misstänksamma. han såg vargens retsamma flin på läpparna och han sveper oberörd med svansen, han betraktade vargen och ler smått inombords. Men på hans läppar syntes det ett kallt leende. - så du vågade visa dig sötnos? hans röst är lika kall som hans leende, han lade huvudet på sned och hans gröna ögon möter hennes.

Han kunde känna flera dofter från henne inte bara hennes egna, han antog att hon tillhörde en flock, han fnyser en aning och hans ögon mörknar en aning. han hade dåliga erfarenheter och minnen från den tiden då han var med i sin gamla flock hans fars flock. han ger ifrån sig ett dovt hatfyllt morrande. Han skulle hämnas på sin far den dagen när han har blivit mycket starkare.

han tittar på tiken igen när hon börjar prata igen och nämner The Dark Nations revir, som han antog var namnet på hennes flock. Han suckade och himlade smått med ögonen. han må vara elak och kall men dum är han inte, han sveper med svansen och fick bara en lust att retas med henne, han ler kallt emot henne innan han svarar - Sen när är det förbjuden att vandra utanför revirgränserna sötnos? han klipper lite med öronen och ser på henne.

León tittar på honom med samma lilla flin på läpparna och lägger huvudet en aning på sne och iaktar den svarta hanen. Flinet försvinner sen, och hon tittar bara på honom med en smått road blick. Hans ord får henne att små skratta. Sötnos? Ett ord hon inte hört på länge, om nu hon hört det.
"Vad har jag att frukta, señor?" sade hon och placerade tassarna bekvämt bredvid varan och öronen lystrade till honom. Hon lyssnade då han svarade på hennes ord och suckade, hade han fel i öronen? Hon skakar lite på huvudet åt hans ord.
"Har jag sagt det?" sade hon kyligt och vände blicken lite åt sidan och granskade området, men sen vände den sig tillbaks till hanen.

Han flinar emot den svartröda tiken och klipper lite med öronen, hon roade honom, hon verkade vara ungefär som han fast mer roade. han möter hennes blick med sin gröna och flinar kallt. - Så vad är ert namn? han sveper med svansen och hans neutrala kalla blick söker efter minsta rörelser i hennes kropp, han är väldigt misstänksam av sig, och han sänkte inte garden för någon inte ens för tiken framför honom.

han skrattade till kallt och ser sig omkring på bergen och fnyser sedan till när han hör vad tiken säger. - det lät på dig att hela området är ert territorium. han snärtar till med svansen igen. han kanske missuppfattade henne, men det var inget han tänkte på nu och han ville inte tänka på det heller.

Hans kalla drag var uppenbara, hon hade träffat flera som burit den masken. Så också hon. Hon hade fortfarande sina kalla drag i rösten då hon pratade. Men nu var hennes blick oftast bara hård inte lika kallt skuren. Hon vänder blicken till honom, tittar på honom med en kort blick då han pratar innan blicken sveper iväg lite igen. Men han lyssnar. Han frågar efter hennes namn, såklart han gjorde. Alla frågade efter namn. Alla förutom en hon mött hade gjort det. Men det var väl normalt.
"León kan ni kalla mig" sade hon som svar på hans fråga.
"Du då? Vem är du?" sade hon och lät blicken ramla tillbaks på honom igen och höll kvar de röda ögonen på honom.

Han hade visst missuppfattat henne som hon trodde.
"Nej men du är väldigt nära, vi vill ju inte att det händer en olycka.." sade hon syrligt och höjde frågande på "ögonbrynen". Hur han skulle tolka "olycka" fick han avgöra själv. Ett leende skymtades på hennes läppar.

Han ser in i hennes hårda röda ögon, han sveper lite med svansen och klipper med öronen. När hon nämner sitt namn så nickar han bara kort med huvudet. "León" han låter hennes namn smaka på tungan, det namnet passade henne, han flinar till och sveper med den gröna blicken över området igen, han gillar det han såg, ett kargt oberäknelig landskap, han riktar blicken mot León när hon börjar prata igen.

han rynkar lite på nosen när hon frågar efter hans namn, men hon hade ju sagt sitt så han kunde väll vara "artig" och säga sitt också, han slickar sig om nosen och ler kallt - Razek kan du kalla mig. säger han kort. Han sveper till med svansen och ruskar smått på huvudet. Hans riktiga namn är lite svårare att uttala och han hade ingen lust att säga det varje gång han mötte.

Nej han gillade sitt nya namn, det var kortare och enklare att säga och komma ihåg än hans flocknamn. Han fnyser åt Leóns kommentar om "olycka" och skrockar en aning. - Så rart av dig att bry dig om en främling säger han med ett "sockersött" leende på läpparna. - Men jag tror att jag klarar mig sötnos, jag hade inte tänkt inkräkta på ert territorium. hans ser kallt på henne och han har nu ett kallt flin på sina läppar.

Han är en vandrare och inte ett dugg intresserad utav att gå med i en flock, såvida han inte hittade en lämplig flock. - Så hur är den här The Dark Nation flocken?

Han möter hennes blick och hon håller den kvar en kort stund innan hon vänder enkelt den åt sidan och granskade några vita molntussar som seglade förbi på himlen. Han presenterade sig som Razek. Razek, ingen hon hade hört talas om men kanske var det inte så konstigt. Det fanns så många vargar i Numoori, att träffa varenda en var nästan intill omöjligt. Hon nickade och svepte lite med svansen bakom sig och klippte till med öronen. vinden lekte lite med hennes pannlugg som var en aning stripig och föll ner till mitten av nosryggen på ena sidan. Men gjorde inte så att ögonen döljdes.

Hans senare ord fick henne att dra på munnen ännu lite mer och vände åter tillbaks blicken till hanen. Hon förstod att han retades med henne, men hennes humör kunde hon tygla rätt väl. Bara inte folk började rota eller prata om hennes släktingar. Då kunde det allt bli liv och lågor om denna dam. Det enda hon kunde komma på som störde henne lite med Razek var kanske ordet "sötnos". Fast han verkade fast besluten att kalla henne det.
"Bara en varning, sötnos" sade hon lent och och skakade på huvudet.

Sen kom en fråga hon inte trott skulle komma ur denna hane. Han frågade hur TDN var, kanske var han själv intresserad och därför tagit sig så nära området? Kanske, kanske inte. Något hon kanske aldrig skulle få reda på ändå.
"Tja, vi håller till i det varmare området i Lavaöknen och där runt omkring, så om gillar hetta så är det en bra plats.. Fast det är ju inte alla som gör.. " det sista lade hon till med ett enkelt ryck med huvudet. Hon visste inte hur hon skulle föörklara flocken hon varit i nu i flera år.
"Det är speciellt.. Något jag inte riktigt kan förklara. Men vi skulle inte hejda oss att bita skallen av dig om du kom in på vårt revir..

[Failade då jag skulle berätta om flocken xD]

han flinar snett men kallt, León fascinerade honom på ett sätt, hon var inte som andra. Han gillade att käbbla emot andra och hon verkade göra det också, han skrattade till och ser in i hennes röda ögon. - tack för varningen snäckan. hans gröna ögon ser retsamt men kallt på henne. När hon nämner hetta så rynkar han på nosen, hetta, värme, brrr bara det fick honom att rysa. han avskyr hetta och värme, på grund utav hans tjocka päls. - nej, hetta är inget för mig, jag föredrar svala kalla klimat. han drar lite på munnen men mer gör han inte. - Så då måste du vara en het brud? hans ögon glittrar till retsamt men kallt.

han skrockar till och låtsas se rädd ut, - åhh nej bit inte huvudet av mig snälla! han ruskar smått på huvudet och hans lugg dansar, men han msåte medge att León var smått charmig på sitt sätt även fast hon tillhörde en flock och bodde i ett varmt ställe.

Hon placerade framtassarna precis vid varan och lät svansen svepa över dem och låt den bekvämt ligga kvar där. Kanske hade detta möta inte varit så dumt som de först såg ut att bli. Hon gillade att små retas med andra, och att ha nån som kunde ta i mot utan att ta allt på allvar var intressant. Men han verkade gilla att ge henne smeknamn. En till sak som roade henne.
Så talade han igen, han var visst en aningen pratsam ändå, inget som hon först trott om honom heller. Kanske var han full av överraskningar.

Jasså, kyla? Eldens kraft hade hon redan förstått att han inte bar på, de som bar den kraften hade ofta en liten ask doft runt sig, men mer kände hon inte av andra krafter. Hans nästa replik fick henne att skratta, något som hon inte gjort på länge. Öronen ströks bakåt och svansen snärte till och lämnade platsen vid tassarna, men man såg att hon inte tog det här på allvar.

"Du ska se efter så du inte får så hett om öronen" (Keys fina kommentar vad León skulle säga -> "Jag är alltid HET~ och Livsfarlig." Tyckte den skulle få komma med i en liten parentes ^w^') hennes röst var inte lika kylig fast man kunde ana den kyliga tonen ändå. Hon lät svansen läggas på plats över tassarna och öronen spetsades igen och såg på hans lilla skådespel. Och skakar på huvudet som om han var hopplös och låter blicken granska området lite innan den återvänder till Razek.

Han skrattade till och hans gröna ögon följer hennes minsta rörelse, han tar ett steg närmare henne. Han hörde hennes kyliga ton i rösten och han slickar sig om nosen. Även om tillhörde en flock som lever på ett varmt ställe så är hon ändå charmig på ett kyligt sätt.

han skrattade smått för sig själv, han lägger huvudet på sned. - Tycker du jag är så het? han ler retsamt emot henne, han har inte haft så här kul på länge, han gillar verkligen att retas och småj*vlas med andra.

Men han känner att han även bir rastlös, han ville hitta på något, vad som helst elelr ja det beror på. Han ser sig omkring på landskapet igen ochs edan på henne. - Vad brukar ni hitta på i eran flock? han syftade på aktiviteter av något slag. - Finns det något att göra här förutom att titta på en snygg brud och ett bergigt landskap?

De svarta läpparna hade ett roat flin då hon såg hon närma sig. León stod stilla och granskade hans gröna ögon. Som valp hade hon också haft gröna ögon, men de hade blivit röda med åldern. Varför visste hon inte riktigt. Hon tog ett steg åt sidan medan hon höll kvar blicken på honom. Han verkade ha ett sinne för att retas. Inget som störde henne, han var bara underhållande. Ett skratt lämnar henne då hon hör hans ord. Han var väl troligen bara som alla andra, kom och gick. Men det var väl inte förbjudet att ha kul den tiden?
"Vi får väl som är hetast av oss två" sade hon och höjde på ett ögonbryn som kunde tas som en utmanande gest.
Öronen var spetsade och huvudet en aning sänkt medan svansen svepte bakom henne.

"Nåå.. att tortera lite främlingar på vårat revir brukar vara rätt underhållande" sade hon och slickade sig kring läpparna i en menande gest men höjde sen huvudet lite och klippte med öronen.
"Och vem syftade du på, señor..?" sade hon och spelade oförstående. Ibland kunde man höra den spanska brytningen som hon bar på då hon pratade, för hon var ju trotsallt spansk.
"Det verkar ju rätt dött.. Men vad skulle du föreslå?" sade hon lade huvudet lite på sne.

han skrattade till och flinar kallt men retsamt emot henne. - åhh jag vet nog vem som skulle vinna, säger han med en utmanade blick mot henne.

När hon svarar på nästa fråga så kunde han inte låta bli att le kallt, ja nästan ett grymt leende fick han på mungiporna. - Intressant, gör ni så mot främlingar då undrar jag vad ni gör med era fiender? han sveper lite med svansen igen och ser på henne.

Han hörde att hon hade spansk brytning i rösten och han var inte så van att höra just spansk brytning så för honom lät det ovanligt men på henne passade det väldigt bra. - ja, hon råkar befinna sig framför mig.

Han ser sig omkring och han håller med henne att landskapet ser rätt dött ut men de kanske skulle hitta något att göra, - ja, vad brukar du hitta på när du har tråkigt?

Hon flinar och piskar lite med svansen bakom henne men öronen är åter spetsade.
"Jasså?" sade hon och flinade road. Hon granskade honom, man kunde nästan ta honom för en inferno då han hade röda tecken. Men hans doft var inget av infernos slag. León backade bakåt ett steg och höll sedan blicken fast på honom medan samma roade leende fanns på de svarta läpparna.

Hon skrattade till då hon hörde vad han sade. Och skakade sen på huvudet, men lät den hemligheten hållas för sig själv och svarade inte.Hon hade gissat på de kommande ord som lämnade honom, men det var ändå mer intressant att höra dem.
"Du förvånar mig varje gång" sade hon och vände undan blicken.

Då León hade tråkigt.. Hon visste knappt det. Hon hade så mycket att hålla koll på med ungarna, så att de inte skulle gå och dö. Melani var död och Mirrow var borta. Hon kunde inte riktigt släppa att han hade övergivit dem. Det lilla kräket.. Fast ändå, måste det finnas en gnutta modighet i honom då han vågade trotsa en hel flock. Och sin mor.
"Jag var egentligen på väg att gå och jaga.. Så om du vågar följa med en Inferno på jakt utan att springa i vägen.. så låter det kanske som en idé?" sade hon och gav honom en utmanade blick. Det kunde bli intressant.

[Sorry om mina inlägg blir helt skumma.. xD Men León brukar inte vara så här ._. *skyller på varg*]

han skrattade, han kunde inte låta bli. Hon hade stigit högt i hans ögon, med andra ord så gav han henne sin respekt. Det är inte ofta som han ger sin respekt till andra, utan för honom så måste man förtjäna hans respekt och tillit. - Jag är full av överraskningar!

han lägger huvudet på sned och slickar sig om nosen, hans mage hade börjat kurra och när hon förslår en jakt så kunde han inte tacka nej. han flinar emot henne och ser på henne. han ville se hur hon är i action hur hon strider, en rysning går i hela hans kropp och han ville bara iväg och jaga. - Är det en utmaning jag hör? Säger han med en utmanande blick i sina ögon. - Då antar jag den min sköna León.

Hon ruskade bara enkelt på huvudet på hans ord, övaraskningar verkade denna varg bestå av. Hon reste sig upp och ruskade sen på sig. Då stannade hon upp och tittade sig runt om kring med en aning fundersam och nu tom blick. Men ett litet mystiskt leende tog form på hennes läppar innan hon vände sig mot Razek igen.
"Om du låter det bli en utmaning vill säga" sade hon på sitt lite svårtolkade sätt, men höjde sen lätt på ögonbrynet och svepte avslappnat till med svansen bakom sig. Detta skulle bli intressant. Att få se vad hanen dugde till.
Hon hoppade ner med ett lätt språng från klippan hon suttit på. Knappt ljudlöst, snett framför Razek och vände bara snabbt på huvudet för att se så han hängde med.
"Några få rådjur har råkat komma ut till bergen en bit härifrån.". Det var de hon hade varit ute efter då hon träffat på Razek.

an flinar mot henne, han längtande efter att se hur hon är i jakt, det pirrade i hela kroppen och han ville iväg nu. han klipper med öronen och flinar åt hennes kommentar. - låt oss se hur utmaningen blir. han sveper med svansen och börjar gå några steg efter henne, han är inte så snabbt som hon är, men han är stark enligt han själv då. Men han visste att han inte skulle räkna ut León, för hon såg väldigt stark ut, trots sin slanka kropp och sin skönhet och hennes eldkrafter.

han klipper lite med öronen och ser på henne med en kall blick, han slickar sig om nosen och mungiporna när hon börjar prata om rådjuren. Så vad står vi här för? Han möter hennes blick och ler kallt, retsamt på samma gång. - Om vi inte skyndar oss så kanske någon annan lägger beslag på dem?

Hon håller kvar det svaga leendet som leker på de svarta läpparna. Hon håller blicken fortfarande stadigt på honom. Öronen klipper till då han talar men nickar bara för att visa medhåll.
"Det var precis det jag tänkte, kom så tar vi upp jakten på dem" sade hon och höjde på ögonbrynen innan hon vände tillbaks huvudet med ett hastigt ryck och började trava med snabba steg framåt. Men aktade sig noga för lösa stenar som skulle väcka de närvarande rådjurens uppmärksamhet. De var skarp sinnade, men de hörde inte hemma i detta steniga område och skulle bli lättare att fälla.
León fortsatte framåt medan hon fångade upp doften av dem och sneglade bara nu som då mot Razeks håll.

Några småstenar föll ner från ett stenblock en bit framför dem. Och där uppe kunde man skymta djurens bruna päls, de sökte troligen efter någon sorts föda, och så de. Ögonen smalnade och ett slugt leende prydde henne då hon vände sitt huvud mot Razek.
"Dags att visa vad du går för?"

Han klipper smått med öronen och ett flin spelar på hans läppar, när de börjar röra sig mot rådjurens håll, eller rättare sagt, han följde efter henne och satte sina tassar där hon satte sina så att inga lösa stenar skulle varna rådjuren om deras ankomst.

han är ovan att gå på klippor/berg, vilket gjorde att han rörde sig långsammare än vanligt och han kände sig inte lika smidig som han kände sig på plan mark. han riktar blicken mot Léon som går framför honom, han kunde inte låta bli att förundras hur ledig och lätt hon rörde sig över de steniga klipporna.

Hans nos snappade upp rådjurens doft och liksom Léon följer han efter deras doft. Öronen spetsar när några småstenar faller ner från från ett stenblock en bit framför dem. han rynkar en aning på nosen och blir spänd i hela kroppen. Men han får snart syn på ett par bruna pälshögar framför sig. han får ett elakt flin på läpparna och han blick smalnar en aning.

En stor skälvning gick igenom hans kropp, han tycker om att jaga, men hans nackdel är att han är inte så snabb, men det kompenserade han genom med sin styrka. Han riktar sin blick mot Léon när hon talar igen. han skrattar till slugt och flinar mot henne. - Som damen önskar. Säger han och "bugar" sig lätt. Sedan börjar han röra sig långsamt upp mot rådjuren, men han aktade noga så inga lösa stenar skulle ramla medan han gick mot dem.

Då Razek började röra sig mot rådjuren och hon själv avvaktade lite tills han rört sig framåt lite längre och hon hoppade upp på några klippor på sidan om och tog sig upp på några klippor ovanför djuren från sidan om. Hon ställde sig med spända muskler och blicken fokucerad ovanför dem. Vinden var på hennes sida, det var därför hon hade tagit till det här lilla knepet, eller ett litet experiment. Då de få djuren fångat upp Razeks doft och oroligt börjat söka efter en utgång och hålla koll på de små siktade hon in sig på en ungt djur. Hon hukade sig ner från sin avsats och tog ett hopp ner från platsen hon var på och överaskade dem då hon landade i hopen av byten och stötte in i sitt byte med en duns som fick djuret att tappa balansen och ramlade. Problemet var att rådjuret hade hoppat en liten bit åt sidan och alldeles för nära kanten av klippan och då León stötte in i det och föll omkull med det så rasade några lösa stenar som hon inte räknat med under dem och de ramlade neråt.

Ett brölande läte från djuret och ett kvävt gläfsande från León. Hon släppte rådjuret från sitt grepp för att inte bli mosad under dennes tyngd och rullade ner för backen eller vad man nu skulle kalla det. Hon stötte ihop platt mark med en duns. Vassa stenskärvor hade kärt upp sår där blod sipprade ut från hennes kropp och det kändes som om flocken med rådjur hade sprungit över hennes kropp. Hennes kropp var täckt av damm som hade flugit upp då de ramlat ner för kullen. Hon öppnade ögonen och såg rådjuret ligga en bit bort med blod sipprade ut från skallen. Den hade troligen slagit i huvudet ordentligt. Hon hade iallafall fått något gjort, fast dock inte glamoröst på nått sätt alls. Hon kände sig idiotisk.

han lade märke till att rådjuren började bli oroliga och han stryker smått öronen bakåt och hukar sig och samlar kraft i bakbenen och skjuter ifrån och attackerar dem, men han ser i ögonvrån att Léon kastade sig över ett av de yngre rådjuren och han bryter sin attack och springer åt Léons håll för att hjälpa henne. han spärrar upp sina ögon när han plötsligt ser dem försvinna nerför klippkanten och han ökar på stegen och när han är framme vid kanten så börjar han att skata hasa sig neråt, men han kände hur lösa stenar lossnade under hans tassar.

han kände sig orolig att hon var skadad eller ännu värre, han får syn på rådjuret i närheten med blod från huvudet, han ruskar lite på huvudet, men tappar inte fokuset att ta sig neråt. han ser snart Léon och han när han äntligen känner platt mark under sina tassar så tar han några steg emot henne och betraktar henne med sina gröna ögon, en uns av orolighet syns i dem, och han ser att hon är skadad, skärsår efter vassa klippkanter.

han klipper lite med öronen och stannar framför henne. - är du okej? Du skrämde livet ur mig... Det skälvde till inom honom, men han skulle aldrig förlåta sig själv om något hände henne.

Hon lyssnade då han hasade ner för branten slöt ögonen i några sekunder innan hon reste sig mödosamt upp. Hon gillade inte att bli liggandes framför andras fötter. Det sved till i såren hon fått men mer en så var det inte. Hon tittade upp honom och kunde se oro i hans blick? Oro, var det verkligen oro? Eller spelade han bara.. men varför skulle man spela, men León kunde inte förstå riktigt de gröna ögonen då hon mötte hans blick. Han frågade om hon var okej, tja en aning mörbultad men hon hade varit med om värre. Hon drog ett andetag för att säga något.
"Jo, jag mår bara bra...." mumlade hon. Hon hade varit borta länge och borde verkligen dra sig hemåt igen, men först skulle hon fylla sig med mat och sen försöka ta sig hem i en del. Hon hade dragit bort blicken och vänt den mot deras byte men sneglade tillbaka på Razek och drog lite på munnen.
"Nåå.. något fick jag ju i allafall gjort. Jag klarar mig, vi tar och äter nu" sa hon och gick iväg till djurets kropp och började riva loss ett stycke kött från dess kropp.

Han ser på henne och flinar sedan kallt men samtidigt är han lättad inombords, hon är okej och det är han glad för han skulle inte förlåta sig själv om det hände henne något. Han kommer fram till henne och buffar på hennes hals. - ja det får ju inte hända något med en skönhet som du.

han flinar kallt och hans gröna ögon får åter en kylig glimt i sig, men inombords är det kaos, han är förvirrad, hon gjorde honom förvirrad. Varför påverkade hon honom så mycket? han betraktade henne medan hon drog loss ett stycke köttbit från bytet och hans mage kurrar.

Han drog lite på ena mungipan men han säger inget utan går fram till bytet och böjer ner huvudet och drar loss ett stycke köttbit och börjar äta.

Hon fnyser då han hör vad han säger "Skönhet", men kan inte låta bli att le lite, bara ett kort leende som springer över de svarta läpparna men försvinner sen. Hon betraktar honom kort, möter kyligheten i de gröna ögonen men släpper det sen och fortsätter att äta. Då hon känner att magen börjat fyllas med mat av det härliga köttet höjer hon huvudet igen och tittar på honom under pannluggen. Hon kan inte stanna här längre, hon måste gå. Fast hon känner inte riktigt för det, fast hon inte så gärna medger det så fyllde han ensamheten för ett tag och hon visste att den skulle komma tillbaka då hon gick tillbaks.
Öronen riktades bakåt i någon snabb sekund, hon kunde inte bli sårbar.
"Jag måste gå.." sa hon och tungan slickade bort blodet från läpparna innan hon vände sig om.
"Det var trevligt att träffas Razek" och för en gångs kunde man ana att hon menade vad hon sa. Ett fånigt flin dök upp på hennes läppar, men sen hade hon tagit sig upp på klippavsatsen och försvunnit.

[Kände att det kanske borde börja få ett avslut (: Så Avslutat om du inte vill skriva något mer?]

Yes vi avslutar här ^^