[P till Taher c:]

Andhämtningen hos den unga vargen var tung, hans enda ögas blick var dimmig och han släpade sig fram. Stod på benen men drog tassarna efter sig. Ett enkelt byte för de hungriga - han kunde knappt försvara sig själv. Hur hade det blivit såhär? Han orkade inte tänka. Två ord uppfattade han, och de båda hade så mycket gemensamt men samtidigt så lite. Det första var skugga. Den onda, stridsgillande skuggan som dolde sig i mörkret. Det andra var Shady. Namnet på hans döda syster. Båda bar med sig mörkret - Skuggan var en skugga, Shady hade växt upp med honom, deras bror och den. Men enligt honom var hon långt ifrån ond.
"Sh-shady." Namnet lät rasslande i hans öron, men ändå så klart. Han kände sig som en sådan där Zombie - en levande Zombie. Han behövde sömn, behövde återhämta både sinne och kropp.
Den svarte gav ifrån sig en suck, stannade upp. Gräset hade känts längre, och då han höjde blicken för att försöka se vad som fanns framför så var han inte förvånad. Skogen hade blivit allt mindre. Han var i Lövskogens utkant.
Benen vek sig under den svarte, han halvt föll halvt la sig ner på marken. Huvudet hamnade på hans framtassar och han förflyttade sig så att positionen blev smått bekvämare. Det sämsta som kunde hända nu var att någon som ville illa kom, gjorde slut på honom - och han ville inte dö.
Nej. Han ville leva.
Han tvingade sig själv att lyfta sitt huvud, och med öron som hastigt klippte i luften tog han ett djupt andetag. Båda ögonen öppnades helt, och som han trodde så såg han inte alls på det vänstra.

[Eh.. Ja... Han är ganska söndertrasad xD]

Han små sprang fram. Den här gången måst han hitta sin familj i slutet av spåret. Hans andetag börja bli snabbare. Han sniffade i luften och stannade chockade. Midnight? Han huvud vände sig mot doften av hanen och sedan till sin familj. Ett tveksam gny kom från hans läppar. Skulle han hjälpa Shady eller skulle han fortsätta efter hans familj? Han ett språng mot hanen.
Han såg hur träden börja bli glesare. Han börja att tveka. Skulle han hitta Midnight eller skulle han misslucka som han gjord varje gång han hitta en doft av sin familj. Men plötsligt så hörde han något igenom hans dimma. Det läte som Shadys namn. Han vände sig mot ljudet och sprang mot det.
Han lät sin dimma försvinna när han närmade sig ljudlös det som han trodde var Midnights kropp. Han såg hur hanen höjde huvudet och stannade. Men snabbt såg han att hanens ena ögat inte såg något. "Haft en tuff tid Midnight?" Frågad han tomt och studerade hanens kropp för att se om han hade mera skador.

En tom röst skar i tystnaden han hade bildat. Den var bekant, och inte hotfull, och han lät därför sin blick vara kvar där den var.
..Men vem ägde den tomma stämman?
Han bet sig i tungan. Namnet var mitt framför honom men då han väl sträckte sig för att nå det gled det undan. Han kunde se vargen framför sig.
"Hur kommer det sig att du pratar till mig som om vi vore mer än främlingar för varandra?" fnös han till svar. Främlingar var dem kanske inte, men de hade knappt presenterat sig för varandra.
Den svarte försökte med en grimas resa sig lite till. Han kunde inte se ut som han gjorde framför någon han "kände". Eller..?
Han gav upp, la sig platt i gräset. "Men ja, jag har haft en tuff tid. Fast strid är nog ett bättre ord." Raganan hade tagit hans öga. Trots det så kunde han dock inte tycka illa om den behornade - det var inte Mid själv som hade stridit.
"Du själv då.." Han hade namnet på tungan nu. T. Något på T. T och a. "..Taher?" Det var en ren chansning, men det lätt rätt.

"En björn tar inte ner sig själv." Sa han och la sig en bit bort. Han såg hur hanen försökt ta sig upp. Midnight verka har väldigt ont. "Ansträng dig inte för mig." Sa han kallare än han menade.
  Så han hade stridit. Det förklara hur han såg ut. Han hörd hur hanen kämpade lite för att komma på hans namn. "Jag har letat efter några. Men dock har det inte gått så bra. Men jag råka träffa en varg som påstod att hon kände dig... Vid namn Shady." Sa han och lutade sig fram av nyfikenhet. Skulle namnet påverka Midnight eller inte?

Midnight svarade inte. Inte på någonting av det han sa. Speciellt inte på det sista.
Hela den skadade hanens kropp vad som förstenad, till att börja med. Sedan gav han ifrån sig ett kallt skratt, inte allt för olikt det som skuggan hade gjort under striden. Skillnaden den här gången var att det var.. hur skulle man säga det? Nervösare?
"Shady?" Vad var det för påhitt nu? Hade han lärt sig att läsa tankar, mött hennes ande? Hans syster var död. Död. Skratted tonade ut till ett matt leende, och han lutade över huvudet på tassarna. Kämpade osynligt med att hålla tillbaka tårar. Varför behövde Taher nämna henne nu? När han både var fysiskt och psykiskt utmattad? Han behövde inte mer just nu.
"Hon är död, idiot." Han tvekade inte att använda ordet. Han orkade inte med allting just nu. Kunde inte den större bara gå? "Men ditt möte med en ande kanske var trevligt? Träffade du våran bror också?" Det falska leendet hade nu försvunnit och han förflyttade sin blick bortåt, stirrade ut mot Numoorislätten. Igen försökte han misslyckad resa mer på sig, men denna gång för att gå.
"Om du inte tänker säga något vettigt, eller "hjälpa" mig så kan du lika gärna försvinna" Orden var inte aggressiva. Det var inte nödvändigt att skaffa fiender nu när han var underlägsen i allt.

Hans öron strök sig mot nacken. "Tror du att jag skulle skämta om det?" Frågade han ilsket med sin mörka röst. Han rest sig upp och gick mot hanen. Han stirrade in i hanens enda öga med sina mörkgröna ögon. "Honan jag möte var hel svart, hade röda ögon och fyra ärr på ryggen men det kan har kommet efter ni siste såg. Hon kan även använda skygga och eld. Något mera du vill veta om honan?" Frågade han och börja baka. "Men om du inte är intresserade av Shady nog för att ens titta upp det så är sunde för dig." Han börja vända om. Han kände hur ett hat börja växa mot Midnight. Hur kunde han inte ens titta upp om Shady verkligen var död eller inte. "Och bara så du vet så leta Shady efter dig." Sa han nonchalant.
Men efter några steg så stannade han upp. "Föresten vad har du för bevis på att Shady är dö?" Frågade han och väntade på svar från hanen.

"Ja?" Han kände inte Taher. Han skulle gott och väl kunnat ha dragit en lögn om han ville utan att Mid skulle ha lagt märke till det.
Den större reste på sig, gick fram och blockerade slättens sikt för att möta den svartes röda öga.
Midnight gjorde ingenting för att försvara sig. Med matt uppsyn såg han bara upp på den vitgråa med ärlighet i blicken. Han trodde honom inte. Oavsett vad han skulle säga. Beskrivningen flöt bara förbi i ett virrvarr och han uppfattade endast vissa ord. "Och vem säger att hennes ande inte kan ha samma kännetecken som en levande?" Det var den enda meningen som lämnade honom.
Taher vände om. Mid vägrade svara. Han skulle inte låta sig övertygas om lögner.
Föresten vad har du för bevis på att Shady är dö?
Han log bara. Ett leende som mer såg ut som en grimas. "Inget. Inte ett enda ett." Blicken drogs ner, fastnade på en grupp gamla löv. Han önskade att Taher kunde lämna honom ifred - han behövde inte höra mer påhitt.

"Hm..." Vad det ände som han sa när han fick höra hanens svar. Han börja återigen gå iväg från hanen men plötsligt flög en tänk förbi. Han börja nynna på samma låt som Shady hade nynnat på när det möt. Kanske så var det en låt som hon brukar nynna på och kanske skulle Midnight inse att han faktiskt inte ljög. Att han hade verkligen träffat på Shady.

Han slöt sitt öga och en ensam tår rullade ner över hans kind. Skogen tycktes bli tyst och det enda som hördes var sången - men inte i Tahers stämma. I hans huvud ekade Shadys röst, tillsammans med hans egen och deras bror. Att den större kunde den förvånade honom dock inte. Någon annan kunde lika gärna ha lärt honom den.
"Vem som nu gav dig den här informationen visste tydligen mycket om oss tre." Mid trodde honom fortfarande inte, och i en haltande gång började han ta sig därifrån. Han hade ingenting med den vitgråe att göra.

[Kort ._. Börja avsluta?]

Han fnös mot hanen. "Tjockskalle är du verkligen och så gav Shady mig informationen." Sa han och vände huvudet mot hanen. "Jag kan bevisa det." Fnös han fram utan att tänka sig för. Men han var sur. Hanen var skrattretande nära Shady medan han själv visst inte hur nära eller hur långt han var från sin familj. Han börja att återigen gå framåt bort från Midnight.

Vad envis han var! "Det kan du säkert" suckade han, ökade sin takt.
Mid orkade inte mer - varför alla dessa lögner? Den bekanta kunde lika gärna spara dem till senare.
Snabbt stannade han upp. "Vi ses, Taher. Om du ska fortsätta återupprepa detta så kan du låta mig vara ifred istället." Han svalde. Rösten hade varit så nära på att darra till.
De svarta benen började åter röra på sig, och han vände sig i riktning mot slätten. Hur mycket han än ogillade det skulle han ut på den igen, men jämfört med den senaste gången så hade han tänkt att färdas då det var molnigt.

[Avslutat c:]