Med sina långa slanka ben tog sig Ahuiliztli smidigt genom den täta vegetationen. Hon var tacksam över hennes långa ben och spänstiga kropp, det var lätt att smyga runt i princip överallt. Vegetationen var inget större problem för henne, och den fuktiga luften hade hon inte heller något problem med.
En ödla springer förbi henne i huvudhöjd på ett träd, hon rycker till, följer den med blicken ett tag men travar sedan tyst vidare genom skogen. Hon vet inte riktigt vad hon gör där, men det hindrar henne inte från att fortsätta längre in i skogen. Dock håller hon sig helst undan från flockarnas revis så gott hon kan för att undvika konflikter, då hon inte är en speciellt bra fightare. Hon har inte stött på dem förr, och planerar inte att göra det inom någon snar framtid heller. Just nu vill hon bara utforska, ung och nyfiken som hon är.

[Ber om ursäkt att det är kort och kanske inte så bra, är inte van vid att rolla på svenska eller som varg.]

Med ljudlöst steg gick han igenom den fuktiga skogen. Pälsen klibbade sig fast på hans kropp. Dimman var som alltid tätt omkring honom som en skyddande barriär mellan honom och om världen. Efter ett par steg bestämde han sig för att sätta sig ner så hans skadade ben kunde villa sig en stund. Benet var bättre men det kände fortfarande mera än han vill. Medan han satt på marken så lät han sin dimma smyga över marken mellan trädstammarna. Han kunde känna hur fåglarna sätt på dem lägre grenarna i träden och hur ödlorna rörde sig bland växterna. Han börja lägga sig ner när dimman plötsligt träffade ett rörligt objekt vars form påminde om en vargs. Med en suck så rest han sig upp. Hans mörkgröna blick åkt det han kände att främlingen var. Ljudlöst som ett spöke börja han närma sig vargen. Vargen var en bit från reviret men det gjord väl inte något att har ögonen på främlingen ändå.
 

När han hade kommit till främlingen så börja han följa efter den med ett par meter mellanrum. Väld dold i sin dimma. På doften kunde han säga att det var en hona. Han vill sniffa så han kanske skulle får en bättre uppfattning vad hon var mera. Kanske viken art. Men han vill inte riskera att bli upptäck i onödan av honan.

Ahuiliztli klippte nervöst med öronen då hon kände sig förföljd av någon, men hon lät sig inte skrämmas. Hon svängde åt höger och trängde sig igenom en ganska tät buske för att sedan tassa vidare genom skogen, åt det håll som förhoppningsvis ledde till andra sidan skogen. Hon ville se vad som fanns bortom denna skog, bortom allt hon någonsin sett förr. Vad hon för tillfället hade som mål var att se världen, träffa andra vargar som hon kanske skulle kunna bli vän med. För just nu, hade hon ingen.
Hon frös mitt i ett steg och tittade bakom sig, undrade om den som förföljde henne fortfarande gjorde det. Kanske skulle hon bara vänta och se vad denne ville? Det kunde sluta illa, men utan att riskera saker och chansa kan man ju aldrig veta.
Efter några sekunders tänkande satte hon sig ner och tittade åt det håll hon kom ifrån i hopp om att någon skulle komma efter.

Han hörd hur honans steg slutade. Sakta och tveksamt började han gå runt honan. Hans dimma var ett bra täckmantel men även så var det ett hinder. Dimman döljer honan för honom. Det ända han visst med säkerhet är att honan var där. Men annars visst han inget mer. Inte vilka känslor hon visade. Inte vilket håll hon tittade åt. Hade honan upptäckt honom? Nej, det kunde hon inte ha gjort. Då skulle hon reagera annorlunda än bara sätta sig ner mitt i ingenstans. Hade hon kamrater? Han la lite mera fokus på dimman. Nej, hon var ensam. Hans tassar stannade. Hade han missat något? Skulle han gå fram och konfrontera honan eller inte. Det kände inte så tilltalande för honom och så gick det mot flockens princip. Han bestämde sig för att håll uppsikt på honan lite längre innan han skulle göra något allt beslut.