Solen glimmade mellan trädstammarna och fick skuggorna att rusa likt skogsnymfer över den grästäckta marken. Det honungsgula ljuset som filtrerades genom lövverket kändes nästan värkande emot hans mörka gestalt. Vinden låg på från hans håll, och gjorde att alla dofter var flyktiga, och rasslandet från de tunna löven bedövade ljudet omkring honom. Trots att Ïver inte var osäker, så trivdes han inte i ovissheten om vad som hände omkring honom.

Den högresta skepnaden rörde sig med en rask takt genom den smaragdgröna skogen. Den osmakliga lyckan och fröjd som låg över skogen fick honom att nästan längta till Nordanskogen. Där var inte lika öppet, inte lika livligt. Ïver ruskade på sig så den tjocka, gråa pälsen hamnade i oreda.

Den storvuxna hannen gick förbi några snåriga buskar. Den orangea, glödande blicken naglade sig fast vid en annan gestalt; en grå varghynda. Den oberörda blicken höll i sig, även om han stannat av. Kanske var det därför skogen inte hade gett honom någon förvarning. Han förbannade sig lite över hur skogen lett honom till en annan varg - han längtade inte efter någons närvaro, inte alls. Andra vargar var bara bördor, byten, offer. Inte ens hade han haft tålamod att stå ut med sin maka, Luna, istället hade han dödat henne. Men han tyckte inte han hade mördat henne - även om alla påpekat att det var vad han gjort - han hade ju räddat henne! Världen är korrupt. Han hade sagt till henne att världen inte kunde hantera hennes skönhet. Den var ful, smutsig, den förtjänade inte henne.

Borta i tankar, insåg att han ödslat allt för många minuter med en blick åt hyndans håll för att kunna bege sig av utan att säga något. Ett djupt, begrundande harkel lämnade hans strupe innan han vågade ta till ton:
" Var hälsad. " Hans röst var hes, sprucken. Kanske påminde den lite om ett kraxande från en kråka. Dock var rösten oberörd, tom. Nästan lite nonchalant, men, det var han. Han fann inget intresse av honan egentligen, men med närmare eftertanke så kände han en avlägsen hungerkänsla - om honan visade sig vara en ynkrygg, kanske hon kunde bli hans måltid. Ett snabbt knyck på svansen skvallrade om hans tillfredsställande tankar.

Ïver var något förbluffad - av någon anledning hade han fått för sig att honan skulle vara social, något påträngande och på ett vis som skulle göra honom allmänt irriterad. Istället verkade denna något neutral, i hans ögon lite nonchalant, och på något vis fångade den frånvaron hans intresse.

Ïver tog några långa steg framåt, och avståndet emellan de förminskades drastiskt. Öronen var bakåtvinklade, och svansen hängde livlöst bakom hans högresta ben.
" Vandrar. " Ett kort svar. Kanske skulle hon ifrågasätta hennes ordval, att kalla honom "en sådan varg", men nej, han behövde inte, istället kände han sig nöjd - det var uppenbart att hon ansåg honom något utöver det ordinära och det föll honom i smaken.
" Du själv? " Hans fylliga, orangea ögon betraktade hennes kroppsbyggnad begrundande. Hennes ögon var något fängslande - ett giftgrönt och ett intill ceriserosa. Lite förundrat drog han i ena mungipan som ett hemligt flin. Hans sylvassa tänder skymtades under de mörka vargläpparna.

Ett skrovligt skratt bubblade ur hans strupe. För en gångs skull var hans mörka sinne roat. Vad var det som roade honom så? Jo, att varghonan bemötte hans hemlighetsfullhet med samma metod. Tystnaden som tog över efter att hans spruckna skratt tystnad var skön. Kanske borde han känt sig obekväm; han hade nyss träffat denna hona och tystnaden emellan dem borde egentligen vara något obehaglig, men istället lyckades den smeka hans sinne på ett sätt som fick honom att känna sig avslappnad. Att slippa tänka på henne, Luna, kändes som en befrielse.

På en bädd av gräs, slog sig han ner. Hans ögon följde henne med osviklig precision - registrerade och analyserade varje minsta rörelse hon gjorde. Det var länge sedan, allt för länge sedan han hade funnit någons närvaro uthärdlig. Hade hans psyke blivit svagt?

Plötsligt ruskade han på sig för att skingra tankarna. Tankar. De var alltid så förödande. Blicken släppte henne och flackade emellan trädstammarna. Efter några sekunders ytterliggare tystnad, vände han sig emot henne.
" Får jag be om ditt namn? " Artighet? Nej, det var inte artighet. Han råkade bara behandla honan med en likgiltig respekt. Det var främmande, nästan lite läskigt för honom.

En vindpust seglade förbi och drog med sig en stark doft av honans päls. En avlägsen arom av eld satt i hennes päls - samma doft som legat med vinden bara för någon dag sedan. Osäkert klippte han på öronen. Var det en skogsbrand i närheten?

Ïver kände sig likgiltig till honan, något som förvånade för honom. Men han kände sig inte tvungen att på något vis skrämma henne, eller behandla henne illa därför heller, nej, istället lät han den nya sidan av sig själv spela ut. Han ville se till vilket pris denna oförargade sidan skulle ge.

Rösten var klar. Hennes ögon granskade honom nyfiket. Ïver breddade flinet så att tänderna glimmade i det dunkla ljuset från trädens skuggor. 
" Ivy säger du? " Ett lätt skratt bubblade upp från hans strupe. Ännu höll varggrinet i sig.
" Jag är Ïver. " Deras namn hade en likhet i sig. Något som han funnit roande. De var avsevärt olika, men ändå var det något som fick honom att behandla henne något annorlunda, det kändes som en slags hemlig anslutning. Ïver var bara tvungen att se vart detta ledde.

" Vem jag är? " Ïver slickade sig fundersamt runt käkarna. Vem han var? Det var en fråga han inte riktigt kunde besvara. Skulle han skrämma ynglingen? Eller skulle han ge henne ett tråkigt svar? Ïver kände sig rastlös, och den främmande varginnan intresserade honom.

" Ensam strövare. Mörker. Mördare. " blicken spände sig fast i varghonan. Ivrigt inväntande en reaktion. Skulle hon fly? Skulle hon skratta? Varghonan verkade inte alls skrämd av hans högresta kroppsbyggnad, seniga lemmar och vassa tänder som hela tiden glittrade emot de korpsvarta läpparna. Svansen vaggade lite försiktigt bakom honom, var det fientligt, var det hotfullt, var det skämtsamt? Det var svårt att tyda signalerna som varghannen sände.

Ïver log så fullständigt att båda tandraden av sylvassa tänder syntes. Det fanns ingenting mer hos honom, hon hade rätt - det var allt, och inte mindre. Svansen knyckte roat bakom honom. Han kände inte för att mörda henne, trots att han tycktes fatta tycke för den unga tiken, något stod absolut inte rätt till, och även om det retade honom så mycket så förmådde han sig inte att ersätta leendet i hans anlete med ilska. Istället lät han det flyta på, det var en främmande väg han gick på, men han var nyfiken, och han verkade inte kunna sluta gå.

" Och du? Vad är du? " Återigen gled tungan över käkarna, kanske lite utmanande. Han var faktiskt intresserad av hennes historia, även om hon knappast hade varit med om allt som han varit med om, så fanns det säkert något mörkt och förödande i hennes förflutna, som inte fick henne att fly från honom. Han hade precis förklarat sig som en mördare, den chockerande sanningen, men han tycktes inte bry sig. Istället verkade hon finna det roande, precis som honom, det fanns en slags likhet emellan dem, så bara inte gick att förneka.

" För att vara så ung, så verkar vi ha mycket gemensamt. " Blicken var en aning avsmalnad, och den naturliga hånfullheten strålade. Leendet höll sig fortfarande kvar, det verkande inte vilja dö ut, men han ägnade inte mer tankar åt det.

" Var kommer du ifrån? " Rösten var slät, tonlös. Men det var ändå så självklart att han fann henne intressant, annars hade han aldrig ställt frågan, och något sa honom, att hon förstod det också. Svansen piskade något otåligt bakom honom.

[ Förlåt att det tog längre tid än väntat att svara. xD ]

Leendet höll sig kvar - under hela konversationen hade han haft det där hånleendet på sig. Med öronen lätt spetsade & svansen försiktigt knyckandes bakom honom lyssnade han till vad varginnan hade att säga.

Itrozo? Åh, så länge sedan han besökt den skogen. Den var så vacker, dödligt vacker, för att vara bokstavlig. Ett kvävt, kort skratt lämnade strupen på honom. Vart han kom ifrån? Några avlägsna, gamla tankar om Azhekaslätten tinade fram. Det var där han dödat sin pappa, & Luna. Det var den enda platsen han riktigt känt sig hemma på. Leendet breddade sig lite ytterliggare, det hade varit lyckliga dagar där. Åtminstone var det lyckliga dagar för honom.

" Azhekaslätten. Det sägs att vampyrerna regerar där nu. " Log han. Det var konstigt, han hade alltid funnit vampyrerna fascinerande, han hade aldrig sett en, bara hört talas om namnlösa historier om de. Men de var döda. Döden var nog det som drog honom till att fascineras av dem. Ïver slickade sig lite fort om käkarna. 

Han nickade instämmande, nästan så snabbt att han avslöjande ivern kring dem. 
" De har lyckats lura döden. " Sade han leendes, & lät några tankar föra honom iväg för stunden. Vem ville inte kunna lura döden? Men samtidigt, ett liv som ensam, avskydd, hatad, när Ïver tänkte på det, var det inte mycket olikt det liv han levde för stunden. De måste ha stängt av sin mänsklighet för att kunna leva ett liv dömd till mördare. 

" Jag har hört att de behöver blod för att överleva. " Rösten skvallrade om en innerlig iver. Det fanns så många mysterier kring dessa vampyrer. Något han högt önskade var att faktiskt få träffa en, att få stirra döden i dess ögon. De var mäktiga, & på något vis värderade han dem högt. Om det var någon som någonsin skulle leda honom, var det en av dem. 

Ïver betraktade varginnan något spänt. De delade mycket, men hans fascination över vampyrer var uppenbart mycket starkare än hennes. Men det tycktes inte tråka ut henne dock. Leendet svalnade av lite.

Med några ryckiga, sega rörelser reste han sig upp från platsen han legat på. Den högresta kroppen såg senig & tunn ut, men dolde bara långa, utdragna muskler. Han var inte speciellt robust, men vem behövde det när man hade tänder som hans? Något ivrigt log han åt tanken. 

" Nå, Ivy. Har inte detta varit trevligt? " Sa han frågande. Kanske var han för mentalt fördärvad för att kunna avgöra. Men åtminstone i hans smak. Men nu började hans intresse brista. Det var tråkigt att vara på samma plats allt för länge, han skulle nog bege sig tillbaka till Nordan.