Hon var i Döda Skogen.
   Den gjorde verkligen skäl för sitt namn. Det var sannerligen dött. Träden var svarta, nakna, och tjock dimma drev mellan dem, nära marken. Det luktade unket också. Som gamla ägg.
   Hon tyckte om det. Hon visste inte varför, men hon gillade det. Mörkret. Tystheten.
   Tikens gula ögon lyste som lanternor när hon smög mellan trädstammar och kala buskar.

[Sorry för extremt kort, men är lite stressad. Till Bambra iaf]

Vanligtvis brukade den unga honan ta sig en flygtur över skogen och blicka ner i dem vita dimslöjorna, svävar runt precis ovan dem kala trädtopparna och skåda den döda skogen som sträkte sig nästintill så långt norrut hon kunde skymta. Där längt borta i diset övergick de kala träden i andra kala träd, de hos eldskogen. Grönskan på marken gick inte att skymta från sådant här håll så skogen såg precis lika död som hennes inte längre så nya hem. 
Men, idag hade något sagt åt henne att landa. Hon följde alltid sina instinkter så det var med mjuka rörelser som hon tog mark mitt i havet av dimma. Det såg tjockare ut från luften än vad det var i verkligheten, något hon lärt sig fort, men det var likväl en tjock vägg av dis som mötte henne.
Hon ruskade på sig, lade vingarna på plats och började strosa runt. Idag hade hon ingen uppgift över huvud taget, inga flocksyslor att stå i, och hon var högst nöjd. Bambra älskade flocken, det hade varkligen blivit hennes nya hem o familj och hon avgudade sin ledare sådär smått i smyg, men hon var ändå en fri fågel. Hon behövde vara ensam. Rent ut sagt njöt av att vara ensam! Och att få en chans att vara det utan minsta förpliktelse gnagandes i bakhuvudet var underbart.
Snart stördes dock henne ensamhet av en doft, den av varg. Hon var inte längre nära reviret så ingen agg reste sig inom henne, istället blev hon nyfiken. Med öronen spetsade rörde hon sig snabbare mellan träden.

Varginnan hejdade sig mitt i ett steg. Över stanken från skogen kändes något annat. En bekant doft, behaglig. Hon tänkte efter en sekund. Hon hade ju kommit hit för att få vara ensam. Ingen ville vara på en död plats, förutom hon, och uppenbarligen den här vargen. 
   Duva skakade på huvudet, liksom irriterad på sig själv, och började gå. För trots hennes djupliggande önskan, den som drivit henne hit, trots den grodde ett frö av nyfikenhet inom henne. Hon var ingen osocial individ egentligen. Hon behövde bara tänka ibland. Men denna främling utgjorde ett välbehövligt avbrott i tänkandet.
   Lukten blev starkare och starkare. Till slut var den så intensiv att vargen hade kunnat stå rakt framför henne. Duvas gula ögon löpte runt i omgivningen. Sökande efter Främlingen.
   Hon vände sig om - och där stod den. Främlingen.

   Ljuset var dåligt, men hon såg ett par vingar ligga på Främlingens rygg. Detta fick henne att bli fundersam. Vad för slags varg hade vingar?
   Artigheten tog dock överhanden.
   "Hälsad."

Bambra gick framåt på lätta tassar, något hon gjorde automatiskt då hennes skelett var lättare än andras för att vingarna skulle klara av att lyfta henne. Den mjuka mossan dämpade också varje ljud som gav ifrån sig. Detta gjorde att det var få saker förutom hennes doft som avslöjade henne. Snart fick hon syn på främlingen, hon stannade upp i samma sekund som den vita vargen lade märke till henne.
Den synade henne snabbt precis som hon synade den. Hon var så gott som i jämnhöjd med Bambra och inte ens den tjocka vita fällen kunde dölja musklerna som spelade under den. Häftigt.
Bambra hade lätt för att bli imponerad av andra, hon försökte att inte visa det men på grund utav den ännu tonårsaktiga osäkerheten i sig själv blev hon ofta beundrande av andra. Såg upp till dem. Villa va dem.
Nu var det inte så att Bambra inte hade muskler, hon var en vältränad ung hona. Hade sedan hon föddes tränat för strid trotts att hon själv aldrig varit med om en. Hennes dagliga flygturer med obligatoriska trix gjorde även att hennes vingar och skuldror kläddes av seniga utdragna muskler. Hon hade heller inte pälshav nog att dölja det.
"Hälsad"
Svarade hon honan och det gick en vibration genom fjäderplymen som ersatte hennes svans.
"Mitt namn är Bambra"
Fortsatte hon sedan efter en millisekunds paus. Tänkte för sig själv att hon inte skulle börja babbla som hon alltid gjorde när hon blev nervös med det var svårt att hålla sig.
"Det betyder svamp.."
La hon till och rodnade lite då hon insåg att babbla var just vad hon gjorde.
Hon blev tyst för en sekund. Förlägen. Den svarta blicken sökte den andres ögon.
"Ni har imponerande muskler"
Sade hon sedan försiktigt.

Duva log åt vargens - Bambras - ord. Det var en komplimang, om än en lite märklig sådan. Det där med svampen var, om inte sött, så intressant. Hade en annan varg sagt så hade Duva nog undrat om den hade problem med huvudet eller något. Men det var något med den här honan som charmade henne.
   "Tack, detsamma", svarade hon mjukt. 
   Sedan kom hon på att det förmodligen väntades av henne att hon skulle presentera sig.
   "Jag heter Duva." Hon lät den gula blicken svepa längs omgivningen, för att sedan fästas vid Bambra igen. "Bor du här?"

Ett lättat, darrande, andetag lämnade henne. Främlingen verkade inte tycka att hon var en idiot. Kanske kunde hon bete sig mer som en fungerande varelse från och med nu? Tungan fuktade nosen som en lugnande reflex och ett litet leende letade sig fram på de svarta läpparna. Rodnaden kämpade fortfarande med att lägga sig, och honans komplimang gjorde det inte lättare för den. Hade hon inte haft den minsta lilla självkontroll så hade hon åmat sig i honans korta ord. Istället burrade fjädrarna i hennes man bara upp sig lite så att hennes stolthet kunde anas vagt.
"Trevligt att råkas Duva"
Sade hon och tyckte samtidigt att det var lite lustigt att en markvarg döpts efter en fågel.. Precis som det kanske var konstigt att en fakarg döpts efter en svamp. Hon kunde inte hålla tillbaka ett fniss då tanken slog henne. Bet sig lätt i läppen. På något vis ville hon dela med sig av tankegången för honan så hon skulle förstå varför hon skrattat, men hon hade svårt att hitta ett sätt att ta upp det utan att låta antingen retsam eller lite tappad. Tack o lov förde den vite samtalet framåt.
Hon nickade.
"Ja, det gör jag. Men inte just här utan en bit bort.."
Hon visste att Aisu inte ville att de skulle ge ut allt för mycket information om flocken, så därför var hon lite vag i sitt svar. Hon sneglade upp längs med de mossiga stammarna o de mörka trädkronorna och sedan tillbaka mot Duva. Det måste tyckas konstigt att en bevingad varg som hon valde att bo på marken i en tät skog. Hon tyckte också att det var konstigt helt ärligt. Men hon hade verkligen börjat trivas.
"Varifrån kommer du?"
Nu växte leendet och intresse la sig över hennes anlete. Hon var mycket nöjd med sina tillfälliga social skills.

"Jag kommer från Silverpile. Har du varit där? Det är en fantastiskt vacker skog."
   Duva tänkte på Silverpile. På vinden som fick trädkronorna att dansa långsamt, på månljuset som lät bladen skimra i silver. På vit snö under tassarna och tystnad i öronen.
   Hon saknade det lite. Inte mycket, men lite. En subtil saknad.
   "Är det där vingar?" frågade hon för att mota bort de sentimentala känslorna. Det var antagligen en dum fråga, men hon var inte säker på att det verkligen var vingar - ljuset var som sagt dåligt. Dessutom smälte vingarna in mot resten av pälsen, så det var svårt att avgöra var de började och fjädrarna slutade.

Bambra sökte i minnet men kunde inte missat att hon varit i silver pile.
"Då borde jag ta mig en tur ditåt någon dag!"
Sade hon glatt. Honan verkade försvinna i dina egna tankar ett lgonblick sedan ställdes en fråga som verkligen fick bambra att burra upp sig av stolthet.
"Ja det är det"
Sade hon och vinklade ut den ena vingen lite halv, så långt det gick i den täta skogen. De starka fjädrarna skar igenom dimman. Det hon visade upp nu var hennes största stolthet.
"Har du aldrig sett en fakarg förut?"
Frågade hon och huvudet vreds med ett litet hak på sned för att sedan återgå till normal position. Vingen höll hon kvar halvt utfälld, rörde lite på sina fingrar så att fjädrarna rättade till sig. 
För henne var det lika självklart som att mark var ner och himlen upp, att vargar kunde flyga. Att den omnämnde himlen även den var deras spelrum. Kanske inte alla, men hon. Hon kunde klyva vinden eller segla ovanpå den. Det var den bästa gåva henne föräldrar givit henne.

Duva skakade på huvudet. För henne var tanken på att vargar kunde flyga befängd. Vargar var markbundna varelser, det hade hon och syskonen lärt sig sedan barnsben. Fåglar flög. Insekter flög. Inte vargar. Men nu tycktes gränsen mellan varg och fågel ha suddats ut till den grad att en varg, precis som en fågel, kunde ha fjädrar och vingar och flygförmåga. Det skulle inte förvåna henne om det fanns fåglar som inte kunde flyga. (Duva har aldrig sett en struts, haha xD)
   "Nej. Ursäkta om jag förolämpar dig, men jag visste faktiskt inte ens att vargar kunde flyga."
   Hon var dock nyfiken. Nyfiken på hur i all världen det gick till när en varg, som var ett tungt djur, skulle försöka sig upp i luften. Nyfiken på hur det såg ut. Klumpigt? Elegant? Naturligt?
   "Du skulle inte vilja demonstrera för mig? Hur du gör när du flyger?"
   Vanligtvis var Duva inte en så frågvis individ, utan godtog faktum och sanningar utan att ifrågasätta dem så länge den andre inte snokade i hennes angelägenheter. Men det här var något som lockade fram honans barnsliga nyfikenhet. En varg som flög? Det kunde minsann bli något!

Ett litet kuttrande lämnade hennes strupe och blicken utstrålade glädje där den fokuserades på honan. Hon hade aldrig förr sett en flygande varg? Bambra var både förvånad och lite nöjd över att få bli den första. En liten fråga viskade i hennes bakhuvud och fick ett leende att spela över de mörka läpparna: hur kunde honan ha missat detta, hade hon bott under en sten eller?
Den elaka kommentaren blev inget mer än en tanke då honan ställde den fråga som hon så gärna ville höra. Om hon kunde visa, OM hon kunde visa! Luften var hennes spelrum och hon älskade att visa upp sina konster.
"Visst!"
Sade hon lite för snabbt med ett brett grin på läpparna.
"Men jag kan inte ta mig upp i luften här, träden är för täta"
Fortsatte hon med en bitter blick upp mot trädtopparna.
"Jag landade i en liten glänta en bit bort, jag kan visa dig där!"
Utropade hon sedan och det började rycka lite i stjärtfjädrarna av glädje.
"Följ mig."
Duva. Hon vågade inte riktigt uttala namnet än. Med smidiga rörelser vände hon sig om och började trava åter i sitt eget spår.
"Var kommer du ifrån?"
Frågade hon för att fördriva tiden, som en lite nedslipad snäll version på frågan om honan bott under en sten. Vem vet, kanske hade hon det.

Hon följde efter Bambra något tvekande, men sedan med allt säkrare steg. Lättad över att Bambra inte avvisade hennes fråga. Många hade gjort det. Många hade vägrat visa henne. Många hade klassat henne som lite efter, som ville se någon flyga. Nu visste hon ju inte vad som pågick mellan Bambras skallväggar, men det kunde inte vara alltför illa eftersom hon ju faktiskt gick med på det.
   "Jag föddes i Silverpile, men i en väldigt isolerad familj. Det dröjde många år tills jag vågade mig ut ur lyan för första gången. Silverpile är inte det mest tätbefolkade området heller. Jag är fortfarande lite ovan i sådana här situationer."
   Hon ryckte på axlarna. Det var inte tänkt att berätta så mycket för Bambra, men orden hade forsat fram av sig själva, vilket var ganska anmärkningsvärt med tanke på att hon inte var någon pratkvarn direkt.

Ett generat skratt lämnade henne.
"Men gud, det hade jag ju redan frågat!"
Utbrast hon och för ett ögonblick slokade öronen i en nedstämd skamsen min.
"Men tack för att du delade mig dig av så mycket."
La hon till och blinka med ena ögat åt honan, hon tyckte om att höra andras berättelser. Men samtidigt kände hon sig nu lite tvingad att själv prata om sitt liv. Och hon antog att hon kunde anses ha en intressant historia, men för henne var den mest smärtsam.
"Jag kommer från Raukakekedjan."
Började hon kort, övervägde om hon skulle ,låta det sluta där men med en tveksam blick in i honans ljusa ögon så beslutade hon sig för att berätta.
"Jag lämnade lyan tidigt som ung tonåring, jag tyckte om att leva ensam. Min bror hade lämnat oss en stund tidigare och jag ville se vad det var för värld han övergivit oss för. Jag tyckte om den. Men en dag när jag skulle hälsa på min mor - min far har jag aldrig vetat vem det är - så fann jag henne död. Det gör fortfarande ont, hon var ju min mamma, men sen hittade jag en ny familj i flocken Draugai, o det har blivit lite som plåster på såren.."
Hon lät blicken glida ut över området medan hon talade, undrade om hon kanske berättade för mycket. Men hon tyckte om att tala fritt, vargar man inte kunde tala fritt med var inget för henne.
Precis som tystnaden mellan dem var nära på att bli pinsamt lång så nådde dem gläntan hon tidigare landat i. Den var inte jättestor men stor nog för att hon skulle ta sig igenom de annars täta trädkronorna.
"Here we are!"
Sade hon med spänning i rösten.
"Det är lite svårt att bara får fart från marken så stå några steg bort så jag inte råkar slå till dig med vingarna."
Skrattade hon fram och tog sedan sats, vickade lite på rumpan och justerade fjädrarnas position.

Duva lyssnade på Bambras ord, tyst. Hon var av den uppfattningen att ord var till för att lyssnas på, inte överrösta. På så sätt kunde hon kanske kallas för en god lyssnare. I vilket fall som helst var tystnaden en behaglig följeslagare som ogärna lämnade hennes sida. En följeslagare hon alltid haft, och som hon trivdes med.
   "Jag beklagar det där med din mor", sa hon när Bambra tystnat. 
   Plötsligt hade de tagit sig ut i en glänta, och Bambra lät entusiastisk. Just det, hon hade ju frågat om hon ville visa henne hur man flög. Utan att kunna hejda det, blommade spänningen ut i bröstet på henne. Och, ärligt talat, ville hon inte hejda det heller.
   Bambra gjorde sig färdig att lyfta. Duva väntade förväntansfullt.

[Givande inlägg men ja c:]

Det var som en explosion när hon lättade från marken. Två hårda slag med vingarna och ett hopp uppåt och hon svävade redan nästan i höjd med trädkronorna. En vind började blåsa genom skogen och gav hennes luft under vingarna, höjde henne högre och högre. Där uppe började hon göra konster, som den drottning av luften hon var. Loopar och skruvar och allt möjligt, så nära träden hon vågade så att Duva skulle se ordentligt. Snart fällde hon ihop hela sin kropp till en liten projektil och störtade med skrämmande hastighet ner emot marken. Verkade inte hejda sig för ett ögonblick och det såg verkligen ut som att hon var på väg att begå självmord med ansiktet först ner i marken. Men precis då hon brutit igenom trädkronorna så fälldes hennes stora vingar ut och luft pressades uppåt för att bromsa henne. Och hon tog mark, graciöst, framför isvargen. Ett brett leende låg på hennes läppar, hon älskade att flyga och hon var väldigt bra på det, det visste hon.
"Jag önskar jag orkade bära dig med mig där uppe, det är magiskt!"
Sade hon med entusiasm, det fanns inget så vackert som Numoori ovanifrån.

Bambra lyfte. Duva kunde bara stå kvar på marken och titta. Fakargen utförde en serie invecklade rörelser, för att sedan falla som en sten. Hjärtat hoppade upp i halsgropen på den vita varginnan på marken. Precis innan Bambra skulle slå i marken med förödande kraft, bredde hon ut vingarna och landade elegant på tassarna. Hon log mot Duva, ett genuint leende. 
   "Det önskar jag också", sa Duva och besvarade honans leende. Det såg onekligen mycket roligt ut. "Tyvärr tror jag att jag väger lite för mycket. Det är synd."
   Hon undrade hur världen såg ut uppifrån. Hur trädtopparna, stenarna, bäckarna och bergen såg ut. Hur hon såg ut. En vit prick. Obetydlig. Det var onödigt att vilja ha något man inte kunde få, det visste hon, och det var också det hon levt efter i hela livet. Men hon kunde inte låta bli att önska, bara för en sekund, att hon också haft vingar. Då kunde hon också ha gjort den där luftakrobatiken. Då kunde hon och Bambra flugit tillsammans.
   "Är det vackert däruppe?" Det bodde en längtan i hennes röst.

Bambra såg längtan i honans ögon och för ett ögonblick ångrade hon sig lite, hon ville inte göra varginnan avundsjuk. Hon ville inte måla upp sig själv som högra stående, lyckligt lottad. Men tankarna svepte fort bort med honans fråga.
"Åh ja, det är så vacker"
Svarade hon med ett drömskt uttryck.
"Att sväva genom molnen, att kunna se så mycket av landet samtidigt. Det går knappt att liknas vid att vara uppe i bergen, även om det nog är det närmsta markburna kan komma.."
Hur gärna hon än ville verka på samma nivå som honan insåg hon hur högdragen hon lät.
"Tyvärr har du nog rätt i att du är för tung, men.. om du vill... skulle jag kunna vandra med dig till bergen någon gång.."
Ett litet 'heh' lämnade henne och öronen vinklades utåt från huvudet.
"Du vet.. som äventyrare.. upptäckarvänner"
Bambra visste att hon knappt kände den vita honan, att de knappt kunde kallas bekanta. Men hon var som hon var, precis som hon gått med i en flock cirka fem minuter efter att hon fick reda på dess existens så var hon villig att ta till sig vänner på några sekunder.
"Det är lite lustigt, skulle jag bara fått höra ditt namn hade jag antagit att du hade vingar. O det är lika med mitt namn, skulle man bara höra det skulle nog iallafall jag anta att jag var en markburen skogsvarg med jordkrafter.."
Hon skrattade lite, och värmen nådde genom den något generade rodnaden och upp till de mörka ögonen.
"Det betyder ju svamp, sa jag det?"

Det var vackert. Knappast någon överraskning. Knappast något hon inte väntat sig. Varför hade hon ens frågat? Hon visste ju vad svaret skulle bli. Dessutom spelade det ingen roll. Hon skulle inte kunna flyga ändå.
   Blicken skärptes när Bambra erbjöd sig att följa henne till bergen. Äventyrare. Upptäckarvänner.
   Hon hade aldrig trott sig kunna placera ordet "vänner" i samma mening som sitt namn. Duva var något av en enstöring, men hon hade absolut inget emot Bambras sällskap. Det var bara en ovan känsla, det här med vänner. Något som inte riktigt passade ihop med bilden hon gjort av sig själv, men något som hon var beredd att ändra på.
   Duva skrattade när Bambra upprepade betydelsen av sitt namn. Det var befriande. Trevligt.
   "Ja, du sa det. Men det gör inget. Jag hör det gärna igen."
   Kanske var hoppet inte ute. Kanske fanns ännu en möjlighet, kanske skulle hon inte behöva vara ensam hela livet. Hon hade intalat sig att hon tyckte om ensamhet, för att skydda sig själv, men det var ganska kul att ha vänner. Eller skulle kunna vara.
   Hon smakade på ordet. Vänner. Det smakade solsken och vingslag och frisk bergsluft.
   "En Duva som inte kan flyga och en Svamp som kan flyga - det är vi, det."
   Hon skrattade lite igen. Bara för att det var roligt.

Bambra stämde in i honans skratt, lite för att maskera hur generad hon var över att säga samma saker till honan hela tiden (-tänk om Duva tyckte hon var tråkig-) och lite för att det var trevligt att skratta o hon var genuint glad.
"Luft-svamp å mark-duva."
Fick hon fram o lugnade sig sedan långsamt.
"Låter som världens radarpar!"
Sade hon med ett varmt leende på läpparna.
Så ruskade hon på sig för att försöka bli kvitt den kittlade skrattiga känslan i kroppen, även om det var trevlig så ville hon iallafall försöka vara lite seriös. Normal.
"Så vad säger du fröken markduva.."
Fortsatte hon och blinkade flirtigt med ena ögat emot isvargen.
"Ska vi bege oss ut på ett äventyr?"

Radarpar. Duva hade aldrig ingått i något radarpar förut. Men hon gillade det. Gillade ljudet av det, smaken av det, känslan av det. 
Om de skulle bege sig ut på ett äventyr? Sticka till bergen så att den markbundna duvan åtminstone kunde få föreställa sig att flyga, även om hon inte gjorde det fysiskt. Mark-duvan och luft-svampen. 
   Jo, visst låg det något radarpar-aktigt över det. 
   "Självklart! Ju fortare desto bättre." Duva log mot fakargen. 
   Hon hade alltid vandrat ensam, med bara sina egna tankar och tankfullt frammumlade ord till sällskap, så hon undrade lite hur det skulle kännas att för en gångs skull ha en reskamrat. Förmodligen skulle det kännas bra. Hon tänkte för mycket, alldeles för mycket. Det var nog bara bra för henne att titta upp från sina tankar en stund. Vara lite delaktig i den verklighet som hon annars inte tyckte angick henne.

"Hurraaa"
Tjöt hon fram och trampade lite på stället av iver. Sedan slog ansvaret henne och hon samlade sig, det var ett långt uppdrag att ge sig av till bergen. Ett riktigt äventyr. Men det betydde också lång tid borta från flocken. Hon behövde tillstånd för sådant. Det vred sig lite inom henne då hon tänkte på att hon behövde be Tezuka om en tjänst.. Huga. 
"Men jag måste prata lite med flocken om jag kan vara borta så länge.."
Sade hon med en lite ursäktande min.
"Men det får jag säkert! Vad sägs om att vi möts på numoorislätten om typ tre veckor?"
Det låg en extrem frågan och osäkerhet i hennes röst, det var tydligt att Duva var högst välkommen att komma med egna förslag och ställa krav.

Tiken blev något besviken när Bambra berättade om flocken. Fast, okej, vem försökte hon lura? Hon blev mycket besviken. Naivt nog hade hon ryckts med i ivern och hoppats att de kunde ge sig av meddetsamma. Självklart gick det inte. Det fanns alltid någon hake.
   Hon ruskade lätt på sig som för att frigöra sig från de dystra tankarna och fokuserade blicken på honan framför sig.
   "Jag har inget direkt inplanerat", sa Duva och ryckte på axlarna. "Och inte heller något bättre förslag. Men jag hoppas verkligen att det går. Det vore jättekul!"
   Läpparna särades i ett leende. "Om det finns något jag kan göra för att öka chanserna, så är jag på."

Var det besvikelse hon för en sekund skymtade i honan blick? Bambra blev i så fall båda hedrad och ledsen. Hon blev skamlöst glad över att hennes nya vän ville vara med henne, nu på direkten, samtidigt som hon ville be om ursäkt för att det inte gick. Aldrig hade hon ångrat att hon gått med i en flock, men nu kändes det helt okej att vara ensamvarg för bara någon månad på vandring med Duva! Markduva, hon log varmt då hon tänkte på det.
"Så bra"
Sa hon försiktigt.
"Jag vet inte riktigt, vi håller lite låg profil så jag tror inte det helps my case att du följer med in på reviret är jag rädd..."
Slokade huvudet lite nu? Ja det såg ut så. Öronen vinklade lätt utåt från kroppen. Hon var en impulsiv hona, hon hade lämnat sin familj på impuls, besökt dem när det föll in, gått med i en flock på impuls och nu ville hon bara kasta sig iväg med Duva. Följa impulsen och doften av frihet. Döda skogen doftade inte så gott.
"Men jag ska göra mitt absoluta bästa för att få följa med dig, o om jag inte får det kanske jag smiter iväg ändå vem vet.."
Hon blinkade med ena ögat åt den ljusa honan.

Den ljusa tiken nickade instämmande. Det var förstås sant, det som Bambra sa. Men det var inte för den sakens skull omöjligt! Hon hoppades fortfarande. Skulle nog hoppas tills det bekräftades att det var omöjligt.
Det här var faktiskt en av anledningarna till att hon aldrig ens försökt gå med i en flock. Friheten. Obunden vandrade hon dit tassarna gick av sig själva, utan någon annan än sig själv att tänka på. Det kunde naturligtvis bli lite ensamt ibland, men samtidigt var hon fri att hitta på vad hon kände för just då, gå vart hon ville. Hon var en ensamvarg i grund och botten, som uppskattade sitt eget sällskap minst lika mycket som andras. 
   Kanske kunde saker förändras om Bambra bara ville och kunde följa med henne. Kanske kunde hon komma ut ur sitt skyddande skal, i vilket hon levt hela livet, och bli lite mer öppen. De skulle ju faktiskt vara världens radarpar.
   Hon log åt Bambras ord. "Ingen skulle märka någonting." Leendet var både ironiskt och genuint på samma gång. 
   "Nej, då ska jag väl låta dig kila iväg till flocken." Hon andades ut. Det blev till en suck. "Vi möts på avtalad plats, vid avtalad tid, som vi sa?"