Under morgontimmarna följde ljuden av en mycket liten individ som var i full färd med att färdigställa utbygget av det bo som skulle komma att bli den plats där svamplingarna skulle få komma till världen. En plats att kunna ta till skydd i. Frenja grävde ivrigt med dom långa, spretande fingrarna och jorden skopades ut från hålet som låg tryggt beläget under skyddet av en tjock rot. Ögonen, stora och rundade, stirrade stint ner i jordgolvet samtidigt som anstränga andetag flydde henne.
Titt som tätt kunde man höra skällsord springa ut från den lilla hålan i marken.

En stund passerar. Morgonen övergår till förmiddag och ljuden tappas gradvis av. En tystnad lägger sig över området i den döda skogen men kort därpå kan man, om man lyssnar mycket noga, höra ljudet av tre små liv som funnit sin väg ut i den stora vida världen. 
Trots den sinnesstämning som Frenja ständigt lever efter så finner ändå modersinstinkten fram. Hon tvättar av dom tre små byltena. En gul, en brun och en rosa. En kantarell, en Karl-Johan och en liten Kremla. Ingen av dom knappt större än ett äpple.

(Välkommen små svamplingar!)