Tillbaka. Resan hem hade tagit lång tid och när de äntligen nått Byoomi, kändes det knappt som ett hem längre. Mycket hade hänt – för mycket – och allt Zephyr kunde tänka på var förlusterna. Thrar, Aimo och Wulfric. Mivrias valpar. Han var själv sårig och öm efter sin strid, med skador som skulle ta lång tid att läka. Det var inget mot vad Wulfric var däremot. Att han överlevt var snudd på ett under. Han hade haft tur.
     Han närmade sig vännen på lätta tassar och lät blicken som hastigast svepa över den svedda sidan av hans kropp. Det var en jobbig syn men än värre var doften som ännu ej släppt. Han ville inte se honom så här. Zephyr svalde mot klumpen i sin hals och såg sig diskret om. Det var ingen i närheten men det var mycket möjligt att någon av helarna skulle titta till dem snart. Han sjönk ner tätt intill Wulfrics rygg bara för att svära när rörelsen fick det att dra i hans egna sår.
    "Förbann– åh hej", sade han när Wulfric tittade upp. Rösten var dämpad när han lade sig till rätta och försiktigt vilade huvudet på den delen av vännens sida som klarat sig undan lågorna.
    "Förlåt om jag väckte dig. Jag ville bara... eh, ja..." Kolla till dig. Se så du lever. Berätta hur orolig jag varit. "Du vet", vad allt han fick fram.
    "Jag förstår om du vill vara i fred."

“Zeppe,” rösten var tunn och skör. Elden hade inte bara bränt honom utifrån in. Den tjocka brandröken hade fyllt hans lungor och strupe med sot. Åsynen av flockbrodern fick honom att le ett sargat leende. Det rev och skavde i hans högra ansiktshalva vid minsta rörelse, men han kunde inte tämja glädjen av att se honom, av att höra hur han kämpade med orden. Wulfric kunde läsa mellan raderna, höra det osagda. Zephyr var trots allt hans bästa vän, hur omaka de än må vara. Han förstod.
     “Hur ser jag ut?” Orden lyckades åtminstone lämna honom denna gång. Svaga, men hörbara. “Det kan inte vara värre än hur jag känner mig iallafall.” Antydan till skämt kunde höras i hans röst, och speglades i det lilla leendet. Vid Gudarna, så tacksam han var att vara vid liv.

Det var skönt att höra Wulfrics röst, hur än sträv och svag den var. Den var där i alla fall. Wulfric var här. Att han orkade skämta kunde väl bara betyda att allt skulle bli bättre från och med nu. Hans ord fick Zephyr att dra på munnen i ett snett leende. Han låtsades se över vännen.
    "Om du inte ler så mycket ser du helt okej ut", flinade han i ett eget försök att lätta upp stämningen. Det stramade i de knappt läkta revorna i hans ansikte och hals, vilket fick honom att hosta.
    "Det här är en helt ny look för dig. De kommer älska det!"

Försöket till att skratta blev bara ett hest väsande. Det rev i halsen och Wulfric grimaserade milt åt smärtan.
     “Menar du att jag inte var nog snygg-” Rösten försvann och han höll tillbaka hostan som han visste bara skulle göra det värre.
     Wulfric hade inte fått tillfälle att se sig själv riktigt än. Inte mer än de grova brännskadorna över ena halvan hans kropp, men han kunde även känna dem i ansiktet. Det som störde honom mest var att hans syn blivit komprimerad. Helarna hade förklarat för honom att det inte funnits något att göra, och även om han inte förlorat synen helt på det högra ögat så skulle han få lära sig att leva med det. Det var konstigt, att han i sitt stadie av döende, aldrig känt viljan att leva så mycket. Han kunde knappt vänta till han återhämtat sig tillräckligt. Han var så tacksam.
     Wulfric lade ner huvudet igen och andades tungt ut. Det lilla leendet på hans läppar suddades aldrig ut.
     “Gudarna finns,” sade han tyst. Det var något han var helt säker på nu. Hur skulle han förneka det han sett? Det mirakel som skett? Det var inte som att de gått därifrån utan förluster, men det hade kunnat vara så mycket värre. Och för det tackade han Gudarna.

"Att bli lite snyggare har ingen dött av." Zephyr skrattade, lågt och efterhängset. Wulfric skulle bli okej. Han var okej. Bland allt Qu förlorat kändes det som en tröst värd att fira. Uppmärksamma, åtminstone.
    Vännens konstaterande fick Zephyr att instämma i ett hummande. "Gudarna finns–", upprepade han i samband med att han slöt ögonen och lade sig till rätta. Det fanns inga tvivel. Han hade sett ljusen. Månguden och Mivria. Minnet var för klart för att vara en illusion.
    "–och du kommer bli okej, min vän."

[Avslutat]