Det var en molnig dag. Tramptass njöt av molnens skugga, sällan skådad bland Blodbergen. Det här var solens territorier. Den bruna hanen travade på längs med bergets sluttande fot. Sökte med blicken som en radar utefter den spruckna, torra marken. Han försökte minnas vilken plats han hade sett den på - blodjorden. Inte den mediokra röda jorden som fanns överallt i bergen. Nej, Tass sökte den speciella, finkorniga jorden vars röda färg lyste starkare än eld. Elden skulle pryda stenbordet som stod färdigt på reviret. Shiro hade gillat det. Ceremonin skulle bli något utöver det extra. Det hade hela flocken sett till. 

Shiro. Smärtan var fortfarande svår att hantera. Han såg flockbrodern så tydligt framför sig. Som att han fortfarande fanns där. Han sträckte ut en tass mot brodern, men ansiktet tynade bort. Tass var ensam. Tystnaden påtaglig. Han kunde känna hjärtat bulta. Tass ryckte till. Han var faktiskt inte ensam. Ett främmande sinne närmade sig. Den gamle hanen rätade på sig, suckade tungt och gick främlingen till mötes. Avstånden var fortfarande långt emellan dem. Tass hade ingen visuell kontakt med främlingen. Men han var tillräckligt nära för att Tass kunde tala till främlingen via telepatin: Gå försiktigt. Du närmar dig Devils revir. Att han inte ens kunde leta efter lite röd jord utan att bli störd. Tass skakade matt på huvudet. 

(Tannin)

Det planlösa vandrandet han hade ägnat sig åt hade fört Tannin längre bort från sina hemtrakter än han tidigare varit. Inte för att han egentligen brydde sig, han tänkte ändå inte återvända. Där fanns ingenting för honom. Istället vandrade han, på jakt efter den plats som kanske kunde ge honom något. Även om hoppet var obefintligt för att livet någonsin skulle få en mening igen vägrade han lägga sig ner och ge upp. Därför vandrade han, fylld av ilska och hämdlystnad, i hopp om att något skulle uppenbara sig. Något som kunde lindra smärtan han kände.
Och denna vandring hade lett den mörkt gråa vrenen till berg som verkade nedstänkta av blod. Den rödaktiga stenen som utgjorde detta område verkade nästan hånande, och för en stund hade han undrat ifall han borde vända och ta en annan väg. Men sedan hade han påmint sig själv om sitt löfte. Det löfte han avgett den natt när Fey dog och gudarna hade skrattat honom i ansiktet.
Vänd aldrig om, se aldrig tillbaka.
Nej, han tänkte fortsätta, oavsett vad han stötte på.

Den plötsliga rösten som ekade omkring honom fick Tannin att stanna upp, kasta blicken omkring sig. Ingen varg fanns att se i närheten och misstänksamheten vaknade hos den unga vrenen. Vad var detta, en konstig variant av synerna som plågade honom allt oftare?
"Tack för varningen..?" sade han lite trevande, samtidigt som han kände sig lite dum. Mest troligt pratade han med sig själv, här fanns ju ingen i närheten. Men han borde väl åtminstone försöka. Det hade ju trots allt låtit som att någon hade talat.
Tannin stod stilla på stället, övervägde vad han skulle göra härnäst, samtidigt som han lät blicken svepa över området i hopp om att kunna lokalisera talaren.

Reaktionen från främlingen var inte oväntad. Förvåning. Misstro. Tass log roat. Det var en vanlig reaktion från de som var ovana vid telepati. Han passerade över en krök och fick syn på en mörk vren ett stenkast bort. Främlingen stod till synes still, vaksamt spejande över området. Tass fortsatte målmedvetet närmare vrenen och stannade på ett avstånd som kanske kunde upplevas som för nära. Situationen var inte hotfull, men Tass tog inte längre några risker. Han behövde information.

"Av vilken anledning har Ni kommit hit?" Den bruna hanen synade noggrant främlingen. Hans blick outgrundlig, rösten lugn. Vrenen var för honom okänd, han kunde vara en medlem ur Treontha likväl som han kunde vara en spion från Qu. Kanske var han bara en förbipasserande. Hur eller hur behövde Tass få veta. "Du närmar dig, som sagt, Devils revir."

En rörelse fångade den unga vrenens uppmärksamhet och blicken lades på en stor, mörk hane som klev framåt genom det steniga området. Denne hade ögonen fästa på Tannin och vandrade målmedvetet emot honom. Tannin själv valde att stå stilla. Även om den andre inte var särskilt mycket högre än honom själv utstrålade denne styrka, visdom och makt, något som Tannin själv insåg att han knappast ägde. Att kasta sig in i en onödig strid var ingenting han önskade, speciellt när han insåg att han knappast skulle ha en chans gentemot den högresta främlingen.
Men backa var inget som den unga vrenen hade planerat att göra. Han stod fast, mötte den äldre hanens blick med sina klart blåa ögon, och vek inte undan när den andre talade till honom.
Den mörka främlingen kastade en fråga och ett påstående mot Tannin. Han valde att svara på påståendet först.
"Ja, Devils." Han hade hört talas om flocken, innan han lämnade sin egna. "Jag hade mina aningar om att de höll till här omkring. Jag antar att ni tillhör den gemenskapen."
En svag ton av något bittert kunde höras i vrenens röst när han talade. Inte för att han hade någon relation alls till Devils, men minnet av den flock han själv en gång tillhört var fyllt med förakt och vrede, vilket fick honom att ifrågasätta flockar i allmänhet.
"Jag har inget ärende här, inte med Devils eller någon annan." Han höjde på huvudet och såg smått trotsigt mot den andre hanen. "Det verkade bara som att det inte fanns någon bättre väg att gå, helt ärligt."

Den unge främlingen vek inte av med blicken då han talade. Tass grymtade till svar åt hanens bittra antagande. Gemenskapen, ordet fastnade i hans huvud. Gemenskap, samhörighet, det var en av de fundamentala byggstenarna i en bra flockdynamik. Utan den skulle inte flocken existera. Främlingens bitterhet var för Tass oförståelig och från hans håll helt obefogad. Men han kunde inte låta bli att undra vad som fått hanen att bli så bitter över ämnet.

Främlingen höjde huvudet och såg på honom med plötsligt trots i blicken. Tass mötte hans blick med lugn. Hanen var ung och arg, orädd men naiv. Tass kunde se sig själv i den mörka vrenen. Så som han hade varit i unga år - förbannad på världen och utan insikt. 

"Vart är du på väg?" Tass ignorerade hanens attitydförändring.

Frågan som den äldre hanen ställde kändes som en käftsmäll. Orden var så hånande, för det enda Tannin någonsin hade önskat sig i livet var ett hem fyllt av kärlek och värme. Och allt detta hade slitits ifrån honom, trots hans djupa tro på Gudarna, trots hans stillsamma och harmoniska sätt att leva i världen. Och nu hade han ingenting kvar. Den här tomheten allt det han älskat hade lämnat efter sig, det var tacken han fick för att han alltid hade försökt göra det goda, göra det rätta.
Ilsket hade han lämnat allt bakom sig. Och när hans käresta, det sista som höll honom kvar i ljuset, hade lämnat jordelivet hade hans sinne tagits över av ett mörker. Det enda han hade kunnat känna sedan dessa var ilska och hämndlystnad. Och vart var han nu påväg?
Tannin tvekade några sekunder innan han svarade, för han visste inte vad han skulle svara. Och det visade sig även när han väl lät orden slinka ut ur strupen.
"Jag vet inte."
Trots den rebelliska anden som brann inom honom, trots hatet mot allting omkring honom, så kunde man där skymta en smått sorgsen blick. Hur enkelt hade det inte varit, ifall någon hade kunnat visa honom rätt väg?
"Jag ser dessa syner... Brinnande stridsfält. Makt och ära. Jag tror att det är min framtid, men jag vet inte vart jag ska vända mig för att finna den."
Det var inte det enda han såg. Förmågan hade bara för någon dag sedan kastat honom bakåt, visat honom valptiden då han bekymmerslöst lekte med Baugur och Luma. Känslorna hade svallat upp inom honom, men han hade skakat dem av sig. Han ville aldrig mer tänka på den familjen.
Aldrig någonsin.

"Jag ser dessa syner... Brinnande stridsfält. Makt och ära. Jag tror att det är min framtid, men jag vet inte vart jag ska vända mig för att finna den." Tass lyssnade nyfiket. "Syner, säger du.." Svarade han, något frånvarande, men med blicken stadigt fast vid den mörka främlingen. I det ögonblicket hade han bestämt sig, han ville veta mer. Med ett snett flin tog han tog han ett steg närmare och morrade lågt. "Gör inget motstånd nu. Det kommer göra ont." 

Utan att vänta på hanens respons sträckte han ut sig mot den yngre hanens sinne. Som en knivsegg högg han sig in, det fanns inget motstånd. Hanens tankar, minnen och känslor svämmade över honom. Det tog lite tid innan Tass kunde börja sålla bland tankar och minnen. Tannin. Det var hanens namn. Han svepte förbi uppväxten i en flock och blev förvånad över att se Murderotic. Tass upphörde med sitt sökande men släppte inte greppet om hanens sinne. Han kunde alltid radera det här mötet ur hanens minne för att undvika att reta upp Treonthas ledare. Med en axelryckning fortsatte han sitt letande i hanens huvud. Han såg andra flockmedlemmar, jakter på bytesdjur, slagsmål, möten med andra vargar. Kanske starkast av allt kunde han se en mörk hona, han kunde känna deras kärlek, den övermannade honom nästan. Tass hulkade sig lite. Minnena fortsatte flimra förbi; hjärtesorg, död, svek och besvikelse på flocken. Han kunde känna en fruktansvärd smärta och törsten efter hämnd. Men ständigt dök andra minnen upp, sådant som inte tycktes passa in, som dagdrömmar, fast starkare. Var inte det där Diamantgrottan i Blodbergen? Och såg inte den där stridande vargen ut som en flockbroder från Devils? 

Jag ser dessa syner. Tass upprepade hanens ord. Han förstod vad de innebar nu. Hänsynslöst greppade han efter synerna igen. Han brydde sig inte om att det eventuella obehag han åsamkade Tannin. Han hungrade efter mer. 


(Har tillåtelse att PP:a)

Utan att Tannin riktigt förstod vad som hände kände han en skarp smärta som spred sig genom vad som kändes som hela hans sinne, och benen var nära att vika sig under honom. Den äldre, ärrade hanens ord ekade i hans huvud.
Gör inget motstånd nu.
Ett desperat andetag drog. Det kändes som att han inte fick luft. Bakom de slutna ögonlocken kunde Tannin se blixtar, och benen skakade i ansträngningen att hålla sig upprättstående.

Känslan av hur den andre trängde sig in i hans huvud var underlig, men samtidigt som smärtan efter framfarten alldeles för överväldigande för att Tannin ens skulle reflektera över vad som egentligen hände. 
I den allt mer tilltagande smärtan försökte Tannin alltjämt härda ut, men då den andre hanen åter dök in och greppade efter mer blev det för starkt. Överlevnadsinstinkterna tog över och Tannin ruskade på huvudet. Det kändes som att luften omkring honom tog slut, som om den slogs ur hans lungor, som att han inte kunde andas.
Det var outhärdligt. Han klarade inte mer. Och med tanke på hans tidigare erfarenhet av psykiska krafter, vilken var väldigt liten, så gjorde han ett patetiskt försök till att kasta ut den äldre hanen ur huvudet.

Synerna var inte som andra minnen. De var otydligare och deras utgång var osäker. De var som pusselbitar som inte hittat rätt plats än. Men många pusselbitar föreställde Devils och det gjorde ledaren både rädd och exalterad. Tannin besatt en kraft som kunde visa sig vara mycket användbar men också mycket skrämmande. 

Tass kände en mental knuff som försökte slänga ut honom ur sinnet. Det var ett patetiskt försök. Tass skrattade lågt men bestämde sig sedan för att sluta plåga den unga vargen och släppte greppet om sinnet. Han hade lärt sig mycket om Tannin och hans syner och det fanns ingen tvekan om att hanen skulle spela en roll för flocken. 

"Du söker efter makt och ära och brinnande stridsfält. Om du är beredd att kämpa och aldrig ge upp så kan Devils hjälpa dig. Du har funnit det du letat efter." Det fanns inte rum får några valmöjligheter i den gamla hanens uttalande. Devils var Tannins enda val. Det var vägen han skulle gå. Tass hade sett det.

Lättnaden som strömmade genom den unga vrenens kropp när det mentala anfallet upphörde var otroligt skön. Och även om han gärna hade velat inbilla sig att det var hans motattack som fått den äldre att ge sig så kunde han inte göra det. Han sköra, bräckliga sinne hade knappast varit någon match för den äldre, det var han säker på. Det var något hos den andre, något som talade om en enorm kraft som enbart kunde uppnås genom åratal av träning.
Och med nya ögon såg han på den ärrade hanen. En djup respekt hade rotat sig i den unga vrenen, tack vare vetskapen om vilken enorm makt denne hane besatt. 
Och när orden nådde hans öron, ord som lovade honom makt och ära. Ord som lovade honom den hämnd han sökte, hämnd mot Gudarna och mot världen, så fängslades den unga hanen. Denna varg, och flocken han talade om, kunde hjälpa Tannin. Och trots att det egentligen var dårskap att följa med denna främling kunde Tannin inte annat än nicka.
Han klängde sig fast vid de ord som den andra hade sagt. Löftet som att han skulle få den hämnd han sökte. Löftet om att de skulle hjälpa honom. 
"Jag kommer att följa dig, er, till mitt sista andetag."
Dumma ord från en dum, ung hane som inte kunde kontrollera sina känslor. Men när de väl var sagda fanns ingen återvändo. Och ivern som brann inom Tannin kunde inte hejdas. Han ville det här. Han ville bli vägledd, för allting var så förvirrande och svårt. Och han ville få den hämnd han så desperat sökte, i brist på annat att söka efter. Och nu... Nu kände det som att allting plötsligt var inom räckhåll. Nu kände han äntligen att han hade en väg att vandra efter.
Och från det ögonblicket började resan mot den framtid Tannin sett så många syner av.

"Jag kommer att följa dig, er, till mitt sista andetag." Tass nickade åt den mörka vrenen. Tunga ord för en ung hane. Han vigde sitt liv åt Tramptass, åt Devils, och Tass var osäker på om den unga hanen verkligen förstod att han precis avgett ett löfte som inte kunde brytas förrän döden infann sig. Hur eller hur så var ledaren nöjd med svaret. Han var övertygad om att Tannin skulle bli en tillgång för flocken. "Kom nu, Tannin. Hjälp mig hitta blodjorden. Vi har en minnesceremoni att genomföra." 

- AVSLUTAT -