Den stora lilla valpen vandrar ensam omkring bland de slumrande månblommorna. Solen viskar om sin färd ner mot horisonten men än är det länge kvar innan skuggorna helt har erövrat ljusfläckarna. Det känns skönt att vara ensam till och från. Inte för att hon önskar bort syskonen men ibland undrar hon om det finns mer i världen. Mer än vad familjen kan erbjuda. De främlingar hon hittills har mött på har väckt en tanke om att världen förmodligen ser annorlunda ut än vad hon har fått lära sig. Valpen undrar ofta hur världen ser ut om man skulle slippa slag och bett och sparkar för allt man gjorde fel, även för saker som kanske inte alls var fel men som ändå hände just i den stunden. Tänk om hon kunde få slippa syskonens tjut av smärta. Inte för att hon önskar bort dem på något sätt.

Valpen sätter sig ner under ett träd. Den djupblå blicken sveper ut över den öppna gläntan hon hittar. Månblommorna sover fortfarande. Eldflugorna lika så. Skogen ligger stilla och fridfull. Det här skulle hon kunna vänja sig vid. Men samtidigt så skulle det nog bli tråkigt i längden.
Valpen har ett neutralt nästan lite uttråkat uttryck i ansiktet. Svansen är stilla och där hon sitter så händer ingenting. Det är just vid sådana här tillfällen som hon ibland testar sig på att försöka nå sin kraft. Att försöka få tag i vattnet i jorden. Försöka få det upp till ytan. Den djupblå blicken sänks till marken framför hennes tassar. Jorden där ser lite extra fuktig ut.

[PAX TILL IWAKU]

Iwaku vandrade längs trädstammarna i solnedgången. Han hade vandrat iväg från Ethan som han lämnat med valparna vid en säker plats inför natten. De hade inte vandrat långt, men tillräckligt för att valparna ska vara trötta nog för att behöva vila. Han behövde sträcka på sig, vara ifred och bara ha lite tystnad för en liten stund. Det var skönt. Han förstod det knappt själv, att han äntligen var på väg tillbaka till flocken igen och denna gång som ledare. Med en bunt med nya medlemmar på köpet. Konstigt nog hade vandringen betalat av sig själv. Han ville knappt erkänna det, men han kände sig nästan tvingad till att hjälpa Ethan. Gott göra det han gjort mot hanen. Han kunde inte ens säga valp längre, nej för Ethan var vuxen. Tiden gick så groteskt fort, det kändes som att han inte längre hann med i farten. Ohyggliga tanke! 

Mitt i sina funderingar snubblade han över en rörelse och en doft. Han tvär stannade och förblev stilla. Hans stora mörka öron rörde sig metodiskt fram och tillbaka för att få koll på främlingen. Det var en liten en. Eller kanske en väldigt stor valp? Han såg fundersam ut och började röra sig mot doften som inte alls var långt bort. Mellan träden bara så kunde han "se" skymten av något som han förstod var en valp, men med väldigt stora proportioner. Och hade han haft fullt fungerande syn och inte använt öronen hade han stått stilla med häpnad över likheten mellan de båda individerna. Från fläckarna till de mörkblå ögonen, men främlingen med en femenin toutch och en del mönster han själv inte ägde. 

- Hello there. 

Valpen hade först inte lagt märke till främlingen som närmar sig. Hon hade varit för koncentrerad på att försöka få tag i vattnet. Det var hans röst som ryckte åt sig hennes uppmärksamhet. Hon hade kanske inte förväntat sig att möta på någon annan här i den här delen av skogen. Men Hon borde kanske ha förväntat sig det. Trots allt har hon mött på främlingar varje gång hon tagit sig bort från familjen. Det borde vara väntat. Det verkar som att det är många vargar som rör sig i denna skog. Så länge de inte klampar in i delen där hon bor så är det lugnt.

Den här gången är det dock något som faktiskt fångar valpen uppmärksamhet. Den väldiga hanen som står inför henne... ser de två inte lite lika ut? Pälsfärgen, fläckarna, ögonen. Förutom att det inte verkar finnas något liv i hanen blick. Valpen tippar huvudet lätt på sned. Hon ser på hanen. Studerar honom lite. Men hon svarar honom inte. Hon är lika tyst som hon brukar. Dock visar hennes anlete någon form av känsla den här gången. Lite förundran?

Att främlingen inte svarade skrämde honom inte alls utan det var snarare som att gå tillbaka i tiden. Iwaku hade varit väldigt lik som valp, efter att han förlorat synen på bägge sina ögon. Han hade blivit tystlåten, fundersam och redan då börjat bli en aningen bitter och tvär. Det satt inte längre kvar, men han hade varit bitter väldigt, väldigt länge. Och det var inte för ens nu, ganska långt senare i livet som han faktiskt valde själv att ta till ord istället för tystnad. Han hade märkt att han fick ut så mycket mer av det. Han studerade den yngre i sitt inre, men hon gav en ganska otydlig bild. Denne var så stilla. Han tog sig närmre och började ana att det var faktiskt en valp. Proportionerna sa honom att hon hade alldeles för stora tassar och kraftiga ben för att vara fullvuxen men liten. Så det var en väldigt stor valp helt enkelt. Intressant. Iwaku valde sedan att sätta sig ner, en liten bit ifrån den redan sittande valpen. Ja om hon inte ville tala kunde han helt enkelt inte tvinga henne. Han höjde sin döda blick och riktade den mot solens sista strålar. Han kisade inte som en normal varg skulle ha gjort utan han stirrade blankt ut i intet. Lät strålarna istället kastas i ansiktet för att få den sista värmen innan mörkret helt skulle lägga sig över denna skogen också.

Hon har rätat på nacken igen men den djupblå blicken släpper inte den betydligt större hanen. Valpen rör inte en min när han kommer närmare. Hennes uttryck ändras inte när han sätter sig ner. När hanen höjer ansiktet mot dagens sista solstrålar så är valpens blick fäst på honom.
Öronen står spetsade på hennes huvud. Hon visar inga känslor. Något hon sällan gör. Hon har ett neutralt uttryck. Tystnaden som lägger sig mellan dem efter att hanen yttrat sig för en stund sedan är inte obekväm på något sätt. Det är faktiskt en behaglig stämning i luften. Med syskonen är det sällan tyst. Ibland kan de njuta av lite tystnad när de ligger tätt tillsammans men under dagens ljusa timmar så är det oftast liv och rörelse. Valpen önskar inte bort sina syskon. Hon önskar inte att hennes liv skulle vara annorlunda för hon känner inte till något annat. Under den tjocka pälsen bär hennes kropp redan ärr. Ärr efter tillrättavisning för både rätt och fel. Rätt och fel finns inte i valpens sinne. För henne så är det bara som det är.
Nosen darrar lätt när hon nosar i luften. Undersöker hanens doft. Undersöker dofterna som finns i hans päls. Det är nya dofter. Främmande dofter. För var familjen hela hennes värld. Det existerade inga andra. De var ensammast i världen. Redan när hon mötte på en främling för första gången så började hon undra hur världen ser ut utanför de psykologiska murar som modern byggt upp för dem. Oftare började hon drömma sig bort. Hon har aldrig talat med en främling. Aldrig frågat dem hur världen där ute ser ut. Hon har aldrig direkt undrat. Hon har bara insett att de finns så mycket mer därute än vad hon först trott.

Iwaku satt stilla, tyst och började fundersamt undra över vad det var för liten varelse egentligen. Han kunde inte se hur hon uttryckte sig, mer än att han kunde "se" att hon kollade på honom. Alla hennes rörelser reflekterades genom hans hörsel. Han visste inte vad han skulle tycka om den heller, det var svårt att placera någon man inte kände, men det var ännu svårare att placera någon som liknade en själv. Gillade han ens sig själv? Tankarna började som vanligt virra runt i huvudet och det var´det som var skönt med tystnaden, han fick svar på så många frågor av sig själv utan ord eller rabbel. Behövde han mer än så egentligen? Han ville röra vid hennes sinne, se hennes minnen. Det var trotts allt en valp, kunde hon göra så mycket motstånd? Skulle hon bli arg? Han ville se hur hon reagerade. Så han sträckte sig endast efter det yttersta, enklaste, minnen helt enkelt. Hennes uppväxt. Bilder spelades upp i hans sinne och han log, det var så länge sen han sett klara färger, det var länge sedan han såg en annan vargs minnen. Det var en fantastisk känsla. Men vid det här laget så började han känna igen syskon skaran. Ethan, Ethie, detta måste vara ett tredje syskon. Bilden av valpens moder spelades upp, instabil och så slående lik Fatima till sättet. Han rös nästan. Syskonen till valpen som fick lida, men så även denne. Så detta var om han hade helt rätt också ett av hans barnbarn's valpar. Han förblev tyst och drog sig sedan tillbaka, minnen var en av hans specialitet och han hade blivit så skicklig att många inte ens märkte av hans närvaro mer än att de trodde att han försökte bara. Vad de inte visste var att han tog massa information på väldigt väldigt kort tid, tack vare hans fotografiska minne. Han inväntade sedan den andres reaktion.

Hon sitter så väldigt stilla. Det är bröstkorgen rörelser som vittnar om att hon lever. Den djupblå blicken hålls fäst på främlingen. Hon har huvudet lätt lutat bakåt för att kunna se upp på honom. Även om hö själv är rätt stor för att vara en valp vid hennes ålder så är hon inget i jämförelse med denne främling.
Valpen tänker inte mycket. Hon har ingen undran över situationen. Tystnaden känns för henne väldigt behaglig. Minnena av familjen är vad som alltid dominerar hennes medvetande. Moderna instabilitet. Hennes häftiga humör som kan vända på ett ögonblick. Syskonen som kan vara väldigt irriterande med deras olika personligheter men hon valpen ändå bryr sig väldigt om. För det är vad hennes liv går ut på. Så många gånger har hon gått emellan när syskonen fått mors agg på sig. För hon är den som aldrig tjuter. Smärtan berör henne inte för hon känner den inte. Hon bryr sig inte. Hon kan ta slagen om det betyder att syskonen slipper undan. Även om hon är väldigt trött på det.
Hon rör fortfarande inte en muskel. Hon sitter bara där och ser på honom.

Iwaku bläddrade genom valpens minnen och fann ett som för honom var ganska avslöjande. De var släkt. Troligtvis. Vatten kraften kom från Fatimas sida och det gjorde honom mer säker i sina misstankar. Så han ville få den lilla valpen, eller stora, att reagera. Denne hade ändå ganska nyligen funnit sin kraft så hon skulle troligen vilja veta mer, lära sig mer om det. Iwaku hade funnit sina mentala krafter först, ytterst tidigt. Teleporteringskraften hade däremot inte kommit för ens i tonåren, ganska sent alltså. Där emot var det den kraften han övat och tränat med dag ut och dag in sedan han upptäckt den. Den mentala kraften hade han en slags talang för och tränade inte alls i närheten av den mängd som med den andra. Det föll honom mer naturligt helt enkelt och Iwaku var smart nog att träna på sina svaga sidor mer än sina starka. Han vände den döda blicken emot valpen och ett svagt flin tonade upp sig i hans ansikte, så att man kunde skymta de groteska hörntänderna. Det var inte ett ansikte av godhet, men inte heller ren och skär ondska. Han var bara Iwaku. Sedan en sekund senare var han borta, förflyttad till en dunge rakt framför valpen, fast 20m bort. Han ville höra hennes reaktion, han ville höra om det fanns något som intresserade henne. Som kunde väcka henne till liv och få henne att söka ny information i livet. Han ville veta om hon var mer lik honom än han någonsin kunnat ana.

När hanen sänker huvudet så hon kan se hand anlete igen och han därefter visar tänderna så klipper öronen till på valpens huvud. När han sedan ögonblicket senare är borta. Uppslukad ur tomma intet så är valpen snabbt uppe på tassarna. Öronen står väldigt spetsade på huvudet och den djupblå blicken börjar genast att söka runt i gläntan. Inte långt senare går hon syn på honom igen. Längre bort. Valpen tippar huvudet på sned. Hennes svans står högt och hon tar flera steg åt hans håll. Uppenbart nyfiken men fortfarande att visa något direkt uttryck i sitt eget ansikte. Huvudet tippas på sned åt andra hållet innan hon rätar på nacken igen. Svansen sveper lojt från sida till sida och valpen tar något ytterligare steg närmare.

Valpens nyfikna kroppsspråk räckte för honom att förstå att hon inte var varken rädd eller helt oemotionell. Det var helt enkelt bara en tystlåten valp, som han själv varit. Sedan att de båda inte verkade visa speciellt mycket till det yttre det var en annan sak. Detta var alltså hans barnbarn's barn och den första av dem han träffat mer än bara kollat på och visat vägen. Ethan's valpar var lite yngre trodde han, eller så var denna valp bara ovanligt stor. Som han själv varit. Han hade fått den reaktion han ville ha och valpen behövde inte gå fler steg emot honom då han på en millisekund var tillbaka på sin ursprungliga plats. Han stod nu upp och flinet hade tonat ut sig och blivit mindre synligt.
- Så Mika, har du funnit dina krafter ännu?
Hans röst var kall, men han hoppades på att hans fråga skulle locka valpen till att tala lite. Han ville veta vad hon var för sorts individ. Naturligtvis visste han redan att hon funnit sin kraft och vad den var för något, men han ville se hennes reaktioner till frågorna samt till att han redan faktiskt visste hennes namn. Han hade även funnit moderns namn bland minnena, Eirocalyptica. Det var slående likt syskonskarans namn och han var övertygad om att de var släkt. 
- Varför har du lämnat din familj?

Han dök upp framför henne. Inte heller det hade hon väntat sig och fryser där hon står. En sådan här främling som kan poppa upp vart han vill har hon aldrig mött på tidigare. Det är faktiskt mer intressant än de med horn. Vingar är fortfarande intressant. Horn får än bara att se ut som bytesdjur. De där stora som hon inte kan jaga själv ännu.

Så uttalar han hennes namn. Öronen klipper till på hennes huvud och hon blinkar några gånger. Åter tippas huvudet lätt på sned. Hur kan han veta hennes namn? Hon har aldrig mött på en främling som kunnat hennes namn. Hon är säker på att hon aldrig mött honom tidigare. Eller känner han mor? Har hon kanske berättat Mikas namn för honom? Det är möjligt.

Har du funnit dina krafter ännu?

Såg han henne försöka få kontakt med vattnet i marken när han anlände till platsen? Sen insåg hon snabbt att det är något med hanens ögon. Han verkar inte kunna se. Men samtidigt verkar han kunna det. Valpen låter bakdelen sjunka ner till marken igen. Öronen klipper till på huvudet och den djupblå blicken studerar främlingen. Han är faktiskt den första varg han mött som hon finner intressant. Det har aldrig hänt förut. Men han har lockat hennes nyfikenhet. Han frågade om hennes krafter.

Varför har du lämnat din familj?

Lämnat dem? Många gånger har hon funderat på att göra det. Men det har alltid varit en flyktig tanke. För familjen är hela hennes värld. Hon känner inte till något annat. Hon vet inte hur hon skulle klara sig själv. Mor förser valparna med mat. Även om de många gånger få gå hungriga. En kort stund funderar hon på om det är värt att säga något i den här situationen.

"Hur vet du mitt namn?" Frågar hon. Även om hon inte använt rösten på länge så talar hon utan problem. Stämman flyter på naturligt och med lätthet. Hon väljer att ställa den fråga som faktiskt förbryllar henne. Sedan kan hon överväga om hon ska svara på hans frågor.

Iwaku slog sig åter igen ner och valde att slå sig till ro helt, i liggande position. Valpen var inget hot och han kände för att vara på samma breddgrad som valpen var. Han kunde se henne bättre när han lyssnade till hjärtslagen, andetagen. De skapade en tydligare bild desto närmre Mika han befann sig. Han vippade öronen metodiskt fram och tillbaka för att fånga upp ljuden tydligare. Det var svårt med en så lugn och stillsam individ, men så talade den tillslut. Iwaku log nöjt, mest över sig själv faktiskt och valde att se på valpen med kalla ögon när denne talade. 
- Du gav det till mig.
Hans röst var den minst lika kylig som hans blick och kunde enkelt ge de flesta kalla kårar. Det fanns inte mycket som Iwaku inte hade gjort i livet som var totalt genom ruttet enligt vissa, men i hans värld följde han sin egen moral och etik, inte andras. 
- Det fanns bland dina minnen.
Sa han sedan, så att valpen skulle förstå vad han menade. Han hade väl mer eller mindre stulit namnet, men tiken hade inte gjort något mentalt motstånd och det hade antagligen inte ens märkts. Han var erfaren och valpen var ny med krafter av alla dess slag, det märktes.

Hon rör sig inte ur fläcken när hanen lägger sig ner. Hon håller blicken fäst på honom. Öronen vippar lite fram och tillbaka på hennes huvud. Inte att hon håller konstant koll på omgivningen. Hon är van vid bett och slag och sparkar som kan komma när som. Därför är det skönt att vara ensam. För då slipper hon bry sig om någonting över huvud taget.
Främlingen berättar att hon gav honom sitt namn. Att det fanns bland hennes minnen. Mika tippar huvudet lätt på sned igen. Hon förstår inte vad han menar.
"Vad menar du?" Frågar hon. Hon rätar på huvudet igen. Hon får en känsla av att det kanske är lite okej att vara nyfiken i den här hanens närvaro. Han verkar inte vara som andra. Valpens nos darrar lätt nästan hela tiden. Hon undersöker hanens dofter och dofterna runt omkring. När hon är ensam brukar hon lyssna till sina sinnen. Hon lär sig mycket om skogen och om sig själv.
"Vem är Du? Hon är nyfiken. Väldigt nyfiken. Hon kan inte låta bli. Det är första gången i hennes liv. Det känns skönt att bara få vara sig själv en stund.

Iwaku gillade hur valpen fungerade, hur hon betedde sig och förde sig. Det var ett annorlunda möte med en valp, det var normalt sätt inte så de brukar bete sig. Han antog att det var på grund av hennes uppväxt, många slag hade hon tagit på sig från modern och han förstod henne. Tankarna gick till hur han själv egentligen blev som han blev och kom fram till att det var mörkret som hade fört honom i den riktningen. Mörkret hade lockat och han var den i syskon skaran som hade följt det utan att streta emot och se på honom nu, ledare över Draugai, men ensam kvar. Hans syskon hade kämpat mot mörkret hela livet och nu fanns de inte kvar längre. Ett samband? Han påminde sig själv om att tacka Malvado en dag, om han någonsin mötte honom igen. Tacka honom för det mörka blodet han givit Iwaku. Utan det hade han troligtvis varit någon helt annan idag. 
- Precis som att du en dag kommer kunna kontrollera vatten kan jag se dina minnen och läsa dina tankar. 
Sa han med djup röst. Han visste att han nu avslöjade svaret på sin tidigare fråga, men det gjorde inget. Han gillade att tala om meningarna över varandra, det låg en viss mystik i det och antagligen lite manipulation också. Han fick oftast individer dit han ville ha dem, oavsett om det var av goda eller onda avsikter. 
- Jag är Iwaku, skapare och ledare av Draugai, son till Mivria och Malvado. Far till Mithrile och Mikayo som i sin tur är föräldrar till Eirocalyptica. Jag är din gammelfarfar, om man bortser från den gamla biten. 
Sa han med ett lätt retsamt flin på slutet. Han hade börjat samla på sig en del titlar och han hade utelämnat en del av dem också. Uppvuxen i Qu, tidigare högt uppsatt medlem i TBB, ensam kvar av fyra syskon och på väg tillbaka till sin forna glans som ledare i flocken. Han var allt annat än gammal, men nog hade han hunnit med mer än vad vissa vargar gör på en livstid under halva sin. Han visste att han sedan länge hade varit bra med ord, men han ville inte föra henne bakom lyset, han ville bara att hon skulle veta att det fanns så mycket mer än var Örtamon kunde erbjuda henne. Och om hon var någorlunda lik han själv så skulle hon antagligen nappa. Äventyrslystern rann i ådrorna, förhoppningsvis på dem båda. 
- Du borde ta tag i din potential Mika, i denna skogen här går du förlorad. Är du inte nyfiken på vad världen har att erbjuda? Bortsett från slag, svek och besvikelse?

Se hennes minnen och läsa hennes tankar? Det är hans kraft. Det hade hon inte kunnat gissa. Förmodligen eftersom hon aldrig tidigare mött en varg med sådana krafter. Hon är en valp som fortfarande inte vet någonting om sådant som förmodligen har betydelse.

Hanen berättar vem han är. Först finner hon det underligt att denne Iwaku är far till båda mors föräldrar. Är det något som är vanligt? Att syskon blir ett par? Själv skulle hon aldrig se till exempel Chander på det sättet. Sen är hon inte helt säker hur valpar blir till.
Sedan undrar hon lite över likheter mellan hennes eget namn och namnet på en av mors föräldrar. Är det bara en tillfällighet?

Mika sitter här och talar med sin gammelfarfar. Är det därför hon kan se likheter mellan dem? Utseendemässigt. Och det känns som att han förstår henne. Eller är det bara en illusion?
Iwaku talar mer. Säger att hon borde ta tag i din potential. Det vet hon inte ens vad det är.
"Jag vet inte vad som finns där ute. Men jag vill ta reda på det". Svarar hon. Fortfarande visar hon inte mycket utåt. Men inuti känns det lite som att något nytt har vaknat. Hittills har hon känt sig som en sömngångare. Hon vill inte ha det så.
"Jag vill inte förloras i den här skogen". Hon är trött på hur hennes liv ser ut. Men hittills har hon bara inte brytt sig.

Iwaku hade först själv inte tänkt på det, men när han gick igenom de samlade minnena från valpen igen och gick tillbaka så långt bak i tiden han kunde, där valpen bara kunde höra och se, men knappt förstå så fick han en bild av modern. Där modern stolt döpte Mika, klart och tydligt efter sin mor Mikayo. Intressant. Så alla valpar levde i någon slags illusion om att deras föräldrar hade varit så fantastiska. Synd att han inte tänkte försöka söka upp dem alla och ändra på det, det räckte med att Ethan och Ethie följde honom nu. Valpens ord förbryllade honom först, men sedan kände han en viss stolthet. Att han lyckats locka fram det han bara hade gissat att det funnits där inne. En vilja, ett driv till att utvecklas och bli något större än bara en i mängden. 
- Är du beredd att kämpa hårt? För att utvecklas, bli starke, bli en del av något större?
Iwaku's ord var iskalla och hårda. Han menade allvar, även om Draugai var en vänlig flock så var de fortfarande hårda. Det var fortfarande militäriskt och även om åsikter uppmuntrades så fick man fortfarande inte yttra dem som man vill. Han höjde huvudet en aning, men behöll blicken på den andre. 
- I Draugai tränar vi hårt, men man får också resultat. Hos oss kommer du inte bara få en ny större familj utan du kommer också få uppgifter där du kan vara delaktig. När du blivit äldre och tränat mycket. 
Han mindes hur Elphaba och Leviathan hade varit så stolta över sig själva vid sin cermoni, där de fyllt 15år och fick bli en större del av flocken, få mer ansvar och räknades som fullvärdiga medlemmar. 
- Du kommer få se en del av världen på vägen dit och när du är äldre kan du få möjligheten att resa själv, för att se resten av Numoori. 

Det låter som att han vill att hon ska följa med honom. Mika lyssnar på han ord, på vad han berättar. Om något som kallas för Draugai. En större familj. Där hon kan få uppgifter och vara delaktig. Hon trodde inte det fanns något sådant. Hon har alltid levt efter mors ord. Efter mors lagar. Trott att det är hela världen. För mor bet bäst. Mor är vuxen och vet hur säker går till. Den här hanen, Iwaku, berättar att det finns mer. Att hon kan bli mer om hon är beredd att kämpa för att bli starkare. Hela Mikas liv har hon aldrig direkt tänkt på sig själv eller sitt eget syfte. Hon tog på sig ansvaret att dämpa syskonens smärta när mor var på det humöret. Eftersom Mikas kropp inte känner smärtan som syskonen gör. Det har varit otäckt när kroppen visat skador men hon har alltid bitit ihop. Aldrig visat utåt att hon brytt sig. För allt hon någonsin gjort har varit för syskonen. Aldrig för sig själv.
Här låter det som att hon kan få en chans till ett annat liv. Följa någon annan för att själv bli starkare. Borde hon ta chansen även om det senare skulle vissa sig att det leder till hennes död? Mika vet att är man död så är man borta. Då är det inget mer man kan göra där man varit. Mor har hotat med sin egen död förr.
Mika nickar.
"Jag är beredd". Svarar hon. Hon måste erkänna att det kliar i skinnet av spänning. Så här levande har hon aldrig någonsin känt sig. Och det är en känsla hon gillar.

Iwaku såg nöjt på sin lilla släkting. Det var fantastiskt vad lika de var, det var så många delar av valpen som han kunde se sig själv i. Detta kanske var dottern han aldrig fick själv? Det gick inte att undvika tanken på hur lika hans egna valpar blivit Fatima och till synes så även deras barnbarn, men denna i tredje led så verkade det som att Iwaku's gener hade fått någon slags genomslags kraft. Det roade honom. Världen är så oförutsägbar och han undrade vad som skulle ha hänt om han inte varit här idag. Hade valpen funnit sin egna väg ut ur en dålig tillvaro eller hade hon fastnat och föralltid blivit kvar? Det gick inte att säga. Iwaku sträckte ut sina långa kraftfulla framben och reste sig sedan upp, kastade en stor skugga över valpen när de sista strålarna från solen träffade honom i ryggen. Han log svagt mot valpen.
- Bra, då ska du få möta dina kusiner och din morbror.
Sa han och vände ett halvt varv för att lugnt börja gå tillbaka till Ethan och hans valpar. Det skulle minst sagt bli en speciell vandring tillbaka till flocken. Som en slags familjeresa. Med ett barnbarn som hatar honom, ett barnbarn's barn som ser upp till honom och till det flera små valpar som inte har någon direkt uppfattning om honom. Det skulle minst sagt bli intressant.

När han reser sig upp så hamnar hon i skuggan. Valpens bakdel reser sig med och hon blir stående. Fortfarande utan att släppa honom med blicken.
Kusiner och morbror? Helt plötsligt har hennes släktband blivit bredare. Det är inte längre bara hon, syskonen och mor utan många fler. Världen har blivit bredare bara av att möta Iwaku.

När den väldiga hanen börjar gå så följer Mika tyst efter. Hon har inga tankar på familjen som hon lämnar bakom sig. Iwaku är förmodligen medveten om dem om han som han säger kan se hennes minnen och tankar. Själv är hon bara fylld av tanken att få göra något rörnsig själv. Få slå sig fri från mors murar. Om syskonen är starka nog så kommer de ses igen. Och Mika är säker på att de är det. De är ju hennes syskon. Även om de kan vara väldigt irriterande ibland.

[AVSLUTAT]