teck var och sökte i de västra delarna av TDN's revir, och hade kommit till Kawazatriskogen. Omväxlingen från den torra lavaöknen var enormt befriande, och trotts det varma fuktiga klimatet så var det betydligt skönare än att alltid stå under stekande sol, eller stekande lava. Tecks järnkropp var inte anpassad för värme, och järnet i hans ådror och skelett blev snabbt väldigt varmt och kunde nästan bränna honom innifrån. Värmen i regnskogen var mycket mer behaglig då. Värmen i skogen gjorde honom fortfarande mer rörlig än annars, och trädens skuggor underlättade mycket.

Det var verkligen ene helt annan typ av miljö än vad Teck var van vid. Denna skogen var mycket mer levande, och varje andetag förde mig sig oändligt med smaker och dofter, och det var aldrig tyst, utan alltid ljud från fåglar och smådjur och annat som Teck inte hade en aning om vad det kunde vara för något. Han stannade till ett ögonblick och såg upp. Träden var otroligt höga, och det var knappt att man kunde skymta himmelen genom det gröna grenverket, ändå var det inte mörkt i skogen, utan tvärtom ljust och livligt.

Inte för att Teck egentligen noterade eller brydde sig om alla detaljer. Han var inte någon som hade öga för vackra detaljer.

Ljudet av prolande vatten fångade dock snabbt hans uppmärksamhet. Han hade vandrat länge utan att dricka, och när han hittade det rinnande lilla vattendraget så var det en härlig känsla att låta det kalla friska sötvattnet svalka hans strupe. Han kände sig genast piggare. Han ställde sig i vattnet för att svalka av hans tassar.

Han var så väl till ro att han inte längre lade märke till dofterna och ljuden omrking honom, och att han var nära en främmande möjlig fiendevarg bekom honom inte. Han stod bara och njöt av vattnet, ouppmärksam på omvärlden.

Teck behövde rätt sällan vara uppmärksam för övrigt. Oftast brukade de flest låta honom vara, eller vända sig om bara av ljudet från hans avslöjande tunga steg.

Dag. Ljus. Dessa var inte uppskattade ting för skuggvargen inom den svartbita tvättbjörnsmönstrade hanen. Ljuset drog alltid krafter ifrån honom, gjorde honom svag. Av denna anledningen så hade det varit något utav en lättnad att träda in i en skog, där solens strålar inte nådde honom lika väl, där skuggor existerade, där en viss styrka fanns att hämta. Detta var dock en skog olikt någon han befunnit sig i tidigare, luften här var varm och fuktig, växtligheten påtaglig och djurlivet lika så. Träden otroligt höga, sträckte sig upp emot himlen och kämpade för att få så mycket solljus som möjligt, otroligt, han kunde inte sätta sig in i att kunna se solen som någonting positivt, någonting livsviktigt. Han visste inte riktigt vad han gjorde här, men en anledning var väll kanske att han faktiskt inte besökt platsen innan, hade inte haft någon uppfattning om vad som befann sig sydväst om reviret, vilket troligen var bra att veta. Terrängen med all undervegetation och all buskage gjordee det dock svårare för honom att ta sig fram, det var fortfarande något av en anpassning, han hade inte helt vant sig vid det hela än, skulle nog aldrig riktigt göra heller, för efter ett helt liv på fyra ben så var det en stor omväxling att endast ha tre som gick att använda för att gå. Han stannade upp och vred ner blicken emot det avhuggna vänstra frambenet, det fanns dock någonting positivt, hans skuggor, de hade velat hjälpa honom, och fått honom att komma på tanken om hur det kunde gå till. I teorin var det en bra tanke, men det var svårt att faktiskt tillämpa det hela, krävdes mycket träning. En del av skuggorna drog sig till det sargade benet, lade sig i formen av den delen av benet han saknade, en något difus form av det forna benet, men trots allt där, och intog det semi-fysiska stadiet som han hade börjat lära sig använda på sistone. Det var svårt, att få dem att framstå fysiskt men samtidigt vara rörliga, för att inte tala om hur underligt det kändes och hur svårt det faktiskt var att försöka gå på det. Han hade börjat få lite bättre koll på det hela, men klarade inte av några avancerade saker, som att till exempel att slå till något med den såkallade tassen, att stödja på benet och gå med det hade han dock börjat komma undefund med och lära sig. Det var dock en väldigt underlig känsla att känna marken under sig genom kraften snarare än kroppen, och att det ibland kändes som att det som faktiskt återstod av benet gick på luft. Vissa stunder så kändes det dock som att han ännu en gång hade fyra ben, och det var en härlig känsla. Allt detta hade han sina älskade skuggor att tacka för, vad han nu skulle ha gjort utan dem. Skuggornas viskande ord avbröt hans tankebanor och fick honom att uppmärksamma omgivningen runt omkring honom, mycket riktigt så befann sig en främmmande varg i närheten, en hane av doften att dömma. Han var inte den som drog förhastade slutsatser eller dömde någon i förtid, men han var väl medveten om att han inte befann sig långt ifrån TDN:s revir, en tanke som var nog för att han skulle bli vaksam. Han lät stegen styras åt hanens håll, varför kunde man troligen undra, men han föredrog att ta reda på vad för varg som fanns i närheten snarare än att behöva bli överraskad med ett överfall om denne visade sig vara en att kalla fiende. Skuggorna svepte omkring honom i stillsamma rörelser, tycktes nästan dansa emot vindens rörelser, såg väldigt levande ut, ett faktum som förbluffade många. Då han kunde skymta varghanens gråa gestalt en bit bort, i ett vattendrag, så stannade han upp, höll ett behörigt avstånd ifrån denne. Hanen var ganska mycket större än honom själv, och hade en kroppsbyggnad som baserade på styrka, något han själv saknade, men gjorde upp för i snabbhet, smidighet och en snabbtänkt hjärna, för det mesta. ''Ett svalkande dopp en varm dag som denna, främling??'' det var svårt att avgöra vad exakt han menade med det hela, inga känslor låg i hans stämma, lika stel som alltid i närheten av främlingar, men en matchande fasad som beklädde hans lynne.

Teck vände bara nonchalant och besvärat på huvudet när han hörde en främling tala plötsligt. Det var en varg mindre än honom själv, med besynnerliga ränder på kroppen och med.. Var det skuggor? Som slingrade sig längs kroppen svagt.

Hans blick smalnade något. Det var något med det vargen sagt som hade en underton av något som inte direkt kändes vänligt. Han svarade inte, men ett illvilligt svagt leende kunde ses i hans stela ansikte, så ovan vid att visa känslor, även om han blivit bättre på den sociala biten med åren. Så fort det nalkades en potentiell fiende var det som att han gick tillbaka till sitt primitiva beteende. Teck betedde sig väldigt annorlunda mot tikar än mot hanar. Man kanske kunde anta att det fanns en insinktiv förklaring till det. Alla hanar var ett potentiellt hot eller motståndare, medan en tik skulle beskyddas. Den enda tik han någonsin mött som han verkligen velat slåss mot var hans föredetta ledare, Key. Men hon hadei nte varit som andra vargar.

Teck noterade plötsligt att hans ben såg annorlunda ut. Han nickade mot benet.
- "Förlorat ett ben har vi, mate?" Sa han mest konstaterande för sig själv.
- "Ändå kan ni stå.:" Teck fascinerades. Det är inte många som skulle lära sig gå och stå så bra som vargen framför honom hade gjort. Han verkade ha speciella krafter. Det kittlade i Teck. Han bedömde alla han mötte om de kunde vara värdiga motståndare. En varg med tre ben skulle inte vara intressant i vanliga fall, men detta måste vara en slagskämpe av uthålligt virke, och med attityd. Det var svårt att avgöra ålder, men han gissade att de var av ungefärlig samma ålder.

Teck hade bedömt, och han var nyfiken. Men han stod kvar orörlig i vattnet. Han hade inte för avsikt att lämna det svalkande vattnet i onödan.

Han granskade den grå hanen framför honom mer grundligt, tog in intryck såväl som dennes yttre. En ganska så stor grå hane med röd man och röda ränder över ryggslutet och under ögonen, och gröna ögon mötte gröna för en stund då hanen lade blicken på honom. Till det yttre så verkade den främmande hanen vara minst lika ointresserad av honom som hans yttre talade om angående denna, det var ingenting ovanligt, ingenting som förändrades, fasaden fanns alltid där vare sig han tänkte på det eller ej då fort som främmande vargar fanns i närheten. Det var någonting med stämningen mellan de bägge vargarna, det gick kanske inte riktigt att exakt sätta fingret på vad det var, men det låg en spänning i luften, som att de skulle kunna ryka ihop vid minsta snedsteg, låta det vara i handling såväl som ord. Hanen hade lagt märke till hans ben, det var kanske inte så förvånande, dess difusa form som vid tillfällen tycktes sväva likt de övriga skuggorna var rätt så utmärkande. Han vred kort ner blicken emot skuggbenet, lade sedan över all tyngd på det hela högra frambenet och placerade det under honom för att få bättre balans innan han sedan lät skuggorna bryta sin form, återgå till det normala. Han följde dem med blicken då de svepte upp längs med hans kropp och slöt upp med de övriga skuggorna vid hans rygg, där de så ofta befann sig. ''Krig vållar skador'' rösten var densamma som tidigare, lika stel och känslolös, men han gav intrycket av att rycka på skuldrorna, som att säga att det inte var någon nyhet, vilket det faktiskt inte var. Krig resulterade alltid i skador och död, så hade det alltid varit. Han tog några steg åt sidan och riktade för en kort stund in blicken mellan träden. Att gå på tre ben gav alltid intrycket av en väldigt haltande stil, vilket det delvis faktiskt var. ''Sleazoid var namnet'' stämman var fortfarande lika lugn och stel, visade inga tecken på aggressivitet eller irritation, hade han ingen orsak för att bli uppretad så blev han det inte heller. Blicken och kroppen vändes tillbaka emot den grå hanen efter att han presenterat sig, granskade hanen och övervägde om denne skulle göra detsamma, han var dock inte säker.

| Mobilen segar, så ids inte skriva längre |

Teck såg på hanen med smala ögon, fortfarande utan att röra kroppen, han bara följde honom med blicken och huvudet.

- "Aye, Krig.." Upprepade han tyst. Ja, det var en mycket tänkbar krigsskada. Förklora ben. Teck hade knäckt benen på flertal vargar. Ben verkade vara något bräckligt och skört för många, men ingen hade ännu lyckats knäcka ben på Teck. Teck var själv inte riktigt av den förståelsen att hans ben var starkt järnberikade. Det enda som brukade skadas var kött, muskler och senor, som slets från benen i kroppen, men de brukade läka fort vid vila. Teck anade nog inte riktigt heller smärtan han skulle känna om något väl lyckades bryta ben i hans kropp. Smärtan han skulle känna, den skulle antagligen döda honom, eller förlama honom. Troligen så skulle han inte utstå smärtan det skulle ta att läka benen. Han anade inte hur tacksam han borde vara för att slippa, men störd som han är, i jakt på smärtan, så var det vad han sökte. Riktig smärta, någon stark nog att ge honom den utmaningen. Han hade inte mycket att leva för, inte mycket han kände för. Det han haft hade gått förlorat. Visst, han var med i en flock, det närmsta han hade en familj för stunden, men yhan skulle aldrig kunna känna en kärlek eller lojalitet lika stark för dem som han hade haft till sina egna syskon. Den enda han hade kärlek för var hans syster, och idag visste han inte om hon var vid livet heller.

Teck var kvar i TDN mest för sitt egets nöjes skull, för att ha något att göra och för att låta tiden gå, och för att det kanske var större chans att utsättas för smärtan i en flock, speciellt i en flock som möjligen uppskattade hans talanger som de flesta undvek honom för i vanliga fall.

Det var svårt att bedömma den här lille tappre vargen som nu haltade fram på tre ben, och ett ben av skugga. Ändå var han inte rädd, det syntes i hans blick att han inte var rädd för att dö. Något i det triggade sakta igång Teck. Han ville veta vad mer denne varg kunde som inte gick att läsa av hans utseende.

För Teck var det ointressant att veta namnet på vargen framför honom, han hade antagligen redan glömt. Teck var verkligen inte bra på att komma ihåg sånna detaljer även om han hade försökt träna, för nog kom det till nytta att kunna namnen på vargarna han mötte på sina vandringar. Men Teck var medveten om att han inte hade begåvats med tankens eller minnets gåva. Det var oftast hans systrar som hade koll på den delen, så när han var med dem, hade han inte behövt komma ihåg. Idag hade han fullt upp med att komma ihåg namnen på sina flockbröder och -systrar.

"Teck.. Är mitt namn.." Sa han till slut med en mörk dov röst, passande hans kropp med starka strupe och djupa bål och buk. Även om han inte kom ihåg andras namn, så hade han inget emot att berätta sig eget. Det hörde till god ton antog han, och att veta namnet på vargar man mötte, slogs mot eller dödat.. Är väl alltid praktiskt.
- "Jag skrämmer dig inte." Konstaterade han sedan efter en stunds tystnad.

- "Säg mig, vilka talanger en varg av din storlek kan besitta när du står här orädd över vårt möte? Vill du visa mig?"

En rysning gick i honom av förtjusning. Han ville veta.

- "Säg mig treben, kan du slåss?"

Hans gröna ögon väntade med spänning på svaret. Det var en fråga. Han personligen ville inte strida mot någon ovärdig, som inte skulle kunna eller ville göra sitt bästa. Han fick inte ut något av att möta vargar som inte ville annat än att fly Han fick lägga band på sig själv, trycka undan den bubblande känslan av vrede som kunde ta över om han var oförsiktig.

Något sade honom att denna hanen närmast sökte efter vargar värdiga att strida mot, att han var en av de som levde för de där adrenalinsfyllda ögonblicken när man var mitt i en strid, en som kunde sluta på vilket sätt som helst. Han själv kanske inte var överdrivet förtjust i stridande och dödande, inte något han sökte, men han var verkligen inte den som backade, antog mer än gärna utmaningar också. Han hade stor tillit till sina skuggor, och vid det här laget så var de så pass sammansvetsade med varandra att de knappt behövde sägas ord eller tänkas tankar, utan bara att agera för det hela att följa efter. Det var hans styrka, men även en svaghet, de stunder han inte kunde använda dem av olika anledningar, då behövde han lägga all sin tillit till sitt gift och sin snabbtänkta, uppfinningsrika hjärna. Gifterna var dock sådant han helst inte använde, inte de dödligaste i alla fall. Det berodde dock helt på vilken sorts varg det var han stod inför. Hanen presenterade sig, Teck, namnet lagrades i minnet tillsammans med allt annat han redan tagit in från hanen. Det var ingenting han tänkte över, hans minne var ganska så bra och han var väldigt uppmärksam på sin omgivning och vargarna i den. Då hanen sedan fortsatte att tala, konstaterade att han inte var rädd för honom så undslapp ett kort skratt honom, aningen roat under den stela och något hårda tonen. ''Det är inte mycket som skrämmer mig längre, för vad jag än utsätts för så har jag upplevt värre'' man kunde urskilja en vag hintning till att han dött tidigare, men det var en väldigt subtil en, näst intill obefintlig. ''Dessutom, varför skrämmas av någon endast på grund av deras yttre, det finns så mycket mer begravet under ytan än så, intressanta egenskaper, dolda talanger'' ett snett flin lade sig på hans mörka läppar och han vände sig om så han stod riktad emot hanen. Från ingenting så skjöts ett skuggspjut iväg ifrån de skuggor som svävade ovanför hans rygg, till synes riktat mot hanen, men slutade upp med att svepa förbi hanens kind med endast centimeter till godo, och träffade sedan ett träd bakom hanen så att det knakade och knäckte i barken, vilket hade varit avsikten. Sekunderna efter att spjutet tjänat sitt syfte så löstes det upp från sin form, lämnade efter sig ett djupt hål i trädstammen, och skuggorna svepte tillbaka till honom. ''Jag är en bra prickskytt, och har en del andra talanger'' flinet lade sig på hans läppar igen och det fanns nästan någonting smått lömskt i hans stämma. Belyste inte ens det faktum att skuggorna var i en fysisk form och högst skadliga, nästan som att det nu för tiden var självklart, vilket det också var. Han hade fler egenskaper än vad ögat kunde skymta, och som på ren reflex så strömmade giftet till i hans mun då han hörde hanens nästkommande ord, som om hans kropp i förväg visste vart detta skulle leda, inte för att det precis var väldigt svårt att lista ut, men ändå. ''Åh ja, att jag kan'' han kunde inte förneka att han även hade en ganska så tävlingsinriktad sida, och det var den som visade sig nu. Det halva benet flyttades åt sidan som han skulle gjort rörelsen av att ha flyttat benet för att bredda avståndet mellan benen, endast för att trampa ner på marken med en skuggtass, hur sammanlänkade han och skuggorna var, koordinerade, var det många som fascinerades av.

Teck studerade hanen när skuggtassen framträdde. Hans självförtroende var kittlande och Teck lyfte blicken mot Sleazoid igen och något nästan primitivt glimmade till i hans blick och ett leende syntes igen dör han stod stilla.

- "Bra." Sa han bara kort och nöjt. Mer ord var inte nödvändigt. Teck föredrog kortfattade meningar om det gick.

Och med de ordet så kunde man se hur hans kropp direkt förberedde sig på strid. Han visste inte om denne skulle bli en riktig utmaning, men. Om vargen själv trodde det så kunde inte Teck tacka nej till att möta ett sådant självförtroende. Det var för lockande. Hans ragg reste sig och skuldrorna rörde sig så det knakade i de järnfyllda tunga lederna och ryggskotorna i hans kropp.

- "Låt oss slåss."

Han visade tänderna i en dov morning av upphetsning inför striden, och han skulle försöka bortse från den obehagliga värmen. Nu var det bara främlingen han såg, som han redan hade glömt namnet på om han hade fått höra det alls. Hans namn spelade ingen roll om han ändå inte skulle överleva striden. Gjorde han det så visste han att det var ett namn värt att lägga på minnet.