Hon hade följt vattnet ner längs med bergens sidor. Visste att vatten alltid ledde nedåt. Det var med till en början tunga steg som hon lämnade sina hemmarker bakom sig. Aldrig var det kul att knuffas ut, att tvingas till någonting. Men hon hade likt många i sin familj insett att det inte längre gick att bo kvar bland de röda bergen. Djävlar hade flyttat in och börjat driva ut alla i naturbefolkningen. De som råkade ströva in på deras revir försvann eller kom tillbaka med varningar och en lust att omedelbart flytta. Nike hade inget till övers för vargar som trodde sig äga marken de stod på. Hon och hennes familj hade bott i de blodiga bergen i år, och hennes förfäder år och år innan dess, utan att hysa ut någon. Utan att jaga eller döda sina artfränder. Visst hade deras horribla utseenden skrämt iväg en och annan varg men det var inget som de avsiktligt ägnat sig åt. Och nu var det dem som blev bortkörda, från det som alltid varit deras fristad.
Deras trygghet.
Då hon tänkte tillbaka så mörknade hennes sinne och man kunde se hur en bekymmersrynka bildades under hennes öga, mellan de två gapande ögonhålorna. Men allt medan hon vandrat hade hon också fyllt av en förväntan i hela kroppen. Hon hade levt många vintrar nu och knappt rört sig utanför sina hemtrakter mer än för någon enstaka årlig storjakt. Så det var spännande att följa vattnet, det var spännande att känna nya dofter, känna brisen från havet och skåda de stora jaktmarken som kommit att kallas Stormstäppen. Då hennes tassar för första gången beträdde det vindslitna området så spred sig ett leende över båda hennes munnar, även om bara ett kunde skymtas av andra. Den högra framtassen greppade tag om en tuva gräs och de långa järnförsedda klorna rev upp den. Långsamt förde hon den till nosen och sniffade på jorden. Den rann torrt ner mellan hennes fingrar och fastnade i den våta nosen. Hon fnös så jorddamm flög åt alla håll och slängde ifrån sig gräset igen. Inte mycket information hade kommit ur den granskande undersökningen men hon hade njutit av det. Njutit av att göra något nytt, något fritt. Hur sorgligt det än varit att lämna den familj hon levt med ända upp till vuxen ålder så kändes det befriande. Nu stod hon på egna ben, hon var en självständig vuxen hona och hela numoori låg för hennes tassar.

[Privat med Filia]

Det skar. Det rev. Orden ekade i hjärnan på den grå honan där hon tog sig fram över Stormstäppen. Hon hade sökt sig bort från flocken för tillfället, ville inte vara i närheten av dem om hon släpptes lös. Hon brukade alltid försöka avlägsna sig från de vargar hon brydde sig om när hon kände att hon var på väg att ta över kroppen, helst vargar helt och hållet, men det var sällan genomförbart. Det var dock inte alltid hon hade tid eller möjlighet till att göra det. Sist hade Kia helt utan förvarning slängt sig över Laya för att hon sagt något som Kia inte hållit med om, och Zoid hade behövt gå in och använda sitt gift för att tillfälligt slå ut henne. Tanken fick henne att rysa. Det var inte särskilt ofta som Kia blev så pass ilsken, men den gången hade varit...speciell. Ju längre tid det gick mellan gångerna som hon fick kontrollen, desto värre blev det. Så mycket hade hon lärt sig om henne genom åren som förflutit sedan hon först vaknat till liv inom henne. Varför ger du inte bara upp? Du vet att det är hopplöst att kämpa emot... Hon försökte ignorera hennes ord, men det var svårt då de klingade genom hennes hjärna. Vad hon inte skulle göra för att få befinna sig under en fullmåne just nu, det enda som egentligen helt stoppade Kia. ''Och du borde vid det här laget veta att jag inte är den som ger upp''. Muttrade hon irriterat tillbaka till orden i hennes tankar. Den rödgula blicken svepte upp från marken framför hennes tassar, ut över den vidsträckta stäppen framför henne. Hon visste inte riktigt vart hon befann sig på stäppen för tillfället, eller hur länge hon hade vandrat sedan hon lämnat flocken. Det var på sätt och vis bra dock, att de var utom räckhåll. Doften av främmande varg nådde istället henne till hennes missnöje. Det här kan bli intressant. Trots att hon kanske egentligen borde styra sina steg åt motsatt håll för att undvika främlingen så fortsatte hon ändå åt samma håll. För tillfället var det inte endast hennes tankar som påverkade kroppen, även om hon fortfarande hade den huvudsakliga kontrollen. ''Håll dig i schack, Kia''. Det vanliga klingande, retsamma skrattet fyllde hennes sinne som följd av hennes ord. Jag lovar ingenting. Hon suckade och skakade vagt på huvudet. Såklart inte, det visste hon egentligen, men det var värt ett försök ändå. Hon stannade upp då hon kunde urskilja varghonans skepnad längre bort på en mindre kulle, väntade och såg om hon skulle ta kontakt med henne eller ej.

Hon förflyttade sig vidare över den vissna stäppen. Fem tassar i marken och den högra frambenet uppkurat invid bröstet – fipplandes med en av järnsmyckena i hennes locks. Den gulgröna blicken sökte över området, medan den röda var sluten och slumrade. Det var skönt att inte se 360 grader runt sig, det var en väldigt ansträngande syn. Att låta det andra ögonparet slappna av var behövligt majoriteten av tiden.
Temperaturen var ännu inte så låg, det var fortfarande tidigt på hösten, men Nike kände ändå att hon inte skulle fortsätta ut mot kusten – där hon antog att det skulle vara kallare. Hennes väg var runt in i den till synes brinnande skog som bredde ut sig öster om henne. Men först skulle hon se sig om, bara lite, på den plats som kallades stormstäppen. Hon hade varit här förut, men det var länge sedan och aldrig ensam. Aldrig på egna ben. Och en otrolig nyfikenhet växte inom henne, rev på insidan och gjorde henne otålig till att se mer, höra mer, ta reda på mer. Så skymtade hon något i horisonten.
En liten gestalt. Nikes tunna öron klippte till ovan hennes huvud och slog svagt in i de två hornparen. Vinden låg i hennes rygg, förde med sig hennes doft till främlingen. Själv kunde hon inte känna den minsta doft av den andre. Hon undrade vad det var för en främling, om det var en hona eller hane, om det var en flockvarg eller ensamvarg, allt det som lukten skulle kunna avslöja. Hon undrade också hur främlingen skulle ställa sig till henne. Skulle den bara vända om o fly, som hon ibland till sin stora sorg varit med om. Eller skulle hon stanna och ge henne en chans, söka efter personligheten bakom hennes kanske ohyggliga yttre. Med mjuka steg började hon gå emot den andre.

Hon stod kvar på platsen, gjorde ingen ansats till att varken ta sig närmare främlingen eller visa att hon inte ville ha kontakt. Lämnade det helt upp till den andra honan. Egentligen, vanligtvis, så gillade hon att träffa andra vargar, tyckte alltid det var intressant att se vad för individer det fanns i landet, men inte nu, inte när Kia var på det här humöret. Då honan kom nära nog för att hon skulle kunna tala med en normal stämma så nickade hon först i en hälsning. ''Var hälsad, främling''. Den rödgula blicken studerade den betydligt större honan och hennes ovanliga utseende. Hellhound, gissade hon på. Hon hade stött på några genom åren, men de verkade inte vara allt för vanliga. Stämman hon talade med var som vanligt vänlig och lugn, om än det inte var svårt att höra ansträngningen i den. Det krävdes mycket kraft för att förhindra att hon tappade kontrollen över kroppen. Den så vanligt starkt lysande måntatueringen över hennes vänstra öga gav endast ifrån sig ett vagt sken, ett som knappt gick att urskilja i dagsljuset. ''Mitt namn är Filia Ignis. Bara Filia funkar det också. Får jag fråga om ditt?''. Personligen ansåg hon det hövligt att presentera sig själv innan man frågade efter någon annans namn. Det var så hon hade blivit uppfostrad, och hon försökte hålla kvar vid så mycket som möjligt av det närhelst tillfälle gavs. Det var det enda hon hade kvar av familjen och sin födelseflock. Hon grymtade vagt då ännu en mental smärtvåg seglade igenom hennes sinne, och hennes uttryck skrek nog egentligen om att hon var besvärad och obekväm trots att hon försökte att hålla skenet uppe.

Främlingen verkade inte rädas henne och det fick ett lugnt leende att sprida sig över hennes läppar. Hon var så trött på att bli sprungen ifrån, ville inte att det var så hennes liv skulle se ut nu när hon börjat den ensamma resan genom numoori.
"Trevligt att träffas, Filia"
Sade hon och rösten var varmt och lite hes. Hon nickade hälsande medan hon yttrade dem. Att upprepa någons namn var ett bra sätt att minnas det på hade hon lärt sig, och hon hade för vara att alltid göra det om hon kunde utan att det blev konstigt.
"Jag är Nike.. Bara Nike"
Sade hon och såg lite generad ut. Men det försvann snabbt. Den korta vargsvansen med två blanka metalltyngder runt sig slog några slag bakom henne och det högra frambenet släppta taget om locksen och sökte sig ner i gräset under dem.
"Bor ni här?"