Den stora ljusgråa hanen gick med långa kliv över den stora slätten, känd som Numoorislätten. Han ser sig omkring och slickar sig om nosen med sin skära tunga, han lyssnade på alla ljud som kommer från slätten, han ser stora hjortar bland träddungarna som skydd för den vinande vinden,

Men Lihai var inte hungrig för tillfället, han sökte själv skydd för den vinande kalla vinden, han sneglade upp på himlen och såg att mörka moln närmade sig långt borta i horisonten.

han ger ifrån sig en djup suck, så det skulle bli en ny snöstorm på väg? skulle han jaga senare så skulle det bli svårt att se vart däggdjuren gömmer sig eftersom de flesta söker skydd undan från snöstormar.

Han går vidare och han sveper lätt till med sin svans och han ser sig omkring med sina ögon, det ena friskt det andra halvblind. han ler lite för sig själv, han såg bara skuggor med sitt halvblinda öga, men han var så tacksam mot Tocho för det han hade gjort.

En svag vargdoft träffade plötsligt hans känsliga nos och han stannade till och vädrar i luften, han klipper lite med öronen och han får en fundersam min, skulle han följa doften eller skulle han söka efter skydd innan snöovädret bröt ut. Han bestämmer sig för efter någon minut att följa vargdoften.

(paxat till Filia)

Snön hade under de senaste dagarna vuxit sig hög ovanför marken, nästan en halvmeter djup på sina ställen, vilket gjorde det ganska så svårt att ta sig fram. Här på slätten fanns det knappt några träd som fångade upp snön, så allting lade sig på marken, och det gick knappast att påstå att det var skare denna dagen. För en kort stund så funderade den grå honan över varför hon egentligen givit sig ut på slätten den här dagen, då hon istället kunde ha stannat kvar i grottan med de flesta andra flockmedlemmarna. Hon suckade lågt för sig själv, nåja, det var självvalt. Vinden svepte med sig kylan och drog upp lagret av pudersnö som låg högst upp så att det stack i ögonen. Hon stannade kort upp och ruskade bort snölagret som satt sig i hennes päls, även om det var ganska lönlöst och endast skulle ersättas med ett nytt lager inom några minuter. Ett lågt morrande lämnade hennes strupe innan hon gav upp och lät elden värma upp hennes kropp, jaga undan kylan och vätan. Elden hade aldrig varit hennes favoritkraft precis, även om den kunde ha sina fördelar, men för det mesta så undvek hon helst att använda den, mestadels på grund av att Kia hade det lättare att ta kontrollen då. Kanske hade det att göra med att hon inte använde kraften nog ofta och inte lärde sig den i samma takt som Kia. Hon var dock inte så brydd, månen hade hon alltid föredragit, vilket delvis berodde på att hon hade den för sig själv, att hon inte kunde använda sig av den. Vid tillfällen som dessa dock så fick hon dock se sig besegrad av sin motvilja till elden, den var bra att ha ibland. Hon lät sedan elden antända hennes tassar, vilket mycket effektivt smälte snön där hon satte ner tassarna och gjorde det betydligt lättare att ta sig fram. Det dröjde inte särskilt länge innan en doft av främmande varg slog emot henne och hon saktade av på stegen, höjde huvudet och riktade blicken och öronen åt det hållet som doften kom ifrån. Främlingen befann sig en bra bit in på Qu:s revir, nästan lite väl långt in. Qu hade inte mycket emot om andra passerade genom deras revir så länge som de inte var alltför nära revirets hjärta, där lyorna och samlingsplatserna fanns, eller så länge som de inte orsakade skada eller liknande. Den rödgula blicken vreds kort tillbaka emot Tvillingpasset som utan vidare svårigheter kunde skymtas en bit bort trots den snö som ännu en gång börjat falla från himlen. Hon hade kanske inte varit medlem i Qu särskilt länge, men hon hade fattat tycke för flocken och dess medlemmar, speciellt Mivria, hennes farmor. Som den varg hon blivit uppfostrad till att vara så var hon väldigt mån med att bidra till och hjälpa de hon brydde sig om. Hennes uppmärksamhet fästes återigen vid främlingen och hon började styra sina steg åt det hållet, och det dröjde inte alltför länge innan hon kunde skymta en grå figur längre bort. En hane, det hade hon redan kunnat fastställa av doften, nu när denne kom allt närmare så kunde hon dock känna en vag doft av flock, vilken var hon inte säker på dock, hon visste bara så mycket att det inte var TBB:s doft i alla fall, den skulle hon aldrig glömma. Hon stannade upp en bit ifrån vargen, fortfarande med små flammor omkring tassarna, och mötte hanens blick. ''Var hälsad, främling'' oavsett om hon undrade vad vargen gjorde här så hälsade hon alltid på samma sätt, med ett hövligt och vårdat språk. Hon var inte en sådan som endast slängde ur sig saker. Hanen verkade vara lite yngre än henne själv, men inte alltför mycket, det var dock någonting med hanen som kändes bekant, men hon kunde inte riktigt avgöra vad, för hon var säker på att hon aldrig träffat hanen förut. ''Vad gör du här??'' frågade hon lugnt, även om man kunde höra på hennes stämma att hon var en aning reserverad, hon litade inte blint på främlingar längre, trodde inte det bästa om dem, men hon dömde de heller aldrig utan anledning.

Han stannar upp när vargdoften blir allt starkare, han klipper smått med öronen och ruskar lite på pälsen. Han gillade inte kylan och han började ångra att han inte hade sökt efter skydd istället för att leta upp den här vargen.

Men hans friska öga får snart syn på en kontur en bit framför honom och han spetsar öronen, nyfiken på vem det är som kommer emot honom. Men medan han väntar på att vargen skall komma närmare så kommer tankarna fram i hans huvud, p allt som har hänt.

han tänker på flocken, sin mor sina småsyskon som kan komma vilken dag som helst och så Wami, hans vackra Wami. Ett leende komemr fram på hans läppar när han tänker på henne.

han rycks upp från sina tankar när en röst pratar med honom, han höjer blicken och ser en grå tik framför sig. Hon hälsade på honom så han skall ju inte vara oartig tillbaka. - Var hälsad själv. säger han med ett vänligt leende.

han betraktar henne lugnt, han kunde känna på hennes lukt att hon tillhörde en flock, men det var inte någon av de onda flockarna. han slickar sig om nosen och möter hennes blick med sin gyllenbruna friska öga. - Jag är Lihai, och som svar på din fråga min vän, så är jag bara på genomresa säger han med en lugn men respektfull röst.

Hon nickade emot hanen då denne hälsade tillbaka, det låg fortfarande en vaksamhet över henne, men ett vagt leende smög sig på hennes läppar för en kort sekund. Det var sällan som man hörde andra använda samma sorts hövliga ord nu för tiden, även om hon yttrat dem först så var det många som endast nickade till svar eller kvickt bytte ämne till någonting helt annat. Kanske fanns det hopp om det goda i världen, även om de tingen var små, alla bäckar små dock, allting bidrog till det stora hela, det var gärna vad hon ville tro i alla fall. Om man var som hon i denna värld så fylld av ondska så behövde man kanske tro och lägga märke till de små sakerna som de flesta andra endast skulle förbise eller förkasta. Hon hade inte tappat uppmärksamheten på hanen bara för att hennes tankar kort hade vandrat iväg i funderingar, hon visste bättre än att lita på någon vid en första anblick, det var alltför många som ljög i världen, som endast var ute efter att förstöra för andra och gjorde allting för sin egna vinnings skull. Hon trodde inte att denna hane var en sådan, hoppades i vart fall. Hon mötte hanens gyllenbruna blick, eller, det var väll kanske inte helt korrekt, hanens ena öga verkade skadat, blint. ''Vi brukar inte ha några större invändningar för genomresande, men du har kommit ganska så långt in på reviret, nästan lite för långt'' hennes röst behöll samma lugna ton och hon slog sig ner på marken, vilket endast styrkte att hon inte var uppretad över faktumet, reserverad, ja, men inte arg eller så. ''Det är ju dock snöstorm av och an, så jag antar att det är förståeligt att man inte finner sin väg lika väl'' hon ryckte vagt på skuldrorna och log sedan vagt, vänligt, emot hanen. Ännu en iskall vind svepte förbi och fick henne att huttra till, så hon lät värmen i de lågor som brann om hennes tassar öka, lika så den inre värmen, som sagt, ibland kunde elden vara bra att ha. ''Mitt namn är Filia Ignis, men jag kallas Filia, och jag är en medlem av Qu, flocken som har sitt revir här'' presenterade hon sig, fortfarande med samma sorts stämma, och mötte ännu en gång hanens blick med sin rödgula.

Han ser på den gråa tiken som hade både ljusgråa, vita och mörkgråa tecken, han riktar sin blick mot hennes ögon, de är röda med en gul pupill i sig, Han klipper smått med öronen och ser sedan på henne tatuering över det vänstra ögat. Han ler lite för sig själv, en i flocken hade samma tatuering som Filia.

Det fascinerade honom, de är vackra men samtidigt fulla av mystik, måntatueringarna.
Han tar några steg bakåt när hon nämner att han är lite för långt in på deras revir. - Jag menade inte att tränga mig på, jag har stor respekt för Qu flocken.

Han ler snett mot henne, - Nej de här vädren kan man inte lita på, de är väldigt opålitliga, har man otur så kanske man hamnar i någon ond flocks revir. Han stryker smått öronen bakåt när han tänker på kriget, Det hade hänt mycket hemskt med många från alla sidor. Men det är skönt att det är över och hans flock och Cierzo är ju allierade.

- Det är trevlig att träffa dig Filia av Qu flocken. han ler varmt och glatt mot henne. - Jag tillhör flocken Cierzo som stred med er mot Devils