Det var en kall och dyster morgon som grydde. Den en gång så vackra skogen låg nu i ruiner och aska. Fågelsången hade tystnad, lukten av rök och död låg tung i luften. Ett ljud som bröt den otäcka tystnaden var ljudet av vargar som sörjde sina fallna. Vargar som grät. Vargar som bad för de sina dom förlorat sitt liv i attacken. 

Den grå hanen gick med tunga haltande steg fram mellan de omkullvälta träden och de förkolnade resterna. De rödgula ögonen var sorgsna även om han hade under en kort stund den natten fått uppleva det lugnet och den tröst då Han uppenbarade sig, den slöja som legat över hans sinne hade lyfts och hans minne hade klarnat både på gott och ont men efter det. Den sorg och den förödelse Ljusets Krigade hade orsakat och lämnat efter sig. Hur kunde dom komma till ett sådant fridfullt ställe och ödelägga det på detta sätt. Han stannade upp. Blicken föll på en annan grå varg och bredvid henne stod en om än smutsig vit varg. Han spärrade upp ögonen, trodde han såg ett spöke men sedan skakade han på huvudet. Trotts den tunga doften av rök från eldar som höll på att dö ut och aska så kunde han ändå känna doften från de två nu då han uppmärksammat dem. Doften stämde inte men det var ändå skrämmande. Han stod bara där stel och förvirrad men ändå stod det klart på något sätt vilka de två var som stod framför honom. Ännu hade inte den vita sett honom.

Röken låg fortfarande som en smog över skogen, aska låg spritt överallt och fastande på precis allting som kom i dess väg. Vissa träd glödde fortfarande runt om dem även om lågorna nu stillat sig, på den här platsen åtminstone. Den hade ingenting mer att förstöra, ingenting mer att förtära och bränna. Aldrig tidigare hade hon känt en sådan förakt och respekt för den kraft som hon själv hyste. Ett sådant hat mot de som vanärat denna heliga platsen. Så många döda, så många skadade. Däribland en av hennes söner. Hennes hjärta värkte av tanken, av synen av hans omfattande skador. Det slet och rev i henne, hotade med att bringa fram någon som hon inte ville se. 
Han hade tack och lov stabiliserat sig nu, han var fortfarande vid liv. Hon hade känt att hon behövde komma bort lite, ta sig till ruinerna av Måntemplet som bara för dagar sedan varit en väldigt respektingivande syn. Hon kunde knappt förstå det. Hon förbannade sig själv för att hon inte hade varit i närheten, att hon hade tagit den där dagstrippen just den dagen, att hon inte återvänt förrän hon känt röklukten och skogen stod i brand. Att hon inte funnits där för att skydda sina barn. Ack.
Hon hade tagit med sig systern tillbaka till Ötamon. De hade för det mesta vandrat i tysthet sedan de kom till skogen. Försökte ta in förödelsen.
Hon lyfte på en tass till en glödande stam och lät det dö ut. Hon kunde kanske inte göra mycket, men många bäckar små. Då hon sedan vände sig om till Luna igen så fick hon syn på en hane som stod och stirrade på dem, och en klump satte sig i halsen på henne då hon insåg vem det var. 
"Luna" sa hon med en lågmäld röst och nickade i riktning mot hanen. Då systern vände sig om och fick syn på honom så kunde hon konstatera att hon inte såg i syne, det var verkligen deras far, inte för att han förtjänade den titeln. Hanen som hon själv närmast var en spegelbild av till det yttre, hanen som attackerat henne som ung. Hon bar fortfarande ärret från hans käftar.

| Hoppas att det var ok med lite PP där |

Luna hade följt med sin syster och de båda hade under tystnad vandrat igenom den en gång så storslagna skog och tempel men som nu bara låg i en förkolnad ruin. Då Fili ännu en gång stannat och satte tassen mot en glödande stock för att låta glöden falna och slockna så sade hon plötsligt hennes namn och nickade åt andra hållet. Luna vände sina flerfärgade blick åt de hållet och då blicken föll på hanen stelnade hon till och flämtningen som lämnade henne var bekräftelse nog för Fili.

g så storslagna markerna, nu bara en förkolnad förvrängd ruin kvar.De båda tikarna hade sett honom, den ena en spegelbild av honom själv och den andra kunde han se trotts sto och aska som fläckade hennes vita fäll en spegelbild av hennes mor. Han stod som förstenad och han märkte inte av de tårar som letade sig fram i hans ögon och ner för hans smutsiga kinder. Sedan kom dom som en rejäl käftsmäll. Minnena av då han inte haft kontrollen. Hur han anföll. Han skyggande undan i sinnet för dessa minnen, minnen men ändå inte hans minnen. Vad hade han gjort. Vad hade dessa stackars valpar blivit utsatta för. 

Han stod helt stilla och såg på de två. Även om månen inte var uppe så fanns där nu den vaga konturen av hans måntatuering. Den som inte funnits där då allt hade hänt för så många år sedan. Han ruskade lite på sig och tog några steg nörmare men stannade upp igen. Visste inte riktigt vad han skulle säga. Hur skulle han förklara att de såg ut att vara i samma ålder. Att han nu stod här efter så många år, varför hade han anfallit, varför hade han gjort alla de onda dåden han gjort. Mivira hade berättat den brutala sanningen och då Han uppenbarat sig hade allt kommit tillbaka. Hur skulle han förklara demonen. Han såg på dom med både kärlek och sorg. Hela hans väsen ville rusa fram och krama om dem. berätta hur mycket han älskade dem, hur mycket han önskade att han fått dela deras liv med dem men han visste inte om de ens ville veta av honom. De må dela blodsband men för dom var han inget annat än en svikare och någon som lämnat dem. Anfallit dem till och med.

"Filia, Luna" Namnen lämnade hans läppar innan hans en hunnit reagera, knappt mer än en viskning. Det fanns både en sådan djup sorg men även en sådan djup värme i rösten.

(Du får PPa Luna så det passar in med hur Filia reagerar :-)