[Reserverad för Kogan.]


Precis som alltid reste sig Kaiwoods höga stammar omkring den svartvita hanen. Han kunde knappt se sig själv på en annan plats. Han satt där och blundade, kände hur energierna flödade omkring honom, och bara njöt av själva stunden. Detta var hans hem, det var på denna plats han var menad att leva och dö. I Kaiwood, i andarnas skog.
Det ljusspel som han nu betraktade omkring sig bakom de stängda ögonlocken fick den svartvita att le. Färgerna dansade och lekte med varandra, energier slog sig samman och delades, allting till hans belåtenhet. För han såg dem, han kände dem. De var en del av skogen, på samma sätt som honom. Och det gjorde honom tillfreds att ha en stund som denna, när han bara kunde sitta och lyssna till det som hände runt omkring honom. Det var såhär han skapade sitt band till Kaiwood.

Men så plötslig bröts hans avslappnade tillstånd när en sprakande energiform tog sig in i bilden. Den var levande, glödde starkare än allt annat, och genast slogs Shivas ögon upp. Det var livsenergi.
En annan varg.
I några ögonblick satt han endast stilla, iakttog den andres energi som rörde sig genom skogen och störde lugnet. Vem var detta, som vågat sig in på hans marker? Det var något han måste ta reda på.
Och med smidiga rörelser reste han sig och började vandra mot den främmande vargen.

Känslan av att någon rörde sig i hans riktning. Livsvärme.
Kogan rörde sig på lätta tassar genom terrängen - inte för att det var någon direkt avancerad terräng att prata om, marken platt och träden höga. Simpel. Inte en massa sten och skrot, onödiga saker som annars hade en tendens att ligga i hans väg. 
"Hallå i skogen!" Rösten var höjd ovan normal samtalston, men om den andre var tillräckligt nära för att höra honom hade han lite svårigheter med att avgöra. Oförsiktighet i hans ungdom hade lett till att han sved sin nos både en och två gånger. Luktsinnet var dessvärre inte längre vad det en gång varit.
När en figur uppenbarade sig bland trädens tjocka stammar, vandrandes mot honom så grinade han rått. "Är det dig jag söker, halvfäll?" Vargen stämde in på den beskrivning han tagit del av.

En hälsning ropades ut mellan träden, en grov och framfusig röst som vittnade om att det var en hane han sökte sig mot. Shiva valde att inte svara på orden, då hälsningar aldrig varit hans starkaste sida. Dessutom ville han gärna veta vem han talade med innan han öppnade käften.
Och inte behövde han vänta länge. Mycket snart uppenbarade sig en gestalt mellan träden, en mörk hane med vingar på ryggen. (Antar att han har vingar pga raserna, annars ignorera delen om vingar! xD)
"Är det dig jag söker, halvfäll?"
Shiva stannade upp, lät de mörka ögonen söka sig över den andres kropp. "Det beror helt och hållet på vad du letar efter hos en annan varg, främling." Rösten var känslolös, blank. Vad ville främlingen här? Och det att denne letade efter något... Det var underligt. Oftast var det dumbommar som irrade sig in i Kaiwood, eller vargar han kände som hade ärenden här tillsammans med honom. Men detta... Vad kunde detta vara?
Teorierna susade genom Shivas huvud, den ena mer intressant än den andra, och de fick det stela uttrycket att släppa i hans ansikte, då ett flin bredde ut sig över läpparna.
"Söker du värme, kärlek och blommor måste jag tyvärr be dig gå någon annanstans. De växer dåligt i Kaiwood, blommorna. För lite solljus..." Han kastade en blick mot de täta trädkronorna och lät sedan ett hest ljud lämna strupen, på gränsen till ett skratt.

"Någon med auktoritet." Hanen studerade noggrant varje minspel som sprang över tvefällens anlete. "Någon..." Blicken svävade ut över omgivningen för att sedan falla tillbaka till den svartvites skepnad. "Som du?" Flinet breddades märkbart och de överdimensionerade hörtänderna blottades. "En konung. Jag söker skogens konung, och du passar in på beskrivningen som jag tatt del av, tvefäll."
Kogan fortsatte bekymmerslöst fram på lätta tassar och stannade upp strax framför Shiva. "Kärlek och värme har jag med mig." Sa han med en skämtsam ton. Den tjocka svansen började sakta gunga fram och tillbaka samtidigt som han lät sin egna kroppsvärme sprida sig ut i luften omkring dem.

[Han har faktiskt inte vingar trots raserna. Precis som hans syskon, Mazoga och Yargol. :D]

"Beskrivningen som du tagit del av, säger du?" Intressantare blev det. Så denne hade alltså frågat efter någon, och fått en beskrivning som liknade Shiva. Vad kunde detta egentligen vara för historia?
"Om vi då antar att du kommit rätt, då det inte finns många vargar som liknar mig till utseendet..." Han tystnade för en kort sekund, enbart för att han var road av sina egna ord. Nej, det fanns ingen som såg ut som han. Han var den enda av sitt slag, hälften svart och hälften vit, ledare över TBB. "Vem är du, och vad är ditt ärende här?"
Blicken flöt än en gång över den mörka hanen vars energier dansade röda och heta omkring honom. Tankarna nådde orden som den andre sagt, att han förde med sig kärlek och värme... Värmen tvivlade Shiva inte på.
"Kanske jag även borde säga mitt namn, även om jag tvivlar på att det behövs. I vilket fall som helst, jag är Shiva. Resten vet du nog redan."
Fortfarande flinade han.

"Ja. Det är ju dumt att söka efter någon om man inte vet hur den ser ut, inte sant?" Det skadade aldrig att veta lite om den man sökte. Dess ålder, krafter och sinnesstämning. Små enkla saker som kunde säga mycket om en individ, om man bortsåg från namn och utseende.
"Kogan." Han tystnade.
"Mitt ärende? Att gå med i The blood blossoms."
Det ryckte spastiskt i hannens mungipor.
"Vilken förunderlig tur jag hade ändå som stötte på dig, Shiva tvefäll. Lite lustigt är det allt att du kom att vara den första varg jag möter i denna skog." Den svarte kisade mitt i ett brett flin som han bjöd på för att besvara den andres flin med.

[Ursäkta dom väldigt korta inläggen men har och sitter på mitt arbete när jag skrivit dessa xD]

Shiva kunde inte hindra ett svagt hummande ljud att leta sig upp ur strupen då den andre sade sitt ärende i skogen. Att gå med i hans flock. Så intressant. Förväntade sig den andre att det bara var att traska in och se om en plats fanns tillgänglig? Det var roande, tyckte Shiva, att försöka förstå sig på hur andra tänkte. Vissa blev han aldrig riktigt klok på.
"Åh, Kogan..." Blicken flög bort över de mäktiga trädstammarna medan Shiva talade. "Det är inte så lustigt som du tror. Jag ser det mesta som händer i den här skogen. Självklart är det i mitt intresse att söka upp dårar som är vansinniga nog att vandra in här."
Blicken spändes åter i den mörka hanen och det var med ett roat leende som han granskade den andre. "Om inte bestarna bland träden dräper dig, gör andarna dig galen." Han skrattade till.
Svansen svepte bakom Shiva då han stillsamt satte sig ned. Han synade den andre, kände av energierna som kretsade runt denne. En medlem av TBB? Tveksamt. Men han kunde inte neka till att där fanns styrka.
"Jag ser dig. Vem du är, vad du är. Du kommer med hetta, flammor och förintelse. Elden är ett farligt vapen. Skogen skyr den." Det fanns en glimt av något outgrundligt i de mörka ögonen. Även om Shiva fortfarande bar det sluga leendet på läpparna var det svårt att säga ifall han gillade Kogan eller inte. "Vad kan du egentligen erbjuda mig, som skulle få mig att vilja ha dig i min flock?"

Leendet dog med ens ut.
Bestar och andar. Han lyfte huvudet och lät syna sin omgivning. Träd och buskar, pff. Var flockens ledare verkligen vidskeplig? Befängt. Kogan lät fukta nos innan han placerade sin blick uppe på Shivas tvåfärgade figur. "Tja," Han tvekade något men fortsatte. "Vad vill du ha?" Den tjocka svansen började varsamt svepa från sida till sida. "Min kropp?" Ett dämpat fnissande sprang från honom men avbröts tvärt när han fortsatte. "Mitt... liv?" Kogan spärrade upp ögonen och la huvudet på sned. "Eller! Jag vet!" Hanen flög upp på alla fyra med ett entusiastisk uttryck klistrat över hela sitt anlete.
"Vill du ha min själ?"

Det brann runt den andre, som Shiva såg världen. Den hettande auran blev allt starkare i takt med att den andre talade. Shiva kunde nästan smaka på den exalterad ha stämningen som fanns i luften.
Min kropp, mitt liv, min själ.
Shiva kunde inte låta bli att le åt den andre. Det verkade som att det fanns något där, något som var värt att ta till vara på. Något som kanske kunde passa dem?
"De sakerna intresserar mig inte. Du får behålla kropp, liv och själ, de är inte mina saker att ta. Däremot vill jag ha trohet, tillit och respekt." Det glimmade i de mörka ögonen medan han talade och han spände blicken i den mörka hanen. "Och den där entusiasmen. Den där brinnande glöden du visar mig nu. Den vill jag ha. Det är det vi söker. Krigare som aldrig ger sig, inte innan döden."
Var den draklike en krigare? En eldsjäl, utan tvekan. Men en krigare?

"Trohet, tillit och respekt," Återupprepade han i en övervägande ton. Inte för att han egentligen övervägde saken i fråga, dessa saker som Shiva begärde av honom var inte något som stod högt i värde hos den rödögde. Kogan log brett, så att de över överdimensionerande hörntänderna blottades till fullo. "Ni har det."
När han sen såg hur den tvefärgades blick sög sig fast i honom, nästan fängslande, så satt han sig varsamt ner. Det var nästan något hypnotiskt över blicken som han höll honom med.
"Krigare..." Viskade han. "Ja, krigare." Värmen slängde sig plötsligt ut mot Shiva, men det var inte mer än en märkbar höjning av temperaturen runt omkring de båda hanarna. Den dansade. Slängde sig vilt fram och tillbaka mellan dem. Leendet i Kogans anlete breddades till den gräns att mungiporna vibrerade av ansträngning. "Ja, ja. Ni får allt det där." Tonen i hans röst var ivrig.

[Jag ursäktar för svängningarna i hans karaktär.]

Shiva såg den andre, såg energierna som flammade omkring honom. Och det fanns något där, det fanns något som han verkligen önskade få till sin flock. Frågan var om den andre kunde kontrollera det heta temperamentet. Elden var, och skulle alltid vara, skogens största skräck. Elden förde med sig död, förintelse och lidande. Vacker och fängslande, men farlig och oberäknelig. Han mindes Thzuki, eldtiken som tagit ledarplatsen innan Shiva störtat henne och återtagit det som var hans. Hon hade varit farlig, oberäknelig... Men hon hade fallit.
Kunde denna hane vara någon som återupprepade historien? Tveksamheten gnagde inom Shiva. Var detta en varg han ville ha i sin flock?
Krigaren inom Kogan gick inte att förneka, den vilda besten som längtade efter stridsfältet. Det ville han han. Men kunde besten kontrolleras utanför slagfältet? Han var osäker, han kände hur temperaturen ändrades omkring dem, kände hur den andres iver och otålighet påverkade omgivningen. Det var en risk.
Blicken gled bort mellan trädstammarna. Han önskade att han kunde få råd, av Blossom, av Moriko, av Nisha... Vem som helst som hörde samman med skogen och kunde föra dennes röst. Men de var alla borta, och han stod ensam.
"Ja," sade han slutligen och såg tillbaka mot Kogan. "Du är någon som passar här. Du hör hemma i Kaiwood." Ett flin drog över det svartvita ansiktet, innan han reste sig upp. Det var dags för Kogan att följa honom till flocken. Till framtiden. Till storhet och framgång, mot hjärtskärande skrin och bloddränkta segrar. "Välkommen till TBB. Välkommen hem."

[Avsluta där? ;p]