Skogen var inte längre så hemsk som den hade varit i början, den stora svarta hade till och med börjat gilla den kvävande värmen. Speciellt sedan hon funnit vattnet. Hon hade inte insett att den här skogen gränsade till havet, men när hon väl funnit det blev allting mycket enklare.
De svarta tassarna vadade ivrigt ner i vattnet. Svart var hela den bastanta tiken under vatten. Det var så länge sedan hon simmat. Tassarna sträckte sig framför henne och tårna spreds isär så att man kunde se den transparenta simhuden som sammanband tårna med varandra.
Hastigheten som bar henne genom vattnet var högre än den skulle varit för en varg utan den där speciella simhuden.
Det mörka huvudet dök upp en bra bit ut i havet, och det var inte fören hon varit ute gott och väl en halvtimme som hon återvände till den smala randen av strand som kantade den tropiska skogen.
Med ett högljutt plaskande skakade hon vattnet ur den svartblåa pälsen och lade sig för att njuta av några sista strålar sol innan den försvann bort över horisonten. Med en djup suck slöt hon ögonen och höll huvudet högt för att solen inte skulle lämna henne allt för snart.

Det var en ren slump att han passerade just detta område med sin trä-figur i mun. Han lämnade aldrig den och anledningen till varför sade han aldrig heller. Inte för att han brydde som om någon visste. De frågade helt enkelt aldrig rätt fråga och han fanns sig oftast höra sin moders röst säga att han inte skulle beblanda sig med dem så han gick helt enkelt. Utan något vidare svar, lämnade platsen och gick iväg för att själv reda ut det som behövde redas ut. Han förlitade sig inte på någon. Han kunde inte direkt säga att han kände något speciellt för någon heller, alla känslor och tycken var som bort spolade från den fortfarande unga vargen och ibland var han mer vuxen än ung vilket inte alltid var bra. Han förstod aldrig skämt heller på grund av detta. Eller ja, han förstod inte vad som var roligt. Men trots detta så spenderade hans hjärna timmar med att komma på roliga logiker som endast andra i hans ålder skulle förstå och tycka lika om. Dessa små logiker som han fick för sig kunde vara allt mellan sanning och lögn men så ibland kändes det bara bättre att ljuga lite för att han själv ville må bra. Och det är inte ofta en valp tas så på allvar.

Men nu satt han och tittade på honan han kände igen. Han hade träffat henne innan, men han kunde inte säga om han tyckte om henne eller inte. Hans mamma tyckte inte om henne, och han själv visste inte vad han skulle tycka om det. Det var så svårt att tycka något alls. Och han visste inte om han skulle hälsa eller något, så han satt bara tyst och tittade på medan hon badade och sedan gick upp för att skaka av sig pälsen. De röda ögonen såg ointresserat på när hon gick för att njuta av solen. Njuta. Tänkte han lätt för sig själv, ordet hade endast ploppat upp i hans huvud och han undrade tyst för sig själv vad det var eller hur det kändes.

Hon hade legat stilla i flera minuter innan lukten av varg registrerades av hennes hjärna. Den hade antagligen funnits där en stund, men den avdomnade hjärnan ville inte registrera det fören nu. Hon öppnade de blå ögonen och såg på det glittrande havet. Det tog mycket viljestyrka att vrida på huvudet och sig om på stranden.
Den bitande känslan av att någon såg på henne följde henne när hon vred på huvudet för att finna källan till lukten och obehaget.
En ljus, valpskepnad fångade hennes blick och hon såg på den bekanta valpen med lätt rynkad panna innan hon kom på vem det var. Hon hade träffat så pass många valpar den senaste tiden att hjärnan verkade surra av deras många runda ögon.
Pannan slätades ut och ett försiktigt leende drog i hennes läppar.
"Hej Vitnos!" sa hon i en hög röst då dem befann sig på lite för långt avstånd för att man skulle kunna ta till ett normalt tonläge.
Den stora varginnan reste sig upp och vandrade mot valpen, men stannade på avstånd och satte sig ner. Deras senaste möte hade trots allt inte slutat så fantastiskt som man kunde hoppas.
"Hur mår du?" frågade hon och försökte sig åter på ett litet leende.

Hans öron ryckte lite när honan framför tittade sig runt men pekades endast åt sidorna när hon väl tittade mot honom. Det tog en stund men till slut utbrast hon i hans namn samt en hälsning. Han följde henne uttråkat med blicken när hon gick närmare honom men lade ändå en tass på den lilla trä-figuren med de fyra små ojämna benen och två utstickande delar på kortsidan varav ett kunde räknas som huvud och en som svans. Den stora tassen lyckades nästan täcka hela trä-figuren där han satt och kom sina lektioner i artighet för att sedan svara i en någon likgiltig ton.

"Hej." Mer sa han inte, han visste inte ens den andres namn så det kunde han inte heller säga. Men han skulle nog inte säga namnet i vilket fall som helst. Han spetsade dock öronen lite igen då den andre talade, en liten reaktion på att han faktiskt lyssnade och han fuktade den ljusa nosen lite med sin tunga innan han svarade. "Jag mår vanligt." Han mådde ju trots allt som han alltid mådde så det var vanligt, så han mådde vanligt helt enkelt. Han slickade sig åter över nosen medan han väntade på att den andre skulle föra vidare samtalet.

Jisses vad den här valpen var svår att prata med!
Hon ville nästan rodna för att hon tänkte så om honom. Han var inte mindre värd hennes tid för det! Han gjorde det vara svårt för henne att hålla igång ett samtal.
”Så bra.” svarade hon i brist på andra ord att säga. Hon log fortfarande och visade inte några yttre tecken på att hon hade problem med att hitta ord.
”Vad gör du här? Det är rätt långt utanför Blacks revirsgräns.” hon hoppades att frågan inte skulle få honom att göra som förra gången, då hade han bara gått sin väg utan att säga något mer. Förhoppningsvis skulle han stanna lite längre den här gången, och inte bara gå sin väg.
Svansen svepte försiktigt över sanden, nästan som om den var rädd att det skulle reta valpen. Personligen så blev Tear lugnad av det rasslande ljudet som tydde på närhet till havet.

Hans blick var som mest fäst på den andre framför honom men kunde även följa någon fågel som flög förbi ovanför eller fästas på något halv intressant på marken medan de större öronen var spetsade mot den andre om denne talade medan han inte tittade. Han svarade först inte på hennes första två ord som kom som svar till vad han sagt. Han hade inget att säga. Det var ju trots allt bra att han mådde vanligt. Det kunde han tycka själv också. Den andre berättade dock inte om hur denne mådde men han kunde inte riktigt förmå sig att bry sig om hur den andre mådde.
"Jag pratar med dig." Svarade han på hennes senaste fråga och tittade med huvudet lite lätt vinklat. Det visste hon ju redan att han pratade med henne. Vad trodde hon att han gjorde egentligen? Men, den andre var ju trots en av dem där som hans moder inte riktigt gillade och hon hade trots allt sagt att de var lite dummare än sådana som dem själva var. Hans mamma hade förtydligat ett flertal gånger vad skillnaden mellan dem var och Vitnos hade lärt sig det ganska snabbt och nu förstod han ju faktiskt att hon hade rätt.

Hon rynkade pannan när han svarade. Det var en fasligt lång bit att gå bara för att prata med henne.
"Du gick väll inte hela vägen hit bara för att prata med mig?" frågade hon och såg vänligt förvånat på honom. Hon hade fått intrycket av att han inte tyckte om att prata med henne värst mycket, att hon var ointelligent på flera vis. Sist hade han ju faktiskt gått sin väg efter ett kort samtal. Hon var dessutom rätt säker på att hon gjort honom eller hans... mamma - vart denne hade varit förstod hon fortfarande inte - förargad och hon önskade inte göra det igen, men befarade att det skulle hända då hon inte förstått varför det hänt.
"Mår din mamma bra?" frågade hon och bärgade sig för en snabb vändning av samtalet. Det var mycket troligt att han skulle gå nu, lämna samtalet.