Gräset, skogen, träden, djuren. Hon drog in alla dofterna igen den mörka nosen. Hennes mage och bröstkorg var tryckt mot marken. Gräset omgav henne, en buske till höger, kaninen var framför henne. Fem meter var avståndet mellan bytet och jägaren. Så tog hon sats, hon bet tag i nacken på haren som sprattlade panikslaget, trots att den visste att det var försent. "Chaibos, låt livet få frid" bad hon innan hon gjorde slut på livet. Haren skulle inte få lida, den hade inte gjort något ont. Yami var snabb med att börja äta av sin mat, det första och möjligtvis sista för dagen. Hon hade vandrat länge, utan mat. Yami klarade inte av hunger eller törst särskilt bra, visst kunde hon göra uppoffringar, men det var knappt.


Måltiden var liten och kort, men snart rörde sig tassarna igen, tassar i gräset. Grässtrån mellan de vita tårna, harmoni. Vattnet, ljudet av en bäck. Porlande, trygghet, liv. Yami sänkte huvudet och formade tungan till en skål, för att sedan lapa i sig det kalla, vackra vattnet. Ringarna rörde sig över vattenytan, som vinden i trädens kronor. Men annars så var allt helt stilla. Hon höjde huvudet igen, och några droppar vatten letade sig ner från hennes våta  päls till vatten ytan, åter igen så rörde sig ringarna över vattnet. Hon var nöjd, inte hungrig, törstig eller trött. Det enda som inte fanns var en vän, men hon visste att tiden ger svar, och så även sällskap. De som bar på tålamod fick belöningar. Återigen så var det tassar som rörde sig igenom gräset, som gav det lite extra energi, varelsen stannade vid en blomma, en blomma som höll på att växa fram. Yami satte nosen mot den och koncentrerade sig, hon lät energin flöda, igenom jorden och sedan till blomman som slog ut. Hon tog ett steg tillbaka och betraktade den. Hon kunde inte göra mycket med sina krafter, ännu. Men hon var nöjd, hon kunde ge liv till växter, och hålla sig torr under regn. Det dög, hon hade gåvor, en förmån som alla inte hade, eller borde ha. Ännu en gång så var det tassar som rörde sig igenom gräset, som varsamt trampade ner det, men inte för någon lång stund. Hon visste inte vart hon skulle, utan färdades bara och lät slumpen styra.

(Glömde säga att för Blindirs skull måste det vara skymning/natt så jag hoppas det är okej :))

Han hade vandrat länge och sedan gömt sig under en rotvälta när solen började skada honom. Sömnen hade varit orolig eftersom rotvältan inte gav tillräckligt mycket skydd för det lilla ljuset som visat sig på himlen den dagen.
Så när skymningen lagt sig och den lilla grågröna vargen tog sig ut från rotvältan var han svag i kroppen och började leta efter en näringskälla. Han ville helst inte äta någonting som liknade det mjuka ruttnande han sist ätit. Undrar hur länge sedan det var? Det var innan han mött isvargen och det var för flera dagar sedan.
Han sänkte huvudet och slickade upp lite av vattnet som fanns på de få grässtråna. Det gav honom inte mycket tröst men lite. Han kom fram till en liten vattenpöl som luktade rätt gammal. Men som den varg han var lapade han i sig det luktande vattnet och var glad. När magen var full ruskade han på huvudet och gned huvudet mot sitt högra framben. När han var klar såg han inte stor nytta i att vara kvar utan gick förbi pölen och fortsatte sin vandring.
Det dröjde inte länge innan han hörde ljudet av en varg och kände tikens lukt kittla mot hans sinnen. Han visste att han var långt ifrån denna andra vargen och började därför tyst trava emot denne. Hans magra kropp rörde sig näst intill ljudlöst över den mosstäckta marken.
Plötsligt kände han en okänd våg nästan slå emot honom och han stannade i sitt steg. Han hade inte en aning om vad det var han precis känt, men trots att vågen varit mycket stark och han kände den i hela kroppen blev han ännu mer nyfiken på vem denna varg kunde vara. Så han satte fart igen. Traven blev lite vårdslösare och han lät plötsligt mer. Ju närmare han kom desto klarare blev det för honom att den här tiken var mycket större än vad han var. Tassarna sattes ner som om de bar på en tyngd så mycket tyngre än han själv och han bad att tiken skulle vara vänligt inställd till främlingar.
När han var nästan nära henne saktade han ner på farten och rörde sig åter så tyst som denna lätta varg kunde.
"Vem är denna varg med förmågor utöver det vanliga?" frågade han när han kom fram bakom en tjock trädstam. Öronen pekade på tiken och han stannade några meter framför tiken.

[Det är het okej :3]

Yami skådade hur solen gick ner, skymning, snart natt. Hon skulle vara tvungen att förlita sig på sina andra sinnen förutom synen. Hon kunde utgöra skepnader, som en silhuett ifall månen inte visade sig, och spred sitt milda ljus. Hon såg upp mot månen, som nu visade sig. Hon var inte vaksam, och ryckte till när hon hörde en röst. Hon vände sig lugnt om, och såg hur en varg såg där. Det tog inte lång tid innan hon såg vad det var för ras. En grottvarg, de var underliga, deras bakgrund, utseende. Hon tänkte efter innan hon svarade. "Beati pauperes spiritu främling, gapa inte över för mycket" sa Yami lugnt, med en fredlig ton. Hon tänkte efter, försökte fundera ut vad vargen verkligen menade. Det var ansträngande för henne att inte komma på det, hon tänkte tillbaka över dagen, och så kom hon på det - blomman! Kunde det vara krafterna som hanen framför henne menade. "Krafter? Är det krafter du menar?" frågade hon och vart sedan tyst för att ta till orda igen: "Jag har vattnets och Jordens gåva, vad annars du menar vet jag inte främling" sa hon och såg sig snabbt om. Hon hörde sina ord, de ekade i huvudet. Var det inte det han menade så skulle det låta helt fel. För att visa den främmande så sänkte hon huvudet och koncentrerade sig, en halvcirkel av gräs växte sig högre ön det andra framför hennes tassar. Just de var inte ansträngande för henne, hon hade brukat det "tricket" sedan hon varit liten, så hon visste exakt hur mycket energi som hon skulle låta pulsera igenom jorden och in i växternas rötter. Sedan såg hon på hanen, med sina ljust bruna ögon.


[ Beati pauperes spiritu - Saliga äro de fattiga i anden ]

Han såg osäker ut när hon uttalade en fras som han aldrig hört innan. Orden formade sig och lät vackra när de seglade ut ur hennes mun, men han kunde inte för sitt liv förstå hur han själv skulle kunna uttala det.
"Gapa?" frågade han förvirrat och ruskade på huvudet. Vad han kände hade han inte ens munnen öppen.

"Krafter? Är det krafter du menar?"

Hanen log ett trasigt och skrämmande leende när han nickade för den meningen. Hon var duktig på att tyda hans smärre tillkrånglade meningar.
Hon hade vattnet och jordens gåva. Han undrade hur de funkade och fick strax en demonstration som tog honom på bar gärning.
Plötsligt kastade sig vågen av energi över honom och han ryckte till och kröp ihop. Han strök öronen bakåt och krökte på den redan böjda ryggen. Huvudet vaggade från sida till sida medan vågen av energi lämnade hans bräckliga kropp. När han kunde räta på sig igen vinklade han förläget öronen mot tiken igen och riktade sitt huvud så att han såg ut att titta på henne.
"Ber om ursäkt för min oförskämdhet, jag menar inte att kränka damen, men skulle hon kunna förvarna nästa gång hon utför sin magi?" frågade han och såg skamsen ut. Han älskade och var avundsjuk på dessa vargar som hade gåvor och ville lära sig mer om vad de kunde åstadkomma "Och så skulle jag vilja fråga om hennes namn, jag är Blindir - född av grottorna och dömd till mörkret." han böjde på sin långa hals som en liten bugning och piskade med svansen när han åter vände sitt ansikte mot henne.

Yami log och såg på den främmande, "Ett ordspråk" sa hon kort med ett leende på läpparna. Hon rörde på svansen, i en lugn pendels takt. Leendet från hanen fick en liten rysning att vandra igenom hennes kropp, det bekant, fast ändå mer vänligt. Hans reaktion fick henne att undra, hur energin i jorden som hon fokuserade på gräset påverkade vargen. Inte så långt där efter så ursäktade sig den främmande, och hon nickade. "Ja, jag lovar. Jag menar inte att skada er. Ingen har reagerat när jag utövat min kraft tidigare" sa hon med sin lugn röst, den hade en ton av förlåtelse i sig. Hon drog in doften från vargen, dennes utseende var speciellt, kanske inte vacker. Men inte avskyvärt heller, det var en möjlighet att vargen var vacker inuti. "Jag är Yami, dotter till Taku" sa hon och såg på hanen. Dömd, hon kunde inte för allt tro att någon var dömd till något, själv så var hon var inte dömd till att vara syster till Yasha, de skulle alltid ha samma föräldrar. Men syster, från hennes syn var bara ett obetydligt namn på en speciell anknytning. "Blindir, du är inte dömd, det är en begränsning, visst. Men det finns en lösning, vilken vet jag inte, så det kan jag inte säga dig. Men det finns en" sa hon med en harmonisk ton. Ingen kunde födas dömd, inte vad hon hade lärt sig av livet. 
Yami hade en annan syn på livet än någon som hade träffat, hon ville inte tro att någon föddes i ondska, eller hat. Det fanns inte i hennes universum. Det fanns begränsningar, men en begränsning hade även en möjlighet med sig, i hennes värld. Efter att ha fallit in i sina tankar så kom hon på en ny sak, en fråga. "Hur är det att vara grottvarg? Hur livnär ni er?" frågade hon nyfiket, med en iver i rösten.

Blindir ruskade lite på huvudet.
Du skadar mig icke. Det är en smärre obehaglighet." sa han för att försäkra honan om att hon inte hade skadat honom, frivilligt eller inte. Hon verkade inte vara typen som gillade att ta del i andras smärta. Hon verkade snarare vara den som hindrade andra från att ta del i andras smärta.

Hon trodde inte att han var dömd. Visst, Blindir kunde inte säkert veta om han var dömd eller inte, men alla dessa lukter måste ju se helt fantastiska ut, och han kunde inte ens föreställa sig hur källorna till dofterna såg ut.
"Du får gärna tro att det finns en lösning på det som inte är en dom, men jag har svårt att se den eller någonting annat. Och jag har mina misstankar om att detta, så kallade ljus är det som skadar mig och tvingar mig att försvinna under jord när det nuddar mig." sa han med en tom och inte så livfull stämma. Hon verkade onekligen så godhjärtad som en varg kan vara och samtidigt som han ville låta henne tro så så önskade han att hon inte var så naiv.


"Hur är det att vara grottvarg? Hur livnär ni er?"

Frågan förbryllade honom. Grottvarg?
"Ehh..." började han förvirrat och klippte med öronen "Jag måste nog be dig förklara vad du menar med grottvarg. Jag är inte säker på att jag hört det ordet innan och jag förstår inte vad det betyder." Han blev lite osäker. Orden för sig kunde han ju, men tillsammans blev dem en oklar dimma. Fast det hade låtit som om hon pratade med och om honom, så det kanske hade någonting med honom att göra, hur han såg ut eller dylikt.

(Ber om ursäkt för att jag inte svarat på hela veckan, har lite mycket skola för tillfället så jag reserverar helgerna för rollande)

Yami's öron var riktade mot Blindir, hon lossnade noga, varje gång han yttrade något. Hon ville lära sig, och hon trodde starkt på att varje varg som hon mötte kunde lära henne något nytt, och hon ville mer än gärna bevisa det för sig själv. Krafterna, hennes krafter skadade honom inte, det var bra. Nästa bokstäver, sammansatta till ord för att bilda meningar som han yttrade lyssnade hon lika ivrigt på. Hon ville ifrågasätta det, men inte för ens han fick chansen att svara på hennes nästa fråga.
Svart på frågan fick henne att tveka, var han inte en... gråttvarg? Det krånglade till hennes tankar och hypoteser. Eller så kanske hans släkt och familj aldrig indelat sig själv i någon speciell ras? Hon kom fram till det sist nämnda, och dog den slutsatsen. "Amor fati Blindir, men jag tror inte att någon av oss har ett öde hugget i sten, ännu. Våra vägar, spåren som vi vandrar i kommer att brytas. Det finns en lösning, det finns en lösning på allt. De är bara dolda under stenen som vi vandrar på" sa hon och formade orden väl. Hon pratade självsäkert. Det fanns en lösning, den var bara ovanligt svår att hitta. Men den fanns, hon var stensäker på det.

"Jag måste nog be dig förklara vad du menar med grottvarg. Jag är inte säker på att jag hört det ordet innan och jag förstår inte vad det betyder."

Yami beslöt att förklara det hela mycket grundligt. "I min släkt, min familj och så vitt alla jag känner delar in vargar i grupper, raser. Jag vill inte förolämpa dig, eller din släkt ifall ni inte gör det. Men, din ras är Grottvarg, som du vet så lever ni inne i grottorna och är anpassade för de, som mina förfäder var. Kanske stäppvargar, eller en Is varg. Jag är en grov blandning, och mitt ursprung är okänt. Jag brinner för raser, historier och tro. Jag vill ha fakta, visdom." hon gjorde en kort paus för att se hur han reagerade. Sedan så fortsatte hon igen: "Fides, spes, caritas, maior autem horum est caritas, är det jag lever efter, förutom fakta. Tro, hopp och kärlek, och störst av dem är kärleken. det var vad min far lärde mig." Hon stannade upp och skrattade till, ho hade kommit in på helt fel banor. "Men, jag undrar hur livet i din familj är, grottvargar. Hur ni kan leva inne i grottorna, finna föda och vatten inne i torra grottor. Jag skulle vilja se det med egna ögon" hon stannade upp kort, tvekade. "Men jag har inte chansen, jag vågar inte vandra in i en grotta ensam och tro på turen. Jag menar, du är uppvuxen där inne" sa hon och drog tassen över marken, hon följde sin tass med blicken och såg sedan på Blindir.

kärleken till ödet[color=#000000]]

Hennes konstiga ord förvirrad honom.
Amor fati
Vad betydde det egentligen? Pratade alla här så konstigt? I så fall var han inte så säker på att han uppskattade detta land och dess individer. Det var frustrerande att inte förstå språket när hon talade till honom.
Men han gav sig inte på något försök att övertala henne om att mörkret var en sorts förbannelse. Han hade trots allt varit blind hela livet och visste ändå inte hur någonting såg ut, han hade inte ens vetat att det fanns någonting annat än mörker innan han lämnat grottorna.
Hon talade igen och han förstod att hon verkligen inte menade att förolämpa honom, men det hindrade inte honom från att vinkla bak öronen och bli lätt stött.
Var han så annorlunda från de andra vargarna här uppe. Visst hade han förstått att han var liten i jämförelse med många andra vargar, hittills hade han ju bara mött större vargar och de hade varit honor dessutom. Och det här med raser var nytt för honom. Det lät som ett konstigt ord. I grottorna hade alla varit likadana, det ända som skilt dem åt var rösterna och dem gick ju inte att lägga in i kategorier.
Åter igen talade hon på det där märkliga språket och han skruvade bevärat på sig. Det var en hel mening hon yttrade, inte bara en fras. Det verkade som om hon översatte sina ord för honom, men han kunde inte vara helt säker. Hon var rädd för grottor men verkade ändå vilja se dem. Detta gjorde att de långa öronen lämnade sitt lätt bakåtstrukna läge och istället  vinklades tillbaka till sitt upprätta läge. När hon tystnat bestämde han sig för att svara på hennes frågor först.
"Visste du att steg ger ifrån sig mineraler med jämna mellanrum? Kristaller också. Anledningen till att vi klarar livet i grottorna är för att vi inte behöver så mycket mat. Mineralerna och fukten från stenarna är tillräckligt. Och grottorna är inte så torra som du verkar tro, de är mest kyliga." sa han och pausade medan han funderade på om han kunde ta med sig varginnan tillbaka, han var inte ens säker på att han hittade tillbaka. I grottorna var det inte svårt att hitta, där var hans lokalsinne bättre än normalt, men här ute fanns det ingenting att gå efter och det förvirrade honom. Dessutom var han inte säker på ifall grottorna var säkra att gå i nu när berget öppnat sig. Fast han hade ju vandrat därinne långt efter att det skett.
Han vaggade lite med huvudet innan han öppnade munnen.
"Om Yami önskar kan jag kanske visa henne En del av grottorna. Om hon passar" sa han och försökte sänka rösten när han sade det sista. Han hade märkt att alla inte uppskattade att man påpekade att dm var 'stora'.

Yami såg på Blindir, uppfattade minsta rörelse, han var mindre en henne men det störde inte henne på något vis. Hon lyssnade lika noggrant som förut, och tänkte igenom det han sagt. Hon såg ner på marken, på gräset, men hon ville inte utöva sina krafter nu. Innan de hade mött varandra så hade hon funderat på att träna upp sina krafter, men det gjorde hon aldrig.

"Visste du att sten ger ifrån sig mineraler med jämna mellanrum? Kristaller också. Anledningen till att vi klarar livet i grottorna är för att vi inte behöver så mycket mat. Mineralerna och fukten från stenarna är tillräckligt. Och grottorna är inte så torra som du verkar tro, de är mest kyliga."

Yami vart alldeles ifrån sig, hur? Hon ville se det, känna det. Och hoppades att få en inbjudan. Grottorna var Blindirs hem, som om hon skulle ha en lya. Och då skulle hon inte vilja att någon trängde sig på. "Fantastiskt!" utbrast hon i iver. " Jag livnär mig på kött från harar, och ibland lite större djur. Men även mindre. Och ni, ni lever av stenarna" hennes svans rörde sig snabbt, hon var uppspelt. Det gick egentligen inte ihop för henne, men hon funderade inte särskilt mycket över det. "Men, ifall det är kallt, fryser ni inte? vargar som lever i kalla delar har har gått om päls" sa hon och la huvudet på sned. Hon var som ett barn på julafton, en ras som så vitt hon visste - ingen visste så mycket om. Hade hon fått chansen att veta mer om, till och med fråga saker om, och få korrekta svar.
Hon var samtidigt förvånad över att Blindir inte visste något om raser, som hon ägnade sitt liv åt. det tydde på att Grottvargarna hade ett helt olikt liv från de flesta som hon kände till. Mitt i sina tankar så kunde hon höra hur han yttrade något nytt, hon skulle få chansen. Chansen att få betrakta en annans livsmiljö och hem. Hon försökte ljunga ner sig, vilket var mycket svårt för henne. "Ja, gärna. Även ifall det skulle vara en liten del av de. Tack. " hon svalde, hon skulle föröka att hålla sig lugn. Hon ville häva ur sig ännu mer frågor, men lät det vara. 
" Vet du ifall det finns några andra grottvargar där inne?" frågade hon med en tvekan i rösten. Hon var inte rädd för de, hon var bara rädd för att ifall det fanns några andra där de skulle färdas, och ifall de inte skulle vara så trevligt inställda till henne.