Kargen rörde sig tyst över den spruckna stenen, klorna repade den då och då när han råkade halka till. Det låg en konstig känsla i luften, det kändes nästan tungt att andas; eller så var det bara han. Han kände sig yr, så fruktansvärt yr, och nosryggen var konstant rynkad i en stelnad morrning av obehag. Ibland kände han av en rörelse i sinnet, och Hon talade till honom med sin mjuka, sjungande röst. Han hatade Henne. Hon hade ingen plats i hans huvud, hade ingenting att göra där. Samtidigt var Hon det vackraste han någonsin sett, och han fann sig själv göra saker bara för att göra Henne glad, bara för att få höra Henne skratta. När Hon var nöjd med honom mådde han bra. Hon tog bort lite av hans smärta. Men när Hon var missnöjd … Han tänkte i varje fall inte låta Henne kontrollera honom. Inte helt. Han var fortfarande sin egen, han var herre över si—
    Han hann inte ens avsluta tanken innan en skarp stöt av smärta sköt genom huvudet och Hon gav ifrån sig ett väsande. Vakta dina tankar, käraste. Figaro kröp ihop och knep ihop ögonen medan Hon lät smärtan ebba ut. Han drog ett skälvande andetag och fortsatte framåt, för stunden kuvad som en tillrättavisad valp. 
    En kort stund senare kände han hur Hon rörde på sig igen. Hon hade upptäckt någonting. Titta, käraste. Där borta. Lydigt vred han på huvudet och fick syn på en gråaktig figur lite längre bort. Han var egentligen inte alls sugen på något möte, men Hon var det, och han vågade inte säga emot. Det var en ny känsla, att inte våga. Han hade inte upplevt den sedan han var valp, och han tyckte inte om den. Så han styrde stegen i riktning mot främlingen, och såg till att hålla huvudet tomt på tankar under tiden. Han ville inte ge Henne någon mer anledning att plåga honom.

[Blindir]

Han hade följt de branta klipporna tills de tog slut och marken under honom blev varmare. Stenen hade smakat konstigt, obehagligt, som om någon hällt svavel på den för länge sedan. Minnena från hans valpår gjorde sig påmind när även luften började lukta svavel. På sätt och vis kändes det bekant och tryggt. Han höll vågornas stormande på sin vänstra sida och gick aldrig längre inland än att han fortfarande kunde höra dem.
Det hade gått många solvarv sedan han senast mött någon och det hade bara varit en flyktig hälsning i förbifarten. Kusten verkade inte vara den mest trafikerade farleden i detta land, men han slapp i alla fall frysa.

En dag kunde han höra hur två par tassar närmade sig över den varma stenen. De parabolliknande öronen vinklades mot främlingen men han hade ingen möjlighet att avgöra hur långt bort främlingen befann sig. Stegen blev lite mer avvaktande - vilket i sig var en bedrift då han aldrig gick snabbt - i väntan på att se om främlingen bara tänkte passera eller om den ville något annat. Det blev tydligt att planen inte var att passera så Blindir stannade och vände ansiktet mot främlingens tassar.
"Var hälsad!" sa den lilla grottvargen över havets brus "Var vänlig och gör dig känd."

Medan han vandrade närmare främlingen tänkte han på hur varmt det var här. De var klart att det var varmt, det var ju långt söderut, men ändå. Han var inte van vid sådana här temperaturer. Brukade mest hålla till längre upp i landet. Han svettades en aning och kastade otåligt med huvudet i en ryckning orsakad av giftet. Det fanns fortfarande i honom. Det kunde Hon inte ta bort. Inte ens Hon var så mäktig. 
    Främlingen var minst sagt en märklig figur. Pälsen var gråaktig och ögonen stora och vita, och fick Figaro att tro att han var blind, en uppfattning som bara stärktes av det faktum att främlingen vände ansiktet mot hans tassar. Å andra sidan hade många individer ögon som var helt solida i sin färg, utan pupiller, precis som han själv. Var hälsad! Var vänlig och gör dig känd! Här talades det högtidligt minsann. Figaro hittade inte rösten omedelbart, och när han svarade hade det gått ett tiotal sekunder. 
    “Lyft blicken, främling, mitt ansikte är här uppe.” Rösten var låg och skrovlig men inte fientlig. Efter ett par sekunder tillade han fundersamt: “Om du kan se mitt ansikte överhuvudtaget.” 
    Ristaka fnittrade inuti hans skalle — även om det här inte var Hennes favoritunderhållning, var det säkert ändå roligt att se honom göra bort sig jämt och ständigt. Figaro bet ihop käkarna med en smäll som förmodligen hördes utanför munnen. 
    “Vad är ditt namn, främling?” ville han veta. Det fanns antagligen ingen mening med att veta det, men han ville ha något att kalla den underliga varelsen. Om så bara för smidighetens skull, att slippa referera till honom som en sådan.

Främlingen var helt tyst så länge att Blindirs pannan rynkades i frågvishet. Tillslut talade den med en låg, mullrande röst. Rynkorna försvann inte ur den gröna pannan när han hörde främlingens ord, hittills var det igen som trott att han kunde se.
"Må så vara att ditt ansikte är där uppe," svarade han utan att höja huvudet "jag kommer inte kunna se det hur som, precis som ni misstänker."
Det klapprade från främlingen, Blindir kunde inte förstå vad det var som hände utan lade huvudet på sned och klippte med öronen.
"Blindir är namnet, får jag be om erat?" frågade han och tog några steg fram så han fick sig en bättre bild av främlingen. Likt de flesta andra i detta land var han större än grottvargen, men utöver det så hade främlingen inga andra utmärkande drag.

Ett hummande undslapp Figaro när främlingen bekräftade hans aningar. Blind, alltså. Nyfiket betraktade han den andres ögon — han hade aldrig mött en blind varg förut, och den mjölkvita hinnan över ögonen fascinerade honom. Kanske skulle vargen skatta sig lycklig över att inte kunna se hans ansikte om han visste hur det såg ut. Kargen hade aldrig varit särskilt vacker, men det hjälpte sannerligen helhetsintrycket att inte ha ett tomt hål i skallen. 
    Blindir var namnet som främlingen gick under, och Figaro kunde inte låta bli att lägga märke till den uppenbara likheten mellan namnet och funktionshindret, även om han inte lät det höras. Han kunde fortfarande uppföra sig. Kan du verkligen det? mumlade demonen i huvudet på honom, eller låtsas du bara? 
    “Figaro.” Han erbjöd sitt namn utan omsvep, med en röst så neutral att det inte gick att utläsa några känslor där. Blicken lämnade Blindir och sökte sig istället ut över landskapet, ett svart hav där vågorna stelnat i rörelse. Kanske hade stenen han stod på en gång varit flytande. Öronen klippte till en gång, en gest som lika gärna kunde komma sig av irritation som tankfullhet. 
    “Vad gör du här, Blindir?” frågade han och lät blicken återvända till den andres ansikte. “Det kan inte finnas mycket att äta här. När åt du senast?” Det sista var uppenbarligen en kommentar om Blindirs utseende. Vid Gudarna, så mager han var. I Figaros ögon kunde han lika gärna vara ett vandrande skelett.

Figaro.
Ett lågt gurglande lämnade den blekgrå och han vaggade huvudet från sida till sida när den andre talade igen. Han satte benen i rörelse och närmade sig främlingen för att få sig en bättre uppfattning.
"Jag har ätit tillräckligt." svarade han obrytt. Faktum var att han för bara någon dag sedan funnit ett fågelbo mellan klipporna och stulit äggen som legat där. Vad det än varit för fåglar hade de inte jagat efter honom.
"Men jag vandrar, jag hade tänkt se vart kusten tar mig innan jag bestämmer mig för ett nytt mål." nosen sträcktes ut mot Figaro för att fånga upp nyanserna i hans sätt.
"Varför är du här, Figaro?" han uttalade främlingens namn onödigt tydligt och morrhåren darrade i riktning mot honom.

Den lille varelsen hävdade att han minsann åt tillräckligt. Figaro var tvungen att ge ifrån sig ett kort, lågt skratt. 
    "Tillräckligt, kanske, men det verkar onekligen vara länge sedan du senast hade tillgång till en riktig buffé." Han skulle kanske inte uttala sig — han var knappast välfödd själv — men han hade åtminstone lite päls som kunde täcka benen som stack upp lite här och var. Blindir såg naken ut på något sätt. Gudarna hade inte ens bevärdigat honom en ordentlig päls att täcka sig med, när de nu hade gjort honom så förskräckligt mager. 
    Blindir berättade att han tänkte följa kusten och se vart det förde honom. Frågan skickades sedan tillbaka till honom. Figaro svarade inte omedelbart, delvis för att han inte var helt säker. Vad gjorde han egentligen här? På senare tid hade han förlorat ett klart syfte. Han rörde mest för sakens skull. Hon hade lovat honom att Hon skulle hjälpa honom uppnå det han ville ha om han gjorde som Hon sa, men Hon hade inte berättat hur ännu. 
    "Varför jag är här?" Figaro harklade sig — det var för länge sedan han sist använde rösten. "Jag antar att jag bara tycker om värmen." Ristaka kurrade pockande inuti huvudet på honom; Hon lät honom aldrig tänka på något annat än Henne under någon längre stund. "Vi tycker om värmen", rättade han sig. "Jag och min käraste. Det var Hennes idé att ta den här vägen." Han nickade som för att understryka sina ord. De var ju trots allt en och samma varelse.

Buffé
Det var ett märkligt ordval men Blindir kom sig inte för att svara. Vad skulle han säga? Så vitt han visste hade han aldrig fått ta del av vad som menades med en Buffé. Istället sniffade han ljudligt mot Figaro och ett lågt, klickande, gurglande läte lämnade honom som svar.
När den andra rättade sig och sa vi stället för jag vred Blindir på huvudet och sniffade omkring dem. Det fanns inga dofter av någon annan i närheten av främlingen. Han tog ytterligare några steg närmare främlingen och sniffade igen, bara för att vara helt säker.
"Vi?" sa han frågande och klickade mot Figaro "Vart har du din käresta om det här var hennes idé?" Det verkade märkligt att den käresta skulle ha lämnat honom och det nu varit hennes idé. Men han kanske bara följde order.
"Ni ska inte möta någon här då? Jag har hört talas om okända makter i området."

Det var ett märkligt ljud som lämnade den andre — oartikulerat, gurglande, som ett tyst klickande kanske. Figaro visste inte hur han annars skulle beskriva det. Han begrep inte heller vad det var meningen att det skulle betyda. Var det ens ett svar? I så fall hade han ingen aning om hur han förväntades reagera på det, så han nöjde sig med att rynka pannan i ett förvirrat uttryck och vara tyst. 
    Pannan rätades ut när Blindir frågade om Henne. "Hon är precis här", svarade han. "Hon följer alltid med mig, vart jag än går." Det var en förbannelse likväl som en välsignelse, att varken få eller behöva vara ensam. Han var så upptagen av sina tankar att han inte tänkte på att hans ord antagligen bara skulle vara förvirrande för Blindir, som säkert skulle tvivla på sitt luktsinne när han inte kunde se Hennes frånvaro. För det fanns verkligen inget spår av en annan varg i närheten, men ändå talade Figaro som om Hon stod bredvid honom. 
    Öronen spetsades plötsligt vid Blindirs ord, och han tippade huvudet lätt på sned. "Jaså? Vad för sorts makter, om du inte har något emot att jag frågar?"

En bekymrad rynka djupnade i pannan på Blindir när han hörde Figaros svar. Skulle han berätta för den förvirrade stackaren att han var ensam? Det kändes onödigt grymt att ta ifrån honom hans fantasier, samtidigt verkade det osunt att gå runt och tro att man hade sällskap när man var helt ensam.
"Jag är ledsen o behöva berätta det här för dig, men du är faktiskt ensam." sa han med något bedrövad stämma. Han skakade lätt på huvudet, som om han beklagade sig.

Konspiratoriskt lutade Blindir sig fram mot Figaro och vände huvudet åt sidorna som om han såg sig omkring.
"Jag hörde att den där flocken som bor här, Lavavargarna, de dyrkar en Lavagud som bor i vulkanen här och förtär visst eld för att absorbera eldens styrka." han nickar sakligt och vänder huvudet rakt mot Figaro.

Ett roat och lite misstroget skratt trängde fram ur strupen på kargen när den blinde påpekade att han faktiskt var ensam, som om han inte riktigt kunde tro att Blindir faktiskt sagt det han sagt. 
    "Jag är aldrig ensam", utbrast han med ett leende så brett att det gränsade till obehagligt, om Blindir kunnat se honom. "Du förstår, Hon finns inuti mig, och Hon är alltid där." Han hade Henne att tacka för så mycket — ibland, om Hon var nöjd med honom, kunde Hon belöna honom genom att ta bort en del av smärtan för en stund. De stunderna var det närmaste frihet han någonsin kom. 
    Lavavargarna som tydligen bodde i närheten dyrkade visst en lavagud — kanske inte helt otippat. Han lyssnade intresserat på den märkliga beskrivningen. Plötsligt lekte han slött med tanken på att söka upp dem. Bara för att se om det var sant. 
    "Eld", sa han sedan. "Verkligen? Men du har inte träffat dem själv?" Figaro tvivlade på det, som den stackaren såg ut. Han var inte riktigt säker på vad det var han fiskade efter, för det var säkerligen inget spår han planerade att följa. Sedan han fått Ristaka på halsen hade han inte orkat ta tag i någonting i sitt liv, men man visste ju aldrig vad som kunde vara bra att veta. Information, hade han förstått, kunde aldrig vara en nackdel.

Blindir hummade bara medhållande. Stackaren var uppenbarligen galen, och sådana kunde man inte resonera med. Bäst att bara låta honom tro att han hade en käresta, han hade säkert varit ensam alldeles för länge vilket självklart lett till att han blivit galen och börjat fantisera ihop sig en käresta.

"Njaaee." sa han i ett väldigt otydligt svar, det var varken ett ja eller ett nej "De var inte så generösa som jag räknat med." Han nämnde inte att han hade börjat med att stjäla av deras byte innan de ens upptäckte honom och hade kört iväg honom.
"Men de skulle säkert kunna hjälpa dig med din.. käresta om du bara ber dem. Deras gud är ju väldigt mäktig!" sa han med en uppmuntrande ton.

Figaro hummade lågt åt Blindirs första mening, fann det inte nödvändigt att svara mer utförligt. Det var väldigt få som var generösa nuförtiden. Eller så var det bara han som var cynisk av sig. Det spelade ingen roll. Han bad inte om saker, han krävde — och när man kräver saker spelar det ingen roll huruvida den andra är generös eller inte.
    Den andra meningen fick honom att lystra, när Blindir föreslog att de kunde hjälpa honom med hans käraste. Vad menade han med det? Genast satte tankarna igång att mala, kanske en bieffekt av giftet eller hans kaotiska sinne, paranoida tankar. Figaro tippade huvudet lite på sned och lät ögat smalna. 
    "Vad skulle de kunna hjälpa mig med? Och, framför allt, varför skulle jag behöva hjälp av någon alls? Hon är ingen sjukdom, jag är inte sjuk." Betoningen låg på det sista ordet, som han spottade ur sig likt en svordom. Att bara tänka tanken var för honom skrattretande. Förvirrad, kanske. Det kunde han medge. Men att påstå att Hon var en skada — eller att Figaro var sjuk — var höjden av dumhet. Hon var så mycket mer än bara en röst i hans huvud. Han var så mycket mer än en sinnesförvirrad stackare. Tillsammans var de allt som betydde något. 
    "Jag — och många andra — har uppfostrats enligt uppfattningen att det är otrevligt att anta saker om folk man precis träffat", tillade han stroppigt, "så jag skulle tänka mig för om jag var som du." 

"Deet har jag aldrig påstått heller!" utbrast han stött, att främlingen ens kunde tänka så om honom. Han suckade och la huvudet på sned. Det var väll självklart att han inte antagit att Figaro var sjuk.. eller okej lite sjuk var han, men inte någonting man kunde bota.
"Det jag menar är självklart att det vore väll trevligt om din käresta kunde få en egen kropp? De ska visst kunna sånt har jag hört." sa han och tog på sig en sårad min "Jag skulle aldrig påstå att en varg jag nyss mött är sjuk." -inte så han hör i alla fall.

Den första meningen som Blindir yttrade hade han inte mycket till övers för — skitsnack bara — men resten fångade hans intresse. Ge hans käraste en egen kropp? Var det möjligt? Tanken, som Hon naturligtvis uppfattade, fick demonen att skratta förtjust. Hon älskade idén, och han var tvungen att göra det också — dessutom intresserades han av själva processen, hur de bar sig åt. Skulle det vara smärtsamt? Blodigt? Skulle det krävas offer?
    En kropp för en kropp? 
    Han lyfte huvudet en liten aning, tog tid på sig att svara fast tankarna redan börjat snurra. Fick inte framstå som ivrig, som hysterisk. Givetvis inte. 
    "Verkligen?" frågade han tankfullt med pannan fundersamt rynkad. "En egen kropp … Hon skulle tycka om det. Hon skulle älska det." Det var oftare och oftare som han talade frånvarande nuförtiden, som om han glömt bort att han samtalade med någon och istället funderade högt för sig själv. Så lät det nu, men så var det förstås inte. Han kunde aldrig fundera för sig själv, för de var alltid minst två som hörde det. 
    "Vet du var deras revir finns? Ligger det i närheten?" Inte för att han behövde någon vägbeskrivning; landskapet var så platt att man såg det mesta inom en radie av ett par mil. Men det kunde ju vara bra att känna till avstånd och sådär. För nu hade han med ens ett nytt mål, en anledning att fortsätta — han skulle hjälpa Henne att finna en kropp. Nej, han skulle ge Henne en kropp, och Hon skulle bli så nöjd med honom att Hon skulle älska honom mer än något annat.

Det tog lång tid för främlingen att svara, så lång tid att Blindir började fundera på om den somnat, stående och mitt framför nosen på honom. Tillslut sa han någonting i alla fall.
"Det tror jag säkert att hon skulle göra." mumlade han och vände huvudet mot vinden. Han vände tillbaka huvudet mot Figaro när han talade igen.
"Deras revir? Jo men det ligger runt vulkanen, det går att se dem på flera varglängder." det visste han ju självklart inte, men det lät bra "Så det är bara att gå till vulkanen så hittar du dem säkert." Blindir tvekade en sekund eller två innan han åter vände huvudet mot vinden, det var nog dags för honom att fortsätta nu, det fanns ingenting mer han kunde göra för den stackars vargen, kanske skulle flocken ta hand om honom på ett eller annat sätt.
"Jag önskar dig lycka till då, på återseende." sa han med en kort nickning innan han började röra sig bort, längs med kusten.

Vargen trodde säkert att Ristaka skulle tycka om det, så mycket uppfattade Figaro, men var alldeles för upptagen av sina egna tankar för att bry sig om att svara. Som om Blindir hade någon aning om vad Ristaka tyckte om och inte tyckte om! Bara tanken på det var så löjlig att det inte ens var värt att skratta åt den. Men han fick inte fästa sig vid det. Kanske kunde han ha någon nytta av Blindir ändå. Den blinde berättade att reviret låg vid vulkanen. Figaro lyfte huvudet och spanade över landskapet i hopp om att få syn på den redan härifrån, och där borta syntes den — långt i fjärran, men likväl inom synhåll. Hjärtat slog ett dubbelt slag och nackmusklerna krampade av det plötsliga adrenalinpåslaget. 
    "Jag tänker ta dig på orden", sa han frånvarande och såg återigen på Blindir med en granskande, ogillande blick. Ögonen tycktes brinna av en märklig, onaturlig glöd, kanske hysteri, mani, extrem exaltation inför vad han tänkte göra. 
    Blindir önskade honom lycka till, på återseende. Figaro hade inget intresse av att träffa den magra vargen någonsin igen, men nickade även om Blindir inte kunde se det. 
    "Detsamma", mumlade han och satte benen i rörelse. Demonen skrattade glatt, ett ganska gällt och skrikigt ljud, men i kargens huvud fanns det inget vackrare ljud. Hon var det vackraste, mest fulländade den här världen hade att erbjuda. Även om han hatade Hennes intrång i hans huvud måste han erkänna det, och han tänkte imponera på Henne genom att hitta en kropp, ge Henne ett kärl att vandra världen med. Hon skulle älska honom för det. Vid Gudarna, tänkte han belåtet, vad Hon kommer att älska mig för det. 

[Avslutat]