Den krämfärgade varghonan fann sig än en gång vandrande under natthimmelen. Det var ett återkommande fenomen, då tröttheten aldrig verkade infinna sig hos henne. Hon kom alltid att undra varför det var så, men aldrig hade hon fått ett svar. Istället hade hon alltid fått tvinga sig själv att somna under vargtimmarna. Men vaken så långt in på nätterna gjorde att hon hade funnit en ovärderlig vänskap i månen och dess anhängare. 

I en mindre dunge av yngre träd, satt den ljuspälsade tiken. Träden var inte alls lika utvecklade eller höga som de omkring, och de mindre lövverken gjorde att månskenet lyckades strila ner på den lilla öppna platsen. Månblommorna som sträckte sig ut under henne glödde vitt, och skapade en trolsk atmosfär. Alassëa gillade platsen, om än den kom att smärta henne till och från. Den påminde mycket om skogen i hennes hemland. Hemlandet som nu stod i lågor, beslagtaget av ondska. 

Ljusstråken flydde gläntan med skimrande ljus. Ett gäng med eldflugor dansade bland trädstammarna. Varginnan andades ut med en djup suck. Gladdes av att hon var vid liv för att erfara detta, samtidigt som hon bannade sig över att hon inte hade någon att dela det med. För vad var en plats som denna utan någon att se den med?

Det var inte ofta himlen var så klar, då himlen glödde av silverstjärnor högt där uppe. Vacker, som alltid, ståtade natthimlen med sin glans. Cerulean hade alltid älskat himlen, även som valp hade han andlöst beundrat himlens skådespel både natt och dag. Men sedan livet förflutit hade han allt mer tappat sin förmåga att känna glädje över de små tingen i livet, och inte minst nu - när livet tycktes vara över, kunde han inte se skönheten omvärlden i Ötamon erbjöd.

Att tvinga ner luften i lungorna och pressa ut den hade blivit en upprepande ritual för honom. Andas in, andas ut. In och ut. Livnära kroppen som behövde syret. Lev, leva, när sinnet var dött. Att försöka blåsa askan från det brännskadade hjärtat var lika omöjligt som innan, än mer hopplöst än det alltid varit. Känslan att allt var över skavde likt stenar innanför bröstet, och den panikartade ångestkänslan var försvunnen. Nu, kände Cerulean bara ett tomrum. Ett tomrum som inte skulle fyllas, för vad som saknades kunde han inte få.

Den spinkiga varghanen stannade upp. Han drog den sandpapperstorra tungan över nosen, föga återställande. En snyftning bröt skogens tystnad då han knep ihop ögonen, och kände hur en het tår rann utmed den smutsrandiga kinden, som så många andra gjort under timmarna. Hans flykt genom skogen hade trappats av efter timmarna, och de panikartade skriken hade dämpats till gråt. Även regnet hade upphört, liksom molnen hade skingrats och lämnad en glänsande klar kupol där uppe. Den friska luften var kylig och klar, lätt att andas. Det doftade regn i luften, vätan låg fortfarande i nerkylning intill hans kalla skinn. Det var inget han längre lade märke till. Kylan bekom honom inte längre. Världen fanns inte om inte hon gjorde det.

Eldflugorna sken upp vägen framför honom då hanen fortsatte framåt. Han hade för länge sedan märkt en varghonas doft. Bekant. Så lätt kunde inte en nos glömma. Det.. Han trodde att det var den där högresta, kyliga honan. Var det inte länge sedan de träffats sist? Tiden förflöt medan minuterna ändock kändes som år. Ännu en snyftning lämnade honom, bara en av många. Liksom känslorna var en många. Vad var en känsla, när allt inombords bara var en lögn?

Det dämpade ljudet av steg nådde hennes spetsade öronen. De vibrerade lätt, och hon såg sig omkring. Nosen darrade försiktigt när hon sög åt sig luften - dofter av de tidigare regnet, jord, trädblod, månblommorna och varg. De mörkt bruna ögonen sökte emellan dunklet av trädpelarna. Längre bort kunde hon skymta en silhuett. 

Ljudlöst reste hon sig, och tog några långa, lätta steg i riktning emot vargen - men utan att lämna gläntan. 
"Hallå!" rösten var djup, och varm - nästan lite lockande. "Kom hit, så får ni se." Alassëa såg tillbaka in i gläntan. De lägre trädens löv glittrade i det gulfärgade skenet från eldflugorna. Himmelen låg glasklar, och pyntad med miljontals, små glimrande stjärnor. 

Den ljuspälsade tiken vände blicken emot gestalten, och inväntade en reaktion. Oavsett vem det var, så behövde denna plats ses - det var förtrollande vackert, alla förtjänade att erfara sådan skönhet.

En röst skar genom tystnaden.
Cerulean stannade upp och lystrade med öronen riktade framåt. Han blev allt mer säker trots sitt sviktande minne, det måste vara hon. Den där.. Åh, hade hon sagt sitt namn eller ej?

"Hallå! Kom hit, så får ni se", sade rösten. Den var mjuk och behaglig mot hans hörselorgan. Trots att han egentligen hade tappat alls lust till möten så var han ändå en aning nyfiken. Saknaden efter sällskap fanns ändå någonstans och skavde inom honom. En kvarleva av förlorade ting som alltid skulle stanna, Cerulean var aldrig så söker på det som han blivit nu.

Långsamt svängde han runt, strök bort den sista tåren med högervingen i ett försök att ta sig samman och rörde sig sedan långsamt mot ljudets källa. Snart skymtade en vit gestalt mellan träden, och stannade sedan när det skilde ett tiotal meter mellan dem.

Den mörka silhuett hon sett, förvandlades successivt till en fulländad varg. Genast kände hon igen denne - dess fäll präglades av de två färgerna gyllene och vitt. Det var den hjärtekrossade vargen hon mött bland bergen för några veckor sedan. Alassëa sade inget, istället backade hon bara tillbaka in i gläntan och kastade en menande blick emot hennes håll.

"Ni måste se detta." Denna gång pratade hon i normal ton, men fortfarande inbjudande. Blicken sökte sig bort från främlingen, och upp emot himlavalvet som skymtades bakom tunna lövverk. 
"Det kanske kan hela er själ en aning." fortsatte hon, och såg tillbaka på varghanen. Hennes nötbruna ögon mötte hans - om än hennes anlete fortfarande var stelt så log ögonen emot honom.

Han mötte hennes blick under några sekunder. Han betraktade den stela anletet och slog sedan undan blicken. Hon kände igen honom, det var tydligt att se trots hennes stela och kanske även kalla fasad. Bara efter en kort stund backade hon och visade tydligt vad hon ville. "Följ med", sade kroppsspråket.
Cerulean höjde ena ögonbrynet i en frågande min.


"Ni måste se detta."
Ja, det hade han förstått. Vad var det som var så värt att se i världen numera, egentligen. Hanens pessimistiska jag hade växt i styrka under månadernas gång. 
"Det kanske kan hela er själ en aning."
Cerulean vred huvudet en aning på sne då deras blickar möttes igen. Sänkte det höjda ögonbrynet och suckade lätt. Sedan knep han ihop ögonen ett ögonblick, och vandrade framåt mot den högresta honan. Kanske var det värmen i hennes blick som fått honom att ändra sig och fortsätta framåt.
Han orkade ärligt talat inte förklara återigen att hans skador inte kunde läka så.

Han stannade intill bredvid honan och såg frågande på henne. Harklade sig lätt. "Hrrm.. Vad?"

Alassëa gladdes i tystnad åt att han vågat sig fram. När han frågade henne om vad, så tog hon några steg bort från den tvåfärgade och längre in i gläntan. Alassëa kastade sin nötbruna blick upp emot himlavalvet som låg glasklar ovan dem. Kring de unga trädkronorna dansade eldflugor som färgade dem i skimrande guld. På marken kläddes marken fläckvis i klungor av månblommorna som glödde vagt i månens syrliga ljus.

"Är det inte vackert?" sade hon, och såg tillbaka på främlingen. "Det är skönhet i dess renaste form." fortsatte hon. Om han presenterat sig för några veckor sedan, då de setts så mindes hon inte hans namn. Alassëa vände bort blicken för att skåda omgivningen som glittrade i olika färgstråk. Kanske hade sorgen som virvlade runt om honom likt en tjockt moln försummat hans förmåga att se skönheten i världen.

"Hon ville inte ha mig." 
Alassëa vände blick emot honom. En ensam tår glittrade som silver i månljuset. Förutom hans darrande röst, och sorgsna uttryck så sken han av smärta, lidande. Alassëa trängde tillbaka sitt sinne, rädd att råka känna vid hans sorg. Visst kunde hon kontrollera den, men den var så farligt vild att hon ville hålla sig på den säkra sidan.

Hon led av tanken att hon kanske kunde hjälpa honom - att hon kanske kunde ta bort hans smärta. En del av henne sa att det kanske skulle hjälpa honom, och en annan del sade att han alltid skulle känna ett tomt hål om ingreppet skulle lyckas. I slutändan hoppades hon på att han skulle lära sig leva igen, och dra styrka ifrån det jobbiga. Denna hanne var uppenbart olyckligt kär - det hade hon hört varit den värsta sorten av kärlek. Själv hade hon aldrig erfarit den. Tankarna bubblade i hennes huvud. Det som var en Eldars största dödsorsak var sorg, men Alassëa hade mött ett par vargar här i Numoori, som också verkade långsamt gå emot sin död med sorgen. Det var bara inte på samma sätt; en Eldar förmultnade, och dog - deras avslut var abrupt, självmord. Alassëa kunde inte riktigt bestämma sig vad som var värst, innan hon insåg vilken tyngd sorgen måste ge en om man valde att avsluta sitt liv för att bli den fri.

"Jag räds att där inte finns något jag kan göra er." Sade hon tyst och ursäktande. "Om än jag kan manipulera era minnen, så är de i slutändan allt för viktiga." hon viskade, lite rädd för vad han skulle svara. Hon tog en kort paus, och såg ut i dunklet emellan de brokiga trädstammarna.
"Jag kan se er smärta. Tro mig när jag säger att jag ser den. Men jag kommer aldrig kunna känna den." fortsatte hon i mörk ton. Hon suckade lätt.
"Men glöm inte, att ni var er egen innan ni träffade henne. Försvinn inte in i tomrummet av henne." Alassëa kände sig hjälplös, näst intill värdelös - hon visste att inget hon sade skulle öppna ögonen för denne; kanske för en stund, kanske få några tankar att utvecklas, men de skulle aldrig läka honom. Och när de väl läkt, skulle hans själ präglas av ett evigt ärr.

Ögonlocken slöts över de gyllene irisarna. Öronen vreds bakåt mot nacken då tårarna rann ner i det täta gräset i en evig ström mot jorden. Att gråta likt en hjälplös valp hjälpte knappast - snarare tyckte han det var ett tecken på sin inre svaghet. Han var svag. Vad kunde han annars vara, som inte ens klarade av det simplaste ting. Inte ens behålla ett förtroende kunde han. Hopplöst omöjligt. 
Avtrubbat lyssnade han på honans ord. 
Hon började med orden han starkt väntat sig, "jag räds att där inte finns något jag kan göra er". Nej, det kunde ingen, mumlade hans tankebanor långt bak i huvudet. Men hennes nästa mening fick honom att kvickna till, höja huvudet.
Det enda han hörde var manipulera minnen. Cerulean svalde hårt och vände den tårfyllda blicken mot henne. förvånad över uttalandet.

Gick det att.. Nej, det kunde inte vara möjligt. 
Gick det att slippa?


I nästa ögonblick var tankarna skjutna så långt ifrån honom han förmådde. Nej.. Honan avslutade sin mening, och tystnaden slöt sig runtom de båda. Minuterna tickadde långsamma fram, med endast spridda snyftningar och kippanden efter luft som bröt det kompakta intet. Den gyllene blicken vändes upp mot himlen igen, skådade det skönhetens skådespel. Tankarna vandrade tillbaka mot Raukakebergen. Han mindes henne lika vacker som hon varit då. Hennes leende ansikte, som skar igenom fasaden av hennessorg och sinnessjukdomar. Så ville han minnas henne. Cerulean visste att de förmodligen aldrig skulle ses igen. En snyftning genomfor honom. 
"D.. Det är det som.. S.. Som.." Han gnydde till och sjönk ner i sittande ställning. Ögonen svämmade över av sorg, en sorg och smärta utan gränser. 
"Det är det som.." Han hulkade till.
"Det är det s-som är.. Pro.. blemet!" Det förtvivlade anletet vände sig mot främlingen. Plötsligt fyllt av ett sorgefyllt raseri.
"Jag var ingen innan henne! Bara ett tomt skal.. Inget mer än det. Hon fyllde det med liv. Hon var allt som räknades, allt som någonsin skullle räknas. S-sen.." Tårarna strömmade nerför kinderna då han kröp ihop på marken.

"Det var det enda som betydde någonting! Jag är ingenting utan henne. Hon var det enda som höll mig kvar på jorden. H-hon trampade på mig som om var vore.. S.. Smuts! Men utan henne, utan henne.. Är jag ingenting!" 

Det var genuint påfrestande att bevittna hur hans trasiga själ vällde ut sin sorg omkring honom. Alassëa kunde inte ignorera hans lidande, det var så påträngande att det var omöjligt att undvika.
Utan att avbryta lyssnade hon till hans darrande ord. Sprudlande med smärtan han kände.

"Ni måste se bortom henne, bortom er." Försökte hon trösta honom, och såg på honom när han sjunk till marken. Alassëa tog några långa, ljudlösa steg och kom honom närmare.
"Ni kom inte till världen för henne att förstöra." Fortsatte hon. Rösten var mörk och djup, och så lugn som hon kunde. Men tiken fasade att där inte fanns något som kunde stilla hans blödande hjärta.
"Ni är er egen. Om ni så inte vill tro det. Där finns något för dig här, men inte henne. Ge inte upp min vän." Alassëa slog sig ner tätt intill hans skälvande kropp, innan hon sjunk ner i en liggandes position. Deras kroppar låg tätt intill varandra, och Alassëa lade huvudet över hans rygg. Hon ansträngde sig för att andas så djupt hon kunde, och med hela hennes kropp - de hade visat sig att ofta ha en lugnade effekt. Försiktigt expandera hennes sinne, och hon vidrörde hans. Det brände till vid första kontakt - hans smärta genomsyrade allt, men hon lyckades förbi se den och försökte varsamt sända lugnande vibrationer och känslor. Men hur mycket han skulle känna av dem var osäkert, då hans sorg var skrämmande kraftfullt.

Cerulean märkte inte att hon lagt sig intill honom förrän hennes huvud sänktes över hans skuldror. Han stelnade till för ett ögonblick, villrådig, innan musklerna återigen slappnade av. Det var sällan Cerulean faktiskt ville ge utlopp för sorgen. Alltid var den malande inombords, men lika mycket som den ville ge sig till känna så ville han hålla den inne. För vems skull?
Det visste han inte.

Alltjämt snyftande kröp han ihop intill hennes sida och dolde ansiktet under vänstra vingen. Hanen lyssnade till hennes ord, försökte ta till sig dess innebörd. Hennes andetag verkade på något vis lugnande för honom, även fast de inte kunde lindra sorgen så kunde de åtminstone trubba av darrningarna i hans kropp en aning. I samma stund kände han hur något.. Rörde sig, i hans huvud. Han vred först på huvudet i obehag innan sinnesintrycken började strömma in över honom.

"Ni kom inte till världen för henne att förstöra". Meningen hade etsat sig fast i minnet, och han klamrade sig fast vid den, som han klamrat sig fast vid hoppet. 

"V-vad heter du?" Stammade han tillslut, innan rösten sviktade. Åtminstone, ville han veta vad hon hette. Om inte annat var hon klokheten själv, en udda varelse. Vart kom hon ifrån?

När han frågade om hennes namn, kände hon hur det ryckte i mungiporna. Var det så ett riktigt leende kändes? Alassëa slog bort tanken, för att svara honom.
"Alassëa Marión." rösten var lugn och djup, som innan. Den mindre hannen hade kurat ihop sig lite. Det var svårt att inte tycka synd om honom, att vilja hjälpa honom. Men Alassëa visste att där inte fanns mycket hon kunde göra - tid skulle behövas för honom. Det var konstigt; Alassëa hade aldrig varit sparsam med tid, men här hade hon lärt sig att de inte alls levde lika länge som henne. Det fick henne att fråga sig om de kände sig stressade? Om de kände att de inte kunde ta den tid de ville. Här var allting dödligt - vilket fick henne att se på det hela med nya ögon, ett nytt perspektiv. På något vis hade allt känts mycket vackrare, bara för att hon visste att deras tid en dag skulle vara ute. Skönheten skulle inte för evigt finnas att syna, och det gjorde att hon kände sig manad att ge det extra uppmärksamhet. 

"Vad är ert namn?" Frågade hon efter en paus. Tankarna virvlade fortfarande och hon kände se den sorgsna auran kring honom. Men hon isolerade sig, förbjöd sig från att känna den. Det skulle kanske göra att hon dog direkt; tynade bort vid hans sida. Det var skrämmande vad sorgen kunde göra med hennes sort, men också med dessa, dödliga vargar. Skrämmande fascinerande.

"Alassëa Marión."
Svaret var enkelt, kort. Desto mindre enkelt var namnet. Udda och speciellt. Ju mer deras konversation framgick, desto mer insåg han att hon förmodligen inte kom ifrån Numoori. Och om hon gjorde det, så var hon ingen vanlig varg. Hennes osynliga aura utstrålade ett fragment av någon han inte kunde sätta punkt på, och det nyvunna intresset för henne växte även fast han inte var i stånd att fråga.
Cerulen hade inte väntat sig att hon skulle visa intresse för hans egna namn, men frågan kom ändå. Han svarade lika kort som hon gjorde. "Cerulean."


Blicken höjdes mot himlen igen. Hanen drog ett långt, rasslande andetag och kände hur den kyliga luften strömmade ner i lungorna då de gyllene, till synes pupillösa ögonen svepte över himlavalvet. Där någonstans fanns dem. Någonstans där uppe fanns hans familj.
"Det är inte rättvist", mumlade han otydligt och blinkade bort den överblivna fukten ur ögonen. Nej, världen var sannerligen inte rättvis.

Cerulean. Namnet brände sig fast i hennes sinne. Det var ett simpelt namn - vilket inte var vanligt för hennes öron. Men hon gillade det. Men det kittlade henne i tanken, hur enkelt hans namn var, och hur komplicerad och sargad han personligen var. 

"Det är inte rättvist." mumlade han. Alassëa drog ett djupt andetag, och pustade ut. Nej, det var det inte. Inget i denna värld var rättvist. Alassëa kunde inte låta bli att fundera över vem som haft hjärta nog att såra honom såhär. Vad var det för hjärtlös själ han mött på? 

Resten av tiden spenderades i tystnad. Av att döma av hans andetag hade den yngre somnat. Alassëa kunde inte somna, men låg fortfarande kvar bredvid honom till vargtimmen. Så smidigt och ljudlöst hon kunde, hävde hon sig upp på benen.
"Farväl, Cerulean..." andades hon tyst ut i natten. Till och med eldflugorna hade lagt sig, och gläntan var nu bara fylld med ensamma stråk av månljus, som fick den blommorna att glöda. 

I tystnad tog hon några steg emot de knotiga trädstammarna, innan hon vände och såg tillbaka. Auran som varit så livlig låg nu harmonisk och lugn över honom. Cerulean såg så fridfull ut, och Alassëa bestämde sig för att det var så hon skulle komma ihåg honom. Utan tvekan i sina steg, vände hon om och vandrade in i dunklet, för att slukas upp av nattens skuggor.

[ AVSLUTAT ]