Invigningen var mer brutal än hon hade förväntat sig. Det var kanske inte hennes första val av underhållning, men hon var där som stöd för de diverse flockmedlemmar som hade bestämt sig för att delta. Det var inte som att hon hade problem med strider, blod och död egentligen, hon förstod bara inte hur man kunde vilja utsätta sig för det frivilligt. 
Så det var med blandad oro och avsmak som hon satt där på läktaren. Gjorde inte mycket väsen av sig förutom då någon från Qu steg in på arenan. Då hejade hon i takt med flocken runt om henne, och hoppades innerligt att de skulle ta sig därifrån med livet i behåll.
Så kom det då, det som skulle till att bekräfta hennes farhågor. Malvado stod där nere, hennes farfar. Mot odds som var honom övermäktiga. Även om hon inte hade mycket övers till hanen så var det inte rätt. Och den åsikten delade hennes farmor...
Med skräck i bröstet så iakttog hon hur den honan hon älskade så högt tog sig in till sin forna älskare. Hur hon stod vid hans sida, redo att slåss för det som var rätt. Vad höll hon på med?! Hon ville skrika, protestera, men inga ord om fram.
Devils anföll. Separerade dem och naglade fast dem mot marken. Mördade dem.
Någonting brast inom henne. Tårar vätte hennes kinder och bröstet värkte. Muren brast då känslovågen slog över henne med sin fulla kraft.

F̷̹̎ȋ̶̳̓̊ḻ̷̭́i̴̝̼̲̐ą̶̗̆

Nej, nej, nej. Försvinn.

Ḓ̴̛̀u̷̯̽͠ ̷͉̬̌̒͜k̸̙̟̝̈̔a̴̬̭̎͊̿n̸͎̥̾ ̵̼̰̳̌͗̈́i̸͚̹͋̈́ͅṋ̸̐t̵͔͖̅͝ͅĕ̶̺̋̉ ̷̨͉̜̉͝s̶̛̤͗͒ḱ̶͍̝̆y̴̯̬̍͐̔ͅd̴̮̄ḑ̸͖͇̂͝a̸̧̰̻͊͂̽ ̸̡̤̯̏d̷̦̹̿e̴̳̐͊m̴̜̘̻̐

Paniken rusade igenom kroppen då rösten blev allt tydligare i hennes sinne. Hon behövde bort. Bort från alla. Bort från familjen och arenan. Hon tog sig upp på benen. Allt var ett töcken där hon nu försökte klämma sig fram mellan den tätt packade samlingen av vargar.


H̴̢̰͔̲̝̺̗̗͐a̷̲͈̺͕̟̟͐͒̈́̽͛͒͜͠ͅr̵̝͐̀̿̔͝ ̵̝͉̗̘̣̟̺̇̈́̍̋̇̍d̵̨̫̙̝̮̮͙͈͐̈̇̏̒ͅu̸͔͛̍͜ ̶̠͕̽̽̒̽͑s̷̨̯͈͕̪̫̥͂̾͊͆̑̈́̚a̵̢̛̖̗̤̫͇̦̓̇̽̑̏ͅk̶͎̰̗͇͊̊̉͋̎̏̎̃n̴̠̼̎̂̿̇̌̆̅a̶͇͎̙̽͊̐͠͠͝ͅţ̷̫̺͉̞̱͚̩͋͝ͅ ̷̡̨͔̗̮͓͚̒̉̋̐͛m̴̡̗̄̇i̴̤̪̗̺͒͘g̶̮̱̫̱̣̙̪͍͉̍̋?̸̫͙͕͐


Hon kände hur demonen växte sig starkare i takt med att hennes sorg stegrade. Hon kände hur hon mer och mer tappade kontrollen över sin kropp och medvetande.

D̶̲̱̐̊̒̌ū̴͉͎̄̍͠ ̷̖̫̤͉̔̔̂̈́ä̵̜͔̀r̸̩̻̝͗͛̉ ̴̢̨͕̍̌͋s̸̢̗̫̋̂v̴̱͌̾a̷̱̺̔g̷̡͙̞̃̿͆

Azhekaslättens öppna vidder sträckte till slut ut sig framför henne, men hon stannade inte. Fortsatte att springa, så långt hon kunde.

G̸̭̉ͅȩ̷̡͑ ̶̠̍̓ǔ̸̝̪͜ṗ̴̳̦̱͠͝p̶͈̯͖̅͒̋

Smärtan i sinnet slog henne som en blixt samtidigt som det svartnade för ögonen. Kroppen föll handlöst ner och hon skrek.



J̸̣̘͕̈̉̈́͑̀͑͠a̷͎͚̰̣͇̩͓̞̩̺̐̇̽͐͊̎͆̌̊͝͠g̵̨̢̯̤̟̤͔̣̼͈̠̣͛ ̸̣̬̗͓̆̒̅͝ͅͅȟ̵͉̘̘̫̻͇͉͖̫̥̳͔̊a̵̪̼̖̼̲͑́̋͜r̴̬̬̯̻͎̺̜̰̀͆͆́ͅ ̸͓̠̝̽̇͑̿͛̋͐̾͂̄́̓ḓ̷̢̦̬̪̼̜́̾͒͌̊͝ȉ̴̡͓̙̅̏́͌͝g̴̡͍͓͔̰͇͐̓͌͗̈͝



| Ensamt inlägg, vänligen svara inte här. Utspelar sig vid Skuggfalls invigning |