Efter Asker hade vandringen fortsatt, nu i riktning mot Civitas. Gast lade sig inte i varken valet av rutt eller destination; ingenting kallade honom egentligen till Civitas men ingenting höll honom heller därifrån, och egentligen var han likgiltig inför vart de begav sig. Det enda viktiga var att de rörde sig bort från mordplatsen. Minnet av den följde visserligen med vart de än gick, men där var han maktlös. Den fysiska distansen var allt han kunde kontrollera och det kändes bättre att röra på sig än att vara stilla, så han traskade på och klagade inte. Överlät planerandet till de som klarade av det. 
    Under tiden höll han ett öga på Lev och hans sorg. Gast hade velat ta kontakt med brodern på något sätt, prata med honom, men inte vetat hur. Vad gick det ens att säga? De hade så mycket att prata om och så många nyheter att utbyta, men Askers död låg som en kvävande filt över allting och gjorde det svårt att överhuvudtaget andas. Kanske borde det gemensamma brottet ha fört dem samman på något sätt, men för Radagast kändes avståndet mellan dem större än någonsin.
    En stjärnklar natt, när gruppen gjort ett tillfälligt stopp för att vila, bestämde han sig dock för att försöka ta kontakt med Lev. Innan brodern hann dra sig undan för natten vände sig Gast därför till honom och bad att få byta några ord med honom i avskildhet. Tyst började han sedan gå i riktning mot en liten träddunge som avtecknade sig mörkt mot stjärnhimlen. Efter några steg harklade han sig och kastade en försiktig blick mot brodern.
    "Hur mår du?" frågade han lågt.

[Lev!]

Det tog honom ett litet tag att finna sin röst.
     “Vet inte.” Världen omkring var bara ett töcken. Lev kände sig knappast som en del av den längre. Sorgen kom och gick i vågor. Ibland kändes det som att han drunknade i den, för att sedan känna den rinna undan igen. Men just nu var han i något slags tomrum mellan. Tankarna var knappast klara, men de tillät honom att överväga något annat än hans egen förlust. På ett sätt var det som att han såg Gast för första gången sedan de återförenats.
     “Hur mår du?” Det var så många frågor som ville följa. Om hur det var hemma. Om hur dem alla mådde. Hade Fay återhämtat sig? Hur mådde Poppel, Timo? Det gjorde ont att tänka på dem. Men den smärtan gjorde bara att han inte fann styrkan att fråga. Ändå var det en som han inte kunde utelämna.
     “Hur mår mamma?”