Aurora var helt säker på tre saker. Den första var att hon levde. Hon visste att kroppen var helt intakt, förutom ett litet skrubbsår på högra tassen. Det andra var att mamma skulle bli vansinnig när hon kom tillbaka. Och det tredje var att hon skulle söka upp Naberius.
   Hon skulle hitta honom!
   Att lämna lyan var dumt, dumt, dumt. Hon visste det. Mamma hade äntligen utfärdat ett förbud mot utflykter alltför långt ifrån deras egna område. Aurora gillade det, men ansåg inte att det gällde henne. Syskonen var de som behövdes tas hand om. Hon stod utanför det där. Av alla i kullen var hon den som sett mest av Höstskogen.
   Hon var också väl medveten om sjukan som härjade, vilket var lite av anledningen till att hon gett sig av.
   Valpen var inte glömsk. Hon hade fortfarande sina upptäckter i färsk minne. Ju mer hon tänkte på dem, ju mer oroade hon sig för sina vänner - speciellt för den äldre hanen som hon såg som en mycket god vän. Någon sorts morbid nyfikenhet gick sida vid sida med oron. Tänk om han också blivit smittad? Hon behövde veta.
   Det var därför hon travade framåt i hög takt. Gläntan där de träffats var inte långt borta. Hon hoppades att han var kvar där. Det måste han vara! Valpen ökade takten och nådde inom kort gläntan. Där sprang hon ut till mitten och letade efter Naberius med blicken. 
   Den var tom. Hon såg sig desorienterat om. Va? Hon förstod inte. Förhoppningsfullt tryckte hon nosen mot marken. Svaga spår av hans doft fanns kvar. Glädje spirade inom henne. Valpen förstod inte faran över att inte hålla uppsikt. Inte heller förstod hon faran i att stå mitt i det öppna. Något mörkt lösgjorde sig från skuggorna. Hon snodde runt.
   "Naberius?", frågade hon hoppfullt. Den svarade inte. När ljuset träffade skepnaden insåg hon att det var en varg, eller snarare hade varit en varg. Nu var det bara en varelse. Hon skvatt till. Det fanns ingen tid för skrik, men ändå undslapp ett skrämt läte henne. Till hennes lättnad liknade varelsen inte alls Naberius. Då fanns han fortfarande där ute!
   Verkligheten gjorde sig påmind. Kroppen verkade inse livfaran. Hon rörde på sig precis i rätt tid för att undvika ett våldsamt utfall. Trots att flyktinstinkterna var starka, visste hon vilket håll som Naberius doft var. Hon skulle hitta honom!
   Med en haltande zombie i hälarna flydde hon framåt för att hitta sin vän. Tack vare ett skadat ben hos varelsen var hon snabbare, men hon var även levande. Hon skulle bli trött förr eller senare.
   Men inte varelsen.

Naberius hade sökt flitigt sedan han lämnat gläntan. Sökt långa timmar för att finna doftspår från valpen han sökte efter.
Enbart kalla spår hade stått honom till förfogande, och bara död hade han än stött på vid slutet av varje ledtråd.
Men en gnagande besvikelse, och till gränsen av förtvivlad oro hade han börjat bege sig tillbaka till gläntan. Hjorten, monstret, skulle vara borta vid det laget och en bekant mark var bättre än främmande. 
Säkrare.

Stanken av död hängde i luften. Den blev starkare och starkare ju närmare han kom. 
Det var tungt att andas, och det smakade inget annat än vidrigt på tungan.
Detta var inte längre en säker plats, insåg han. Det som en gång varit skydd och frihet hade förpestats med död. 
Han stannade. Funderade.
Inte länge han han fundera innan nya ljud, och starkare lukter, anlände.
Hjorten hade burit med sig en stank av förruttnelse. Av död.
Detta stank av mörker.
Pälsen ställde sig på ända. Han gjorde sig redo att för att fly.
Sen hörde han hennes pip.
Nej.
Han satte av. Inte bort från lukten, som han instinkter ville, utan mot det.
Nejnejnejnej.
Klorna glödde i ett starkt sken, ögonen skinande i silvervitt. 
Nej. Aldrig igen.
Han zonade in på hennes lukt, på hennes ljud. Stanken var överväldigande. Hur nära hade den varit? 
"Aurora!" ropade han. Bland de eldfärgade träden kunde han inte se något alls. Bara ljud och lukter blandat med skog. 
Han stannade, lyssnade noga till vindens budskap och smakande på brisen med en vädrande nos.
Vart var hon?

Pulsen bultade i öronen. Så högt att hon nästan inte kunde höra något annat. Sina egna andetag, kvistar som knäcktes bakom henne: allt drunknade i pulsens susande. Men inte hans rop.
   "Aurora!" Hon gjorde en snäv sväng. Varelsen hängde inte riktigt med utan tumlade in i ett träd. Snart var den på fötter igen, men hon hade fått ett litet försprång när hon rusade mot röstens ägare. Naberius! Andetagen slets ur bröstet på henne för att sedan tvinga in ny luft i lungorna. Varelsen var nära henne, men hon visste att hon skulle hitta honom. Snart!
   De tumlade igenom ett snår. Sprattlades for hon framåt, och fann sig nästan rusa in i något mörkt. Det var bara med nöd och näpe som hon hann stanna upp. Skräckslaget såg hon upp, rädd för att möta ännu en smittad. Lysande ögon mötte henne. De var välbekanta. Hon drog in hans doft och sänkte blicken till klorna. De glödde, precis som de gjort under leken. Skillnaden var att det här inte var någon lek.
   Varelsen tumlade fram. Dess ben darrade. Käken var slagen ur led. Flugor surrade runt fula sår längs dess sida. Ena tassen var mer en blodig röra än en kroppsdel. Aurora såg mot den.
   "Vi måst-" Hennes ord slets isär av ett skrämt tjut. Varelsen gjorde ett klumpigt utfall, men dess käkar slog ändå igenom farligt nära. En tanke slog henne. Hur dödade man något som redan var dött? Hon ville att de skulle springa härifrån, trots tröttheten i benen. Tänk om varelsen kunde besegra Naberius?
   Nä, bestämde hon sig. Det kunde den inte. Han var ju trots allt en prins.

Så mycket var på gång. Han kunde känna det i blodet, i luften. Med bultande hjärta väntade han. 
De var nära. Både valpen och vad som än förföljde henne. 
Döden. 
Klorna pulserade, varma och skinande. Han skulle få blåsor av värmen, hade förmodligen redan fått det, men det var värt det. 
Hennes päls, kallt röd mot den flammande skogens färger,  fick hans andetag att lättna.
Hon levde.
Han ville buffa mot hennes darrande kropp, hälsa på henne och visa hur överväldigande glad han var av att se henne hel och oskadd.
Men det fanns ingen tid.
Efter henne kom Döden farande. Stanken var överallt, och luften var tung av dess närvaro. 
Med hela sin kropp ställde han sig framför valpen, skyddande. 
Ett nästan onaturligt läte lämnade hans strupe när ena tassen höjdes med flammande heta klor. Ett fräsande blandat med ett skri. De mötte varelsens huvud med ett hemskt ljud; kött mot en het yta. En lukt av bränt blandade sig med förruttnelsen. 
Naberius hann knappt tänka, än mindre hålla koll på var Aurora befann sig. Han satt nästan på bakhasorna, tänderna blottade och öronen bakåtstruka. 
Varelsen hade inte dukat under av hans slabb, utan försökte en gång till med ett utfall likt det förra. 
Han slog till igen med heta klor, denna gång med en kraftfull träff över varelsens ansikte. 
Något knäcktes.
Den försökte en gång till, trots att den med all rätt borde ha varit död. Igen.
Naberius kunde knappt andas på grund av stanken. På grund av rädslan som läg tjock i halsen.
Solen sken ovanför dem. Mellan trädkronornas tak sipprade det, rött och värmande och starkt.
Trevande sög han åt sig kraften, sedan allt mer törstande. Det sipprade ut genom kroppen, värmde och brände. Trampdynorna på framtassarna glödde, pulsen bultade öronbedövande. 
När besten kom emot honom möttes den av sin död. Med hela sin vikt pressade han varelsens huvud mot marken, krossade den med glöd och hetta medan dess kropp sprattlade förgäves. 
Det fräste om varelsen. Päls tycktes nästan smälta bort. Naberius såg inget, blicken var blind på grund av ljuset från de klor han fokuserade på.
Med ett öronbedövande knak ryckte varelsen till. Sedan föll den likt ett spindelnät som lossnat från sina fästen.
Varelsen låg stilla. Fortfarande med dova morrningar ruvandes i halsen dog ljuset bort och han klev bort från den svedda, kossade röran som var kvar av varelsens huvud. 
Den rörde sig inte.
Än kunde han inte känna smärtan som snart skulle befatta sig i tassarna efter denna bravad, men han visste att den snart skulle komma.
Innan dess behövde de komma så långt bort som möjligt.
Han såg mot valpen, ansiktet neutralt innan det färgades av oro.
Han ville fråga om hon mådde bra, hur hon mådde, men något i hans bröst hindrade honom från att säga det högt. 
Istället vände han sig helt mot henne och närmade sig med sänkt huvud. Nosen vädrade efter skador, om hon hade några, men stanken av förruttnelse gjorde att han inte kunde känna något alls.
"Vi måste skynda oss." sade han kort. "Orkar du?" frågade han, och där lyckades han få in oron som gnagt i bröstet. 
En nästan bortglömd del av hans medvetande hoppades att han inte lyckats förstöra även denna valp, precis som han förstört sina egna en gång för länge sedan.

I sina tankar hade Aurora förberett sig på vad som skulle komma, men det gjorde henne inte mindre tagen av situationen. Naberius stod framför henne, beskyddande. Mellan hans ben kunde hon se varelsen. Det äckliga kreaturet hade ingen chans mot hennes Naberius. Ljuset var så starkt att det nästan bländade henne. Hon backade lite för att komma undan vågorna av värmen. Ett hugg. Två hugg. Han var så snabb att den odöde inte hann med.
   När varelsen tillslut låg stilla vände sig Naberius om. Oro speglades i hans ansikte.
   "Vi måste skynda oss." Aurora nickade. Hon försökte se lugn och samlad ut, som om det här var en situation hon varit med om innan. Ansiktsdragen låg någorlunda på plats, men hon kunde inte gömma undan sina ögon. En imponerad beundran och värme glödde i blicken.
   "Orkar du?" Hon nickade åter, och såg upp på honom. Var? Var det bara i Höstskogen som den här förbannelsen härjade? Vad den gjorde mot oskyldiga offer... Hon ville inte tänka på det. Så som hon uppfattade det så kunde vem som helst trilla dit. Syskonen, mamma, hon själv, Naberius.
   "Var ska vi?", frågade hon med en låg röst. Adrenalinet hade  börjat lämna henne, men hon visste att hon fortfarande skulle orka att springa. En liten bit, åtminstone.

Naberius kände sig lättad över att valpen inte var allt för skärrad.  Hon vågade, kunde, tala och han mötte hennes blick utan att hon hade vikt undan.
Trots att det luktade härket bränt, och det rykte lätt från klornas hylsor.
"Er lya. Om din mor är där så är du säkrast där. " sade han. Sedan granskade han henne åter, funderade på om hon verkligen skulle orka,  hur långt de nu än skulle.
"Du får visa vägen" hon fick liv att orka  en stund, sedan kunde han nog bära henne om orken tröt.

"Er lya." Aurora nickade, hummade svagt. Det var för Naberius sak hon överhuvudtaget hade lämnat lyan. Innan hon kunde återvända till den trygga zonen så ville hon fullfölja sitt uppdrag.
   "Kommer du bli okej?", undrade hon oroligt, ovillig att lämna honom innan hon fått ett svar. Kanske var det bara Höstskogen som var infekterad. Det vore nog klokast att lämna Skog av blod, men Aurora ville inte att han skulle lämna. Inte utan henne, åtminstone. Samtidigt visste hon inte om hon kunde lämna sin familj.

Naberius nickade. Än hade han överlevt mycket, och än klängde han sig fast vid livet.
"Jag överlever alltid. Oroa dig inte." sade han och böjde sig mot valpen för att ge henne en vänlig puff med nosryggen.
Han ville att hon skulle vara säker, vara skyddad. Även fast hennes moder säkert var en formidabel tik som lyckats hålla åtta, eller om de var ännu fler, valpar vid liv så här länge så stack det av oro i bröstet. Han ville själv vara med, själv försökra sig om att Aurora mådde bra och var vid liv.
Inte på anstånd be till hånande gudar och hoppas på det bästa.
De började gå.*
Vagt kunde Naberius börja ana smärtan framträda i tassarna, där känseln inte var borta. Så gott det gick började han färsöka cirkulera energierna i kroppen, försökte fokucera solens krafter på att läka och inte värma. Hans kärna var nästan slut, uttömd, men solens strålar hjälpte i alla fall lite. Det var länge kvar tills det att såren skulle läka, men han hoppades på att det skulle ta veckor och inte månader med rinniga, fula sår och stunder med feber.
Hanen sneglade på valpen. Han hoppades på att få samtala med hennes moder, erbjuda sitt stöd på något sätt bara för att få kunna hålla ett extra öga på valpen i dessa farliga tider.
Han kunde alltid hoppas.

[*Minimalt PPande, det ok? Ändrar annars c: ]

Aurora nickade över sitt svar. Även om hon inte riktigt förstod hur, så visste hon att han hade rätt. Vuxna hade alltid rätt. Naberius kunde ju knappast vara ett undantag från den regeln. Han var defitnitivt vuxen. Hon undrade hur gammal han var. Minst 100, gissade hon. Mamma brukade säga att hon nästan var 100 år, så Naberius låg säkert där någonstans också.
   När de båda satte fart fick hon länga på stegen något för att hänga med i hans takt, trots att han antagligen sänkte sitt eget tempo. Först höll Aurora blicken riktade framåt. Allvaret hade inte riktigt lämnat henne än, men det var på god väg. Naberius kunde ta ner allt! Hon sneglade upp mot den vuxne, och log förnöjt för sig själv. Sakta men säkert började små toner klinga ur henne, ett ordlöst nynnande som kom av sig själv utan att hon tänkte på det. Hon visste på ett ungefär åt vilket håll lyan låg. När miljöerna blev bekanta justerade hon riktningen något, så att de inte skulle missa den helt.

[Det är chill xD Går ju inte att få ett roll att riktigt rulla utan PP xD]

Trots att striden var över så kände Naberius fortfarande spänningarna hålla sig kvar i kroppen. Öronen var på helspänn, ögonen ständigt flackande i jakt på fara. 
Först hörde han inte valpens begynnande melodi, men när han väl snappade upp ljuden kände han nästan hur det lite lugnade bultandet i bröstkorgen. Att hon nynnade betydde att hon mådde bra, att hon kände sig någorlunda säker. 
Det betydde att något var rätt.

Han följde hennes justeringar av riktning utan att ifrågasätta. Detta var ett territorium han inte beträtt tidigare, och han kunde känna varnande doftmarkeringar som han annars skulle ha undvikt. 
Öronen lade sig allt mer bakåt ju starkare dofterna blev, en gest av undergiven som han inte var helt bekväm med, eller ens van.

Ouppmärksam som den valp hon var, märkte inte Aurora hur den äldre av dem reagerade på doftmarkeringarna. För henne var de välkända, trygga. De luktade mamma och hem. Hon fortsatte framåt. Efter att ha klättrat upp för en lätt uppförsbacke skymtade deras lya mellan träden. Hon såg glatt upp på Naberius, tog sedan fart och skuttade före. 
   Mamma mötte henne, ansiktsdragen förvridna av oro. 
   "Aurora! Var har du varit?" Aurora drog tillbaka huvudet men kunde inte undvika sin mors tunga över nosryggen.
   "Ute", svarade hon och smet undan från sin mor. Uppmuntrande såg hon bort mot skogsbrynet där henne vän befann sig. Sraosha höjde blicken.
   "Och vem är detta?", frågade hon, något mer reserverad röst. 

[Tillstånd att PP:a Sraosha C:]

Ju närmare de kom, ju starkare varningslukterna blev, desto osäkrare blev han på sina egna tankar. 
Tidigare hade han vänt osäkerhet till illska, till våld, och nyttjat det mot andra. Det kunde han inte göra nu, inte om han önskade komma på god fot med Auroras moder. 
Valpen satte av i förväg. De var framme, tydligen. 
Vid lyan såg han hur Aurora möttes av sin moder, och moderns skepnad var utan all tvekan imponerande. Större, kraftigare, horn som lätt kunde slita skin och kött isär om det behövdes.
Försiktigt, nästan trevande på ett sätt han absolut inte ville förlika sig med, vandrade han lite närmare lyan. 
Kroppen hade han girat till ett artigt, något undergivet läge; sänkt huvud och knäleder vagt böjda. Att skryta med stolthet var inte tillbörligt när han beträdde mark som inte var hans på ett så påtagligt sätt som nu.
"Jag är Naberius." sade han som respons på honans fråga. Han vette nosen, och lade till kort efter, "En.. vän till er dotter.".

"En.. vän till er dotter." Aurora hade vänt blicken mot sin vän, men vid de orden vred hon omedelbart tillbaka huvudet mot sin mor och nickade häftigt. Sraoshas hållning var fortfarande högrest, men lite mer avslappnad när det inte verkade som att den nya varghanen var ett hot. 
   "Sraosha.", svarade modern. Aurora såg bort mot lyans öppning, där några nyfikna syskon samlats för att se efter vad som stod på. "Jag borde nog tacka er för att ni eskorterat min dotter tillbaka." Aurora sneglade uppåt när hon fick en lätt knuff i sidan. Trots det log hon lite och skuttade smått på stället.
   "Det var så häftigt mamma!", berättade hon. "Vi hittade en sån där död grej och Nab ba' swish!!" Aurora tystnade. 
   "Den var lite läskigt", erkände hon.

Naberius bevakade honan med glödande blick. Den var nästan misstänksam, om det inte varit för den annars lätt tillbakadragna hållningen. 
"Det.. Varsågod." sade han, osäker på om han skulle sagt det var så lite, när det inte varit det. 
Hur kunde man kalla att rädda någon dotter för lite?
Han sneglade på valpen, och började sedan dra sig tillbaka mot skogens buskar och stammar. Han kunde inte stanna länge. Om det fanns fler av de levande döda där ute så ville han snabbt göra sig av med dem - om han kunde. 
"Ta hand om dig Aurora." sade han, och log svagt. Det hade börjat bulta reält i tassarna, där de skära skadorna fortfarande hade nervslut. 
Han undrade om han någinsin skulle få se den unga valpen igen. Han planerade inte att söka upp henne. Han skulle bara förstöra för henne, befläcka henne med sitt mörker så som han gjort med de tidigare. 
Ett plågsamt skratt ekade i öronen, ett skratt han inte ville komma ihåg. 
Han började gå.

[Naberius börjar lämna platsen, så om de inte avbryter honom slinker han iväg c: feel free att antingen fortsätta eller avsluta]