Hon hade bott här en gång i tiden.
Dansat vilt bland månblommornas vackra sken och tyckt sig ha upplevt lycka. Ren och skär lycka. Men den som upplevt lycka blev också snabbt varse om när den sakta men säkert, bit för bit, upplöstes och försvann.
Det var ett sammanbitet minspel som låg i vrenhonans avlånga anlete när hon vandrade framåt genom den kuperade terrängen, noggrann med att inte trampa på blommorna. För med stora tassar kom också svårigheterna att placera dem, även om hon haft dem hela sitt liv, (vilket annars hade varit väldigt underligt) så var hennes sedvanliga sätt inte att undvika ting på marken.
Hon kände sig fånig, men skönhet var något man inte skulle förkasta så lätt - och blommorna bar sitt yttre väldigt väl.

Gehenna fortsatte djupare in i skogen. Hennes färd var en som hon själv inte hade bestämt utan hon lät sig föras vidare av Windfaris mjuka tappningar mot sin fäll och med Duraneirs trygga sken mot sin ryggtavla.
Ibland var man bara tvungen att släppa allt för att kunna hitta rätt igen. Eller, hur var det?

[Even, och Grendel om han vill smyga på ;D]

Ljudet hade intresserat honom lika mycket som doften. Kanske mer. Det var ljudet av en stor varg, någon med stora tassar, men som rörde sig obekvämt. Någon som inte satte tassarna med den sedvanliga rytm tassar brukade placeras, någon som makade sig på ett styltigt vis. Som om den försökte undvika att trampa på en flock kycklingar. Eller som ett sjukt djur. Even hade legat orörlig sedan föregående natt, stilla under ett par rötter vilka tvinnat sig samman som unga och nu flätade runtom varandra med tjocka lemmar. Det var utan förvarning som han plötsligt rullade över från sidan och reste sig upp. Utan att vänta satte han av i riktning mot främlingens doft. En vuxen tik. Hon var inte långt borta. Han kunde inte motstå att ta reda på vem de ojämna stegen tillhörde.
     När Even kunde skönja den högresta tiken stannade han. Silhuetten av hennes skepnad fångade hans intresse. Det var en vren. Så det rena blodet levde än? Fascinerande. Hur lång tid hade egentligen gått? Hon var mörk, hennes tassar ljusare. Tassar som hon varsamt placerade bland de utslagna månblommorna. Ett leende sökte sig in över Evens läppar. I makligare takt än förut, väl synlig och utan någon antydan att hålla sig undan upptäckt, närmade han sig vrenen.
     ”Sköna, inte sant?” Han påkallade tikens uppmärksamhet med mild, om än hörbar stämma trots avståndet. Den klargula blicken sökte ögonkontakt. ”Blommorna”, tillade han och nickade menande mot vrenens tassar.

Ögonen, rundade likt fullmånen, stirrade stint på den vilt färgade hannen. Som en skugga hade han dykt upp. Varken doft eller ljud hade lämnat honom.
Hur?
Hon mätte hans fysik med blicken under känslan av att något inte stod rätt till. Vargen fick hennes annars strikt hållna känslostämning att försöka slita sig loss likt ett byte som visste att denna stund skulle vara skillnaden mellan livet eller döden.
Raggen reste sig i det tjocka lagret av päls. Attraherad men samtidigt förvirrad. Det undermedvetna viskade dovt om att hon skulle stå vid sin kittlande rädsla som dränktes under tyngden av det som strålade från hannen. Trygghet, värme.
Gehenna hade från den stund då hon upptäckt främlingen stannat upp och, trots sina varsamma försök att undvika dem, trampat sönder en månblomma. Under hennes högra framtass låg den gömd, endast en liten del av dess ena blad gick att skymta. Krossad.
Nu stod hon där. Likt en valp spelade en storm av känslor i hennes avlånga anlete och blicken fångad i hannens sfärer. Gula med en skvätt av rött.

Even stannade upp när tiken gjorde det. Så snart som hennes blick fann honom efter att han talat spred sig reaktionen genom hennes kropp. Han kunde se raggen krusa sig över hennes rygg, hur ögonen vidgades i blandad osäkerhet. Han kunde känna hennes känslor i luften, i doften, i spänningen som plötsligt fanns mellan dem. Det fick hans leende att vidgas en aning. Han höjde lätt på ögonbrynen.
     ”Är du okej?” Evens röst sjönk till ett djupare, lent tonfall. Ett varmt skrockande lämnade honom när han tog ett steg närmre. ”Du ser lite... skakad ut.”

Va... Munnen var torr, rösten defenitivt skakad. Gehenna harklade sig och svalde ansträngt, tog till orda på nytt. Vad gör du med mig? Hjärtat slog så hårt innanför bröstkorgen att pulsen dundrade bedövande inne i hörselgångarna. Känslan fick henne att vilja krypa ur sitt skinn och fly platsen med svansen mellan benen. Något var fel med denna varg, denna främling, för hon var inte sån här - aldrig sån här. Tiken fumlade psykiskt efter kraften som alltid fanns omkring henne, försökte fokusera sig på den i fall att hon skulle bli tvungen att agera.
Hon stapplar bakåt utan att släppa honom med blicken.

Åh. Even stannade upp för ett ögonblick vid tikens ord. Svansen, som hängt slött bakom honom, pendlade varsamt. Åh.
     ”Gör med dig?” Han skrockade på nytt, ett oskyldigt leende spred sig i hans anlete. Ljudet av hennes snabbande hjärtslag spelade i hans öron. Hennes andetag var eggande. ”Vad pratar du om? Jag gör ingenting.” Långsamt rörde han sig åter närmre när den levande ryggade. Leendet falnade från hans läppar, och ersattes av en lugn, betryggande min. ”Skrämmer jag dig? Jag ber om ursäkt, det är inte min mening.” Där fanns något moderligt i hans röst. En trygg, varm ton. ”Jag ville bara ställa en fråga.”

'Jag ville bara ställa en fråga.'
Gehenna svalde och såg ner mot marken där blommorna lyste, men lyfte kvickt blicken när hon kom på sig själv. Trots allt som skedde inombords så började en viss tvekan att gro. Tryggheten och värmen, allt som hannen i detta nu representerade - saker som hon varit utan under sin uppväxt fick henne att sakta återgå till medvetandet av den rangliga valp hon en gång varit.   

Blommorna... yttra hon med en tunn, knappt hörbar röst. Månblommorna, de lyser så vackert...

”Hm?” Öronen på Evens huvud spetsades som om han inte riktigt hört vad vrenen sagt, innan ett bredare leende spred sig i hans anlete. ”Åh, ja. Visst är de?” Han såg ner på blommorna runt sina egna tassar med livlig blick. ”Jag kunde inte låta bli att lägga märke till att du undvek dem.” Han nickade menande till hennes tassar. ”Jag är ganska ny här. Är det något särskilt med dessa? Förutom att de… lyser?” Han sökte tikens blick på nytt.

D-d-duraneir, stammade hon fram. Duraneirs blommor. Den gula blicken vilar över deras lysande kroppar.
Månvargarnas hemvist. Försiktigt, som om åsynen av hannens hela varelse skulle skada henne, lyfte hon blicken till hans. Du är inte som dom andra vargarna... Hon tvekade, kände hur pulsen galopperade under skinnet. Kände hur hennes förstånd tröt för var stund som hon stod där med honom. Vad är du? Hon blinkade frenetiskt och avvek med blicken, lät den falla till marken så att hon endast kunde se honom i den yttre delen av sitt blickfång.

Duraneirs blommor. Månblommor. Såklart det var mångudens blommor, och månvargarnas hemvist. Så passande. Even nickade, fortfarande med samma livligt intresserade blick. När vrenen fortsatte så skiftade Evens min till en lätt sårad sådan, som snabbt övergick i ett mildare leende.
     ”Det var väl ändå ganska okänsligt? Vad är jag? Du får det att låta som att jag är ett djur.” Han gav ifrån sig en mjuk, road fnysning som indikerade att han egentligen inte hade tagit illa vid sig. Han tog ett omärkligt steg närmre när hon vände bort blicken. ”Jag är en varg, precis som… åh, men du är inte en varg, eller hur? Vren, inte sant?” Han hoppades att de var sig lika, vrenerna. Må hända att det passerat längre tid än vad Even kunde gissa sig till, men vrenerna hade alltid varit envisa kreatur. Hon stämde inte helt överens med hans minne av rasen, men det var tillräckligt likt för att han skulle våga sig på en gissning.

"Du..." Tvekan satte in.
Hon kan inte låta honom att ha kontrollen över henne längre. 

Exakt alla hennes sinnen och känslor sparkade rakt ut i uppror och dom hade aldrig svikit henne tidigare. Det var något allvarligt fel med den här... fyrbenta varelsen. Till det yttre en varg, men insidan var något annat. Något mörkt och otäckt. Något som fick henne att känna såna obskyra känslor, och locka fram saker i henne som ingen simpel, patetisk varg ska kunna. 
Han är något annat, och det är så fel. Så väldigt fel. 
Hennes blick suger sig fast i hans.
"Du är ingen varg."
Läppen spänner över tandköttet och blottar tänderna. Tungan sveper oroligt fram och tillbaka över nospartiet.  
"Ingen varg kan locka fram såna obskyra känslor i mig." En fnysning och hon backar. Två, tre, fyra steg bakåt när hennes bakdel tar emot något hårt och hon stannar. Ett träd, med all säkerhet, men hon vågar inte se sig om för att bekräfta. I ögonvrån uppfattar hon hur ett flertal av månblommornas vackra blad ligger trycka mot marken, krossade, och det gör henne löjligt upprörd. 
Tiken spänner kroppen.

Hon är starkare än så här.
Blod och förbannad aska!
Hon är mycket starkare än så här.

Even kunde se den inre kampen som utspelade sig hos vrenen, hur hon beslutsamt tyglade sig själv och kämpade för att få tankarna i ordning. Han mötte hennes blick med ett milt, tålmodigt leende. Öronen ryckte på hans huvud när hon blottade tänderna och förklarade att han inte var någon varg. Det lät mer som om hon försökte övertala sig själv än någon annan. Han studerade vrenen när hon backade in i trädet, anade känslorna som rörde sig inom henne i hennes anlete, lyssnade till hennes steg och andetag.
     Det var med en tröstande stämma, i en lägre ton än tidigare, han hyschade henne. Ett varsamt, lågt ljud. Han rörde sig sakta närmre vrenen igen. Trots att hon var så stor i jämförelse med honom så kändes hon liten nu, stängd i ett hörn och sprakande av osäkerhet.
     ”Lugn, vännen.” Han höll hennes blick med rödfläckade, trygga ögon. ”Där finns ingen anledning att bli orolig.” Han kunde höra det vaga suset av blodet i hennes kropp när han kom närmre. Höra hur hjärtat kämpade bland blandade känslor i hennes bröst. Det var synd på en så god start att det skulle blandas så. Han fortsatte att varsamt hyscha henne med tröstande röst. ”Jag förstår om du är förvirrad. Det är okej att känna så, men det går över, vännen. Oroa dig inte. Lita på mig.”

"Demon." Ordet pressades ut mellan sammanbitna käkar och hon frustade otåligt. Det var omöjligt att slita sig från hans blick. Ögonen. 
Först nu insåg hon betydelsen av de röda fläckarna som låg likt en missfärgning på den honungsgula basen. Men innan hon hann reagera på sin upptäckt så hade varelsen slutit upp det lilla avstånd som funnits mellan dem. Den lilla trygghet som existerat på dess existens.
Tiken rycker till, sänker hakan mot halsen för att skydda sig själv och känner samtidigt hur kraften gör sig påmind. Den finns där, tillgänglig. Hon skulle behöva agera nu om hon skulle ha en chans till att ta sig levande ur situationen. För i nästa sekund kunde det vara för sent, om han inte valde att fortsätta leka med henne.

Adrenalinet som pumpat runt flera varv i kroppen ger henne orken till att fästa kraften mellan honom och marken han står på. Hon förstärker hans tyngd flera gånger om. Trots att hennes kunskap om hur kraften fungerar på något som denna, är obefintlig, så håller hon ändå ett krampaktigt tag om hoppet till att det åtminstone skulle ge henne ett försprång.
Hon fuktar läpparna och nosen. Stirrar stint på honom för att i nästa sekund känna hur kroppen äntligen reagerar på flyktinstinkten. Med sina kraftiga tassar river hon upp en del av marken under sig. Hjärtat slår hårt innanför bröstbenet och utan att riktigt se trädet vid hennes sida där hon springer för sitt liv, så råkar hon slå i det med sin högra skuldra. Men hon fortsätter. Djupare in i skogen, längre och längre bort från odjuret. Hon vågar inte se sig om men hoppas för sitt liv att han fortfarande står kvar på platsen där hon fjättrat hans kropp till marken.

När Even plötsligt fann sig sliten till marken var hans första instinkt rädsla. Inte för vrenen, utan för det bakhåll hans tankar skrek åt honom att han gått i. Han var inte redo när kraften utan förvarning drog honom mot marken, och på det ögonblick det tog honom att inse vad som hände och slita sig tillbaks upp på tassarna hann vrenens egna tassar sätta fart. Instinkten som sagt åt honom att fly dämpades lika snabbt som insikten att det bakhåll han inbillat sig hade varit just det; en inbillning. I en kurande, halvt upprätt ställning följde han henne med blicken när hon utan hänsyn för månblommorna flydde från platsen.
     Ett otyglat fnitter bubblade fram ur vampyrens bröst. Ett vilt rus av lättnad och exalterad glädje. Han stirrade efter vrenen när hon försvunnit bland träden. Åh. Han drog efter luft för att lugna sig igen, oförmögen att sluta fnittra helt. Han gick snabbt över de senaste minuterna i tanken. Åh, det var perfekt! Den kunde han ha nytta av. Med uppspelt vidgad blick vände han sig om och svepte med blicken runtom sig.
     ”Grendel!” kallade han med ett skratt. Han visste att kattvargen fanns i närheten. Han var alltid i närheten. ”Grendel, min vän.” Han vände sig tillbaks efter vrenen igen så snart som han bekräftat att den lille fanns där. ”Se till att den inte springer för långt. Det vore synd om den gick vilse.” Hans ton lugnade snabbt ner sig igen till en mild belåtenhet. Fnittret övergick i ett dovare läte. ”Hon kan vara användbar, och någon behöver visa henne rätt väg tillbaka.” Det skulle inte hjälpa om han själv jagade efter henne nu. Even lyfte en av framtassarna och såg på de nedtrampade blombladen därunder och runtom. Han hade all tid i världen. Han vände sig efter Grendel en sista gång innan han gav sig av ut bland träden, i motsatt riktning till vrenen. Han behövde fortfarande jaga i natt.
 
[Om inte Älg vill hoppa in och tillägga något sista med Grendel känns det som att vi avslutar här :D]

Det var sällan han rörde sig långt ifrån Evens trygga närhet. Ju mer tid han spenderat med vampyren desto bekvämare blev han. Och desto mer främmande kändes det att lämna hans sida.
Avslappnat låg den lilla vargen hoprullad inunder en buske och lyssnade till konversationen som utspelade sig bara en liten bit ifrån honom. Ett leende på blev synbart på hans läppar då han hörde den främmande tikens röst. Darrande och osäker.
    "Demon."
Ordet fick honom att öppna ögonen, men han förblev stilla. Så länge vampyren inte kallade på honom fanns det inte någon anledning att lägga sig i hans jakt.
Som på beställning hörde han den skrattande stämman ropa hans namn. Aderonen sträckte ut kroppen och gled smidigt ur buskaget. Med trippande steg rörde han sig mot Even. Deras ögon möttes och den större hannen tog till orda.
    "Nej, det vore ju förargligt om hon skulle irra bort sig själv."
Han nickade åt orden han fick, även om han inte hade tyckt om hur han lagt fram det. Hon kan vara användbar.
    "Jag löser det." sade han och började röra sig efter vrenen som försvunnit.
Bakom sig kunde han höra Even sätta tassarna i rörelse. Grendel vred på huvudet och såg vampyren försvinna in bland skuggorna.

[Efter 1000 år, ett litet fjompigt svar! Så. Superavslutat nu.]