[Reserverad för Sheali-So.]
 
 I gryningen hade han åter sökt sig ut på upptäcksfärd, fascinerad av Höstskogen och allt som den hade att erbjuda. Han hade mött andra här, till och med skaffat sig en lekkamrat. Den lilla bruna hanen vid namn Törne hade verkligen varit en valp som han kom bra överens med, mycket bättre än med sina syskon. Och det minnet lockade honom tillbaka in bland de färgsprakande träden i jakten på att möta ännu fler vargar.
Den gråvita kroppen travade på i en stadig takt samtidigt som han med ett brett leende på läpparna följde efter en fågel som flög från träd till träd medan den sjöng glada toner. Han drömde om hur det kunde vara att flyga, vilken känsla det måste föra med sig.
Det var säkert underbart...
Han rycktes tvärt ur sina drömmar då han snubblade till på en trädgren som låg i hans väg. Men han föll inte som han vanligtvis gjorde, utan lyckades hålla sig på benen. Ett tecken på att hans balans utvecklades för var dag som gick. Han växte, och han växte fort. Som en vren kunde han nå en mankhöjd som få andra vargraser överträffade, vilket också betydde att tillväxten från ett litet knyte till en vuxen varg gick med rasande fart. Han var redan större än många andra valpar i samma ålder som honom, och trots det var han långt ifrån färdigväxt.
Huvudet ruskades lätt, och de klart blåa ögonen spanade omkring honom. Fågeln hade flugit sin väg, och han var nu ensam utan något att riktigt ägna sig åt. Vad skulle han hitta på härnäst?

Främlingens doft har väckt Lee ur sin halvsömn och fick den nattsvarta unga vargvalpen att försiktigt kika fram under rötterna på det nedfallna trädet som hon hade grävt en skyddande liten lya ur. Hon gillade den för att skuggan här var speciellt tjock och lät henne använda sina mörkkrafter lättare och mer effektivt. Hon gäspade lätt, blottade de vita tänderna som kontrasterade starkt mot den mörka pälsen. Hon lyssnade uppmärksamt innan hon snabbt gömde sig när hon hörde fotsteg och ljud som verkade komma från någon som inte alltför graciöst tog sig fram bland buskar och snår.

Hon gömde sig djupare in bland rötterna i lyan och lät mörkret tjockna runt henne så att skuggan som skapades låg naturligt men endå kraftigt omkring henne, gömde henne väl för alla som skulle försöka kika in. Sedan blundade hon och lyssnade på ett annat sett, mentalt. Ännu har hon inte blivit så duktig på att höra efter tankar när hon inte vet vem det är men nu har främlingen så nära att hon valde att försöka. I hennes sinne dök upp en svag röst, vad den sa uppfattade hon med svårighet men ett namn fick henne att förvånat rynka på pannan. Törne. Kände främlingen till Törne? Då kanske det var en valp. Hon koncentrerade sig och kallade.

'Vem är du?'

Hon försökte uttala det så tydligt hon kunde i sitt sinne så att främlingen lättare skulle höra och förstå henne.

Med ett ryck stannade Tannin upp. Förvirrat såg han sig omkring, spetsade öronen och vädrade. Ingenting fanns att uppfatta. Så konstigt... Han var säker på att han hade hört en röst. Men det var ju ingen här, så han måste ju ha inbillat sig.
Med en lätt suck ruskade han på huvudet. Det här var inte bra, kanske bristen på sällskap höll på att göra honom tokig? Eller så... Kanske han verkligen hade hört något? Han ryckte upp sig, spetsade åter öronen och spanade ut mellan de tjocka trädstammarna. Men återigen ingenting. Nosen rynkades lätt i det avlånga ansiktet. Det här var underligt.
"Hallå?" Rösten var trevande, frågande.
Och sedan insåg han hur dum han måste se ut där han stod och talade med luften. Han fnös åt sig själv, flinade sedan till. Hur konstigt var inte det här, att han hörde röster som inte tillhörde någon? Det var ju helkonstigt! Och därmed var det också roligt, precis som det mesta i den unga hanens barnsliga tillvaro.
Han tog ett litet skutt, bara för att han kunde, fortsatte sedan sin vandring mot okända mål. Nej, här kunde han ju inte stå och inbilla sig saker!

Främlingens röst verkade frågande och osäkert. Förstod han inte henne? Lee skakade irriterat på huvudet, arg på sig själv för att inte kunnat tala tydligare innan hon försökte igen. Hannen verkade ha uppfattat henne som en inbillning och det irriterade den unga honan.

'Vem. Är. Du!?'
Hon i princip bokstaverade hannen, fortfarande ville hon inte komma ut ur sitt gömställe eller kalla på honom i verkliga livet som så klart skulle avslöja hennes plats. Att tala med någon via sinnen gav ingen ledtråd om vart hon befann sig.

Det var inte många steg Tannin han ta innan han återigen blev avbruten i det han höll på med. Återigen hördes en röst, men denna gång med klara ord. Den unga hanen ryckte till, stannade upp helt. Såg sig om, lyssnade, vädrade. Men ingenting. Ingenting fanns att upptäcka, det var samma skog som tidigare och det fanns inte fler varelser omkring honom än det gjort förra gången. Men denna gång var han säker, han hade hört rösten, hört vad den som talade undrade.
Vem är du?
Han såg sig omkring igen, kände sig ängslig. Vad var detta, vad var det som hände? Han kunde ju inte inbilla sig, inte två gånger. Men vars fanns den som talade? Det var obehagligt, riktigt läskigt faktiskt. Och han kunde inte låta bli att för en kort stund önska att han aldrig hade gått ifrån flocken.
"H... hallå?" Det hördes i hans röst att han inte visste vad som pågick, att han undrade vem det var som han egentligen talade med. Och samtidigt fanns förnuftet där under, som sade att han bara inbillade sig, att det bara var hans fantasi. Det fanns ju ingen här. Men Tannin visste att han inte inbillade sig. Vem talade med honom? 
Var det... ett spöke?

Hon verkade ha skrämt upp honom. Hon snappade upp rädslan i hans röst och det fick henne att genast skämmas. Nu har hon lyckats skrämma upp någon stackars valp, han var säkert inte farlig alls utan det var hon som var paranoid och hittade på monster där det inte fanns några. Hon lät mörkret avta och klättrade upp ur sitt gömställe. Hon smög sig försiktigt fram till främlingen och försökte hålla sig tyst, gömd bland buskar och snår och snart kunde se honom. Han verkade inte vara äldre än hon själv. Lekkamrat! Bara han inte är arg på henne.

"Vem är du?"

Undrade hon lågmält och kikade fram bland buskarna. En fortfarande barnsligt fluffig, kolsvart kargvalp. Man kunde klart se de typiska kargdragen i henne. Hennes mor var trots allt en rasren karg, men hennes storlek skulle bli betydligt större och hennes kropp skulle bli grövre, dessutom saknade hon de infällbara klorna en karg har så klättring i träden skulle vara omöjliga för henne. Ögonen var typiska för en karg, med smal pupill.

Han var tyst, men ingenting hördes. Och först verkade det inte som att han skulle få någon respons alls. Och bilden av spöken växte sig starkare i hans sinne när han fortsatte att spana mellan träden.
Men så nådde ett svagt prasslande hans öron och ögonblicket senare såg hördes en röst. Han snodde runt, stirrade mot buskarna därifrån ljuden kom. Och ett litet svart huvud stirrade tillbaka på honom. Det gråa huvudet lades på sned medan han funderade om det var en svart ande som såg mot honom. Men det verkade inte som det, då han kunde se de barnsliga dragen i ansiktet.
"Tannin," svarade han med ett litet leende. Sedan insåg han att han kanske inte hade varit nog tydlig i det han sade. "Det är det jag heter, menar jag."
Öronen spetsades medan han rätade på huvudet samtidigt som han fortsatte att se mot det främmande huvudet som stack fram ur lövverket. Det verkade vara en valp. Kanske det inte hade varit en så dum idé att leta sig tillbaka hit, trots allt.
"Vem är du då?"
Svansen viftade svagt bakom honom där han stod och väntade på ett svar.

Lee tippade huvudet något åt sidan innan hon vågade sig ut en liten bit ur snåren. Trots att främlingen såg högre ut än henne så gissade hon på att han var ungefär samma ålder som hon. Varför hon trodde det kunde hon inte förklara, hon bara såg de barnsliga dragen.

"Konstigt namn du har.."

Meddelade hon innan hon fnös och sedan skrattade till. Hon sa alltid det hon tänkte och många gånger kunde hon framstå oratig eller rent av dum. Hon hade fortfarande inte den impulskontrollen färdigtutvecklad. En av anledningarna hon ofta använde sina krafter mot främlingar.

"Jag heter Lee!"

Egentligen var det en halvsanning då Lee hade ett stort namn som hon inte gillade att använda. Sheali-So var långt och svårt att uttala, dessutom var det för få som fick till uttalet. Lee var lätt, kort och sött. Iallafall enligt Lee själv.

Hon satte sig framför valpen och studerade honom nogrant. Han var en främling och trots att hon inte hade något emot det så ville hon veta vart han kom ifrån.

"Jag bestämmer här. Vart kommer du ifrån, Tannin?"

undrade hon och såg högmodigt på honom i försök att se kunglig och auktoritativt

Tannin granskade det lilla svarta ansiktet som såg tillbaka på honom från lövverket, och han funderade vad det kunde vara för en varelse han hade stött på. Vem det var han hade mött denna gång? Och han lyssnade noggrant, medan nosen rynkades lätt då hon sade att hans namn var konstigt. Tannin var väl inte konstigt, det var väl ett normalt namn, var det inte det? Öronen började sloka lite medan han funderade, tänk om hon hade rätt? Kanske hans namn var konstigt...
Men snabbt ledde hon inte honom på andra tankar då hon presenterade sig som Lee. Det gråavita ansiktet sken upp i ett tveksamt leende och sen långa svansen rörde sig svagt bakom honom i små, viftade rörelser.
"Jag kommer från Itrozo," svarade han med en glad röst, helt obrydd om henne kommentar att det var hon som bestämde här. "Eller, egentligen kommer jag från Slätten nu, det är där vi bor nu för tiden, men jag föddes i Itrozo. Och med vi menar jag min familj och flocken såklart, Treontha."
Tannin visste inte hur intresserad den andra valpen var, men han var bara glad att ha någonting att tala om. Han gillade att prata, och gav ofta alldeles för överdrivet långa svar till frågor som ställdes.

Lee lyssnade intresserat på hannens berättelse och kunde känna djupa känslor av avundsjuka. Så denna valp kom från Itrozo, Lee visste inte ens vart det fanns men hon visade inte det utan försökte se allvetande ut, han kommer också från en flock och han har vandrat hit till höstskogen som hon själv aldrig lämnat.

Hon fnös lätt och ryckte på axlarna.
"Itrozo. Där har jag vart många gånger."
Ljög hon och sedan för att byta ämne utbrast hon.

"Vilka krafter har du? Jag har nämligen telepati och mörker."
Hon såg på honom som för att kontrollera om det gav någon intryck eller inte.
För att skryta lite extra så kom hon fram ur buskarna och satte sig på stigen framför honom.

Svansen viftade lite snabbare när Tannin hörde hennes ord och det var med ett glatt flin som han såg på henne. Han tyckte att det var väldigt roligt att träffa någon som visste vad Itrozo var för plats. Den rosenfyllda skogen skulle alltid, mer eller mindre, kännas som hemma för den unga vrenen. "Visst är det fint där?"

Han riktade sedan uppmärksamheten åter mot den svarta honan som fortsatte att tala. Denna gång om krafter, gåvorna som Gudarna gav dem. Något som, enligt hans fader, representerade en stor del av vilka de var.
Öronen slokade lite nedåt och det var med en nedstämd blick som han såg på henne.
"Jag... jag vet inte. Jag har inga, tror jag. Inte vad jag har märkt i alla fall." Och det var sant, för Tannin kunde varken tala med ormar eller skuggor. Inte heller kunde han kontrollera svartkonst eller leka med energier, eller röra sig snabbt och smidigt. Han hade ingenting av det som låg bakom honom. Det verkade som att de mäktiga vrenernas gener hade glömt bort honom, för han hade absolut ingen förmåga alls. Modern sade alltid att han inte skulle sörja över det, det fanns alltid de som inte fick någon gåva av Gudarna, det betydde inte att han inte hade en plats i världen och en uppgift att utföra under sin livstid. Men det gladde honom inte det minsta, han kände sig fortfarande nedstämd när han tänkte på det.
Han ville också ha krafter, ville få en gåva från Gudarna, vilja känna sig speciell och utvald. Men det var han uppenbarligen inte.

Lee liftet one eyebrow so her childish face got a suspicious and slightly compassionate look.

"Are you sure? Maybe you just have not tested yet? Does your parents have powers?"

The young black creature stretched her firm body like a cat before once again sitting down, arching her back like a egyptian cat. That position guaranteed high awereness and possibility to directly dodge any possible attack.

En lätt suck lämnade Tannin då han lyssnade på vad den andra sade. Tanken på föräldrarna, två mäktiga vrener som ägde krafter utan dess like. Och så fick de en son som honom. Hans syskon, Baugur och Luma, var det då inget fel på, de hade krafter och kunde kontrollera dem. Men han... Nej, han hade ingenting.
"Ja," kom svaret efter några sekunder. "Far har skuggor och svartkonst, medan mor har illusioner samt förmågan att tala med reptiler. Och deras föräldrar hade även de mäktiga krafter." Huvudet skakades lätt då han tänkte på det, vilken besvikelse han egentligen var och att han aldrig skulle kunna kontrollera något, hela livet leva utan en gåva från Gudarna. Vad hade han gjort för att de skulle straffa honom på detta sätt?
"Och mina syskon har också krafter... Eller, ja." Baugur var ju försvunnen, men han räknades väl fortfarande som Tannins bror? Ja, visst gjorde han det. Och Tannin skulle ju finna denne. Men han valde ändå att inte säga något mer om den saken då brodern plötsliga frånvaro fortfarande smärtade honom.

[Haha, minns inte om detta rollspel startade innan Baugur försvann eller inte, så nu skriver jag som att det är efter att han försvunnit ;p]

Lee's big yellow eyes studied the young male infront of her and she regretted her question about his powers. He seemed to be truly affected by the fact that he didn't have any powers like the rest of his family. Maybe similar to the feeling Lee got when she saw her older sister Jenova fly in the skies. Lee knew that she could never follow her.

"So your father knows how to control shadows? I know that to!"

Lee closed her eyes and the shadow from her body that was located on her side rose up and got form. It was no longer a two-dimesional and now got form. A round dark ball was now floting around the young female, it was very small, no bigger than a bullfinch.

"Do you want to see him dance?"

Öronen rörde sig ovanpå hans huvud medan han lyssnade till den andres ord, och det var med en fascinerad min som han såg hur hon med hjälp av sitt sinne fick skuggorna att röra sig, hur de höjde sig från marken för att sedan forma en rund boll som svävade i luften.
Precis som far kunde göra, även om hans förmåga var mycket mer utvecklad. För att roa Tannin och  hans syskon brukade fadern forma exakta kopior av dem i verklig storlek och sedan låta skuggvargarna leka med de som var gjorda av kött och blod. En sak som Tannin alltid hade tyckt var en höjdpunkt i hans liv. Lekarna med skuggorna kunde verkligen vara både frustrerande och underhållande.
Därför tvekade han inte när Lee frågade ifall han ville se skuggan dansa. Ivrigt nickade han med ett valpaktigt flin på läpparna. "Ja, det vill jag!" Och sedan stirrande han på den mörka skuggformen, full av förväntan för vad som komma skulle.
Och i samma stund beslutade han sig också för att Lee nog inte var en elak demon. Han tyckte faktiskt om henne, hon var snäll och rolig.

Lee log glatt och lätt skuggan ta formen av en liten varg. Den var betydligt mindre än den minsta silanni men hade otrolig djup färg. Skuggvargen började hoppa, stoja och dansa runt Tannin. Lee kunde ännu inte kontrollera större skuggor om hon ville att de skulle ha form. De var helt kroppslösa också så när skuggan hoppade mot Tannin åkte den genom vargen likt ljus utan att föra någon som helst känsla av kontakt. Skuggvargen fortsatte att dansa medans Lee nynnade lätt på en melodi. När valpen kände den välbekanta huvudvärken som kom om hon blev för trött lät hon skuggan falla mot marken och åter bli två-dimensionell. Den forsatte hoppa och dansa tills den smälte ihop med Tannins skugga och försvann.

"De är ganska dumma tyvärr. Jag hade gärna velat göra att den kunde tänka själv men det går inte.. Jag vet inte vad man ska göra.."

Sa hon självkritiskt och ruskade på sig.

"Men du..har du långt hem eller är dina föräldrar också här?"

Tannin flinade glatt åt Lee, ruskade sedan på huvudet. "Du ska vara glad över det du kan. Du hade trots allt kunnat vara som mig - kraftlös!" Han flinade glatt och talade med en skämtsam ton då han sade det. För även om hans avsaknad av magiska förmågor fortfarande gjorde honom ledsen, så hade han mer eller mindre börjat acceptera det faktumet. Man kunde inte få allt man önskade sig.

Precis när han skulle svara på hennes fråga, den om hans föräldrar, så spetsades hans öron vid ljudet av ett avlägset rop. Ett ylande som han direkt kopplade till moderns varma närvaro. Hon sökte honom, undrade vars han var, och det betydde att det var dags att återvända hem.
"Det var mor," sade han med en förklarande röst. "Hon undrar var jag är, jag måste gå." Öronen slokade lätt på huvudet och det syntes på Tannin att han var besviken över att behöva lämna sin nya lekkamrat. Men sedan sken han upp igen och viftade glatt på svansen. "Men min flock bor på Stäppen, inte långt härifrån. Så vi kommer säkert att ses igen!" Med ett litet skratt backade han undan några steg. "Hejdå Lee!" Och sedan vände han sig om och lämnade platsen, nöjd över vad dagen hade haft att erbjuda honom.

[AVSLUTAD]