Trots att det förmodligen inte var mer än ett par dagar, kanske en vecka som högst, sedan hon senast mötte på någon kändes det bra mycket längre av någon anledning som hon själv inte riktigt kunde sätta fingret på. Månen hade visat sig och ersatts av solen bara ett par gånger, så det kunde inte vara lång tid, men likväl kvarstod faktum; hon kände sig ensam. Nej, det var mer än så. Hon kände sig inte bara ensam, hon kände sig urholkad på något sätt, tom, och slätten hon enträget vandrade över betydde inte längre något för henne. Det var en konstig, olustig känsla, och hon försökte att inte dröja för länge vid den, väl medveten om att sådant beteende bara gav näring åt de giriga flammor som lätt kunde bränna upp henne helt. De hade gjort det förut. Hon visste vad det var hon flydde från. Och detta hon kände var inte bara en längtan efter att ha sällskap, en längtan efter att ha någon att prata med. Det var en tung, tryckande känsla av att hon var fel, att hon behövde något, på ett högre plan. Värme. Närhet. Kärlek, kanske. Inte nödvändigtvis en vän, men inte nödvändigtvis en partner heller. Om det inte lät så förbannat klyschigt kanske hon kunde acceptera det.
   Eftermiddagen skulle strax börja lida mot sitt slut, men än återstod många timmar av solljus, och Duva hade inga planer på att knyta sig än. Hon passerade just en porlande bäck, och sänkte huvudet för att dricka. Kallt, uppfriskande flödade vätskan ner i halsen, isade i tänderna men rensade tankarna. Hon tänkte på tok för mycket, det var hon väl medveten om. Förmodligen var det tänkandet som skulle dra ner henne, en gång för alla. Hon försökte verkligen att låta bli att tänka så mycket på allt, men hon var av en tystlåten karaktär, tonvis av tankar men något färre ord. Och nu, när det inte fanns någon utom henne själv att konversera med, vad skulle hon då göra? 
    Hon tog en sista, djup klunk och höjde huvudet, skakade på det så att den tjocka, vita fällen dansade. Hon behövde sällskap, så mycket stod klart. En främling, en vän, vad som helst. Med sina gula ögon spanade hon ut över slätten, i jakt på vem som helst att fungera som distraktion ett tag. Om Gudarna brydde sig om henne skulle de förmodligen låta någon stackare vandra förbi och låta denne falla offer för hennes pladdrande.


[Till Xejja och Haqim]

Än hade de båda soldyrkarna kommit ifrån Numoorislätten. Haqim kunde knappt begripa att den var så stor, och de hade vandrat tillsammans ett tag nu. Under vandringens gång hade Haqim och Xejja kommit varandra nära, och Haqim såg henne som sin vän. Solvän. Det var svårt att inte vara på ett gott humör i hennes sprudlande närvaro.

Solen sjönk lägre och lägre, men ännu fanns det tid för dem att vandra i solljuset. De vandrade inte på natten, utan utnyttjade måntimmarna för vila och sömn. På natten var Haqim inte lika stark, så det var en risk att vandra nattetid. Men nu var tassarna trötta av en lång dags vandring, och Haqim började känna törsten torka hans mun.

"Jag hör en bäck där," sa Haqim till Xejja när ljudet av en porlande bäck var inom hörhåll. "Låt oss ta en drickspaus."

Han log mot henne och började leda stegen mot bäcken. Den uppenbarade sig, glittrande och klar för hans blick inom kort, och han tänkte precis stega fram emot den när han stannade upp och stirrade ut över slätten. Han drog några korta inandningar genom näsborrarna och uppfattade mycket riktigt en främlings närvaro. Det dröjde inte länge innan samma främling fångades i Haqims synfält. En vit varg, till synes vanlig, inte särskilt anmärkningsvärd men man kunde aldrig veta. Haqim tog några steg närmare bäcken, men var på sin vakt. Svansen höll han låg i en avslappnad gest, trots att musklerna var spända.
"Xejja," hummade han för att göra stäppvargen medveten om främlingens närvaro. De hade länge varit isolerade, och sedan mötet med Andúnë hade Haqim känt mindre agg för nya vargar. Denna kanske bevisade sig lika trevlig. De kom nära nog och Haqim såg in i främlingens ögon med sina skarpt giftgröna.
"God eftermiddag."

Xejja var inte riktigt på topp för tillfället, hon visste inte varför. Hon gjorde inga spontana varv runtomking Haqim men hon var heller inte nedstämd eller understimulerad. Hon kunde inte sätta tassen på exakt vad det var. Med rätt kompanjon var det aldrig pinsamt när det var tyst, och även om Xejja var känslig för pinsamma tystnader kunde hon inte identifiera någon sådan just nu. Haqim och Xejja gick för tillfället i tystnad, och Xejja hoppades att den var lika behaglig för honom som för henne. Inte pinsam, vill säga. Ett ganska lättsamt Jag hör en bäck där fick Xejja att tänka att han kände som hon; att tystnaden varit lugn och ofarlig. Låt oss ta en drickspaus. Haqim log. Xejja pep till av glädje över hans leende. Hon hade delvis förstått att han inte log jättemycket. Utan henne. 
  "Åh, nu när du säger det så!" sade Xejja för att bekräfta att hon både var med på noterna och tyckte att det lät som en bra idé.
  Hon styrde stegen efter Haqims, hon sidsteppade lite för att inte vara nära nog för en krock, och lät Haqim ta täten till hälften. Hon trippade fortfarande fram vid hans sida men lät upptäckaren av bäcken leda vägen till bäcken. Xejja tänkte inte jättemycket. Hon gjorde mest. Inte ens nu tänkte hon mycket, hon var bara medvetet närvarande i nuet. Xejja observerade allt omkring, och valde bort att tänka så mycket på det hennes blick såg. Det fanns inte mycket att observera, det var samma gamla slättmarker som förut, men hon tyckte inte illa om dem. Drickpaus. Haqim visade henne vattnet och hon skyndade fram för att dricka. Hon lapade i sig av den behagliga kylan. Hon glömde helt bort att vara närvarande i nuet och medveten om sin omgivning. Hon var lite bortskämd med Haqim, han var alltid på sin vakt. Fanns det något hon missade, så hade Haqim garanterat inte missat det.
  "Åh?" sade Xejja och höjde den droppande hakan ovan vattendraget när Haqim uttalade hennes namn med viss vikt.
  Xejja vände och vred på huvudet, spejade genom masken. En vit varg en bit bort verkade ha snott åt sig Haqims intresse. Xejja såg milt på främlingen.
  "Ja, hej", tillade hon innan främlingen fick chans att svara på Haqims hälsning.

Hennes syn var god, och strax upptäckte hon rörelser ganska långt bort. Det tycktes vara två vargar, den ena mörk och den andra ungefär gul till färgen, som drack vid en bäck som förmodligen skulle ansluta sig till den hon själv nyss druckit ur, och bli en imponerande flod innan den rann ut i havet eller ner i en sjö. Hon tyckte att det såg ut som om den ena av främlingarna hade något på huvudet, men det var för stort avstånd för att avgöra vad. Duva beslöt att gå dem till mötes. Kanske var det precis vad hon behövde för att skärpa till sig lite. Hon hade en tendens att isolera sig, det visste hon, men nu vandrade hon med bestämda steg mot dem båda.
   Hon stannade när kanske två meter eller så återstod, och gav dem ett vänligt leende. De hälsade henne båda två, och hon var inte sen med att svara. “Hej, mitt namn är Duva. Vilka är ni?” Så här på närmare håll såg hon vad det var som den gula hade på huvudet — en skalle. Övre delen av ett kranium som inte kunde komma från något annat djur än en varg. Hon gjorde sitt bästa för att inte stirra på den, av ren hövlighet, men kunde inte låta bli att undra vad som motiverat främlingens udda val av huvudbonad. Det kanske fanns skäl, men helt ärligt hade hon svårt att se vilka de skulle vara för att det skulle vara helt normalt att gå runt med ett kranium på huvudet.
  Hon tog sina gula ögon från hatten och lät dem istället vila på främlingarna med ett milt, lugnt uttryck. “Om ni inte har något emot att jag frågar; var kommer ni ifrån? Jag är på väg till mitt hem i Silverpile men vet inte riktigt åt vilket håll jag ska gå”, erkände hon med en skamsen axelryckning. “Ni råkar inte veta vägen dit?”

Tiken presenterade sig som Duva, och bad därefter de båda vandrarna om deras identitet. Duva, vilket märkligt namn, men inte helt opassande. Det låg kanske någon orsak bakom. Haqim sneglade hastigast mot Xejja, sedan tillbaka mot tiken. Hon verkade ändå vänligt sinnad.
"Mitt namn är Haqim," svarade han. "Det här är Xejja."

Det var lite konstigt, att vara den som presenterade dem. Oftast var det Xejja som var först med att tala. Kanske hade Haqim blivit mer villig att ta plats i konversationer än tidigare. Han hade ett allvarligt uttryck, men det fanns inget hostilt i hans minspel.
Tiken, Duva, fortsatte med att fråga vart de kom ifrån, eftersom hon hade sitt hem i Silverpile och var osäker på vägen. Haqim hade aldrig hört talas om en sådan plats, men kanske visste Xejja? Hon var från Solstäppen, kanske var det åt rätt håll. 
"Jag kommer från Savannen," svarar han. "Jag har aldrig hört talas om... Silverpile? Xejja, du kanske vet?"

Hon hette Duva, berättade hon. Haqim var snabb med att säga att de hette Haqim och Xejja. Xejja nickade snabbt.
  "Det är vi det", tillade hon med ny energi i rösten.
  Haqim förklarade att han var från Savannen och att han inte hade någon aning om var detta Silverpile låg. Han vände sig mot Xejja som gav honom ett igenkännande hummande. Xejja visste var Silverpile låg. På ett ungefär. Hon skulle erbjuda Duva att följa en bit på vägen, men det låg egentligen inte på Haqim och Xejjas väg.
  "Jag skulle vilja följa dig dit så att du inte vandrar rätt in Ken-Yak", sade Xejja bekymrat. "Dock vet jag inte om det är... Ehm, tja, vi ska ju egentligen inte ditåt."
  Xejja hade just sagt det där till en total främling. Dock kändes det som om Duva var den vänligaste de kunde stöta på. Något med henne utstrålade renhet. Det var inte bara den vita fällen. 
  "Det är ju över Azhekaslätten du måste gå. Och sedan norrut. Men passa dig för Ken-Yak", sade Xejja och det var inte så jättespecifikt. "Det är en lång väg att gå. Bara så att du vet."
  Xejja antog att det var det. För andra. Xejja var snabb. Jättefort sprang hon, så i jämförelse kunde hon vara där på nolltid. Hon blev nästan aldrig trött. Bara nattetid, men då inte alltid. Behövde Xejja beskriva Azheka? Hur skulle hon gå till väga? Hon drog slutsatsen att hon behövde vänta på Duvas svar.

Xejja och Haqim. Så hette de. Duva gav dem båda ett mjukt leende. Hon tyckte om dem redan. Vissa vargar ogillade man från början, andra tyckte man om från start och ytterligare andra tog det tid att lära sig att tycka om. De här två verkade höra till kategori nummer två. Den av dem med skallen på huvudet, Xejja, sa att hon kunde följa Duva en bit på vägen till Silverpile, trots att de inte skulle åt det hållet, men Duva skyndade sig att skaka på huvudet.
   “Det var väldigt snällt av dig, men det behövs inte. Jag behöver bara en vägbeskrivning.” Hon hade inte tagit vägen över Numoorislätten när hon lämnade Silverpile, utan vandrat direkt till Kaiwood och Döda Skogen via Ken-Yak. Förra gången hon gått där hade det inte varit någon större fara i Ken-Yak, så hon blev både lite nyfiken och orolig när Xejja sa att hon skulle passa sig för området. Hon måste gå via Azhekaslätten. Lång omväg, men Xejja verkade veta vad hon pratade om. Duva rynkade bekymrat pannan. “Vad finns i Ken-Yak? Jag tog den vägen när jag lämnade Silverpile förra gången och det var inte särskilt farligt alls där. Har det hänt något där medan jag var borta?”
   Det störde henne lite hur något så drastiskt kunnat gå henne helt förbi. För det måste vara något drastiskt för att göra lugna Ken-Yak till en plats man undvek till varje pris. Hon försökte dra sig till minnes platsen från förut, men mindes inte mycket mer än att det var stenigt. Hopplöst. Samtidigt som en del av henne var nyfiken på att få höra vad som hänt i Ken-Yak var en annan del av henne orolig för att familjen skulle ha påverkats, eftersom Silverpile låg så nära. Tänk om det hade hänt något med hennes familj medan hon var borta! Hjärtat ökade omedelbart takten och hennes gula ögon vidgades i oro.

Xejja föreslog på sätt och vis, att följa Duva till Silverpile. Vart nu det låg. Haqim var egentligen ganska otålig, han ville nå Vulkanen snart. Se med egna ögon, om det verkligen var Aurinkos tempel. Men Xejjas syfte var gott. Vulkanen skulle inte gå någonstans. Han svalde sin otålighet och log åt hennes godhjärtade förslag. Duva förklarade därefter att hon enbart behövde en vägbeskrivning dit. Det verkade åtminstone inte ligga alltför långt bort. I angränsning med Ken-Yak. Den hemska plats som Xejja berättat om. En mild rysning löpte längs Haqims manbeklädda ryggrad. Duva frågade vad som fanns där. Liksom Haqim själv inte vetat tidigare, visste inte Duva vad för hemskheter som levde där.

"Det var nyheter för mig också," mumlade han och sneglade mot Xejja. "Sjukdom och död."

Haqim hade inte sett det med egna ögon, som Xejja hade gjort. Det var rätt att hon fick ta till orda om den saken.


"Jag har inte sett Ken-Yak själv, någonsin. Men det jag fått höra är fruktansvärt."

Duva berättade att hon bara behövde en vägbeskrivning men att det var snällt av Xejja att erbjuda sig. Det var alltid jättekul att höra att man gjort något bra. Glädje svällde i bröstet på Xejja, och hon nickade bara ivrigt. Duva fortsatte med att fråga vad som fanns i Ken-Yak. Xejja kände sig lite upphetsad över att hon skulle få berätta det igen. Generellt tyckte hon att det var en märklig plats, intressant att berätta om. Man behövde ju inte gå så djupt in på de sorgliga sakerna. Så Xejja tänkte bara berätta allmänt. Hon tyckte att Duva såg lite stressad ut. Var hon orolig över något? Haqim fyllde i med sin bild av Ken-Yak som egentligen grundades på Xejjas beskrivning. Xejja nickade. Det var inga lögner.
  "Döda vandrar där", började dock Xejja högtidligt. "Ruttnande kroppar som gärna vill sprida sin förruttnelse vidare till dem som lever. Zombies, ja, de är inte så trevliga att ha och göra med har jag fått uppfattningen om. Aggressiva och ihärdiga, men sega då de inte tänker eller har särskilt bra fysik eller koordinationsförmåga..."
  Xejja avbröt sig. Hon harklade sig lite.
  "Gå inte dit bara. Det kanske var OK när du var där. Me det är farligt nu", varnade Xejja i en vänlig ton. "Eller... jag vet ju bara hur det var senast jag var där. Det kan ha blivit bättre, eller värre."
  Omtanke var nog ändå Xejjas specialitet. Entusiasm, glädje, iver... Hon var bra på att lyfta humör om man ville låta sig lyftas. Ibland fungerade hennes unga sinne även på sådana som inte ville bli glada. Duva verkade dock varken glad eller ledsen så Xejja kunde bara hoppas på att ändå göra ett gott intryck under resten av konversationen.

Hon började föreställa sig alla möjliga skräckscenarion som kunde ha utspelat sig i Ken-Yak, allt från en naturkatastrof till ett mindre krig. Hon hade livlig fantasi, som kanske inte alltid var hennes bästa vän alla gånger då den ofta hjälpte till att skrämma upp henne eller få henne att stressa upp sig för småsaker, men ingenting av det hon fantiserade ihop kunde mäta sig med vad Xejja berättade. Döda vandrade i Ken-Yak. Ruttnande kroppar, aggressiva och ihärdiga, ville sprida sin förruttnelse vidare till de levande. Hjärtat kramades åt i hennes bröst, som om någon sträckt in en järnhand och klämde åt runt det. Döda kroppar som fortfarande stod på benen. Det lät overkligt, som något ur ett febrigt barns värsta mardrömmar.
   “Döda?” frågade hon med pannan lätt rynkad och förfärelsen skriven i ögonen. “Hur kan det vara möjligt?” Hon vände sig mot Xejja. “Har du sett dem? Hur ser de ut?”
   Det var nästan omöjligt att missa angelägenheten som smugit sig in i hennes röst. Vem som helst kunde se att något med den här informationen gjort henne upprörd. Hon blundade en kort stund, försökte samla tankarna, och när hon talade igen var det inte lika stressat. Hon kunde ändå inte hjälpa sin familj genom att få panik här, fortfarande flera mil bort. Och vem visste? Kanske hade dessa döda hållit sig i Ken-Yak och låtit Silverpile vara. Det fanns fortfarande en stor möjlighet att hennes familj fanns kvar, men oron för dem suddade liksom ut allting annat. “Ursäkta mig”, sa hon till Xejja och Haqim. “Det är bara … min familj är i Silverpile, alldeles nära gränsen till Ken-Yak. Det är dit jag är på väg. Ni förstår, jag hade ingen aning om att det här hade hänt. Jag är bara lite orolig för dem.”
   Xejja och Haqim förstod, det var hon säker på — de verkade vara snälla personer. För att distrahera sig från tankarna på familjen funderade hon istället på sina samtalspartners. Var de bara vänner som vandrade ihop, eller fanns det kanske något mer mellan dem? Hon kunde avundas de som funnit den rätta då och då, men själv hade hon bara upplevt sådan kärlek en gång, för en hona som hon lämnat familjens lya för att bo tillsammans med ett kort tag, för ett par år sedan. Men hon hade varit tvungen att gå, och lämnade Duva bakom sig. Hon försökte att inte vara bitter, fast det kändes som om hon slösat nästan tre månader tillsammans med någon som ändå inte älskade henne lika mycket tillbaka. Sann kärlek var trots allt aldrig slöseri med tid.

Xejja berättade lite mer om Ken-Yak, och Haqim var glad att de hemskheterna aldrig nått hans hemvist på savannen. Han hoppades aldrig få erfara ett möte med en så kallad zombie, men man kunde aldrig veta. Duva reagerade med förskräckelse, hon var förfärad. Hon måste oroa sig för sin familj. Haqim förstod det, han hade själv reagerat likadant.

"Jag förstår," svarar Haqim med en låg röst. Alldeles vid gränsen, alltså. Det lät riskfyllt, men förhoppningsvis hade familjen blivit varse om faran innan det var för sent. Kanske flytt längre in i Silverpile. "De är säkert okej. De kan ha märkt faran och förflyttat sig längre in i Silverpile." försökte han i ett hopp att lugna Duva. Han hoppades att inget hemskt hade hänt hennes familj. "Men vi förstår din oro. Det är ju din familj det handlar om."
Haqim funderade tillbaka lite på sin egen familj och det högg till av saknad. De hade inte direkt skiljts åt på goda termer med varandra. Haqim skulle nog inte återvända alls, då skulle han dömas som desertör. Men han saknade sina föräldrar något så enormt. Nog hotades inte familjen av zombies, utan av andra makter som åtminstone gick att konversera med.
"Som Xejja sa, det finns en chans att det kan ha blivit bättre där." Han försökte stärka Duvas hopp. Hoppet var viktigt i svåra tider.

Xejja ångrade inte att hon sagt vad hon hade sagt men det hade kanske inte varit så smart framlagt ändå. Duva blev förfärad. Hon undrade om Xejja sett dem eller visste hur de döda såg ut. Xejja ville välja sina ord noga, men hon handlade åter på impuls och sade som det var, så snabbt som det gick.
  "Det är underligt hur de kan ta sig fram. De har sår överallt, man ser skeletten, och de luktar äckligt. De känner inte igen en, inte ens om man känner dem. Väldigt bra. De har tomma ögon", beskrev Xejja och det var tydligt att hon var skräckblandat fascinerad av zombies. "Och tarmar, som hänger."
  Hon tvekade. Var tyst. Sedan sade Duva att hon ville bli ursäktad. Hon hade familj där. Inte i Ken-Yak, men i Silverpile. Xejja vände huvudet så att hon kunde möta Duvas blick med ena ögat. 
  "Då måste du vara jätteorolig. Beklagar verkligen...", sade Xejja med stort medlidande och fortsatte sedan så försäkrande hon kunde. "Men jag tror, som Haqim, att de är OK."
  Det var det minsta hon kunde göra.
  "Var inte jätteorolig. Om de inte var mitt i smeten tror jag att de klarade sig undan. Kan dock hända att du får leta efter dem längre än väntat. På grund av situationen i smeten så att säga."
  Hon ville så gärna också tro på det. Hon hade inte kunnat låta bli att le av olika anledningar när Haqim sagt att det fanns en chans att saker och ting blivit bättre. Turligt nog kunde ingen riktigt se det. Hon försökte släppa på smilbanden så fort som möjligt, för det hade varit opassande att le i ett sådant här sammanhang. Det lät bara så fånigt att saker skulle ha blivit bättre i Ken-Yak. Xejja kunde inte tänka stort nog för att se en lösning på zombie-problematiken i Numoori.

Det som Xejja berättade om varelserna lät inte direkt lugnande - faktum var att det lät snarare som en mardröm, en hallucination, för vidrig för att vara sann. Men ändå kunde både Haqim och Xejja stå för att det var sant, även om själva beskrivningen fick det att vända sig oroväckande i magen. De hade sår överallt och skelett som syntes, de luktade äckligt. Tomma ögon och tarmar som hänger ut ur buken. Duva stirrade förfärad på tiken. Tänk om hennes familj blivit anfallna av sådana? Fanns det något sätt att avliva dem, även om de tycktes vara levande döda? Hon rätade lite på ryggen, tvingade sig att inte se så förfärad ut. Skärp dig, du gör inte saken bättre genom att få panik här, nu. Bättre att ta reda på så mycket som möjligt om denna nya fiende för att kunna bege sig till Silverpile och eventuellt rädda familjen, och i värsta fall bara kunna rädda sig själv. 
    “Kan man döda dem på något sätt?” frågade hon. “Vad händer om man försöker?” Hon var inte så dum att hon inte begrep att dessa vargar måste ha fått sitt tillstånd någonstans ifrån. Men hur? 
    Haqim och Xejja försäkrade henne om att hon inte behövde oroa sig, familjen hade säkert klarat sig. Det fanns en chans att det blivit bättre, och kanske hade de märkt faran och flyttat. Duva ville så gärna tro på det, men kunde inte riktigt. Syskonens ansikten dök upp för hennes inre syn. Hennes lillasyster, Svala, den snällaste person hon någonsin träffat. Kunde inte göra en fluga förnär. Skulle Svala klara av att möta sådana här monster? Hon ville ogärna underskatta sin syster, men hade svårt att tänka sig det scenariot. 
    “Tack.” Hon gav dem båda ett svagt leende. De hade trots allt varit mycket trevliga som informerat henne om läget. Det var ju knappast deras fel att läget var som det var. “Jag hoppas det, åtminstone. Vem vet? Jag kanske underskattar dem. De kanske har klarat sig jättebra.” Det var ett fåfängt försök att övertyga sig själv, men det var det lilla hopp hon var tvungen att hålla fast vid, i varje fall tills hon kom dit och kunde bilda sig en egen uppfattning om situationen och familjens chanser.

Haqim såg för sin inre syn hur zombierna måste se ut, enligt Xejjas beskrivning, och han rös litet. Hu, så vidrigt. Levande döda. Duva frågade om de gick att döda på något sätt, och vad som skulle hända om man försökte. Haqim visste inte, han ryckte bekymrat på skuldrorna och började spekulera. "Jag vet inte... hm, vet du det, Xejja?" 
Ja, hur dödade man dem, om man stötte på en? Slet man ut hjärtat? Om det fanns ett, vill säga. Bet av huvudet? Kanske räckte det om man lemlästade dem tillräckligt, så de inte kunde gå någonstans. Haqim försjönk lite i tankar.
Duva tackade ändå, och avbröt Haqims fundersamma tankar. Han nickade instämmande åt hennes ord.

"Ja," svarade han. "De reder sig nog. Zombier kanske är långsamma? De kanske ruttnar och förfaller, med tiden. Om man bara håller sig undan länge nog."

Han spekulerade vidare högt och avbröt sig själv till sist. Det kändes som om de diskuterade något overkligt, ett väsen, och inte ett verkligt hot. Zombier, levande döda... det var som en skräcksaga, påhittad för att skrämma valpar.

Kunde man döda dem? Kanske om man slet av huvudet. Då kunde väl ingen gå, längre. Fast hade de ens en hjärna? Som styr dem? Zombies? Xejja såg lite besvärad ut. Haqim svarade Duva med att han inte visste. Sedan kastades bollen till Xejja. 
  "Ja du..." sade Xejja tankfullt med huvudet vänt mot Haqim.
  Hon sneglade mot Duva och vände sedan huvudet mot denna.
  "Asså... jag vet ju inte det. Har man eldkrafter eller något, så kan man säkert... tja, du vet", sade Xejja. "Om man inte har eldkrafter eller något annat bra, så kan man säkert avlägsna huvudet."
  Sådant brukar ju funka på de allra flesta. Varför skulle det inte funka på zombies?
  "Vet inte om det sista är bra egentligen, för deras kött och blod kanske smittar. Vet inte om det smittar på något annat sätt också, men jag har inte blivit smittad utav luften där i alla fall..." funderade Xejja och försökte vara till lite hjälp.
  Xejja var kanske inte så bra på att vara till hjälp alla gånger, men Duva tackade dem båda. Xejja bad en tyst bön till ingen alls där hon bara hoppades att Duvas släkt var trygg. Hon ville inte se Duva mer ledsen. Xejja hade dock inte direkt gjort något fel. Visst, hon kunde ha utelämnat en del saftiga detaljer.
  "Men som Haqim säger, så faller de sönder till slut. Det dröjer nog inte särskilt länge heller. Fast å andra sidan vet jag ju inte hur länge hon... ahem... ja", Xejja fortsatte inte.
  Duva hade säkert bråttom dit nu. Xejja ville gärna prata mer om Duva, med Duva, men stämningen för det var kanske lite dödad. Så hon förmådde inte byta ämne eller så. Xejja såg istället bedjande på Haqim som kanske kunde komma på något sätt att fixa det här eller något.

Eldkrafter funkade nästan garanterat, och hade man inga sådana, gick det förmodligen bra att avlägsna huvudet. Duva godtog den förklaringen — halshuggning var rätt svårt att klara sig från, men å andra sidan lät det inte som om de här varelserna var särskilt normala. Xejja sa att det kanske inte var så bra ändå, ifall blodet eller köttet smittade; hon nickade, gjorde en mental anteckning att försöka halshugga varelserna utan att faktiskt röra dem, med hjälp av iskraften om den ville samarbeta med henne. Det kändes en aning absurt att stå här och diskutera sådana saker, men hon ville vara förberedd. Hon måste kunna försvara sig själv och familjen, om — när hon hittade dem, rättade hon sig själv. 
   Kanske föll de sönder av sig själva. Hur lång tid tog det? Duva hade tonvis av frågor, men dessvärre kändes det inte helt bra att pressa Xejja och Haqim på information, när de precis hade träffats. Dessutom kunde hon inte låta bli att finna ämnet något osmakligt. Hon nickade uppskattande mot dem och gav dem ett leende. Det var inte alla främlingar som var så hjälpsamma som Haqim och Xejja var. 
   “Jag hoppas att ni har rätt”, sa hon och ansträngde sig för att låta normal, även om hon var så djupt oroad att det var svårt att prata ordentligt. “De klarar sig nog, och de där zombierna är säkert lättare att hantera än de verkar. Om de i princip är döda borde det vara ganska lätt att döda dem en andra gång.” Duva rätade lite på ryggen och såg på dem båda — i hennes blick trängdes tacksamhet och vänlighet. 
   “Tack ännu en gång för att ni ville hjälpa mig. Det var mycket trevligt att prata med er …” Hon avbröt sig, rynkade pannan åt sitt eget ordval och började om. 
   “Ni är hemskt snälla, och jag hade gärna pratat mer med er, men jag måste skynda mig, som ni säkert förstår.Tack i alla fall, Xejja och Haqim. Jag hoppas att vi ses igen någon gång, och att vi då kan få ha turen att mötas över ett annat ämne.” 

[Ska vi börja avsluta kanske? :)]

Xejja spekulerade vidare på eldkrafter, och Haqim nickade instämmande. Jo, eldens kraft var säkert till nytta. Brände sönder de vandrade kropparna. Avlägsna huvudet var också ett alternativ. En del av Haqim ville gärna se dessa varelser med egna ögon, medan den rationella delen av honom hoppades hans vägar aldrig skulle behöva korsas med en zombie. Xejja bekräftade att de faller sönder tillslut. Det behövde inte nödvändigtvis dröja länge.  Han mötte Xejjas blick och hon såg bedjande ut. Konversationen var verkligen inte behaglig, och Duva var säkert mycket upprörd. Hon ville nog snabbt ta sig hem och återförenas med sin familj. Den giftgröna blicken riktades mot Duva igen och hon log, även om hennes tankar säkert for runt i ett enda virrvarr. Duva tackade, i vilket fall, för deras hjälp. Hon måste skynda sig vidare. Haqim nickade förstående. Han hade gjort detsamma, om han fått sådana nyheter.
"Ja, vi förstår," svarar han mullrande och sneglar hastigt mot Xejja. "Lycka till. Vi ses säkert igen."
Det kändes som att Haqims och Xejjas vandring var långt ifrån över. Säkert skulle de återse Duva igen. Då kanske de skulle kunna tala om trevligare ting.

[om inte Xejja vill ta det avslutande inlägget kan vi avsluta här? :D ]

Xejja hoppades för allt hon var värd att Duvas familj var okej. Hon ville säga något men bet sig lätt i tungan. Hon hade inget vettigt att säga. Konstigt nog. Xejjas skinn kröp av att vilja fly fältet nu, låta Duva undersöka angelägenheten vidare. Hon ville vara på sin färd med Haqim igen, mest ville hon väl fly för att det var obekvämt att ha förstört Duvas dag. Xejja kunde verkligen inte hålla mun. Xejja log dock vänligt. 
  "Hoppas vi ses igen, under bättre omständigheter. Och att det finns bra nyheter då istället för de här... dåliga", avslutade Xejja med en urskuldande underton i rösten.
  Hon ville be om ursäkt, men förmådde inte. Hon ville dock verkligen träffa Duva igen. Insåg att det var minimal sannolikhet, men att det var möjligt. Kanske. Xejja harklade sig och tittade på Haqim. Hon nickade åt hållet de förstått att de tänkte gå åt. Hon backade. 
  "Adjö, min vän", sade Xejja högaktningsfullt och vände sig om för att tillsammans med Haqim vandra mot Döda skogen.

[Kunde inte hålla mig från att svara lite kort]

[Avslutat]