Han var i träsket. Det var inte en särskilt vacker plats, men han blev förundrad varje gång han klev på en small tuva och den höll.  Det påminde honom om att saker kan se små och hjälplösa ut, men innanför det yttre kan det finnas en enorm styrka.
Denna enorma styrka kanske inte träskets tuvor besatt, men starka var de. Men, han vandrade inte runt här för att mäta tuvors styrka.
Varför han vandrade runt här som en galning visste han faktiskt inte. Benen rörde sig utan att han behövde tänka på det. Han hoppade upp på fast mark och med långa steg gick han genom träsket, planlöst vandrande. Antagligen gick den mörka varghanen runt i en cirkel, men de guldiga ögonen som läste av område ville inte kännas vid den tanken. Svansen var riktad neråt, avslappnat. Texas var inte rädd för något här inne. Inte just nu, men kanske senare. Han visste inte, brydde sig inte utan förtsatte vandra som en mörk vålnad genom träskets dimma.

Den unga rödbruna hanen hade tagit en avstickare från sina hemtrakter, savannen, och vandrat in i träskets sumpmarker. Det är blött och kletigt här. Och det luktar inte precis en sommaräng. Men unghanen har lyckats ta sig upp på en någorlunda torr plats, utan att ha blött ner sig själv allt för mycket. Han är så gott som torr faktiskt. Men han trivs inte här. Denna plats får det att krypa i skinnet på honom. Det kanske är bättre att vända tillbaka. Han vrider på huvudet och ser in mellan de glesa träden åt det håll han kommit ifrån. Han står stilla. Har en avslappnad hållning och de långa öronen står spetsade framåt på huvudet. Men sedan vinklas ena örat åt sidan. Han vrider på huvudet åt ett visst håll. Den isande blå blicken studerar området framför honom. Som om han väntar på något. Som om han snart hoppas få syn på något. Det har viskats om att han inte är ensam. Att någon annan närmar sig.

Texas  vandrade visserligen som om han var en galning, men galen var han inte. En färg i den färglösa miljön fångade hans uppmärksamhet. Han såg den i ögonvrån, rödbrun. Det mörka huvudet vreds mot hållet och han tassade ljudlöst närmare. Det var en varg. En rödbrun varg med isande blå blick. Texas lade huvudet på sned. Dettta var intressant. Han hade inte mött någon på många dagar, så mötet var välkommet. Kanske. Om vargen hade onda gärningar i tankarna var det inte så roligt. Han skulle inte tycka om att slåss.
"Får jag fråga vad du gör här, främling?"
Han trodde inte vargen trivdes i träsket. Texas trivdes inte, så han utgick ifrån att denna varg inte heller gjorde det.

Han får syn på den mörka främlingen. Står tyst kvar och studerar främlingen. Nyfiken är han. Det har unghanen alltid varit. När främlingen talar rycker det lätt till i de långa öronen.
"Jag ville se mig om lite. Men det känns som att jag sätt nog av denna plats nu". Svarar han och ler lite lätt och tippar huvudet på sne. Främlingen ser inte heller ut att trivas med situationen.
"Vad gör ni själv här?". Frågar han nyfiket.

"Åh, jag är här av samma anledning som du. Världen kan lätt bli tråkig om man inte upptäcker den." Ett brett flin spelar på hans läppar och ögonen är glada. Men han är ändå tvungen att göra det. Trevande försökte han fånga upp vargens blick. Om vargens tankar var tillgängliga så skulle mötet, i alla fall från hans sida, bli mycket mer avslappnat. Om vargen hade något emot tankeläsning, vilket var troligt, så behövde Texas inte säga något. Han tänkte bara ta reda på vargens avsikter och avbryta tankekontrollen sedan.
Det var inte rättvist mot vargen, men Texas gjorde det ändå. Rättvisan gjorde saker orättvisa ibland.


/Kort :C/

Kian nickar lätt.
"Så sant". Svarar han och ler lätt. Kian har vandrat ett tag sedan han bröt upp med mor och syskonen. Mor ansåg att valparna var stora nog att se världen. Och Kian har försökt se så mycket han kan. Men han drogs tillbaka till Savannen. Eller var det hans hjärta som vägledde honom? Savannen har alltid varit hans hem. Det var där han föddes och växte upp. Så savannen betyder en hel del för honom. Men han är fortfarande ung och nyfiken på världen. Det var därför han tog sig norråt. In i träsket. Men vad ska han göra här? Det finns inte mycket att finna här.
"Är ni på väg åt något särskilt håll?" Frågar han mest för att låta samtalet fortgå. Det är inte kul om det blir för tyst mellan dem.

"Jag färdas i en cirkel, just nu."
Ett hest skratt lämnar hans läppar och han ifrågasätter sin mentala hälsa. Stackars varg. Måste tro att han har haft oturen att stöta ihop med en av Numooris galna vargar.
"Unga upptäcksresare, vad är ditt namn?"
Ett namn skulle vara bra. Det blir tröttsamt att i huvudet kalla samma person för vargen hela tiden.
En vind blåser mot honom och han uppfattar doften. Hm. Luktar hane. Skönt. Nu vet han om han pratar med en hon eller med en hane.
"Jag är Texas" säger han som i förbigående. Det kan inte skada att ge vargen ett namn att kalla honom.

Kian flinar lite lätt. Vänligt såklart.
"Samma här. Jag kommer nog ta mig ut mot stranden och sedan tillbaka till Savannen. Det är därifrån jag kommer ifrån". Berättar han. Kian vet inte mycket om denna främling men så länge det verkar vara en trevlig prick som inte har något emot att samtala en stund så är det inget man kan klaga över. Kian uppskattar lite sällskap då och då. Han känner sig faktiskt lite ensam. För det mesta.
Främlingen frågar efter hans namn. Presenterar sedan sig själv. Denne Texas verkar vara väldigt trevlig. Det är faktiskt inte många som visar sig så framåt att de presenterar sig själva först.
"Väl mött, Texas. Mitt namn är Kian". Hälsar han.

Flinet blir bredare. Trevlig grabb. Var sa han att han kom ifrån?
Savannen? Det vore något att se. Men nej, efter det här ska ha vidare, men antagligen inte mot Savannen. Hans steg blir nog styrda mot öarna eller stranden.
Ja.. Savannen vore något att se. Men jag har annat att göra, tänkte mig att jag skulle till stranden för att komma till någon av öarna. Öarna... Dem sägs vara vackra, och han ville gärna se dem. Men Kian, den rödbruna vargen från Savannen var trevlig och han hade inte bråttom. Han kunde stanna här ett tag till och prata med denne.

Kian lyssnar intresserat på Texas när henne talar.
"Då önskar jag er lycka till på er vandring". Säger han.
"Ni kanske inte har något emot om jag slår följe med er till stranden?". Det är ju värt ett försök. Det är skönt att röra på sig och Kian är inte den som uppskattar att vara stilla för länge. Och en resekamrat, om än bara en bit, vore väldigt uppskattat. Om Texas tillåter såklart. Då kan de vandra en bit tillsammans och kanske upprätthålla ett samtal en stund till.

Sällskap. Det låter fantastiskt. Han har inte haft sällskap på väldigt länge. Han skulle kunna prata om saker som han inte har kunnat diskutera med någon annan än sig själv. Texas försvann i sina tankar. En kort stund stod han där och tänkte, innan han med ett ryck inser att den rödbruna hanen framför honom antagligen fortfarande väntar på ett svar. Han blinkar till lite och nickar sedan entusiastiskt.
"Vi kan slå följe, jättegärna!"

Kian väntar på ett svar. Men om svaret kommer snabbt eller efter en stunds eftertanke gör inte så mycket. Svaret han får gör honom glad. Den korta svansen viftar lätt bakom honom.
"Vill ni leda vägen?" Frågar han och ler glatt. Kian skulle enkelt kunna hitta den snabbaste vägen ut ur träsket. Men med sällskap gör det inget om vandringen tar ut på tiden lite. Med trevligt sällskap känns vandringen inte så lång i alla fall. Och Texas får gärna leda vägen.

En svag och skär rodnad syntes på hans kinder.
Jag har ingen aning om vilket håll jag ska åt- Jag har liksom gått runt i en cirkel den senaste timmen.
Det var pinsamt. Han brukade kunna gå runt utan att bli desorienterad, men nu var han helt borta. Texas fick helt enkelt lite på Kian.

/Kommer fortsätta från mobilen, men den är inloggad på Diversea (det går inte att logga ut:O), men det är jag;)/

Kian flinar lite lätt igen. Fortfarande inte elakt. Texas är ett trevligt sällskap.
"Jag vet precis vart vi ska". Svarar han och vrider på huvudet åt ett håll.
"Det är inte så långt faktiskt". Han ser på Texas igen. Han viftar till med svansen igen. Sedan börjar han gå. Så snart hans tassar ska sättas ner i det gyttjiga träskvattnet växer en grästuva upp och låter unghanen kliva på den. Han tar sig framåt i sin egna speciella passgång. Olikt andra vargar. Han stannar upp och ser bak på Texas. Följer den nyfunne vännen med?
"Vart kommer ni ifrån, Texas?". Frågar han nyfiket.

Kian är väldigt trevlig. Det var synd att behöva lämna honom, men alla möten behöver ha sitt slut. Som tur är så är slutet på deras möte en bit fram i tiden. Vargen påminner honom om en hona han möte i Höstskogen. Alla är lika trevliga.
Glatt travar han på efter Kian och hoppar på tuvor.
"Jag? Ingen aning. Jag vandrade runt med mina föräldrar tills något dödade dem. Jag har all.." Resten av ordet slutade i ett tjut. Texas hade hoppat på en blöt tuva, snavat och fallit pladask ner i det kalla vattnet. Det skvätte runt honom och han blev genomblöt, men när vattnet lugnat sig så märkte han att det bara gick honom till skuldrorna.
Han suckade men flinade ändå.

Kian lyssnar uppmärksammat på det Texas berättar. Ena örat hålls vinklat bakåt och lyssnar. När meningen sedan blir avbruten och följt av ett högljutt plask stannar Kian upp och vänder sig om. En lite större tuva har uppenbarats under hans tassar så han står stadigt. Han ser på Texas som sitter i träskvattnet. Synen får Kian att börja fnissa. Han kan inte låta bli.
"Hur gick det?" Frågar han mellan fnissningarna.

Mumlandes försöker han klättra upp på en tuva, men det droppar om honom och han halkar istället bara ner från den med ett ännu större plask. Ett antal försök senare står han, om ostadigt, på en tuva och ser sig om.
"Där står du och fnissar ser jag" säger han och försöker låta sträng. Det lyckas inte och flinet som har försök bryta sig ur sitt fängelse kommer upp på hans läppar. Med ett språng som borde resulterat i att Kian också åkte i hoppar han mot vargen men kommer inte tillräckligt långt. Det blir ett magplask framför vargen, som antagligen kommer dö av skratt.

Kian kväver fnissningarna och ser oskyldigt på Texas när han reser sig upp och försöker se strängt på Kian.
"Jag är glad att det gick bra". Svarar han. När Texas sedan tar ett språng mot honom backar Kian lite halvt. Men Texas når inte fram utan hamnar åter igen i träskvattnet. Kian kan inte hålla sig. Han börjar skratta. Det såg så komiskt ut att han inte kan låta bli. Han skrattar och vacklar. Snubblar. Och plask så hamnar han själv i det stinkande träskvattnet. Han sätter sig överraskat upp och ser sig omkring. Får syn på Texas igen och börjar åter igen gapskratta.

Nu hamnade han i vattnet igen. Gapskrattet som sedan fyller ut tystnade när plasket lagt sig kan bara komma från en person. Texas knuffar till tuvan lite, för att ge den vacklande Kian en knuff på traven. Den fungerar och Kian faller i vattnet. Dock kan ha inte sluta skratta när han får syn på Texas, och åsynen av Kian, blöt av sunkigt träskvatten som sitter och skrattar blir för mycket. Han börjar gapskratta han med, och så sitter de där, två vargar i träsket.

Han skrattar lite till. Försöker sedan kväva det. Sakta dör det bort. Han reser sig upp. Ruskar på sig. Det skvätter träskvatten omkring honom. Han fnissar ännu mer. Sedan harklar han sig lätt. Ser på Texas. Håller på att falla i skratt igen. Men sedan lyckas han kontrollera sig själv.
"Ska vi fortsätta?" Han fnissar lite till. Det droppar träskvatten från honom. Det stinker. Han fnissar lite till.

"Ja" Texas skrattar till och ler brett. Sedan börjar han åter igen skratta.
"Du stinker!" skrattar han. Skrattet tystnar tvärt när han inser att han också gör det. Texas misstänker att han ser ut som en fågelholk, och att hans ansiktsuttryck är något att föreviga, men ansikte han liksom låst sig i den positionen.
Han skakar på huvudet och fortsätter, lite försiktigt, att skutta på tuvorna, fortfarande med sitt ekorreface.

Kian skrattar till igen.
"Du skulle känna din egen stank". Den isblå blicken studerar Texas. Kian har inte skrattat så här mycket på länge. Han har inte haft så här kul på länge.
Han ser på Texas när han börjar skutta från tuva till tuva.
"Ingen mening när man ändå är genomblöt". Skrattar han. Lika bra att fortsätta som de är. De kan ju inte bli blötare i alla fall.

/Liiiiiite flumig just nu, säg till om något är oklart xD/

Han nickade. Efter att han plumsat i igen fyra gånger kravlar han sig upp på en tuva. Fast land finns rakt framför honom!
Han hoppade med en lättad suck upp på fast land. Han tar några steg och vänder sig om mot Kian. Fortfarande med ett galet ekorruttryck i ansiktet.
"Hur går det?" Han tittar lite överlägset på den yngre (tror Texas, jag vet inte) vargen. Kian fnissar, det är barnsligt. Texas är inte så barnslig. Nöjd med sin sammanfattning fortsätter han med träskvatten över hela kroppen, lite sjögräs på svansen och ett ekorruttryck i ansiktet.

Kian kan inte låta bli att skratta lite till åt Texas uttryck och skumma skutt. Sedan rätar han på sig. Skärper sig helt enkelt. Han går framåt. Följer efter Texas. Flinar lite.
"Vet ni var vi är på väg nu då?" Frågar han lite retligt. Utmanande. Han har redan börjat se Texas som en vän. Förhoppningsvis ser den andra hanen likadant på saken. Förhoppningsvis. Kian har inte många vänner. Förutom syskonen. Men dem har han inte sett till sedan de lämnade modern.

"Ärligt Kian, jag har inte haft så här kul på väldigt länge." Han torkar teatraliskt bort skrattårar ur ögonvrån och lyckades kladda dit lite lera från marken på samma gång. Sedan samlar han sig.
De gick nu på relativt fast mark, något som Texas var nöjd med. Nu slipper han trilla i och blöt.
Den mörka vrenen tittar på Kien. De kan nog kallas vänner nu. Ja, vänner är de.
Kiens fråga får honom att le stelt.
"Ermh... Ja då. Vi ska ditåt." Han viftade lite difust med tassen åt hållet de var på väg emot.