Kian blir glad över Texas ord.
"Detsamma. Jag har inte haft så här kul sedan jag bröt upp med familjen". Svarar han. Han tänker på sina syskon. Kilah och Kanto. Vad har de för sig just nu? Och mor. Hoppas hon mår bra. Kian har tänkt tanken att om han tog sig tillbaka till Savannen kunde han möta på dem igen. Men att bara vänta är inte något han är bra på. Och han har vandrat över stora delar av savannen redan. En lite avstickare kan som sagt inte skada. Han kan ju få se mer av Numoor. Möta på fler intressanta vargar. Som denne Texas. Kian flinar lite lätt åt Texas när han pekar åt ett håll.
"Liiiite mer åt höger. Annars är det rätt". Svarar han med lätt retlig stämma. Även om de fortsätter rakt fram så kommer de tillslut ändå ut på stranden. Kian vill bara göra sig lite lustig nu när de ändå har så kul.

Han nickade. Syskon, det var något alldeles särskillt, det fattade han, men han hade aldrig fått uppleva att ha andra vargar så nära inpå familjen. Han och hans föräldrar hade varit en familj, och syskon skulle antagligen bara stört. Texas försjönk så djupt i tankar att han nästan missade den andres retsamma ord. Nosen skrynklades ihop.
"Typiskt. Jag var helt säker." Men något säger honom att vargen framför honom endast försöker vara lustig. De travar vidare.

Kian fnissar lite till.
"Det är inte långt kvar nu". Svarar han och vänder huvudet framåt. Han vädrar i luften. Man kan nästan känna doften av hav. Kian har längtat efter att få se havet igen. Mötet med Ithril fick honom än mer nyfiken över detta stora blöta blå som han aldrig kommer kunna utforska.

Han ler. Havets doft slår emot honom och han drar djupa andetag.
"Har du varit vid havet förut?" frågar han vargen brevid honom och sträcker lite på huvudet för att kunna få en närmare titt på havet, som sägs vara vackert. Väldigt vackert.
"Jag har varit vid havet en gång innan. Jag var bara en valp, knappt tre år. Fast det enda jag minns är en skimrande turkos färg." han dröjer sig längtansfullt kvar vid minnet.

Kian lyssnar åter på det Texas berättar. Han gillar att lyssna på andras berättelser. För de flesta har faktiskt väldigt intressant att berätta.
"Ja, jag såg havet för ett tag sedan. Jag mötte en havsvarg". Det sista säger han med en lätt mallig ton. Lite skrytsam kanske. Men innan Kian mötte Ithril hade han faktiskt ingen aning om att vargar faktiskt kunde leva under vatten. I alla fall att det fanns vargar som var skapta för den miljön.

Mallgroda. Tanken är skämtsam och Texas fnyser till lite av skratt.
"Ja.. De kan leva under vattnet va?" det är en gissning, men han måste få något rätt. Kian verkar så kunnig och han olärd. Men Texas kan en hel del historia. Hans mor lärde honom om allting i Numoori.
"Du Kian?" han väntar inte på svar utan susar iväg i ilfart.
"SISTEN TILL STRANDEN ÄR EN ZOMBIE!" hinner han säga innan han susat runt ett träd och inte kan se vargen mer. Det går snabbt, och han undrar hastigt om Kian kommer hinna ifatt honom. Vrenar är väldigt snabba.

Kian nickar.
"Japp. Men Ithril kan inte andas under vatten. Han sa att man behöver gälar till det. De sitter på sidan av halsen". Kian har fortfarande svårt att förstå vad gälar är för något och vad de gör. Man kan andas under vatten om man har gälar. Men vad är gälar egentligen?
Kian reagerar lite sent när Texas susar iväg mot stranden. Kian skrattar. Texas är redan långt före när Kian själv börjar springa. Texas vet inte vem han springer kapp med. Kian lägger i en högre växel och susar fram. Kämpar med att hålla sig på tassar. Inte snubbla över sina långa ben som han annars är så bra på.

Ett svagt dunkande förvarnar honom om att Kian närmar sig. Det högsta växeln lägg in och han flyger fram. Sedan kastar han sig igenom en buske... och ut på stranden. Han tvärstannar och sanden flyger.
"Havet!"

Snabbhet är något Kian är född med. Något han ärvt av sin mor. Han har alltid varit snabb. Snabbare än andra. Han kan springa långt och länge utan att bli allt för trött. Snabbheten sitter i blodet. Han far fram och träskvattnet yr omkring honom. Kastar sig åt sidan för hans framfart. Han far igenom en buske och snubblar ut i sanden på stranden. Han står på nosen. Han sätter sig snabbt upp och börjar skratta igen.

Texas vänder sig om för att kolla vart Kian har tagit vägen. Precis när han vrider på huvudet så flyger den bända vargen rakt ur busken och ner i sanden med nosen före. Det ser så lustigt ut att Texas börjar skratta nästan direkt. När vargen sätter sig upp, med den fuktiga nosen prydd av sand skrattar Texas ännu mer.
"Missade du sanden?" skrockar han.
Men sedan reser han sig upp.
"Jag är ledsen, men jag måste vidare. Vi kanske ses någon gång." han ger Kian ett hastigt leende och vänder sig sedan om och går iväg.