Solen hade äntligen vågat sig fram fullständigt efter att ha gömt sig bakom vinterns gråa moln. Cry var glad, tacksam. Äntligen började ljuset visa sig. Vintern var så mörk, så ledsam på något sätt och det fick honom att känna sig trött. Men det var inte så att han hatade vintern, inte alls. Han såg fördelar med den, ändå fast han kanske inte gillade den årstiden lika mycket som sommar: Solen var anledningen till att Cry älskade sommaren, men det var också den som gjorde att han gillade vintern något; för Cry kunde inte vistas hur länge som helst i solen, inte utan brännskador och huvudvärk. 
  Ändock njöt han något så oändligt där han låg vid Kärnan, under ett träd som skyddade honom för dem allt för smärtsamma solstrålarna. 
  Det var mycket rörelse i Kärnan, mer än vad det hade varit under vintern tyckte Cry, men han kanske inbillade sig, kanske var det placebo. 
  Många av de individerna som rörde sig i kärnan var främlingar, trots att han varit i flocken ett tag. Det var inte särskilt konstigt: Flocken var stor och det fanns många munnar som skulle mättas och mycket revir som skulle vaktas. Dessutom tillbringade Cry mycket tid uppe i luften; det lugnade honom, att flyga, och han passade på under vinter- och vårtiden när solen inte lika ofta visade sig. Det höll på att ändras nu, nu när det var sommar.
  Han suckade för sig själv och log en aning, tittade på rörelsen i Kärnan. Han klagade inte. Han gillade det. Han hade ett hem.

Fundersam över vad som egentligen föregick i huvudet på alla de vargar som han nu kallade för bröder och systrar valde Kian ofta att endast iaktta dem. Han hade fått lära sig deras namn, de hade hälsat honom välkommen, och de verkade onekligen inte ha något emot honom, åtminstone inte som han kunde märka. Men det här med att skapa riktiga relationer... Det verkade som att det var svårare.
Ronia hade han faktiskt knutit an med ganska bra. Och Black, den som nu mer var hans ledare. Det kändes lite konstigt, att ha någon som faktiskt kunde säga åt honom vad han skulle och inte skulle göra. Men samtidigt hade Kian själv valt att testa detta flockliv han hört så mycket om. Och det var trivsamt, det var han tvungen att erkänna.
Flocklivet, som en gång hade tett sig mystiskt och främmande, var nu mer betryggande och enkelt för den unga hanen.

Blicken fastnade på en av de ljusa vargarna, den med vingar, som verkade ha sökt sig lite undan de andra. Några sekunder passerade medan Kian betraktade hanen som en gång presenterat sig som Cry, innan han beslutsamt reste sig upp och vandrade mot denna.
Ifall de andra inte var så intresserad av att skapa riktiga relationer för han väl ta det steget på egen hand!
"Hallå!" hälsade han glatt när han kom närmare den drakliknande vargen. Svansen viftade bakom Kian och de stora öronen hölls nyfiket framåtvinklade.
"Jag kunde inte låta bli att undra vad du låg här och funderade över." Naivt godtrogen var ett bra sätt att beskriva Kian, och inte heller var han särskilt blyg av sig. Vilket märktes i sättet han talade på, samt sättet han förde sig på.

"Hallå!" Cry vände sig mot rösten, kisade med ögonen för att bättre kunna se vem det var som närmade sig. Trots det kunde han bara se en brun gestalt med ett par suddiga öron. Känselspröten rörde sig frustrerat i luften.
  "Hej", svarade Cry med en vänlig ton och försökte att inte låta tveksam.
 "Jag kunde inte låta bli att undra vad du låg här och funderade över."  Cry log mot hanen, som han ännu inte riktigt förstod vem det var. Hans syn började bli fruktansvärt dålig, kanske skulle han börja blunda istället och försöka använda känselspröten mer?
  "Jag tänkte inte, om jag ska vara ärlig. Jag njöt mest bara, men du får gärna hålla mig sällskap", sa Cry med samma ton han alltid använde; vänlig och lugn. 
  "Du får ursäkta mig men" - Cry rynkade pannan - "känner jag er?"

Glad över den positiva responsen Kian fick så fortsatte han de få stegen han hade kvar för att komma inom ett lagom avstånd för att tala med ett normalt tonfall. Väl där slog han sig ned, mitt framför den ljusa vargen, samtidigt som han med en viss fascination studerade vingarna som denne bar på sin rygg. Det här med vingar... Det var verkligen fängslande.
"Kian," svarade han med en munter stämma. "Jag är ganska ny i flocken... Följde med Black för inte så länge sen. Du har säkert sett mig smyga omkring här ett tag, men jag har inte riktigt hunnit skapa några ordentliga relationer ännu."
Han tystnade för några ögonblick, fundersam över sina egna ord. Det var verkligen en utmaning som han inte var van vid, att komma in i en grupp vargar och försöka bli en del av dem. Även om dessa varit väldigt välkomnande, så var det ändå en process som var tidskrävande. Det gick inte bara över en natt, så att säga. 
"Det här med flocklivet är ganska nytt för mig. Eller helt nytt, om jag ska vara ärlig. Men jag tänkte att jag testar, och hittills verkar det väldigt fördelaktigt!" 
Ivrig som vanligt pladdrade Kian på om allt möjligt, speciellt efter den inbjudan som den vite hade gett honom.
"Du heter Cry, inte sant? Jag tror jag uppfattade ditt namn vid ett tidigare tillfälle... Men det är så många namn att lära sig och hålla reda på, många fler än jag är van vid, så du får ursäkta om jag har fel." 
Han flinade ursäktande.

"Kian. Jag är ganska ny i flocken... Följde med Black för inte så länge sen. Du har säkert sett mig smyga omkring här ett tag, men jag har inte riktigt hunnit skapa några ordentliga relationer ännu." Cry log, och därefter blev hanen - Kian - tyst. Cry sa dock inget utan lät den bekväma tystnaden förbli då det såg ut som om Kian inte riktigt var klar med att prata. Cry ville inte avbryta honom.
"Det här med flocklivet är ganska nytt för mig. Eller helt nytt, om jag ska vara ärlig. Men jag tänkte att jag testar, och hittills verkar det väldigt fördelaktigt!" 
  "Du är inte ensam. Jag tänkte desamma som du när jag frågade Black ifall jag fick gå med." Cry kände sig en aning nostalgisk när han tänkte tillbaka. Det kände som om det var så länge sedan nu, och det kändes som om han var en helt annan person, men han tvivlade på att han faktiskt var det. 
  "Du heter Cry, inte sant? Jag tror jag uppfattade ditt namn vid ett tidigare tillfälle... Men det är så många namn att lära sig och hålla reda på, många fler än jag är van vid, så du får ursäkta om jag har fel." Cry log mjukt.
  "Såvitt jag vet är det mitt namn, ja", svarade Cry. Egentligen var han osäker, väldigt osäker. Hanen hade för länge sedan vaknat upp på ett par våta klippor, öm i kroppen och svag, utan minne. Han mindes inte var han kom ifrån, vem han var och allra minst sitt egna namn. Cry var egentligen bara ett ord han mindes någon annan säga till honom, men minnesbilden var väldigt vag, väldigt suddig. Dock var det det enda han hade att gå på, så Cry blev det, Cry blev hans namn den dagen han vaknade. 
  Cry tryckte bort de ångestladdade tankarna.
  "Nå, vad har du blivit tilldelad för uppgift?", frågade Cry och la huvud på sne en aning.

Kian log emot den drakliknande, nöjd över att han kommit ihåg namnet rätt. Han hade ändå lite koll på saker och ting, vilket kändes väldigt bra. Speciellt med tanke på att han så gärna vill göra bra ifrån sig, som nykomling i flocken. Han ville verkligen visa framtassarna när det gällde det hela. Kanske klättra i rang också? Det hade inte varit så dumt det!
Han ruskade lätt på huvudet, skingrade tankarna på framtiden. Åter igen lades fokusen på den vita hanen. 
"Nå, då får jag väl hoppas att vi båda kommer att trivas här!" svarade han glatt åt Cry. Och det låg sanning i hans ord. Kian sade sällan saker han aldrig menade, kanske till och med aldrig.
Lite stolt sträckte han på sig när Cry frågade om vilken uppgift han blivit tilldelad. "Jag är väktare." Det var någonting han faktiskt var stolt över. Trots de simpla uppgifterna med att patrullera reviret och vara någon form av budbärare, så var han stolt över sin plats i flocken.
"Har du blivit tilldelad någon uppgift?" frågade han sedan, nyfiken över Crys plats i flocken.

"Nå, då får jag väl hoppas att vi båda kommer att trivas här!" Cry nickade och hummade tankspritt. 
  "Om jag ska vara ärlig, så är jag redan säker på att jag trivs", sa Cry mjukt och log. Han började tänka på Tirana, men stoppade sig snabbt för att inte bli helt uppslukad av sina egna tankar.
  "Jag är väktare." Crys mun formades till ett o och han gav ifrån sig ett 'oh'-ljud. Så denna hane hade alltså äran att få vakta flockens gränser. Cry hade förvisso också den friheten, att patrullera gränserna, som omega, men det var ändock inte den uppgiften han hade blivit tilldelad. Han förstod såklart varför. Med hans syn skulle han inte bli en bra väktare. Inte för att han var ledsen över det, eller tja, han önskade så klart att han kunde se men inte av det skälet att han brann för att patrullera revirets gränser, snarare för att han ville se. 
 "Har du blivit tilldelad någon uppgift?"
  "Jag är omega, på grund av min syn", förklarade Cry och piskade lite med sina känselspröt i luften. "I min roll ingår uppgiften att visa nykomna runt i reviret, så ifall du vill, kan jag ge dig en rundtur."

Det smått imponerade ljudet den andre gav ifrån sig när Kian berättade om sin position i flocken fick honom att sträcka lite extra stolt på sig. Det kändes faktiskt bra, att vara en del av allt det här, och han gillade att ha en plats för en gång skull. En plats i världen som var hans egna, och som ingen kunde ta ifrån honom.
Han flinade brett mot Cry, nöjd över sitt liv och allt som skedde i det, samtidigt som han ivrigt nickade.
"Självklart!" Han hade redan sett en del av reviret, utforskat det på egen hand, men det här handlade mer om Cry än om rundturen. "Jag följer gärna med på en rundtur." Han ville lära känna den draklike bättre.
Med iver i blicken reste han sig sedan upp från sin sittande position, redo att följa med Cry på en kort tur. Det var roligt, att få kontakt och skapa relationer med de i flocken. De skull ju trots allt vara lite som en familj, ifall han förstått det rätt. Även om de aldrig skulle kunna ersätta hans riktiga familj, men det fanns ju inget skadligt i att ha flera familjer?
Än en gång sökte sig den ivriga blicken mot den vite hanen.

"Självklart! Jag följer gärna med på en rundtur." Cry log och suckade nöjt, viftade lite på svansen.
  "Dåså", sa Cry och reste på sig långsamt och tittade ned på Kian med samma mjuka blick. "Låt oss gå."


[Avslutat om du kan tänka dig att diskutera fram resten av rollet ooc, om inte så är det bara att fortsätta :D]