[Reserverad för Cerridwen.]

Hon hade lämnat den silverfärgade skogen bakom sig och vandrat vidare på sin färd genom landet, och nu kommit till ett snöfritt område. En skog fylld av gamla träd och vackra rosor. Blommornas doft genomsyrade hela området. Hon hade fått hosta ett par gånger innan hon vant sig vid deras doft som låg i luften. Det var nästan som om det var sommar på denna plats, det doftade verkligen som det. Och hon var förundrad över hur klimatet kunde vara annorlunda från den ena platsen till den andra.

Den ljusa honan såg över området. Mörka, orangeskiftande ögon inramande av svarta markeringar spanade omkring henne. Hon hade inte trott att det fanns någon plats som kunde mäta sig med silverskogens skönhet, men hon hade haft fel. Denna rosornas plats var verkligen enastående och det var med ett mjukt leende av förundran på läpparna som hon vandrade vidare, noga med att inte gå för nära de taggiga snåren som verkade utgöra en stor del av växtligheten.

Hon hade lämnat Ötamon för tillfället, tanken var att hon ville träffa flera olika månvargar eller vargar med månkrafter som kunde lära henne mer om månens och dess krafter. hon log för sig själv där hon gick och hon känner sig väldigt stolt över att bli den första månväktaren i flocken.

Hennes päls är svart som natten och en lång grön man hängde nerför manken och hals på henne och en lång grön lugg hängde ner över hennes smaragdgröna ögon och runt ena ögat hade hon en vacker måntatuering. Hon ser sig omkring i den vackra silverskogen, hon är väldigt förundrad över dess silvriga skönhet och hon sveper lite med svansen och klipper lite med öronen.
tankarna for igenom hennes huvud och hon undrade om hennes familj hade de bra där de är nu, att de har frid.

hon stannar upp när en doft når hennes nos, en doft som hon inte känt på år känns det som. Hon spärrar upp sina gröna ögon och skakar på huvudet - Det kan inte stämma mumlar hon för sig själv. Men hon styr stegen åt det håll doften komemr ifrån - Izusa viskar hon tyst

Hon hade ingen aning om vad som väntade henne där hon vandra genom rosenskogen. Men klimatet var behagligt, och även om hon inget hade emot snö var det skönt att slippa den. Visst var vintern vacker, men hon var en av de vargarna som bar eld som kraft, och snö var helt enkelt inte det optimala att ha i sin omgivning. Hon gillade helt klart värme bättre.
Och det var ju det som fört henne till denna skog. Och än visste hon inte vad som komma skulle, än trodde hon bara att detta var ett område, precis som alla andra, som hon helt enkelt skulle passera igenom och tänka tillbaka på ibland. Men detta skulle komma att bli mycket mer än så.

En svag doft av en varg letade sig fram till henne och den vita honan stannade upp, vädrade. På något vis var doften bekant, och den fick henne att känna sig... trygg?
Förundrad över detta skakade Izusa lätt på huvudet, tänkte att hon måste missta sig, innan hon åter vände uppmärksamheten mot doften. Men nej, fortfarande verkade den så himla bekant, och nyfikenheten vaknade inom henne. Hon tog ett språng framåt, för att sedan övergå i trav, med nosen riktad rakt emot den främmande vargen. Detta måste undersökas.
Och så, precis innan hon rundade ett mindre buskage och lade blicken på den andra honan, slog det henne. Med en häpen min stannade hon upp när blicken föll på den svarta vargen. Hon kunde inte tro sina ögon.
"Cerridwen?"
Kunde det verkligen vara sant, eller drömde hon?

[Nu har jag dålig koll på vad som hände med syskonen efter att Nahiez, ifall de trodde att alla var döda eller vad som skett :p Så vågar inte skriva något om det.]

Hon måste drömma? Nej det kunde verkligen inte stämma, men har stod hennes syster livs levande framför henne, nej det måste vara någon som spelar henne ett spratt. Hon ruskar smått på huvudet så den långa hårmanen dansar. Hon tar ett ste närmare henne och systerns lukt är stark och hon sträcker på huvudet och nosar på systerns hals. Nej det var ingen dröm eller illusion, hon är livs levande, hennes nos nuddade en varm kropp och hon backar undan ett steg och spärrar upp sina smaragdgröna ögon.

Sedan spricker hon upp i ett förtjust leende och hon tar ett steg mot sin syster igen och stryker huvudet tillitsfullt mot systers hals och hennes ögon glittrar. - Izusa! Det är verkligen du!! Hon betraktar sin ljusa syster och ler hela tiden. - Jag är så glad att du lever, jag trodde att du var ... död eller försvinner som resten av familjen. Hennes gröna ögon blir blanka och hon låter tårarna bara rinna nerför hennes kinder, både av glädje och av sorg.

Då Cerridwen närmade sig henne och lät nosen vidröra henne, stod Izusa helt stilla. Hon vågade inte riktigt röra sig, ifall det vore en dröm, ifall hon skulle vakna ifall hon gjorde något hastigt eller fel. Så inte en muskel rördes. Endast ögonen följde systern som stilla nuddade i henne.
Och sedan bröt glädjen ut. För det var som om de i samma stund insåg att det inte var någon dröm. Det var verklighet, och de hade funnit varandra igen, efter så lång tid.
"Åh, Cerridwen!" Izusa besvarade den närhet hon fick genom att luta sitt huvud mot syster och dra hennes doft djupt ned i lungorna. Som hon hade saknat familjen, hon som trott att de alla var borta. Och här var hon nu, hennes syster. Det var helt underbart!
"Som jag har saknat dig!" Izusa backade undan ett steg, såg på sin syster, och när tårarna började rinna från Cerridwens ögon rann dem även för Izusa, samtidigt som hon lyckligt skrattade. "Var har du varit all denna tid?"

Det måste vara en dröm? Det kunde inte stämma, eller var det ett spöke som stod framför henne men när hon rörde vid systers öra så var det en varm levande varelse framför henne och ett glatt leende spricker upp i hennes ansikte  och hon lägger sin ena framtass runt om systern i en omfamning och borrar ner ansiktet i henns hals. Tårarna rinner nerför hennes kinder och darrar i hela kroppen av alla möjliga känslor.

Hon trycker sin syster närmare sig som hon är rädd att hon skulle försvinna om hon släppte taget om henne - Jag har saknat dig så mycket också Izusa! Hon lyfter huvudet och möter systerns blick med sin gröna blick och log igenom tårarna. - Jag har varit i Ötamon, jag är medlem i en flock där. Det är en helt underbar flock..
Hon rodnar en aning när tankarna kommer till Akira, men hon får ett varmt leende också när hon tänker på de andra i flocken, en stor familj var de alla. - var har du hållit hus all denna tiden Izusa? Hennes ögon glittrar skrattande.

Hon kunde inte annat än le. Bara le av ren lycka över att ha mött sin syster igen. Detta var ett mirakel, alldeles för bra för att vara sant. Så underbart, så otroligt underbart. En dröm som blivit verklighet.
Hon var så lycklig.
Och att få veta att systern mådde bra, och inte längre var ensam utan hade en flock. En samling vargar som hon kallade för underbara. Det var otroligt, och alla de gånger hon oroat sig över Cerridwens öde... Detta skänkte en enorm ro inom Izusa, för nu visste hon att hon inte längre behövde fundera över saken. Allting var bra, allting var så bra.
Systern var trygg, hon behövde inte oroa sig.

Izusa svalde en gång, som för att samla sig lite. Det behövde hon, bland alla glädjetårar som föll mot marken.
"Så otroligt skönt att höra," log hon mot sin syster. "Själv har jag vandrat... Letat... Jag visste inte var jag skulle ta vägen när ni försvann. Alla jag kände..." Minnet gjorde ont inom henne, men hon brydde sig inte så hemskt mycket för trots allt var det historia. Och just nu vad just nu. Inget kunde bli bättre just nu.
"Men nu är vi ju här!" sade hon glädje strålande. Detta var ingen tid för sorg, nu när det åter funnit varandra.

Hon nafsar systern mjukt i nacken och slickar sedan henne i hela ansiktet och känner smaken av sälta när hon slickar bort systerns tårar i ansiktet. Hon borrar sedan in sitt ansikte i systerns päls vid halsen och drar in doften i nosen. Hon kan fortfarande inte fatta att systern är här, hos henne.

Kanske drömmer hon men systern är och känns verkligen så det är ingen drömt. Hon möter systerns blick igen och log. - ja jag letade efter er också, jag hittade inte er någonstans och jag började tro att ni alla var döda. Tårarna strömmande nerför henne kinder. - men jag är glad att du är här nu.. Du måste träffa min flock men vi alla är som en stor familj. Alla hjälps åt och ledarna är underbara.