[Utspelar sig en stund efter Bekräftelser ]
[Rekommenderar lite chill Souls series musik i bakgrunden~]

Från ena änden av trädgården bakom huvudsätet böljade slöjor av ånga mot himlen genom den kyliga nattluften. Delvis dold bakom välskött växtlighet låg en stenlagd yta använd av Tenebris medlemmar för bad. Platsen var varken elegant eller utsirad, men fann sin charm i den omgivande växtligheten och i sällskapet som delades. Omaka träbaljor i varierande former, storlekar och djup trängdes på ena sidan av ytan, staplade i varandra för att spara plats när de inte användes. Alla flyttbara för tillfällen då de önskades eller behövdes på annan plats, om så för bad, tvätt eller andra projekt. På andra sidan av ytan fanns plats för eld, där vatten från trädgårdens regnvattenbrunn kunde värmas.
     I natt var dock ingen eld tänd, med tanke på det som nyss hänt. Värmda stenar hade istället placerats runt ena sidan av den vattenfyllda baljan som flyttats till ytans mitt. Even låg alldeles stilla i det varma vattnet, med tassarna vikta under sig och hakan vilande på baljans kant. Han var ensam, för nu. Nephania hade vallat Viol från platsen så snart tillräckligt med vatten värmts för en ordentlig sköljning och ett bad. På läpparna hade hon haft ord om att ge Even en stunds lugn och ro, menade att dölja faktumet att hon snarare ville få ungdomen på säkert avstånd från Evens mörka blickar.
     Even hade förlorat mycket blod till elden. Åh, det var inte det värsta han varit med om, men han hade behövt använda mycket av det han haft för att läka och avsluta situationen innan det hann eskalera till något större. Med en stor del av Civitas ännu vakna efter Hyllningen av Meimei var tumultet i stadens högre delar garanterat redan på mångas läppar. Rykten och vilda gissningar om vad som orsakat uppståndelsen och ljudet av strid.
     Det var av samma anledning Even nu låg här istället för att ha gett sig ut på jakt. Med många vaksamma ögon och öron i staden, och han själv stinkande av blod och svedd päls, hade vem som helst kunnat följa spåret tillbaka hit. Det var inte en risk han var villig att ta. Åtminstone inte än, när mycket ännu stod på spel. En så stor mängd blod var inte något vem som helst kunde – än mindre ville – ge på så kort varsel, särskilt i flockens för stunden höjda känslotillstånd. Att finna någon lämplig i staden utan att väcka uppmärksamhet, som inte skulle saknas, kunde också ta tid. Så han väntade.
     Med ögonen slutna lyssnade han på ljudet av röster och rörelse inifrån huvudsätet. Samtal dämpade av trä och sten som blandades med stadens mer avlägsna toner. Varsamma steg äntrade efter en stund trädgården. Inte Nephania, utan Lupins stegrytm; alltid en aning osäker i mörkret, även nu, ledd av fullmånens ljus. Even kunde höra hans rörelser, det tysta ljudet av hans andhämtning. Stegen stannade på en bits avstånd, velande. Even drog ett djupt andetag, den första rörelsen han gjort på många, långa minuter, och vände huvudet så han låg med kinden mot kanten istället.
     "Du kan komma fram Lupin." Even gläntade på ögonen, och såg i den riktning den rosa vargen befann sig. Lupins doft var tydlig för honom, även genom den tunga lukten av blöt päls och vattenånga. Doften av liv. Ett snett, något tandat leende som inte nådde ögonen spred sig kortvarigt över Evens läppar. "Jag bits inte." Den roade tonen i vampyrens röst gjorde det oklart om påståendet var sant eller inte.

Den tystnad som hade legat i salen medans Grendel och Even talat började splittra sig i små bitar när den sönderbrända vampyren lämnat rummet. Stilla satt han kvar en stund och lyssnade lätt på rösterna som studsade bland väggarna. Några var låga, förvirrade och lät nästan lite förrådda. Andra ekade i hela salen, som Malva när hon stormade ut. Om än hon inte sa nå så hördes hennes tydliga steg när hon trampade ut i mörkret. 
Dom ljusa ögonen tittade sig om, letande efter den rätta känslan han borde känna nu. Mest kände Lupin sig tom, lite meningslös i det hela. Eller ja, tanken att Malva inte hade någon som helst ide fick honom att dra lite på läpparna och sucka tungt. Om än det inte hade varit länge så var det längre än henne, det var allt han behövde för att må lite bättre.
Lupin reste sig upp för att gå men i ögonvrån såg han Viol och Neph komma tillbaka, den konstiga känsla han har känt sen dagen drog i honom. Drog honom åt hållet dom kommit ifrån. Stelt stod han kvar i några ögonblick men bestämde sig för att följa den, en lugnande viskande känsla. Det var inte mycket han minns av den dagen förutom Nilos äckliga styrka och den sjungande känslan som sen steg honom i huvudet. Allt var så lugnt, så tyst och... luftigt. Lupin trodde det bara var en följd av en redig smäll i huvudet. 
Luften var lätt kylig och rå, mörkret trängde sig tätt på honom och av ren reaktion började smycket i hans horn att lysa vagt, för att hålla mörkret och dess demoner borta. Dom demoner som levde bland dom. I samma ögonblick som ljuset bildades kom Lupin på sig och släckte det igen, lät sig obekvämt slukas av mörkret igen. Doften av blod och bränt låg tätt på och Lupin rynkade lite på näsan, gott luktade det verkligen inte. Gjorde ingen bränd päls eller hår, det lärde han sig fort under den tid han lärde sig smida och arbeta med metaller hos Minerva. Som det hade bränts rosa toppar och morrhår.
Utan att ha tänkt på det hade den stora rosa hanen stannat upp på ett säkert avstånd, egentligen var han väl inte rädd för den illaluktande vampyren som bara låg där. Men någonting kändes inte helt rätt, någonting i luften viskade lockande. Lupin hade bitit ihop käkarna så hårt att det värkte bakom ögonen på honom. Om det var av skräck eller längtan kunde han inte avgöra, det var inte fören Even talade som Lupin kom tillbaka till verkligheten igen. Med osäkra steg rörde han sig mot baljan och den smutsiga vargen i den, stannade upp precis framför baljan och tittade nästan lika roat tillbaka ner på den blöta illaluktande vampyren. Om än Even skulle bestämma sig för att lämna badet så visste Lupin att han skulle gå härifrån levandes. Med en tung suck satte han sig bredvid baljan och tittade upp mot den klara natthimlen. "Tror du verkligen på att inget av detta kommer ut?" rösten var låg och lätt skakig. Vad skulle egentligen hända om detta spred sig bortom deras väggar.


[onödigt långt för att sätta sig bredvid ett jävla badkar med abstinens som han inte ens vet att han har    ]

Lupin kom närmre, och med honom följde sången av hans närvaro. Ljudet av päls och muskler i rörelse, det lätta darrandet i ben och leder, klor och trampdynor mot sten, mot vatten. Tunga över tänder i en sluten mun, stadgande luft i hans lungor. Och bakom allt, genom allt, den snabbande rytmen av hjärtats slag. En nervös, eggande rytm. Inne i sätet, med många samlade runt sig – allas hjärtan en jäktad, orytmisk blandning av oro och rädslor och ilska och liv – hade lockelsen varit svår. Här? Nu? Åh…
     "Jag har ingen blind övertygelse om att detta kommer stanna inom våra murar för alltid, om det är vad du undrar. Rykten om att något hänt lär vi kunna höra redan till gryningen, men med turen på vår sida kommer ingen veta vad som hänt, annat än en vag strid mellan besökare." Even satte sig långsamt upp medan han talade, hans rörelser nästan flytande. Ljudet av vattnet som rann och droppade av hans päls kändes för högt i nattens stillhet. Han lade framtassarna över baljans kant, och vilade halsen mot toppen av tassarna när han lutade över kanten framför Lupin. De mörkt röda ögonen lämnade inte vargen för ens ett ögonblick, och såg oblinkande upp på Lupin från under höjda ögonbryn.
     "Men det är inte därför du är här, eller hur? Det kunde du fått veta av Grendel, eller vilken annan som helst där inne." Evens röst var inte mer än ett silkeslent hummande, men tydlig nog för någon så nära att höra. Han kunde nästan känna rytmen i den levande staka sig. Påkommen. Det drog i Evens leende. "Varför är du här, Lupin?"

Med ett litet snett leende drog han in för ett djupt andetag och skakade lätt på huvudet. Nej det var sant, han var ju egentligen inte här för det. "Nä det är ju sant, det hade ju vem som helst kunnat räkna ut som satt där inne." flinade han brett fram och skrattade lite lågt. Förhoppningsvis skulle det dröja bra länge innan hemligheterna lämnade Civitas, sista han ville var att hans familj skulle åka på fler förluster. "Nej, du har rätt. Det var en sak jag funderade på, men när vi satt där ute i salen blev tankar och frågor fler. Det du sa, dom som du har... omvandlat. Hade du gjort samma för henne om du hunnit i tid?" Lupin tittade lite misstroget ner på Even några sekunder och fäste sedan den ljusa blicken i några baljor längre bort. "Eller var hon inte värld oändligt liv."

Leendet föll från Evens läppar, ersatt av samma onaturliga stillhet som tidigare. När han tog orda igen var det med allvar i rösten.
     "Om där var någon som skulle fått den gåvan var det din mor. " Even reste sig upp till stående, hans framtassar kvar mot baljans kant, och såg ner på Lupin med skarp, orubblig blick. "Jag kan väcka de döda lika lite som du kan. Jag gjorde var jag kunde, men hon var död redan innan de hunnit ta henne till mig. Det var inget rättvist öde, men där finns inget jag kan göra för att ändra det." Han sänkte huvudet mot Lupin igen, ansiktet nära nog att nästan vidröra vargens nos med sin egen. "Tror du jag skulle vara så korkad att jag lät en av Tenebris starkaste medlemmar, en av våra mest inflytelserika och älskade, dö om jag kunnat stoppa det?" Där fanns en underliggande ilska i vampyrens röst, skarp och hotfull. Han hade inget tålamod kvar för tvivel. Än mindre i natt. Even höll Lupins blick tills vargen tvingades vända bort sin.
     "Om du kom för att anklaga mig kan du gå igen." Even sjönk tillbaks ner i vattnet med en tung suck. Han lutade sig bakåt mot kanten och slöt ögonen. "Jag har tillräckligt mycket huvudvärk för ikväll."

Lupin satt stilla och lyssnade på vad Even hade att berätta. Det var nog inte fören nu han insåg hur mycket han hade saknat sin mamma, hur mycket han hade önskat att hon fortfarande var här. Hennes varma mjuka päls, hennes snälla lugnande stämma. Dom ljusa vackra ögonen. En känsla av skam växte inom honom och Lupin sjönk ihop lite grann med ögonen slokande. "Jag saknar henne, jag saknar henne bara så mycket." talade han lågt med skam i rösten. Skam över att inte ha släppt sin mor och skam över att ha förstört Evens redan jobbiga afton. Tystnaden hängde i luften, ett stilla droppande kunde höras en bit bort, mest troligt en balja som inte var helt tät. "Det var inte meningen att göra dig upprörd. Jag behövde bara få veta." Lupin suckade tungt och reste sig upp. "Åh, innan jag går. Den där gången, när Nilo vaknade. Jag minns inte så mycket men sen dess har en konstig känsla aldrig riktigt lämna mig. Det är som en hunger, en okänd obehaglig hunger." dom ljusa ögonen tittade  fundersamt ner på Even och hoppades på att han hade ork kvar att bry sig. "Vet du vad det kan vara?"

Even satt tyst en kort stund, men ett öra vänt i Lupins riktning och ett svagt veck mellan ögonbrynen indikerade att han lyssnat. Innan tystnaden hann bli för lång tog han ett djupt andetag och gläntade på ögonen igen för att se på Lupin ur ögonvrån.
     "Blod." Han lyfte sin ena framtass ur vattnet och studerade klorna. "Mitt, mer specifikt. Men vem av Oss borde inte spela någon större roll." Han hörde förändringen hos Lupin utan att behöva se på den dödlige. Ett stakat andetag, en skiftning i pulsen. Rytmisk. Jäktad. Orolig. Lockande. Even satte ner tassen i vattnet igen med en kort fnysning. Han vände sig för att se helt på Lupin igen.
     "Åh, du behöver inte oroa dig. Du var skadad och jag helade dig, men inte på det viset. Du kommer inte vakna en dag och hungra efter dina syskon och vänner. Och du slipper solbrännan." Den tidigare skärpan i vampyrens röst hade försvunnit igen, och han studerade öppet Lupin med smala, mörka ögon.

Det ryckte lite nervöst i mungipan och ett kort nervöst skratt lämnade honom. Bara tanken hur Malva av alla skulle reagera hade nästan varit värt det, men mörkret var inte riktigt hans favorit och leva i det konstant. Nej tack.  
Han suckade tungt och var osäker på hur han skulle lägga fram det hela. Det var en så intressant och lockande känsla, som han gärna skulle vilja känna igen. "Är det något dåligt om man... Jag vill återuppleva den känslan igen?" lika fort som det sista ordet lämnade hans läppar insåg han hur korkad han lät. Men någonstans hoppades Lupin att Even skulle säga att det finns något som kan ge en likvärdig effekt, utan att det hela är så. Blodigt. "Det var första gången på väldigt länge jag mådde så bra. Eller ja förutom den lilla oviktiga detaljen att jag nästan dog." 


[INTE ALLS SEN]

Han kunde höra hur Lupin sökte efter rätt ord. Till slut lämnade frågan honom, osäkert tvekande. Even hade inte behövt höra orden för att förstå. Han kunde nästan känna det i luften. Ljudet av lungor och hjärta, doften av nervositet. Lupins trevande, hoppfulla stämma. Lockande. Lupin borde ha gått. Han behövde…
     "Kom hit." Even var väldigt medveten om den effekt han kunde ha på andra. Särskilt de villiga, om än definitionen av ordet kunde variera. Hans ord var ett kommando, och Lupin lydde.
     "Sitt." Medan Lupin slog sig ner framför Even så reste sig vampyren tillräckligt för att luta sig med armbågarna mot kanten, hans bröst vilande mot baljans vägg och tassarna hängande i luften utanför. Vatten, redan färgat av blod, droppade och ångade runt honom. De röda ögonen vilade orubbligt på Lupin, intensiva bakom halvslutna ögonlock. Blicken lämnade inte vargen ens när Even lyfte sin ena tass, bet sig själv i handleden, och höll upp den mellan dem. Blod, mörkare än det han spillt över forumet, rann ner över det höjda frambenet. Ett slöseri av det han hade kvar, men det gick att åtgärda.
     "Här." Det milda leendet gick att höra i hans röst. Inbjudande. Even höll tassen stilla, tillräckligt långt ifrån Lupin så att han behövde luta sig över baljan och in i Evens utrymme. Så att Even kunde stryka sin nos mot vargens hals. Dra in dess doft i sina lungor. Känna pulsen under huden, gömd under onödigt mycket rosa päls. Ett skälvande andetag mot hans höjda handled, innan Lupin accepterade bytet. Even väntade inte längre än så innan han sänkte tänderna i vargens hals, och hans tunga möttes av värme och liv.