Syrens gröna ögon sökte över området, ingen Lupin i sikte, han som hade sagt att de skulle mötas nära morfars alla blommor. Inte kan man lita på vad han säger inte, Syren suckade högt.
     Öronen snappade upp ett prasslande, kunde det vara brorsan? Snabbt for han in i morfars blomgård, följde ljudet. Han stannade framför en större buske, betydligt mycket större än honom själv, mörkgröna blad och gula blommor klädde den. Han skakade missnöjt på huvudet, inte kunde Lupin vara där inne.
     En mus kom fram från inunder busken och Syren blev med ens äcklad, "Ohyra!" utbrast han förskräckt och hoppade bort från busken. Ett "eww" lämnade hans läppar, det var då som han fick syn på Lupin en bit bort. Vad höll han på med? Valpen skyndade sig bort till den stora rosenbusken och hans bror, han skulle precis tala när han insåg att brorsan vidrörde morfars blommor.
     Hur kunde han? Ingen som helst respekt eller skam i kroppen. Syren knuffade undan sin bror, "Inte röra" sa han surt och kisade med ögonen i sin brors riktning, detta skulle han minsann berätta för Grendel.

Dom hade kommit överens att träffas i morfar Grendels vackra gård men då Syren verkade ta en herrans lång tid på sig så bestämde sig Lupin för att utforska utan honom. Och det fans mycket att utforska i denna fraktfulla trädgård. Så många växter och färger att dom små magenta färgade ögonen gick i kors och han var tvungen att sätta sig ned en stund och låta det smälta in innan han reste sig upp på dom små rosa klumpiga tassarna och skuttade lekfullt fram bland buskarna och rosorna.
Lupin tittade med ett vakande öga på dom mörka stora rosorna, som om dom helt plötsligt skulle gå till attack och dra in honom i ett evigt mörker med sitt gift. Han hade minsann lyssnat på sin mamma när hon förklarade att dom av alla växter var mycket farliga.
När han hade passerat rosorna kom han fram till en vacker rabatt med stora vackra dalior i lika svart färg som den svarta vackra tiken, Nilo vill sig Lupin till att minnas att hon hette.
Den chockrosa valpen satte sig bredvid daliorna och njöt av deras mjuka doft. Men någonting fångade Lupins uppmärksamhet när han såg någonting röra sig på en av växternas stora blad. Försiktigt lutade han sig närmare för att sen se en stor ful larv, lite äcklat runkade han på näsan och försökte fnysa bort den. Icke då, den fula gröna jäkeln satt kvar och sket mer eller mindre i att Lupin stirrade argt på den. Röra den var det sista han ville göra, tänk ifall den bet honom och gjorde honom till ett fult groteskt, sak.
Igen försökte han fnysa bort den och denna gång reagerade larven när bladet studsade till, stod stilla i ett ögonblick innan den fortsatte äta vidare på bladen. Lupin såg sig omkring och hittade en liten kvist på marken som han plockade upp i munnen och försökte försiktigt pilla bort den alienlika varelsen från morfar Grendels vackra blomma.
Den lossnade när Lupin petade hårt på bladet och flög högt upp i luften innan den landade rakt mellan ögonen på honom. I panik kastade han iväg pinnen utan att tänka sig efter och studsade omkring som en stucken gris. Hur, HUR vågade den röra honom?! Han tappade balansen och landade hårt med huvudet på marken men gjorde inget försök till att resa sig upp, istället började han gnugga och rulla sig i gräset för att få bort den gröna feta maskens 'gift'.
När han väl hade slutat rullat runt och känt med dom små passarna över ansiktet och insett att den kanske inte var så farlig som den såg ut så satte han sig upp och närmade sig daliorna igen för att se så att det inte fanns några fler små förstörare.
- Inte röra
Lupin hann inte reagera innan han föll med en hård duns i marken.
"Va göru!?" gormade han tillbaka och högg lekfullt efter Syrens framben där han låg som en makaron på marken innan han bet tag i sin långa svans ett ögonblick. Han fnös snobbigt och satte sig upp med hakan högt buren.
"Berätta du för honom hur jag räddade hans vackra blommor från monster!"

“Men det gjorde ru ju’nte,” protesterade Syren, “Ja’ kan ju’nte ljuga heller!” Nej, att ljuga skulle inte gynna någon av dem.
     “Kom, nu går vi o’berättar,” han flög sig på Lupin och bet tag i hans ena öra, “Komsi komsi.”
     Han drog i brorsan med varenda liten muskel i sin kropp, men visst var det jobbigt att dra när den andre var motvalls kärring. Lupin skulle bestämt åt andra hållet han.