[Privat till Colosseum]

Snön hade också tungt fallit här och lagt sig som ett vitt täcke över den annars så.. kusliga skogen? Fast Eye hade aldrig tyckt att den varit farlig som andra hade sagt. Det var en helt vanlig skog med dimma runtom. Och en anledning varför han inte tyckte den var lika kuslig som andra tyckte var väl då han kunde höra att träden faktiskt levde här också. Fast de flesta hade dött sorgligt nog.
Hans tassar gick tysta över snöns skare och han hade snabba steg frammåt.
vinden rev i trädens kronor och snön flög runt som i karusell som i en vinterdans.
Det var ett mulet väder om man tittade upp mot himmlen som man snabbt såg då
dimman låg tätt över trädens stammar.

Hanen satte sig ner under ett av träden och lutade sig mot trädens stam slöt ögonen och hörde på då vinden rev i trädens kronor.
"tyst.. tyst.. tyst" mummlade han och öppnade sen ögonen och satte sig rakt upp och lät små växter växa upp och ringla sig upp för sina ben.
Ett vagt leende speglade sig på hans läppar, men plötsligt fångade han upp doften av varg och leendet försvan snabbt.

En långbent svart hane vandrade genom den döda växtligheten.
Trädens stammar växte sig höga upp mot himlen men var i mörkbrun nästan svart färg.
Dimman låg som alltid över skogen, sakta gungade den allt till sömns. En giftig sömn.
Månen stod hög på himlen, det var det ända sken som lös upp förutom snöns vita slöja.
Den höll marken ljus, hjälpte vilsna djur att ta sig fram.
Förhindrade mörka jägare att kunna gömma sig.
Gav hjälp till de vitpälsade skogshararna. Den svartklädda vargen syntes bra mot allt det vita, gav ifrån sig en lång skugga på sin sida. Den följde honom evigt, så länge han vistades i månens ljus.
Colosseum stannade upp, en kattgul blick sökte över området, en liten stjärn med ett annars så svart och djupt vatten låg nu stilla under is.
En annan fågel hade vandrat över det tunna snötäcket som legat på isen men ananrs var dne orörd. De flesta djuren visste hur arlig den avr såhär års.
Här i Döda skogen hade den första snön nyss fallit, frosten ahde bara frusit på under nätterna. Isen var tunn, en liten viktförändring av för stor kropp gjorde att den brast.
Seu följde en ensam kråka med blicken, såg hur den förtvivlat sökte efter föda, hur den sakta med säkert tynade bort och blev allt spinkigare.
Vintern var hård för alla djur, tiden då de alla samlat upp lager på lager av hår och fett var över. Det var nu det stod till provs vilka som klarade sig eller inte.
Vilka som var starka nog.

En mjuk doft letade sig med vinden mot Seu, han spetsade öronen på huvudet, vände blicken mot doften. Varg. Valp, för att vara mer exakt.
Han undvek att låta flinet som var så normalt för honom, att leta sig fram. Istället fortsatte han bära ett rått djupt uttryck i sin blick.
Med mjuka steg vandrade han över snön och lämnade mörka smälta avtryck efter sig.
Stegerna gick mot valpen. Aldeles ensam.
I en stor stor skog. För stor skog.

Den främmande doften av hane kom närmare och Eye förstog att det var mot honom den var påväg. Han var misstänksam nuförtiden. Han ville inte utsätta någon för sitt raseri på något sätt. Han hade fått reda på det för inte så länge sen. Men han mins knappt något av vad som hade hänt, men han förstog endå..
Han visste att han kunde klättra i träd. Han hade fått pröva men det hade inte gått så vidare bra. Men han hade prövat nån gång förut.
Men han ville se hanen före han såg honom. Snart hördes steg i snön och Eye skikade upp mot trädets stam innan han tog ett hopp från marken och lät klorna ta sig fast i stammen och så slank han upp på en gren. Han var gömnd av snön på grenenen och dimman då han själv var silvergrå var han nästan osynlig uppe i trädet.

Det var inte det lättaste att hålla balansen men han klarade sig, svansen svepte nästan ljudlöst till bakom honom och så såg han en mörkgestalt visa sig och Eye stog avvaktande kvar uppe i trädet.
Öronen vagt bakåtstrukna, de violetta ögonen tittade intenstivt ut i dimman för att se mer precis hur hanen såg ut, men det var svårt i den täta dimman.

Doften, eller enligt Seus luktsinne -stanken-, var nära nu. För nära för att vargen inte skulle synas. Colosseums röngtarblick skar genom området.
Flyttades sakta, över snötäckta stenar och runt kala trädstammar.
Med ett absolut mulet uttryck i ansiktet letade hanen genom alternativ.
Denne främling verkade gömma sig för honom, endera i nån kraft som skuggor eller osynlighet. Tanken gjorde så Seu inte kunde låta bli att låta ett mörkt leende skymtas i det mörkdragna ansiktet.
Hans nos riktades neråt medans han tog några steg till mot den absoluta platsen, spår efter små tassar fanns kvar där en liten ensam valp suttit bredvid ett träd.
Leendet blev bredare.
Ett träd. Den kattgula blicken höjdes uppåt, vita flingor lika små som sandkorn singlade ner och mötte hans nos där de smälte för hans kroppsvärme.
Trädens kala grå grenar och kvistar mot himlens nu möjligt ännu svartare himmel gjorde det svårt att urskilja kroppsformer.
Men i månens odolda sken speglades små mörka pärlögon.

| Var tvungen att låta Seu uppfatta Eye, annars skulle rollet aldrig sparkats igång |