En svart hane smög omkring lite över bergets fot, kolsvart med lysande, blåa ögon. Det var mitt på dagen, solen lyste genom de gråvita molnen och lämnade ljusa fläckar med solljus där de träffade. Vargen höll sig i skuggan under molnen, men det var mörkare runt honom än vid de andra ställena där solen inte lyckades tränga igenom molnen.
Kage lyfte på huvudet, såg sig omkring. En vit skogshare hoppade runt ännu längre ner och hanen betraktade djurets rörelser noga. Han var inte särskilt förtjust i harar, de var seniga och inte särskilt goda. De som levde här, i kallare områden var till och med värre, magra och med tonvis med fluffig, vit päls. Han spände sig, bredde ut de svarta vingarna och kastade sig ut nedför berget. Han lät skuggan glida in över haren, omringa den och nästintill göra den blind. Han landade tyst bredvid den, den kunde ana doften av varg men visste inte säkert vart han var. Den rusade rakt fram till honom och jakten var över.
"Varför ska de ha så tjock päls," mumlade han för sig själv och spottade ut vitt ludd ur munnen. Han åt snabbt upp haren, grävde ner benen och täckte för gropen mot nosen. Han reste sig upp och klättrade uppför berget igen, mot platsen han varit på först. Vingarna låg stilla infällda mot hans sidor och skuggorna smög sig längst marken runt om honom.

[Paxat till Dyami :)]

[Och jag är inte världens bästa på att skriva milslånga inlägg ^^]

(Man behöver inte skriva jätte långt för att de ska bli bra ändå ;-) )

Bergat hade gett den ynga tiken en utmaning, ett tillfälle att träna sina förmågor och slipa sina knskaper om sin egen kropp. Solen lyckades här och avr tränga sig igenom de gråvita molnen och fläckvis lysa upp den vita snön. Då doften av avrg letade sig in i hennes känsliga nos saktade hon in sina steg och stod sanrt stilla. Doften var vag men ändå tydlig. Någon stans i nrheten fanns en främmande varg.

En lång stund stod den unga tiken och vädrade och övervägde vad hennes ästa drag skulle bli innan hon bestämde sig för att fortsätta framåt. Hennes tassar rörde sig lätt fram över snön ch bergets ojämna, fläckvis hala yta. Tiken klarade dock lätt av att ta sig fram utan att halka eller snubbla. Hon rörde sig med en smidighet vanliga avrgar inte ägde och med en självsäkerhet som visade att detta var en säker ung tik trotts att man kunde se att hon råkat ut för saker emd sina ärr.

Då ami kommet en bit stannade hon och lät den isande blå blicken svepa över landskapet och så kunde hon se den mörka gestalten en bit upp fr berget. Hon betraktade denne inna hon gick närmare. "Var hälsad främling" Sade hon emd sin fylliga vackra röst.

Han klättrade upp en bit, kände doften av någon annan nedanför honom och såg en vit tik med svarta tecken komma mot honom. Hennes ögon var lika blåa som hans. Han orkade inte försvinna därifrån utan lät honan komma nära. Hon hälsade, och Kage höjde huvudet. "Var hälsad," sa han med en mörk men ändå mjuk röst. Han var glad att han äntligen fått sin mansröst, den ljusa valprösten han haft som valp hade förstört hela bilden av den stora, svarta skuggvargen.
Han lät skuggorna glida ut lite från honom, visa mer av vem som gömde sig bakom dem. De protesterade svagt, men lät sin vilja böjas för honom.
"Vem är du, främling?" frågade han, smålog lite i mungiporna, inte mycket, men mycket för honom. Honan verkade inte ha någon av ljusets krafter, säkert kunde han inte veta, men skuggorna brukade reagera negativt vid ett sånt möte. Han såg på tiken, hon verkade ganska jämngammal med honom.

[Det har nästan gått tre veckor, typ två och en halv, och orkar inte vänta på svar längre D: Det ligger bara och gör att jag inte kan starta fler, så avslutar detta nu :( Skäll ut mig om jag är elak<3]

Skuggorna gled fram runt hans tassar, svaga av ljuset från solen. De skickade aggressiva vibbar till honom, bad honom gå bort från solen. Vänta tills natten med att gå ut.
Han försökte ignorera dem, koncentrera sig på honan framför, men det gick inte. Hans hjärna bankade av deras olycklighet, fick honom att bli en aning yr och världens huvudvärk. Han morrade lite åt dem, men de gnällde bara olyckligt med sina känslor i hans huvud. De klarade verkligen inte ljuset mer, han hade vandrat i det hela dagen och nu ville de säga emot.
Hanen harklade sig, såg lite förödmjukad ut över sin svaghet för ljus.
"Främling... du måste ursäkta mig, mina skuggor klarar inte mer av solljuset, jag måste ta skydd," förklarade han, halvt skamsen. Att inleda ett samtal och sedan avsluta det innan den andra hunnit svara var inte hans grej, han föredrog att hålla sig undan. Varför träffa andra i vilket fall som helst? Det slutade alltid med pinsam tystnad, något någon måste göra eller strid. Än så länge hade han aldrig fått ut något bra av möten med andra vargar.
Han kände att han var tvungen att säga någonting mer, göra något för att lappa ihop lite av samtalet innan han gick.
"Jag är ledsen, jag hoppas vi möts någon gång då jag klarar att stanna utan att må dåligt." Han smålog lite efter det sista ordet. "Någon natt alltså," lade han till, för att försäkra sig om att honan förstod.
Han nickade en liten småbug och vände sig sedan om, travade uppåt berget i jakt på en grotta eller liknande. Ju längre bort från vargtiken han kom, desto snabbare sprang han, rusade allt vad han hade bort från henne, skämdes över att behöva avsluta ett samtal utan att ens ha fått ett svar. Han kröp in i en liten grotta, lade sig tillrätta och lät snön fara runt ingången så en stor snödriva bildades. Han andades ut, försökte lägga minnena av mötet långt bak i huvudet och somnade.

AVSLUTATPÅ GRUND AV OAKTIVITET D: