Snöslätten låg i ett lager med nysnö. Regnet från bergen hade övergått i snö då han tagit sig enr och kylan kröp in i hans ärr och fick dem att värka. Den stålgrå hanen med de vita tecken på kroppen, de skiftande gröna ögonen hoppade fram på sina tre ben och han stannade till. Det var rätt utmattade att ta sig fram i den dm tjocka lös snön som låg på slätten. Han drog ett djupt andetag och andades ut ett moln av ånga. Han ville ta sig till varmare breddgrader.

(Pax Wind eller Eria...)

Off: Dålig början...

Den svartgråa tiken gick med långa lite klumpiga steg i den tjocka snön. Hennes eldröda hår lyser mot den vita snön och hon ruskar smått på huvudet så luggen dansar och avslöjar ett brunt och ett blått öga. Henens ena öra är avslitet, elelr ja det var ju en liten bit kvar men ändå. Hon sveper lite med svansen och hon kände hur det började värka i hennes ärr. Ärren på hennes nos gjorde inte så mycket ont, det sved bara lite i dem. Men det var de tre ärren över hennes rygg som gjorde mest ont. Hon suckar en aning för sig själv, hon gillade inte alls detta ställe, varför hon hade sökt sig hit hade hon ingen aning om, men hon kände att hon borde utforska numoori lite mer, hon går sakta framåt medan hennes tankar är bland de nya medlemmarna i flcoken, Hon ler lite för sig själv, " mor och far skulle vara så stolta nu om de såg hur flocken växer nu" tänker hon smått för sig själv. Hon rycker till när hon känner en lukt av en okänd varg i närheten, hon spetsar öronen lite och ger ifrån sig ett högt skall.

Han hade just börjat fundera över skydd då ett skall nådde honom och han ryckte till smått. Han klippte med öronen och såg sig omkring då den skiftande gröna blicken föll på något so avvek mot snön. Något som verkade flamma som eld och en mörkare gestalt. Han såg sig snabbt omkring innan han vände dit blicken igen och sände ut en trevande tanke. Då han stötte på tikens medvetande så höjde han huvudet och gav ifrån sig ett skall. Han hade bara känt av hennes närvaro inte tagit sig i i hennes sinne.

hon känenr vargens doft allt starkare och hon följer doften och sveper lite med svansen. Hon var nyfiken men ändå på sin vakt, man visste ju inte hur den främmande vargen är, ond eller god, neutral? Hon suckar lite och går vidare, hon får snart syn på en stålgrå varg lite framför henne, hon lägger huvudet på sned och går närmare. Ju närmare hon kommer desto mer detaljer lägger hon märke till, hon ser vargens ärr och att han har tre ben..? hon ser förvånad ut att han ser så stark ut trots sina tre ben, men skenet kan ju bedra. - Var hälsad främling säger hon med en mild vänlig stämma. Hon klipper lite med öronen, det andra halv avslitet och det andra helt intakt. Ärren och det halva örat får henne att se ut som en gammal krigare fast vem visste vad som hade hänt?

Han såg den grå tiken komma allt närmare och han stod lugnt och betraktade henne. Även hon bar ärr på sin kropp. Ärr som kunde komma ur strid eller ur våld på annat sätt. Han lade huvudet lite på sned och nickade kort. "Hälsad străin" Han talade med en brytning och lade till ord på ett språk som inte talades inom numooris gränser. Han lade märke till alla de små detaljerna som gjorde denna tik unik.

Hon ler vänligt emot honom, hon hörde hans brytning och antog att han kom utanför numoori. Han sveper lite med svansen och betraktar hanen framför sig. - jag heter Wind Spirit, Men kalla mig Wind. hon klipper lite med öronen och undrar hur han har fått sina ärr och hur han måste sitt ena ben? hon slickar sig om nosen, men hon är inte oartig och frågar om det det första hon gjorde. - jag hälsar dig välkommen till numoori.

Han betraktade tiken då denne talade och hälsade honom välkommen till numoori. Han klippte lite med öronen och lade huvudet på sned. "Tackar prieten" an log vagt men lugnt. "Jag är Dowan" Sade han med den där udda dialekten. Han sträckte ut sitt medvetande lite för att känna av hennes sinnes stämning. Även om hon verkade vänlig nu kunde det snabbt vända. Han såg sig omkring innan han åter såg på tiken. Kylan kröp allt djupare och han gillade det inte,.

Hon ser nyfiket på honom, men även hon kände av kylan i sina ärr på ryggen. Hon suckar lite och kurar ihop sig. - Det är ett fint namn du har Dowan säger hon vänligt. Hon ruskar smått på huvudet så hennes lugg dansar och avslöjar hennes bruna och blåa ögon. - Vi borde söka skydd för kylan. hon ser sig omkring efter något skydd i närheten men hon kunde inte se något just nu. hon riktar blicken tillbaka till honom igen och slickar sig om nosen.

Han reste sig upp och ruskade på sig så gott de gick med tre ben. Han såg sedan på henne och log vagt men vänligt. "Tackar prieten" Sedan nickade han. "Ja kylan kryper in" Han försökte formulera de så bra han kunde men ännu talade han inte fullt ut detta språk. "Visa vägen prieten" Han hade ingen aning om vart han skulle gå.

hon undrade vad prieten betydde men det kanske betydde vän eller något sådan? hon vänder sig om och börjar gå, hon ahde sett en liten grotta i närheten, hon visste inte hur stor den var men det skulle i alla fall skydda mot kylan i alla fall. Hon sneglar bak mot honom och ler mjukt mot honom. - Är du hungrig Dowan?

Han hoppade efter henne då hon började gå tillbaka åt de hållet hon kommit ifrån. Han höll sig bakom henne och tog det i sin egen takt. Den skiftande gröna blicken sökte hela tiden runt omkring. Sedan då hon frågade om han avr hungrig klippte han tll emd öronen. Det avr många dagar sedna han ätit sig helt mätt och han var inte i bästa hullet. Han tvekade och betraktade henne. Trodde hon itne att han inte klarade av att jaga eller var de bara en vänlig fråga? Han skakade kort på huvudet. Även om han kunde känna en gnagande hunger så kunde han jaga senare. Just nu var skydd mot kylan de viktigaste. "Behöver vila först innan jakt prieten"

Hon går så att han hinner med, hon ville se till så att han kom till skyddet först. Hon är väldigt hungrig och hon har inte ätit på ett stund. Hon sveper lite med svansen, men vad fanns det att jaga här? hararna borde ju nästan vara osynliga i snön?. Hon suckar lite och går vidare. Snart får hon syn på skyddet och hon stannar bredvid den och låter honom få gå in först. - Vila du, jag håller ett öga efter fiender.

Han såg skyddet och sedan på tiken då denne talade om fiender. Han klippte med öronen och undrade avd denna tiken var för någon om hon måste hålla koll på fiender och varför hjälpte hon honom? Han såg sig omkring innan han såg på henne. "Är detta ett revir?" Han ville inte inkräkta på någons revir för han visste hur de kunde gå...

Hon sneglar bak på honom och klipper lite med öronen, hon hade hört talas om en flock som hade sitt revir här, men den flocken hade ingen hört av på länge så det var nog ingen fara just nu. Dessutom var det inte flocken hon var orolig för utan för andra vargar eller andra rovdjur som kunde attackera dem om de var väldigt hungriga. - Det är en flocks revir här, men ingen har hört av dem på väldigt länge, så jag vet inte vad som har hänt med den flocken. Hon sveper lite med svansen och funderar en aning. - Fiender menar jag att det kan vara andra vargar eller andra rovdjur som smyger omkring här. Hon hade inte menat det, men hon hade känt av hans tankar lite snabbt så.

Han lyssnade till det hon sade och lade huvudet på sned. Han hade då verkligen inte känt av några färska dofter från varg då han vandrat över denna snöslätt så han undrade vad de kunde vara för flock. Fanns den ens kvar? Han svepte smått med svansen och nickade till. "Jag förstå" Han klippte med öronen innan han åter såg på tiken igen. "Du vilka också eller jaga?" Han tänkte inte låta tiken bege sig ut på jakt ensam.

Hon ser på honom och ler varmt emot honom, hennes eldröda hår lyser extra starkt mot den vita snön, och hon kände att hon måste få springa, dels för att det värker som bara den i hennes ärr på ryggen dels för att få upp värmen. Hon klipper mjukt med öronen och ser på hans ärr igen men vrider snabbt undan blicken igen. - Jag kan vila senare Dowan. hon ler emot honom. - Men vill du vila först så väntar jag tills du har hämtat energi.

Han ruskade av sig igen och gav henne en kort blick. Han kanske inte var i bästa skick för alla de skador som prydde hans kropp men han var inte svag heller. "Varför ställer du upp för en.. străin" han skakade på huvudet. "Du vet inte vem jag kan vara" Han hade svårt att finna de rätta orden på hennes språk. Han såg upp på henne med de skiftande gröna ögonen och lade huvudet lite på sned. "Du tror jag inte kan själv?"

Hon rycker lite på axlarna, och hon ser på honom med en varm blick fortfarande. - ja jag vill ju att du skall hitta häromkring och vilka områden som tillhör vilken flock och sånt. Hon sveper lite med svansen och sätter sig ner på den snöprydda marken. - Nej ajg vet itne vem du kan vara, men jag har stött på värre... Hennes blick mörknar en aning men det försvinner lika fort igen. - Dessutom tror jag inte du vill mig något ont? Hon sveper med svansen igen. - jag tror att du kan själv Dowan, det är inte det, men att jaga i snön kan vara väldigt jobbigt.. bara ett råd..

Han lyssnade på det hon sade och nickade bara då och då till det hon sade. Han kände bara att det lät nedvärderande om att jaga i snön och han skakade på huvudet. "Det kan vara så" Han betraktade henne med den skiftande gröna blicken och den hade fått en hård och envis ton i sig. "Men de kan även vara lätt" Han ruskade på sig och plötsligt tog han ett språng mot Wind för att försvinna i en liten rökpuff och dyka upp ca 10 meter bakom henne i en ny liten rökpuff. an stod där med svansen höjd och en nästan trotsig hållning trotts hans ärrade yttre. "Jag har saker jag gör så jag kan jaga utan besvär"

Hon ser förvånat på honom när han hoppar emot henne och hon är redo att försvara sig när han plötsligt försvinner mitt framför ögonen på henne och dyker upp bakom henne. Hon vänder sig om och ser häpen ut. - wow, det där var ju riktigt häftigt dowan. du är verkligen stark Hon viftar lite på svansen och ler vänlgit mot honom

(hehe sorry kort(A))

Han stod där och betraktade tiken och skakade smått på huvudet. Hans kraft var användbar men inte mer än så. Han kunde använda den rätt mycket men de kostade alltid en del senare. Att använda den några gånger i följd var ingen fara men att hoppa gång på gång på gång skulle leda till att han senare måste vila. "Krafter kräver... Tar av en" Han såg sig omkring innan han såg på Wind igen. "Jag kan jaga men sedan vila, måste vila efter jakt" Han slöt ögonen och sträckte ut sitt sinne. Han visste att hon också avr telepatiker för han hade snuddat så lätt vid hennes sinne förut.

Hon ser på honom och sveper lite med svansen. Hon hade aldrig stött på någon som kunde förflytta sig genom teleportering. För henne var det en ovanlig kraft men det kanske är många här i numoori som har den kraften också? Hon slickar sig om nosen och ser på honom och ler vänligt mot honom, - jag förstår Dowan, Hon tar några steg närmare honom och ruskar smått på huvudet så hennes långa lugg dansar. - Vi kan jaga nu om du vill? Hon tänkte att efter jakten så kunde han ju både vila och äta samtidigt. Hon höjer huvudet och vädrar i luften.

Han betraktade henne då hon kom lite närmare och skakade smått på huvudet så den långa elds färgade luggen dansade. Sedan då hon sade att de kunde jaga skakade han på huvudet. "Jag tror jag borde ta mig bort från denna snöslätt då kylan går hårt åt mna ärr" Han kunde inte riktigt tänka sig vad de fanns att jaga här heller.

Hon ser på honom med en mild blick, hon tänkte itne bestämma över honom, men hon höll med honom att de borde gå till något annat ställe, hennes ärr på ryggen värkte och dessutom var hon inte så förtjust i kyla även om man fick vänta ut vintern. Hon visste att det fanns harar här omkring men eftersom de var också var vita så var det ganska svårt att se dem eftersom de smälte in i naturer. - Vi kanske skall dra oss mot något varmare ställe?

Kanske kan vi avsluta detta roll då jag bestämt mig för att göra om Dowan... Han kommer bli en helt annorlunda varg :-P