[Fortsättningen av rollet mellan Mistress och Duchess! ;D]

Mistress såg hur Duchess sneglade bak emot henne, och hon började att öka takten en aning, så Mistress hängde på i full fart. Men något verkade vara fel med Duchess, hon verkade blöda, men det var ju inte hennes problem.

Så hon ruskade av sig tanken och vad hon tittade på, hon kanske hade sett i syne? Men aja, hennes tassar värkte innanför isen, det var så obehagligt, tassarna var så inhop trängda i varsitt litet isskal, men hon kunde skymta en grotta inte så långt bort nu, och dom båda sprang in i den. Värme. Om någon hade kunnat skapa en eld så hade det varit ännu bättre nu, men aldrig att vrenar gillar eld, dom hatar eld. *Hmm .. Duhess?* Tänkte hon för sig själv och tittade på henne i mörkret.

Väl inne i grottan så kunde hon tillslut pusta ut, men hon oroade sig lite.
Hon tittade ner mot sina tassar och rörde lite på tårna. Hon kunde inte känna marken. Hon såg stenarna som låg där, stora och små, visste att dom låg och tryckte mot hennes trampdynor. Men hon kunde inte känna dom. Det gjorde henne lite orolig inombords. Hade hon varit ute i kylan för länge så hon hade tappat känseln?

Snart påmindes hon om det stora såret hon hade i sidan och hur det hade öppnats igen för sakta men säkert började en liten, liten strimma av mörkt blod sakta röra sig ned mot hennes tassar. Hon såg på den mörka strimman ett tag innan hon tillslut långsamt lade sig ned och började slicka bort blodet.

Mistress tittade på honan bredvid sig och blinkade hårt. "Will you admit now that if you are my sister or not!?" Utbrast hon och satte sig ner, men då hon märkte att Duchess slickade bort blod som runnit ifrån ett sår började hennes arga min att försvinna, hon tittade snabbt bort och kom ihåg något ifrån sin valpdom.

Ett skrik och modern och fadern var döda, och hennes syster var borta. Mörkbruna ögon hade hennes syster, och några streck på ryggen som då inte var så stora. Mistress tankar vimsade runt i hennes huvud, hennes ögon vidöppnades och hon glodde nu på Duchess, det var så likt. *She's my sister?* Tänkte hon och tittade bort med sina vidöppna ögon.

Hon hade fått höra att om man smakade sitt eget blod, så skulle det smaka på ungefär samma sätt som sin personlighet. Kanske det var därför hennes blod smakade en aning bittert men samtidigt lite sött med en överdriven smak av järn.
Hon hörde Mistress tala till henne och prata om det där syskon snacket igen. Hennes öron lades lite bakåt och hon tittade på Mistress.
'How long are you going to keep that up?' frågade hon lite irriterat. Sedan kom hon att tänka på en sak och öppnade åter munnen.
'Prove it!' sade hon och snäste lite mot Mistress.

"Ok, I will!" Sade hon surt tillbaka och såg ut över snön, den är så kall och det är så mycket av den. Men hennes tankar vimsade omkring i huvudet för att komma på något som var sant att dom var syskon, hon höll tassarna för bevis. *Umm .. I really don't know that happened when i was a puppy, I was so .. tiny.* Tänkte hon och stirrade ner i snön, hon tänkte vidare. *Wait a minute! That voice, anyone screamed. Who was it? Duchess?* Tänkte hon och hennes ögon fick en glimt på bevis, men det kunde säkert inte vara Duchess, men det måste ha varit. "When I saw the mother and father dead in front of me, when I awoke, I heard a scream and I cried. It must have been you, for .. there was no other there, and I remember very little that there was someone who was a member of the family, I do not remember if it was a sister, friend or brother, but I'm pretty sure it was you." Sade Mistress och tittade på Duchess.

Tyst lyssnade hon på vad Mistress sade med lite obrydd min. En sån snyft historia.
Hon kon in på att det var ett skrik som hörts men då suckade hon.
'Let me stop you right there and tell you something. I have never' långsamt reste hon på sig och gick fram några steg mot Mistress och fortsatte sitt prat.
'Never, screamed or cryed since I was born. I didn't even cry or scream when I got this' sade hon och vände på sig så att Mistress kunde se det stora otäcka såret hon hade i sidan.
'So don't come and say that it was me who was screamin. Besides, I left my mom early. And when I left her, she was alive.'

"Ok, so who was it then." Sade Mistress och glodde ner i grottans stenar, hon kunde inte förstå hur hennes minne hade börjat att mörkna, och hon började må illa, hon gick in i grottan, lite längre in och spydde. Sjukdomen, hennes minnen och hennes typ hade nu börjat att ändra sig, hon höll på att sluta vara sit vanliga jag. Hon kommer aldrig att bli sig lik igen. Hon gick till Duchess igen, och under Mistress's päls försökte hon få fram sitt ärr. Ja, där var det, över bröstkorgen, fast nu hade ju pälsen täck över ärret men om man letar fram ärret under pälsen så ser man det tydligt. Det fick hon när hon var en liten valp på bara några år. "This, Duchess, is my scar. I've had it ever since I was a puppy when I got lost and someone attacked me, but then led to a few picked me. Do you know what?" Sade Mistress och tittade ledsamt emot Duchess.

'Your asking ME that? Hahah! You don't seam to understand kid, or maybe you don't listen. I said I left my mother when she was fully alive and you tell me you heard a scream when they died, so how would I know who screamed!? Tell ME that!' hon såg irriterat på Mistress. *Damn kid don't get a shit!* suckade hon.
Hon gick tillbaka för att lägga sig när Mistress visade upp ett ärr och berättade historian bakom det. Sedan gav hon ifrån sig en ledsam min.
Duchess såg på henne med medlidande blick och log som att hon tillslut förstått att dom ar systrar.
Men snabbt försvann det och hennes min blev åter den där hårda obrydda minen med obrydda ögon och leendet försvann. 'No I don't know' sade hon och slickade på såret. Sedan lade hon ner huvudet på sina framtassar.
Det hade varit lite kul att jäklas med ungen och ge ifrån sig en min av medlidande som inte ens var sann. Undra hur många gånger det skulle funka? När dom ändå var fast här så kunde hon ju få retas lite med henne.

Hon nickade åt allt Duchess sade, men sedan gav hon ett lådsas medlidande blick. "It's hard to lie to me, or isn't?" Sade Mistress retande tillbaks och glodde argt emot Duchess, sedan skrattade hon hånfullt, svårt att lura henne är det verkligen, ingen kommer att klara det.

[Fick lite IT-torka, så du kan väl hitta på ngt plz. :3 Jag har suttit här vid datan hela dan typ, så jag är lite slut. ^^' Men aja, det där med lögner kan ju du säkert inte förstå, hennes lögn-kraft kommer snart att upptäckas en aning, och jag glömde att skriva upp det. xD]

[Vadå inte förstå?]

'No it's not hard, only you can decide if you will believe it or not' svarade hon nonchalant.
Hon såg på Mistress ett tag och suckade sedan. 'Well, say that I am your sister. What have you thought we should do then?' frågade hon med en neutral ton och min. Om dom nu var systrar. Vad hade hon tänk göra sen? Hade hon en mening med att göra allt detta eller fanns det ingen direkt mening till det mer än att övertyga henne?

[Jag trodde att du inte skulle förstå det där med lögner när du läste det, hon bestämde ju inte att det var en lögn utan det varju hennes kraft som gjorde beslutet. (:]

Hon tittade på Duchess med en hånfull min, sedan tittade hon ut ur grottan som tidigare. "I would kill u .. because if it was u, it was you who left me dying. Alone, I was only a puppy. But, u can survive." Sade hon bara stilla sittande och glodde ut i snön, hon gjorde illusioner av där hon var då hon blev lämnad, och hon hoppades att Duchess skulle förstå hennes 'bilder'. Illusioner var ju väldigt bra, ifall man inte kunde prata vid ett tillfälle utan göra det med kraften, eller kanske istället för att viska. Väldigt bra sak att ha med sig i sitt liv.

[Aha...fatta det som att du inte trodde jag skulle fatta det för att jag var för typ...liten eller nå x''D För liten är jag inte x3]

Hon såg på Mistress. Hennes ord skrämde henne inte. Att dö var inte något som hon var rädd för. Alla skulle dö någon gång.
'You call this living?' Frågade hon skeptiskt och sneglade på sitt sår. 'I call it a slow and painful death. Besides, my life hasn't been all like dance on roses eather' I was almost killed when I got this, if not he had been with me I wouldn't be here and you wouldn't have a sister that you want to kill 'cos she would already be dead' hon såg bort och viskade för sig själv 'that jerk' men hon lade inte ner så mycket skuld eller aggrigation i det som hon skulle ha velat. Varför visste hon inte.
'Besides, to kill or attack someone thats not hurt by you or that lies down is not noble. Your mother should have taught you that'

[brb, ska duscha]

[Jaha (: Nej, inte dusha! D':]

"You're a pretty little liar, you are my sister. Don't try to lie to me." Svarade hon bara åt alla Duchess ord, hon brydde sig egentligen inte, det enda hon ville var att Duchess skulle erkänna att hon var Mistress's syster, för hon visste att Duchess ljög om det. Hon visste det. Hon glodde ner på hennes tassar, det var inte så kallt även om snön och kylan fanns där, solen hade börjat att röra sig ner emot natten, Mistress var en aning trött som förut och lade sig ner. Trött. "I'm gonna sleep. Good night." Sade hon sedan, eller ja, hon menade inte direkt sova, utan kanske vila och sova emellanåt.

'God damn it! Are you seriously listening!? I tell you, I don't f*ing know! You can't tell me just what I am when I even don't know it myself! If you are going to decide me everything you might tell me what I'm going to do right now as well! And why he always appear in my mind Go whine with your mother instead!'
Hon hade rest sig upp och nästan skrikit på Mistress. Denna hona var bara för mycket! Envis som en valp! Hyfs var vad hon behövde!
Plötsligt kände hon en smärta i sidan igen. Såret hade öppnat sig igen av ansträngningen och den plötsligt resningen. Denna gång var det större och Duchess sjönk lite ner mot marken men lyckades hålla sig stående. Men hon vände sig om och såret revs upp mer. Blodet droppade i små pölar där hon gick.
Hon gick fram till grottans öppning och lade sig där med nosen mot snön. Hon orkade inte tvätta såret så hon lät det droppa och sluta av sig själv.
Hon höll öronen lätt bakåt strukna och lyssnade inte på när Mistress när hon sade godnatt.

Mistress tänkte på det ord Duchess hade skrikit åt henne, och efter en stund somnade hon.

Nästa dag vaknade hon glatt upp, frivillig att få tjata på Duchess igen, Mistress gick ut ur grottan och hon märkte att det hade snöat under natten, hon tittade bak emot Duchess. Blod? Hade Duchess blött under natten eller var det från igår? Det är en fråga Mistress inte kan svara på helt enkelt. Hon sprang snabbt iväg för att jaga, hon ville heller inte ha med sig Duchess. Hon vädrade och fick upp ett spår på några hjortar inte så långt bort, snabbt sprang hon dit och gömde sig bakom en stor sten. Hon tjuvkikade på hjortarna och gjorde sina Illusioner emot dom, som om hon kom ifrån det spegelvända hållet, hjortarna sprang i full panik emot Mistress, och hon högg en hjort i benet. Dom var väldigt stora och svåra att fälla, hon släpades efter hjorten, men det var ingen fara, hon kunde allt få stopp på den. Hon gjorde en liten Illusion framför hjorten och den stannade för att byta håll, men då var Mistress snabb och högg den i nacken. Hjorten skrek på hjälp allt vad den kunde, men ingen ville hjälpa till, dom var för rädda, och dom kunde ändå inte rädda sin vän. Mistress var nöjd och släpade "hem" den till grottan igen, sedan började hon att äta.

Under hela natten hade hon blött så det var en stor pöl under henne. Det var ett under att hon hade klarat natten men nu var hon helt livlös och kunde bara öppna ögonen till viss del.
Såret hade inte läkt helt så det sipprade fortfarande ut lite blod. Men hon var för slut och trött och utan krafter för att bry sig. Hon tänkte att när det väl läkt så kom säkert hennes krafter tillbaka till henne.

Hon såg i ögonvrån att Mistress gick ut men tittade inte på henne. Skönt. Äntligen lite lugn och ro och inte någon som skulle komma med dumma kommentarer och påstå saker hon inte själv visste om dom var sann eller ej. Duchess litade inte på någon. hon vill lära känna dom först innan hon drar någon slutsats på om dom verkar pålitliga eller ej.
Hon hörde något utifrån och Mistress kom tillbaka. Ännu en gång undvek hon att se på henne. Hon blev irriterad bara av att se hennes ansikte.

"Good morning, Duck Kiss." Sade Mistress sedan och glodde på henne, hon åt vidare och bet av en liten bit, den biten gav hon snällt till Duchess ifall hon ville ha. Mistress lade den bredvid Duchess och fortsatte sedan äta, biten som hon fått var lika stor som en hare, och Mistress kan säkert inte äta upp hjorten helt själv. Hon behöver lite hjälp. "You are so funny, why were you just there when I came in? Sister." Frågade Mistress och retades med att säga syster, hon tyckte det var kul, men Duchess skulle säkert bli arg igen, kanske.

[Förlåt, orkar inte skriva så mkt. Jag är ganska så trött idag också. D:]

Den där äckligt fåniga snorvalpen satt och försökte förnedra, trycka ner henne.
Hon log åt Mistress fruktlösa försök. Man måste vara riktigt dum i huvudet om man skulle försöka sig på något sånt. Det gled av henne lika lätt som vatten.
Mistress kom fram med något stort och rött och lade det inom Duchess's räckhåll och gick sedan tillbaka till sin stora bit av bytet som var en ren. (hjortar bor inte på så kalla ställen x3)
Duchess tittade på biten som hon fått sedan tog hon den ena tassen som var närmast och sköt iväg den en bit. Sedan tittade hon på Mistress med hård blick.
'I don't need you help! Mind you own buissness' sade hon med svag med samtidigt hård och tydlig stämma, men det kunde tydligt höras hur hon ansträngde sig för att få fram dom orden. Hon spände blicken i Mistress ett tag, sedan vände hon åter huvudet och ignorerade henne.
Blodet hade slutat rinna och såret slutit sig. Hon suckade djupt och slöt ögonen. Det hon behövde just nu är att få sova. Ja, sova, det lät som en bra idé, sova och få tillbaka styrkan, tänkte hon och dåsade bort.

[Jaha. XD Det visste jag inte. O.O]

Duchess blev ju inte så värst arg, bara några små ord lämnade hennes mun, men Mistress glodde bara på köttbiten som Duchess "sparkat" iväg. Det såg ju ut som om Duchess behövde hjälp, men tydligen inte, hon var bara arg och tråkig, en varg gjord av trä helt enkelt.

Hon ställde sig upp och tog tillbaka den lilla köttbiten, sedan såg hon ut över slätten med smaskig mat att tugga lite på. Duchess verkade slumra till och Mistress lät henne vara, men på något sätt ville hon nöta in att dom möjligen kunde vara systrar, hon ville nöta det enda in i benmärgen på Duchess. Hon skulle klara, hon skulle inte ge upp.

Den stora slätten var bara snö, snö, snö, och ännu mera snö, inget annat. Men nu tröttnade hon på att vara här med denna sovande surpuppa bredvid sig, nu skulle hon gå ifrån den här platsen, och dom skulle troligtvis träffas igen. Hoppas hon på i alla fall. Hon ställde sig upp och högg tag i en bit köttstycke, sedan såg hon ut över slätten och hennes tassar och ben bar henne ifrån detta snöland, det össnöade och ju mer tiden gick, domnade hon mer och mer bort i snöstormen, hon bara försvann, mitt i allt. Och ingen kunde säkert nu inte hitta henne.

(Ska vi avsluta? Dom går ju typ skilda vägar kan ju alltid starta nytt nån annan stans? Om inte du hade tänkt dig nått annat då?)

[Det kan sluta här, så, dom kan ju gå skilda vägar som dom då redan gör. x)
Och träffas någon annan gång också. (:]