Hon är säker på att hon går åt rätt håll. Musklerna börjar stelna men hon fortsätter framåt. Inte lika snabbt nu för det tar på krafterna att röra sig snabbt. Men hon måste röra på sig för att behålla värmen. Hennes andedräkt står som vita moln kring nosen och hon andas något tungt. För varje steg sjunker hon ner i snön. Hon måste gå med höga steg och med tanke på hennes ringa höjd är det inte det lättaste. Hon pulsar fram och snön når henne till magen och ibland sjunker hon ner ännu djupare. Kroppen darrar och hon hackar tänder. För hennes päls är inte tillräckligt tjock för sådan här kyla. Hon fortsätter framåt. Det bästa vore om hon kunde hitta ut innan natten faller. Hon kan höra ljudet av varmare vindar och fågelkvitter. Om hon koncentrerar sig. Det är tecken på att hon trots allt går i rätt riktning.

[Kort start. :3]

Ledsen att jag inte hann svara i går..

Snön låg som en tjock fluffig matta över landskapet och även om den stora vita hanen inte gått långt in på Snöslätten så var snön ändå djup och han fick plumsa fram. Hans storlek gav honom en fördel då hans långa ben gjorde att han inte sjönk ner allt för långt i snön.

De isande blå blicken svepte över landskapet och han kunde uppfatta något brunbeige längre bort på snöslätten. Han drog in den kalla torra luften och kunde ana den vaga doften av varg i den. Han betraktade den brubeiga varelsen en stund innan han ,ed stora steg styrde mot denne. Han avr nyfiken och att stifta nya bekantskaper var aldrig fel.

Hon fokuserade på stegen. För att ta sig framåt. Snön hindrar hennes rörelser men hon hade bara en tanka i huvudet. Att hitta ut från Snöslätten.
Men så hör hon ljud. Som om någon annan plumsar fram i snön någonstans. Den violetta blicken söker ut över landskapet. Men hon ser ingenting. Allt är bara vitt. Men en tanke rotade sig i hennes huvud. Finns det någon annan här så kanske denne vet hur man kan ta sig ut härifrån. Kanske skulle det inte skada att fråga om vägen i alla fall. Hon behöver inte byta riktning allt för mycket för att styra in sig på främlingens håll.

han stannade upp då han ansåg att han var nära nog för att inte utgöra något hot mot en främmande vargen. Hans vita kropp var visserligen relativt dolt i snön men han borde vara fullt synlig nu. "Var hälsad främling" Sade han med sin djupa stämma.

Han satte sig ned i snön för att vila. Även om hans långa ben gav honom en fördel så var det ändå jobbigt att vandra över en snöbeklädd slätt som denna. De tofsprydda öronen klippte och han lade huvudet lite på sned då han betraktade den mindre tiken. "Ni ser inte riktigt ut att höra hemma på denna snöbeklädda slätt"

Hon pulsar fram och lyssnar hela tiden på främlingens rörelser. När hon är säker på att hon är nära nog och borde få syn på denne så höjer hon den violetta blicken och får syn på den snövita vargen som kommer henne till mötes. Han har isande blå ögon och hela han ser ut att höra hemma på denna plats. Den lilla tiken stannar upp när främlingen gör det samma. Men hon känner inte för att sätta sig ner. Hon är frusen och trött och känner att det skulle göra mer skada än nytta att sätta sig ner just nu.

Främlingen hälsar och hon nickar lätt.
"Detsamma". Får hon fram. Nog ser hon inte ut att passa in här alls. Hennes fäll är i varm färg och hon trivs i skogar med grönska och höga träd. Här på snöslätten ser hon väldigt malplacerad ut och hon längtar efter värme för sin frusna kropp. Ett lätt flin kommer ändå över hennes läppar.
"Är det pälsen som avslöjar mig? Är det så uppenbart?". Svarar hon något skämtsamt. Kanske med intention att försöka liva upp sig själv lite. Hon möter hanens isblå blick. Förundras över att de ändå verkar utstråla värme.

Han betraktade hennes frusna anlete och log vagt. "Nja färgen var väl en del men er storlek är inte heller passande för detta landskap.." Han savepte den långa lurviga svansen om sig. Även om han själv inte var i full vinterpäls så var hans päls ändå tjock nog för att skydda mot de mesta av kylan. "Mitt namn är avin, ledare över flocken Cierzo." Presenterade han sig och de isande blå ögonen hade trotts den iskalla färgen ett varmt uttryck. Han var en vänlig var som hellre såg främlingar som blivande vänner än blivande fiender.

Han lät blicken snabbt svepa över slätten innan den åter föll på den brungeiga tiken. "Skulle ni vilja att jag visade er vägen ur detta snötäckta landskap men förbi den farliga skogen Kaiwood?""

Hanen presenterar sig som Gavin och det har en vänlig klang över namnet. Den lilla tikens violetta blick blir något misstänksam när han berättar att han är flockledare. Har han en hel flock här uppe? Har hon råkat kliva in på någons revir. Vad kommer hända nu? Men lätt nyfiken är hon ändå på vänligheten som kommer från hanen.

Han erbjuder sig att visa henne ut från snöslätten. Det vore hon väldigt tacksam för. Men känner sig osäker på hans vänlighet. Hon piskar till med den kortare burriga svansen och drar på sig en något självsäker hållning och uttryck när hon svarar.
"Jag är ganska säker på att jag är på väg åt rätt håll". Ljuden vittnar om det. Och även om doften av snö är dominant omkring henne kan hon ändå förnimma en varmare doft från hanen. Doften av skog.
"Men om du vet enklaste vägen ut härifrån skulle jag kunna vara tacksam om du ville visa vägen". Lägger hon till men ser misstänksamt mot hanen. Hon förstår sig inte riktigt på hans vänlighet. Ligger det någon tanke bakom hans ord? Vad hoppas han kunna vinna på att hjälpa henne?

Han såg på henen och nickade. "Ja du kommer komma bort från denna slätten men denna slätt gränsar till Kaiwood och dit skulle jag inte vandra om jag inte vill råka illa ut eller vill ha med TBB att göra." Han tänkte dock inte tvinga på henne hjälp om hon inte ville ha. an hade presenterat sig men hon hade inte det så kanske var det lika bra att lämna denna tik åt sitt eget öde. 

Han märke att hon är misstänksam mot honom och han drar ett djupt andetag. "Jag erbjuder dig hjälp för det är sån jag är. Jag ser hellre potentiella vänner än potentiella fiender i de vargar jag möter. Jag tänker inte tvinga på dig hjälp om du inte vill ha den." De isande blå ögonen betraktade den andra tiken och de violetta ögonen påminde om hans mors ögon så ett sting av sorg kände han då man mötet dem. Han såg bort och funderade lite innan han reste sig upp. "Enklaste vägen är troligen att gå den väg du kom ifrån så slipper du vandra i djup snö hela vägen eller så tar du mitt spår som leder till Nordan skogen eller så kan jag visa dig vägen till lövskogen så slipper du vandra in i Kaiwood av misstag"

Öronen lägger sig mot nacken och hon blir skygg inför hans isblå blick. Han började bete sig och tala som om hon vore en börda. Kommer hon inte bort från den här snöslätten snart kommer hon förmodligen frysa ihjäl. Den här hanen sa att han kunde visa henne ut härifrån. Och hon visade misstänksamhet mot honom och var förmodligen snorkig på ett oförskämt sätt och han tröttnade.

"Mitt namn är Kaze". Säger hon och ser skyggt upp på honom. Hon vill inte dö här ute. Inte när de hon håller kär fortfarande kan befinna sig någonstans i detta land. Hon hoppas att de är i livet. Men när hon tappade bort Riku var det en hemskt storm. Tänk om han är död? Eller så tror han att hon är död.
"Om det inte är för mycket besvär... Så skulle jag uppskatta din hjälp". Säger hon och sänker blicken till snön framför hanen.

De isande blå ögonen föll åter på den beigebruna tiken och han log vagt men vänligt mot henne. "Jag kan visa dig till lövskogen och om du går i mina spår kommer det gå lättare för dig att ta dig fram." Han ruskade snabbt på sig och lite snö yrde ur hans päls. Även han började känna kylan komma krypandes, en kyla som sakta bröt ner ens energiförråd. Han lade huvudet lite på sned. "Kom så går vi innan vi blir allt för frusna" Han vände om och började styra stegen mer åt söder, mot lövskogen. En skog han kände så väl, som en gång varit hans hem. Han hade inte besökt den sedan de flyttade reviret bort från Kaiwood och TBB.

Hon ser upp på honom igen och möter den isblå blicken och de verkar inte lika kalla igen. Hon förundras lite över dem. Men samtidigt känner hon sig skygg för dem. Blyg? Hanens isblå blick ter sig så skarp.

När han börjar gå pulsar Kaze fram genom snön tills hon snubblar ut i hanens spår som han lämnar efter sig. Benen skakar under henne men hon ignorerar dem. Kylan är dock lite svårare att ignorera. Men hon gör sitt bästa och rör sig framåt bakom hanen. Men på en bits avstånd.

Han sneglade bak mot den brunbeiga tiken och lade huvudet lite på sned. Hon verkade mycket frusen och han fick lite dåligt samvete. natten närmade sig och kylan skulle bli ännu skarpare. Han hade kunskapen att finna skydd i detta öde landskapet men ännu fanns det tid att vandra. Han vände blicken framåt och spanade ut över snöslätten. Kanske skulle de ha tur att snubbla över något ätbart. Han själv var inte så hungrig men lite varm föda skulle göra tiken gott.

Plötsligt ser han den vita kaninen längre ram och på ett ögonblick vräker han fram sin massiva kropp i en oväntad hög hastighet trotts detta så hade han svårt att komma ifatt kaninen men snabbt fick han fram en ben dolk som han slungade mot kaninen och den skar igenom den lilla kroppen och med ett skri föll den ihop. Han tog sig fram och lyfte upp den innan han snabbt skuttade tillbaka i snön mot tiken och lade ner kaninen framför henne. Den var nog inte mer än en mumsbit men skulle ge lite energi och den var fortfarande varm. Han log vagt men vänligt mot henne. "Inte så mycket men lite kommer den att värma dig" Han backade undan lite och betraktade henne med de isande blå men ändå vänliga ögonen.

Hon ser ner på sina tassar men håller koll på hanen framför sig. Lyssnar till hans steg, hans andetag... hans hjärtslag. Rytmen i slagen ökar och hon ser förvånat upp och ser hanen rusa iväg efter något. Hon får syn på haren som rusar iväg. Hon tippar huvudet på sne och ser hanens tricks när han tillslut fäller haren. Så kommer han skuttande tillbaka och släpper ner haren framför hennes tassar. Fångade han haren åt henne? Hon ser Riku framför sig, när han fångat henne ett byte och stod där stolt och såg på hennes reaktion. Det hugger till i hjärtat på henne när hon möter Gavin's isblå blick.
"Tack". Säger hon och lyckas få fram ett leende som innehåller i alla fall lite värme trots att hon fryser och är utmattad. Hon sänker nosen till haren och nosar först på den. Så placerar hon ena tassen på dess ben och börjar dra i skinnet med tänderna. Så kommer hon in till det varma köttet och börjar glupskt att äta.

Han backade undan då hon tog emot vinter haren. Log vänligt mot henne och nickade. "Det var så lite så" Hans isande blå ögon betraktade henne. Hon såg mycket frusen ut och han kände medlidande med henne. Han lät blicken glida över snöslätten och en liten kulle fångade hans blick. Han tog och skuttade fram till den och började undersöka den. Som han trodde var snön djupt packad på ena sidan och han började gräva där. Det var väldigt kompakt snö men det gick rätt snabbt för honom att gräva. Snart hade han grävt fram en liten snögrotta som skulle ge dem båda skydd. Ingången var liten och sedan gick det nedåt innan den gick upp en bit. Något han lärt si för att hålla värmen inne och kylan ute. Han backade ur och såg efter den mindre tiken. Kvällen skulle snart vara över dom och temperaturen sjönk allt snabbare. "Kom Kaze.. Det är nog bäst om vi vilar och fortsätter i morgon då det inte är lika kallt som det kommer bli i natt."

Hon känner lite värme sprida sig i kroppen när magen får lite innehåll. Hon skakar fortfarande av köld men det känns än dock lite bättre. Hon äter glupskt och äter nästan lite för fort. Men hon är för frusen för att ens tänka på bordsskick just nu.

Hon hör hanen skutta bortåt. Lämnat han henne nu? Hon höjer den violetta blicken och ser efter Gavin då han undersöker en snökulle. Då han börjar gräva sänker hon huvudet mot haren igen. Utan att släppa den snövita hanen med blicken fortsätter hon äta. Men lite mer tankspritt denna gång.

Hon har ätit klart när Gavin tar sig ut ur den lilla snögrotta han grävt och kallar på henne. Osäkert lägger Kaze öronen mot nacken, men inser snabbt att hennes enda chans till överlevnad här är att göra som Gavin säger. Så hon spetsar öronen lite halvt och rör sig sedan mot hanen och grottan. När hon är framme vid honom ser hon nyfiket på hålet i snön och tar försiktiga steg närmare och kikar in. Hon känner genast att skyddet skänker mer trygghet än ute i det öppna och kryper in. Där lägger hon dig intill väggen och kurar ihop sig som en liten boll.