Det var en kall natt för att vara maj. Månen sken blekt bakom slöjor av kringdrivande moln. Snöslätten låg kusligt öde, vinden ven och piskade ytan i denna kalla öken. En liten figur vandrade i snön, till det närmsta oberörd av kylan. De stora, bruna ögonen var kisande mot vinden och den gräddvita pälsen rufsig och tillfluffad av vinden.

Fjälleävskorsningen stretade på, brydde sig inte om de små iskornen som for omkring i luften, träffade hans kropp. Han hade tjock päls och tåliga nerver, skapt för detta. Han var en överlevare.

Snart stannade han, vädrade i luften och såg på marken. Sedan började han gräva med snabba rörelser. Klorna rev upp is och snö, tassarna puttade bort det. Han grävde ett hål, en slags snölya.
Efter någon halvtimmes frenetiskt grävande hade hans slit visat resultat. Den var större än vanligt, men just den här gången kände han att han kunde unna sig det. Nu fick han plats att gå omkring lite, grottan var nästan tre meter bred, och kanske två meter hög.

Efter att ha plattat till golvet och tätat lite i väggarna kände han sig trött. Det var varmt därinne. Lagom varmt i allafall. Inte eldigt varmt, ush. Perfekt.
Han krafsade sig upp till öppningen och kikade ut. Vinden tog genast tag i honom och skrek. Snön piskades omkring. Storm! Åh, det hade han kännt på sig hela eftermiddagen.
Han kröp snabbt tillbaka in i tryggheten och kurade ihop sig längst längst in i ett hörn, där det var mörkast. Om det kom någon för att söka skydd i hans grotta skulle de inte se honom, så om han sov kunde ingen illasinnad främling attackera honom när han var försvarslös. Han blundade. Vinden fortsatte vina där ute i natten.

Vinden slet i hennes svarta päls, rufsade om i hennes rosa man och hotade att blåsa upp hennes vingar bakifrån.
Den unga tikvalpen hukade sig för den kalla, starka vinden och kämpade med att hålla vingarna infällda mot sidorna, fick den starka vinden tag i dom kunde viktiga ben i vingarna brytas.
Valpen skakade kraftigt av köld och tvingades kisa för den starka vinden som piskade upp snö och is från marken.
jag vill hem!
Hon snyftade till och kände tårarna frysa under hennes ögon.
Varför hade hon lämnat familjen?
Hade hon verkligen varit tvungen att ta sin utflykt såhär långt?! Till den snöiga, kalla snöslätten?

En svag, svag doft träffade hennes känsliga nos och hon höjde skakigt huvudet, försökte hitta var doften kom ifrån, men allt hon kände var kall luft, och snö som i stora flingor landade på hennes nos, lugg och i resten av hennes ansikte.
Vinden tjöt i valpens öron, och hon sänkte huvudet igen.
lönlöst...
Hon fortsatte darrande och gnyende sin långsamma, tuffa vandring i den kalla snön.
Hon hade tur, skaren på snön var tjock, och det var sällan hon sjönk igenom med sina tassar.

Hon fortsatte gå, bara gå ingenting spelade någon roll längre, hon bara blundade och gick.

Men så plötsligt försvann snöns under tikvalpens tassar och hon tjöt till då hon rullade ner i ett rymligt, men inte djupt hål.
Nere på bottnen av hålet reste hon sig skakigt upp, men sjönk snabbt ihop i en hög igen.
så trött, så trött...
Hon slöt sakta ögonen, rullade ihopa sig till en liten "boll" och somnade på fläcken.
så trött...

Han vaknade med ett ryck då ett tjut hördes vid ingången. Några dunsar innan det blev tyst. Försiktigt satte han sig upp och rynkade pannan, spärrade upp ögonen för att se i dunklet. Det var för mörkt för att han skulle se exakt, men formen av en varg som låg ner i hans lya syntes mot snön. Han reste sig tyst upp, lade huvudet på sned och nosade på främlingen. Tik, väldigt ung. Hon hade lite räv i sig, vilket han gladdes åt.

Han nös gällt, ruskade vätan ur pälsen. Sedan lade han sig ner intill främlingens rygg och kurade ihop sig åter igen.
Vadå, han kände henne inte? Detta var självklart i hans ögon. Hon var en varm kropp att sova intill, även om hon kanske frös. Han utstrålade också värme, så då kunde de ju dela.

Den vita lilla hanen slöt ögonen och svepte svansen om sig. Öronen klippte till när någonting lät utanför. Åskan dundrade över himlen; ett ögonblick lystes världen upp av en blixt. Ett vitt ögonblick, men han blundade. Knep ihop ögonen, tryckte tassarna tätt intill.
Snart somnade han.


(du får spola till morgonen i ditt inlägg om du vill<3)

Valpen vaknade till av att någon lade sig mot hennes rygg.
Charlie har hittat mig... Jag måste berätta för henne i morgon.
Hon hann inte ens börja le innan hon åter somnade om.

En spark i ryggen väckte den unga tiken och hon gäspade sömnigt då hon öppnade ögonen.
- Charlie, sluta sparka mig! hon såg in i snöväggen framför sig och gäspade stort innan hon tröttnade på att bara ligga stilla och reste sig upp.
När värmen mot ryggen försvann rös hon och skakade på sig för bli av med kylan som trängde sig på.
måste hålla mig i rörelse...
Hon vände sig om för att se sig omkring, men stannade upp mitt i rörelsen, det låg en vit räv precis bredvid där hon legat bara sekunder tidigare.
inte Charlie...
Hon såg tyst på räven och satte sig vaksamt ner i väntan på att han skulle vakna.

Mörka skepnader flinade mot honom, stängde in honom i ett trångt utrymme och närmade sig med eld. Han försökte skrika, men gav inte ifrån sig ett ljud. Skepnaderna satte eld på hans päls. Paniken grep tag i honom, varför kunde han inte andas? Hettan. Så varmt, för mycket.
Precis när en av gestalterna skulle hugga tag i honom, vaknade han plötsligt.

En orolig känsla av att vara iakttagen infann sig i honom, och han öppnade sina bruna ögon. De såg rakt upp i honans ögon.
Hon satt och stirrade på honom med besviken, lite chockad blick. Han gäspade stort, sträckte på hela kroppen och reste sig upp. Fuktade nosen med tungan och tassade bort till öppningen.

Solen sken från en klarblå himmel, och även om där inte fanns nÅgra träd verkade fåglar passera, för han hörde dem sjunga på vägen.
Han vände sig tillbaka och skuttade ner på snögolvet igen, ruskade på sig.
Tittade upp på valpen med klar, gnistrande blick. Busig under luggen.
"Vem är du?" frågade han muntert.

Hon följde honom tyst med blicken, önskade med hela sitt hjärta att det skulle varit charlie.
- Chica, vad heter du? Och vad gör du här ute? hon huttrade till och betraktade främlingen vaksamt, han verkade vänlig... Det kanske inte var så farligt att det inte var Charlie ändå? Fast hon saknade sin syster något otroligt mycket...

- har du sett en rosa rävfakarg som jag med svarta vingar och vit man? Jag saknar Charlie... hon såg undrande, förhoppningsfullt på främlingen, kanske han hade sett henne?

"Mitt namn är Thresh. Jag bor här" log han.
Faktum var att han aldrig varit utanför området.
Men det sade han inte.
"Nej, jag har inte sett någon... fakarg?"
Han visste inte ens vad det var hon frågade efter.
Svansen svepte lojt bakom honom, öronen var spetsade.

Han lät undrande, visste han inte vad en fakarg var?
- Förlåt, men varför låter du så undrande? Och hur kan du bo i denna kyla? sade hon undrande, lade vingarna tillrätta på ryggen och svepte sin tjocka svans runt tasaarna för att värma dom.