Scylla vandrade runt i Ötamon, hon kunde stanna här en stund, det var en vacker plats om natten, ja det kanske var vackert om dagen också men det kunde hon inte riktigt veta då hon inte var aktiv om dagarna, och även om hon var det skulle hon inte kunna ta in hur vackert det var pga hennes nedsatta syn under dagen.
Hon hade inte funnit någon ond individ här dock och funderade på att ta sig vidare snart, hon kunde inte stanna för länge på ett och samma område då det kunde vara någon annanstans hennes mål fanns och att hon kanske skulle missa det om hon inte rörde sig snart, samt att hon bara drog ut på tiden om hon inte gick någonstans snart, någon kunde bli attackerad just nu, om hon bara kunde vara på flera ställen samtidigt.
Hon tog en paus vid några glödande blommor och såg in i de litet drömskt, hon undrade om hon någonsin skulle hitta sitt mål, det kanske var ett dömt uppdrag, hon visste att det var en skam i hennes familj att aldrig hitta en skyddsling men efter flera år så kändes det nästan hopplöst, men inte tänkte hon ge upp för det, om hon aldrig fann det hon sökte skulle hon vandra tills hon stupade.
[Ethan]

Den blåaktiga nosen var riktad emot marken medan den lila blicken sökte efter något. Åh vid gudarna han var tvungen att hitta den där förbenade roten! Han hade lovat modern att han skulle fylla på förrådet, men hade inte hunnit då han räknat om  burkarna hemma, sorterat om det som de glömt sist de gjort en invetarie, och så hade han hjälpt den där Silannin med sitt sömnproblem. Kort sagt så hade helt enkelt tiden försvunnit och han hade helt glömt att hon behövde roten. Han bannade sig själv lågt ännu en gång och bökade lätt med nosen under blommorna, färska var itne lika kraftfulla, och han behövde mer, men vad hade han för val? Det hade han helt enkelt inte.
 Om han bara hade kommit ihåg att göra det tidigare hade han kunnat spendera natten med Ajani nu, men istället fick han böka i jord och få in sand och sten i nosen. Han fnös hårt, i ett onödigt försök att försöka få ur en del av skiten, han skulle ju ändå böka in mer medan han letade.
 Helt inne i si uppgift, ihopp om att kunna lösa det snabbt för att kunna träffa Ajani igen, märkte han inte främlingen som närmade sig, allt luktade ändå bara sand och jord.

Scylla travade lite till, hon hade valt och stanna i Ötamon något längre än vad hon annars skulle för att hon ansåg att folk som var här behövde skyddas, inte till den grad att hon funnit sin skyddsling dock.
Hon kände snart en doft som påvisade att hon var på väg att möta en annan varg och efter en liten promenad såg hon gestalten av honom stå och böka i jorden efter något, hon hade ingen aning om vad och tyckte han betedde sig ganska besynnerligt men sade inget om det.
"Hej där unge varg, vad... letar du efter?" frågade hon vänligt och satte sig en bit ifrån honom, han verkade inte vara ett hot men hon var beredd ändå, ifall att bara.
Hon sneglade mot blommorna som sken likt hennes ögon och hon fäste sedan blicken på den bökande vargen igen, hon tyckte sig känna en doft hos honom som hon kände igen men hon inte riktigt kunde sätta fingret på, men så hade hon varit i skogen en kortare tid och det kunde vara vadsomhelst i den.

Hans letande, precis när han trodde sig ha hittat något, avbröts av en röst och han ryckte ofrivilligt till av överraskningen med ett förvånat tjut. Han backade undan så han inte längre hade huvudet begravet i blommor och kastade med huvudet dit därifrån rösten kommit. Hans ögon var för en sekund vidöppna och hjärtat hade slagit ett extra slag i bröstkorgen. Ett lågmält 'ah' slank ur honom och hans såg bara dumt på främlingen som bar en mörk grå fäll med lysande vita ögon.
"ööööh... va?" han försökte tänka, komma ihåg vad det var rösten sagt. Tiken var ungefär i samma höjd som han själv, men var äldre än honom,även om hon inte såg mycket äldre ut så var det som om hennes världsvana på något sätt präglat hennes drag, för i hennes sällskap kände han sig så oerfaren och liten, och då hade hon ännu inte talat mycket.
"Eller jag menar...." han skrattade nervöst och blickade förläget ut i skogen, ja vad menade han.
"eller... jag vet inte" Så tjorvigt allt blivit.
"Förlåt, jag hörde nog inte" Erkände han till slut och skrattade åter ett kort nervöst skratt, hon måste ju tycka att han var helt blåst.

Den unge vargen verkade bli tämligen överraskad av hennes röst och hon log litet åt hans något komiska reaktion på det hela, hon antog dock att han inte fann det hela lika komiskt, men det såg kul ut.
Han verkade också ganska förvirrad så hon väntade tålmodigt ut hans förvirrade ord och log åt hans nervösa skratt, när han sedan erkände att han inte hört nickade hon innan hon valde att återupprepa frågan.
"Jag frågade vad det kan vara du letar efter, med nosen nerkörd i marken sådär?"
Hon var ytterst nyfiken vid det här laget, hon kanske kunde hjälpa honom hitta vad det än var han sökte efter, det var sån hon var hjälpsam och trevlig, ja det ville hon tro iallafall.
"Kanske jag kan hjälpa till?" inflikade hon  snabbt och log vänligt mot honom.

Hon log mot honom, eller kanske åt honom? Han kunde tänka sig att han såg ganska komisk ut med nosen full med jord och vidöppna lila ögon, och ett chockartat uttryck i ansiktet. Han log förläget tillbaka och slog sedan ner blicken i marken.
 Han var mycket generad, här bökade han likt ett svin i marken och kunde inte ens vara uppmärksam nog att märka frmälingar som kom, sen när han väl märker dem är han inte ens hurtig nog att lyssna på vad som sades, hans mor hade uppfostrat honom bättre än så. Därför gladde det honom att främlingen inte tog illa upp utan bara upprepade frågan med en vänlig ton. Han nickade kort, som för att betona att han hört, och hon lade sedan till att hon kanske kunde hjälpa.
"Det är en speciell rot till en växt som bara växer under månblommorna" han log.
"Hur mycket vet du om växter? Det hade varit super om du kunde hjälpa mig för då kunde jag träffa min..." han pausade i sitt exalterade uttalande och en hetta for över kinderna vi tanken, och han avslutade aldrig meningen. Han önskade verkligen att han skulle få tid att träffa Ajani, det var den bästa tiden på hans dygn, då han fick spendera sin tid till henne, även om det bara var så att de ibland bara låg intill varandra och sov. Hon var det bästa som hänt honom och han ville egentligen spendera all sin vakna tid med henne.
Han harklade sig något generat och började om.
"Det skulle va sn'll om du ville hjälpa" Han log mot henne,och det var då det slog honom att han itne ens hälsat, så ouppfostrad hon måste tro att han är!
"Jag är Ethan förresten, vem är ni?" Han hasplade osäkert ur sig orden, men fortfarande med en artig och vänlig ton.

Scylla lyssnade nyfiket när han förklarade närmre vad han letade efter och hon insåg ganska snart att hon nog inte skulle vara till någon hjälp alls faktiskt, hennes kunskap om växter var nära noll då hon inte riktigt haft anledning att lära sig något om de.
Han hade sagt något om att träffa någon men avbröt sig sedan för att bara kommentera att det vore snällt av henne och hennes öron vinklades framåt nyfiket men hon visste bättre än att rota djupare i det hela.
"Jag är ledsen men min kunskap om växter är bristfällig som bäst, och helt frånvarande som värst, hur ser denna rot ut?"
Hon vred lite på huvudet när han berättade sitt namn, Ethan, det var inte ett så pjåkigt namn ändå.
"Jag heter Scylla, trevligt att träffa dig Ethan, jag gissar på att du är Månvarg av någon sort på grund av dina tecken?"
Hon nickade mot honom, hon var mer intresserad av honom än växterna, två vänliga samtal så nära inpå varandra måste vara nytt rekord.

Då hon kommenterade att hon kunde lite, om någontin alls, om väster så såg han besviken ut, med öronen lätt nedfällda, men de rätade snart upp sig igen. Han kunde lätt lära henne hur växten och roten såg ut, de var ganska speciella, även i denna skog, om även inte lika vackra eller kända som månblommorna.
"Blomman är litet udda, för den växer bara i ljuset på månblommorna, men den är svart med en blå aktig stjälk, roten är blå den med, därför kallar mor den simpelt för blårot" Han log igen.
"Det är svårt att hitta blomman i mörkret dock, den kamoflerar sig bra, trots månblommorna då bladen oftast täcker den blå stjälken" Han hade hittat två och han lyfte lätt upp plantan för att visa henne den.
"Egentligen behöver vi bara fylla på rot förrådet, man blombladen är också nyttiga så det är bra att spara på allt" När han var klar med sin lilla snabb lektion frågade hon om han var månvarg och han kastade en snabb blick på sina glödande tecken.
"Jo jag är inte en renrasig månvarg dock, säger mor. Inte som hon eller Ajani, det är min partner, det är henne jag vill hinna till, men jag var ju dum så jag glömde att göra detta när jag hade tid på dagen" Han kom på sig själv med att bara pladdra på och stängde igen käkarna, han lyckades alltid göra så, antingen sade han för lite eller för mycket, och det blev oftast bara pinsam tystnad efter att han talat. Han förbannade sig själv litet lätt.

Scylla lyssnade halvt medveten om vad pojken sade, hon hängde inte riktigt med då flora inte var hennes grej, hon hade aldrig behövt det förr och hon hade bara svårt att ta in det nu.
När hans lilla blopredikan var avklarad och hon ställt sin fråga så sade han att han var åtminstone till del månvarg och inte fullt som hans mor och Ajani, det namnet ringde en klocka och hon insåg at det var därifrån doften hade kommit som hon kände igen, hon hade träffat den unga tiken tidigare, och han sade att han var hennes partner, hon log vänligt och valde att upplysa honom om att hon kände henne, eller det var kanske att ta i men hon hade åtminstone träffat henne tidigare.
"Jag träffade henne faktiskt för inte alltför länge sedan, hon verkade vara en trevlig ung tik"
Det var sant, lite nervs av sig kanske men trevlig ändå.

Den äldre verkade inte allt för uppmärksam på hans lilla redovisning, och det gjorde honom något nedstämd, egentligen var han vad vid att folk inte lyssnade, eller besvarade hans pladder med tystnad, men han blev aldrig van på det sättet att det slutade såra honom. Han var en i grunden osäker individ, med mycket bagage, och även om han inte visade sin besvikenhet utåt var det något som ofta satt kvar hos honom en längre tid, och han påminde sig själv i tid och otid om hur folk reagerat vid olika tillfällen.
 När hon dock reagerade på Ajanis namn så spetsades hans öron framåt igen, och han skjöt för stunden undan den tryckande känslan, bytte ut den mot en oskyldig nyfikenhet, hade hon träffat Ajani? Hans svans hade omedvetet börjat svepa bakom honom och han tog något steg emot främlingen, utan en tanke på vad han gjorde, och mycket riktigt berättade Scylla, som han påminde sig själv om att honan hette, att hon träffat hans livspartner och svansen började vifta allt våldsammare bakom honom när intresset tog över, fick honom att helt glömma bort blommorna och rötterna han egentligen behövde leta fram.
"När då?" Hans röst var uppspelt och han kände en värme i bröstet bara vid tanken på partnern, efter att han pratat med Scylla kanske han kunde söka upp henne igen, för plötsligt längtade han så efter att få se hennes uppenbarelse igen.

Det var inte meningen att undvika att lyssna på honom, det var bara det att ämnet i sig inte intresserade henne särskilt och därför tenderade hennes sinne att vandra bort från vargen, vilket verkade honom att må lite dåligt och hon kände sig lite illa tillmods över det hon inte riktigt rådde för.
men när hon nämnde att hon träffat Ajani verkade han bli glad igen lite för glad för hennes tycke, det var inte som om att hon kunde sitta och snacka om Ajani hela natten, hon visste knappt något om henne.
Han frågade när hon träffat henne och hon hummade fundersamt, det var inte alltför länge sedan.
"Härom natten bara"
Tillade hon sakligt, hon hoppades inte han skulle fråga ut henne om Ajani som en kärlekskrank liten pojke, vilket han kanske var, men ändå.

Ethan hade helt glömt den blåa roten, och främlingen hade hans fulla uppmärksamhet. Det kändes spännande att man kunde möta en främling som kände till folk man hade nära sig, världens kändes litet mindre när så hände. Här om natten, det hade inte Ajani berättat, men det var inte viktigt. Han Log igen mot den gråsvarta vargem, vars ögon lätt lyste, likt hans egna markeringar och blommorna runt dem.
"Ja hon är Trevlig" han bekräftade det tiken sagt tidigare. Hon var snäll, osäker men trevlig och han älskade henne. Men han antog att en främling väldigt ogärna ville sitta och prata om en varg den knappt träffat, bara för att Ethan själv höll henne så nära hjärtat. Nej, hon hade antagligen bättre saker för sig en klar natt som denna. En nyfiken het pockade på honom och han lade huvudet på sned, efter att ha lugnat ner sig något, och han damp ner med rumpan i marken.
"Vad gör du ensam i en skog som denna?" Han såg sig om när han talade, som för att understryka sina ord.
"Speciellt såhär på natten" Ethan kunde inte mycket om Numooris raser, han kände enbart till få av dem, och Nattvarg, som han ännu itne visste att främlingen var, var inte en av dem på hans lista.

Ethan sade att Ajani var trevlig och Scylla nickade lätt, Ajani var trevlig om än litet nervig av sig, sedan satte han sig ner och hon fokuserade på honom när han frågade henne vad hon gjorde ensam i skogen, specifikt om natten och hon skrattade litet lätt.
"Till och börja med är jag en nattvarg, och som namnet antyder är vi aktiva om natten"
Hon var inte allt för hård mot honom, han kanske inte hade någon aning om vad hennes sort var, hon kanske var den första han stött på.
"Och så är jag här för att jag vandrar, jag söker efter något, förutom det vandrar jag ganska planlöst"
Hon behövde inte berätta sitt mål eller syfte för varje varg hon mötte

Nattvarg, det var något nytt, men ordet förklarade i sig vad hon gjorde vaken om natten och han kände sig något dum, generad, för att ha frågat, tänk om tyckte han var korkad nu. Han lyckades stoppa att ännu et 'heh' skulle lämna honom och log bara fåraktigt, varför var han så klumpig med ord? Han nickade också kort, så hon inte trodde att han inte lyssnat.
 Hon vandrade, hon verkade med mening utelämna varför hon vandrade så han sköt för stunden bort den frågan, även om han var nyfiken, han ville inte te sig så klumpigt igen, istället ställde han en annan fråga,
"Har du vandrat långt?" han var som sagt nyfiken, och själv hade han itne sett mycke av numoori, även om han vandrat en bit så mindes han inget av det, det var för honom onåbart, i något låst rum av hans sinne.
"Vart började du vandra?" undrade han vidare, hon verkade berest, och som om hon genomgått mycket med ärren i hennes ansikte.

Ethan frågade om hon vandrat långt och hon nickade till svar, hon hade vandrat ganska långt ja, hon hade korsat hela Numoori för att sluta här vid bergen, han frågade även vart hon började vandra och hon var tvungen att tänka efter en stund, när var det hennes vandring hade börjat på riktigt? Hon kom snart på vad som kunde vara sanningsenligt.
"Jag började min vandring, mitt sökande, i Nordan, det ligger långt härifrån"
Sade hon och log litet när hon tänkte på sina yngre dagar, mycket hade hänt sedan dess, hon hade fått massa ärr efter olika strider.

Hon hade färdats långt ifrån, bekräftade hon med en kort nickning, och han var lätt förundrad, hon måste ha sett mycket. En lätt nyfikenhet pockade på honom, en vandring, där han faktiskt kunde minnas vart han varit, kanske inte var en dum idé? Även om han älskade Ötamon, Vitae, Ajani, och inte direkt hade mycket som drog honom bort ifrån dem så var han intresserad av vad som kunde finnas bortom skogen, och kanske kunde han övertyga Ajani att följa med? Ett leende spred sig på hans läppar.
 Scylla fortsatte med att berätta att hennes vandring börjat i Nordan, och han måste erkänna att han inte hade någon aning om vart det kunde ligga, även om namnet idikerade på att det skulle ligga norrut, så berodde det hela på vartifrån man tänkt att söder var.
 "Nordan, det har jag aldrig hörttalas om, men jag har heller knappt något minne av något annat än den här skogen" Den här skogen och blodröd sten. Han tryckte bort tanken innan den fick fäste, han hade det bra nu. Med Ajani och sin mor. Den lila blicken sökte sig åter till ärren i hennes ansikte, även om han itne ville stirra.
"Förlåt om jag frågar, jag vill verkligen itne vara otrevlig nu" Han log nervöst, det var egentligen dumt att fråga och han ville verkligen inte göra någon upprörd.
"Men vad har du gjort för att få dem där ärren?"