Vinden rasslade i gruset och askan.
Ödslig var platsen som kallades Lavaöknen.
Den stelnande lavan var grå, hård och kall.
Men under ytan sjöd det av liv och hetta.
Sprickor, i vilka ljuset lyste igenom.

Mörkret låg stilla över öknen, det var tyst bortsett från vinden och mullrandet från vulkanen en bra bit bort.
Man ville inte komma för nära.

Valpen låg och vilade bakom en sten.
Det vita pälsen lyste i månskenet, den svarta, flygiga manen glänste i det skimrande ljuset.
Ibland skymdes månen av moln, och allt tappade färgen.
Hans ögon var slutna, hans lilla mun stängd.
Öronen ryckte svagt vid varje ljud, vinklades automatisk fram och tillbaka, svagt darrande.
Hans ansikte var näpet, men man såg att han var pojk.

En blodröd scarf, alldeles för stor och ganska säckig runt hans späda hals, satt fastknuten om hans nacke.
Vinden lyfte luggen.

Det var natt i denna dystra öken, och valpen var alldeles, alldeles ensam.
Skulle någon våga dra nytta av det?


(Pax till Locurabebis! 8D )

Lavaöknen. Ett område som vi första anblicken verkade dött och livlöst. Det var mörkt och grått, marken som man vandrade över bestod endast av aska och sten. Lava som för länge sedan hade mött sin överman då kylan hade dragit fram, fått den heta vätskan att stelna. Och nu verkade ingenting kunna leva här, det verkade inte finnas någon rörelse över huvud taget. Men den som tittade närmre skulle märka tassavtryck i den gråa marken, små spår av vargar som nästan hade suddats ut av vinden och det ogästvänliga klimatet. Som om lavaöknen själv inte ville visa att det fanns levande varelser på denna plats. Men det fanns det. Det var TDN:s revir.

Hon visste att hon inte borde vara här.

Då natten hade lagt sig över världen var det ännu mörkare. Ett djupt mörker som kom både från himlen och från marken. Men det passade den svarta varginnan som stillsamt rörde sig fram genom den öde platsen. Och hon verkade vara den enda levande varelsen där.
Men det var fel, på två sätt.
Delvis så visste hon att det fanns en till varelse på denna plats, hon kunde känna hans svaga doft och nästan höra de små andetagen som for genom hans kropp. Och det var ditåt hon var på väg. Sedan var "levande varelse" en relativ beskrivning av henne. För visst rörde hon sig, visste kunde hon se och höra. Men hon ägde varken andetag eller hjärtslag. Hennes inre var dött. Så att kalla henne levande var inte riktigt korrekt.

Det dröjde inte länge innan den känsliga blicken fick syn på en ljus varelse som låg stilla, nästan som om denne vore död. Men hon visste att han inte var det, ingenting kunde lura henne. Hon var det perfekta rovdjuret som stillsamt vandrade mot det intet ont anande offret med ett leende på läpparna.
- Åh, så sött. En liten valp, ensam mitt ute i ingenstans. Kanske till och med i tron om att inget ont kan hända på denna ödsliga plats...
Rösten var silkeslen, och steg fortsatte sakta framåt medan hon talade. Hon var ljudlös, hon visste om det, det var därför hon hade sagt något åt honom. För att tillkännage sin närvaro. Hon gillade att se dem i ögonen medan hon dödade dem.

Där han låg och blundade, hörde han plötsligt en röst.
Den var len och ganska låg, men hördes över vinden och det stillsamma bruset från lavan i en närliggande spricka.
De lite för stora öronen vreds åt röstens håll ovanpå hans lilla huvud.
Men ögonen var slutna.
Gruset kliade mot tassarna, och askdoften stack i hans nos.
Han rynkade en aning på nosryggen, men slätade sedan ut sina drag automatiskt.

Sedan satte han sig upp, fortfarande utan att titta, och lyssnade.
Ett mycket svagt knaster av steg, lugna.
Kontrollerade.
Han drog ett djupt andetag för att känna doften av främlingen, men...
... ingen hittade hans nos.

Han fick en liten rynka mellan ögonen och slog upp dem.
De var varmt chokladbruna och stirrade rakt in i ansiktet på en mörk varginna ett tiotal meter bort(?).
Han lade huvudet på sned och reste sig upp.
Betraktade henne med nyfiken blick medan hon släntrade fram för att döda honom.

Den röda blicken tvekade inte att möta de chockladbruna ögonen som den lilla vargen hade. Vampyrens stirrande blick borrade sig in i dem, nästan som om hon försökte genomtränga den lilles kropp med sina ögon. Som om hon såg rakt igenom honom på något underligt vis, som om han inte var där.
Flinet låg alltjämt på läpparna, kyligt och slugt. Det var något som var lockande med det, med hela henne. Men fortfarande var hon skrämmande, en varelse som man visste att man borde undvika så gott man kunde. En fängslande, lockande, dödlig mardröm. Hon kunde mycket väl bli denna valps undergång, bara hon spelade sina kort rätt och han var en av dem som saknade krafter som kunde påverka henne. Och hon önskade det, att han inte besatt solljus, eld, ljud eller någon annan kraft som andra vargar hade kommit på att de kunde använda emot henne. Hon önskade att han var helt chanslös mot det monster som hon bar inom sig, det monster som hon längtade efter att få släppa lös.

Tassarna placerades stillsamt och ljudlöst, en efter en, på den svarta marken. Damm från den stelnade lavan hon vandrade över rördes upp där hon vandrade, vilket fick den svarta kroppen att smälta ihop än mer med nattens mörker.
- Ensam, ensam...
Orden viskades fram medan hon sakta skred allt närmare. Svansen svepte aningen oskyldigt bakom henne och det var med samma elaka flin som hon sedan stannade upp, endast en kort bit ifrån den unga hanen. Blicken gled över hans kropp, noterade varenda detalj. Egentligen helt utan mening, för när hon sedan lämnade platsen skulle han falla i glömska. De dödliga var inte värda att minnas. Efter att hon hade mött dem eller dödat dem så lät hon deras minnen glida bort i dimman. Det fanns ingen mening med att minnas de som var meningslösa. Inget mer än byten.
- Vad är ditt namn, du ensamme varg i denna öken av illavarslande mörker?
Rösten var aningen högre denna gång, silkeslen och bedragande.

( Mosiiik: https://www.youtube.com/watch?v=qAw1Glrnv88 )


Han lyfte ena framtassen, och satte ner den framför sig.
Blicken var ovanligt... intelligent för att tillhöra en valp.
Huvudet lyftes, öronen vändes fram, mot honan.
Han drog in luft, letade stint efter en doft han kunde minnas.
En doft av hona.
Men nej, den enda doften han kände... var doften av död.

Svansen ryckte till, och började pendla försiktigt.
Svängde, fram och tillbaka.
Nosen darrade vid doften.
Varför luktade hon så?
Var hon inte levande?
Var hon farlig?
Han satte ner en andra tass framför den förra och mötte hennes blick.
Borrade in sin bruna, varma i hennes röda, kalla med en kraft hos en vuxen hanes intellekt.

Han stirrade på henne såsom hon stirrade på honom.
Han förstod.
Den silkiga, lena, falska rösten... utseendet, sättet hon liksom skred fram på...
Honan var farlig.
Så varför var han inte rädd?

Valpen satte sig lugnt ner igen, såg på henne och visade sina pärlvita tänder i ett glatt, varmt leende.

(Känner mig skum.)

Inget svar kom från den andre. Något som fick Locuras leende att dö ut en aning. Hon gillade inte att bli ignorerad, och det var så hon uppfattade det hela också. För nog tillhörde det vanligt folkvett att svara när någon ställde en fråga, speciellt om denne någon var mäktigare och mer värd, vilket var precis vad Locura ansåg sig själv vara. Det passade sig inte att hålla munnen stängd.
- Åh, du är en tystlåten varelse...
Stegen ändrade sakta riktning då hon kommit närmare, började röra sig i en cirkel runt honom. Men efter bara ett par stycken stannade hon upp, vända om, gick åt andra hållet. Stannade sedan upp helt och hållet medan svansen svepte lojt bakom henne och den rosa tungan gled fram mellan tänderna och fuktade läpparna. På den mörka marken kunde man se hur hennes tassavtryck bildade en halvmåne framför den ljusa valpen. De röda ögonen glänste i mörkret då Locura stirrade på denne för henne namnlösa varelse. Ifall han inte ville säga sitt namn behövde inte hon heller veta det. Han var irriterande nog utan att prata, och det fanns bara en sak man gjorde med irriterande vargar.
Men först måste hon veta...
- Tillhör du TDN, unge varg?
Kanske den lille skulle bli fundersam över varför hon frågade över det, men det rörde endast henne och hon tänkte inte tala om sin anledning åt honom.
- Och jag ber er att svara, då frågan är av mycket stor vikt...
Det falska leendet hade åter blivit bredare, som om Locura försökte locka fram ett svar.

Leendet blev bredare när hon kommenterade hans stumhet.
De små tänderna blänkte.
Den bruna blicken följde lugnt hennes rörelser när hon gick framför honom, och sedan stannade.
Ställde en fråga.

'Tillhör du TDN, unge varg?'
Hon tillade att hon ville ha ett svar, att frågan var viktig.
Han fick en liten rynka mellan ögonen.

Vadå viktig?
På vilket sätt?
Men sedan försvann rynkan, och han nickade till svar.
Log igen.

Hon fick ett svar. En nickning. Och det var det enda hon fick. Irritationen bubblade upp inom henne. Hon gillade inte valpens oförmåga att tala. Kanske det var så att han inte kunde rå för det, men det spelade ingen roll i vampyrinnans värld. Ifall hon inte gillade något så elliminerade hon det.
Men då var det också ett problem... För nickningen hade betydd ja, alltså var han med i TDN. Och hon hade eventuellt en överenskommelse med Key. Varför vampyren hade sökt sig till de dödliga för att få hjälp var av en skamlig anledning, en anledning som hon inte ens ville tänka på. Men hon behövde Keys hjälp att släcka solen, helt enkelt. Och även om de fortfarande inte riktigt var överens, förslaget var fortfarande för Key endast en fundering, så hade Locura avlagt ett löfte. Medan Key funderade över Locuras förslag så skulle Locura låta bli att röra Keys flockmedlemar. Och hon hade redan brutit den regeln en gång. Dock utan att hon visste om det, men hon önskade inte förarga den hornprydda ledarinnan av den enkla anledningen att hon behövde någon som kunde utföra ett viss jobb åt henne.
Detta gjorde att hon hade ett val att göra.
- Vad säger du, min unge man? Ignorera eller döda...
Blicken som drivit iväg över det tomma landskapet vändes hastigt tillbaka till valpen då hon talade. Hon visste att hon inte skulle få något svar, för om den andre kunde tala hade han gjort det vid det här laget. Det verkade som att det var de enda som dödliga var bra på över huvud taget. De pratade och pratade och man kunde endast få tyst på dem genom att slita upp strupen. Nog var de patetiska.
Ett steg togs närmare den unga hanen.
- Du tillhör TDN, och TDN får jag inte röra... Eller, nog får jag, vem kan bestämma över mig? Men det vore oklokt att röra dig. Dock har du en väldigt irriterande egenskap, bristen på ord... Det stör mig förstår du. Så vad ska jag göra?
Det sockersöta leendet blev bredare. Ännu ett steg togs mot valpen och huvudet böjdes framåt mot honom. Rösten var len, som om den tillhörde den godaste av varelser. Och Locura var vacker som vanligt. Men allt var en lögn, hon var en mardröm. Och just nu funderade hon över ifall hon skulle döda den lilla valpen eller inte.

Han höjde på ögonbrynen.
Ignorera eller döda?
Kunde man inte bara få vara ifred på sin egen flocks revir?
Hon berättade att hon egentligen inte får röra honom, bara för att han är född i TDN.
Sedan verkade hon överlägga med sig själv, om hon borde döda honom eller inte.
Han iakttog tyst hennes spekulationer,.

Sedan fnös han, ett lustigt ljud för att komma från någon så liten och ung.
Leendet var borta.
han stirrade stint in i hennes ögon med nästan...
Nej, det kan inte ha varit..
Jo... Förakt.
Hon var inte ett dugg vacker i hans ögon, för barn av alla arter har en tendens att med sin enkla livssyn se sanningen i allt.Hon var inte ett dugg bättre än de mest sliskiga, falska förrädarna han sett flocken döda.
Han rätade på ryggen för att lättare kunna se henne i ögonen.

Ett plötsligt, blodisande vrål hördes långt bort.
Ljudet av ett femtiotal morrningar och arga röster som närmade sig, tassar som trampade i askan.
Ett mystiskt flin spreds över valpens läppar.

Ljuden fick Locura att rycka till lätt och vända blicken ut mot den svarta omgivningen. Hon hörde dem klart och tydligt, många vargar som närmade sig fort. Men det var något som inte stämde. För ljuden hade kommit så plötsligt, och hon hade inte hört något innan. Hon borde ha hört deras steg och andetag innan valpen kunde höra dem. Men detta var ljud som även de dödliga kunde uppfatta... Det stämde bara inte.
Blicken vändes mot den lilla och en fundersam min drog över hennes ansikte. Sedan kom leendet tillbaka.
- Bluff.
Sade hon med en självsäker röst. Hon visste inte hur den andre lyckades, men hennes förvirrade medvetande sade att det inte stämde, alla de där vargarna var inte på väg emot henne. Och även om det nu visade sig att hon hade fel hade hon ändå möjligthet att springa undan dem. Så vad fanns det egentligen för risker i denna situation? Inga.

Ett steg togs, förde henne en bit åt sidan samtidigt som hennes röda ögon mörknade en aning. Och det var med en road min som hon granskade den vita valpen som mötte hennes blicken med förakt i ögonen. Å, dessa dödliga... Nog var de alla lika varandra, på deras egna väldigt udda sätt. Och det var också det som gjorde dem så roliga, till perfekta byten. Dessutom var det inte heller en nackdel att man kunde tala med och lära känna maten, såsom hon aldrig hade kunnat göra i sitt tidigare liv då hon hade jagat ännu mer patetiska livsformer.
- Och nu... antar jag att det är min tur.
Ögonen mörknade ännu mer och det var med ett elakt leende som hon stirrade på den vita varelsen. Käftarna öppnades, tungan gled ut ur munnen för att hänga på dess sida och de sylvassa tänderna blottades. Och längst fram i varje hörn av käkarna kunde man se de extra långa tänderna, huggtänderna. De som förut hade levererat gift men som nu hjälpte till att tömma andra på blod.
Och utan ett ljud kastade hon sig fram åt mot den unga hanen. Förlusten av en skulle väl inte märkas i en sådan stor flock.

[Eheheheh, har lite planer på vad som kommer att hända i nästa inlägg jag skriver 8D och lugn, jag har maskens kraft i åtanke också ^^]

[Ja, fick ju joina såå... Här kommer mamsen 8)]

León satt stilla med slutna ögon, koncentrerad på vad hon gjorde. Hon hade skickat iväg Serpiente efter Masquerade för att hålla ett öga på honom. Alla hennes valpar verkade åka ut för trubbel och hon ville inte missta ännu en valp. Hon hade redan mist sin egna dotter, så varför skulle en till dö? Det var ju ändå hennes uppgift att hålla de små kräken (sorry puppies<3) vid liv så Key kunde få några krigare fler. Han hade gått en bit och hon följde efter honom, eller Serpiente gjorde det åt henne så hon kunde se omgivningen med hans ögon. Man kunde säga att León vandrade genom ormen. Serpiente märktes knappt, han smälte så väl in i detta landskap, han kunde lika väl vara lava eller något liknande om man inte tittade noga, och han höll sig på behörigt avstånd. Men plötsligt såg hon de röda ögonen som syntes i mörkret. Valpen var inte längre ensam. Och det konstiga var att hon inte kunde känna den andres doft. León kände sig en aning förvirrad över det. Hon morrade vagt med halvslutna ögon och reste sig upp.

Hon sprang på samma gång hon försökte hålla koll på vad som hände med Masquerade, bilderna blev halv dimmiga men hon hörde också rösterna. Eller rösten. Den var välbekant men även nu var de rätt otydliga som bilderna. Som tur var vinden på hennes sida så hon kunde kanske överraska den andre, kanske. Så såg hon något vitt och hon lämnade Serpientes sinnen och fokuserade sig endast på främlingen i mörkret och hörde svagt hennes röst och såg då främlingen kastade sig mot Masquerade på samma gång hon tog två språng och kastade sig också fram ur mörkret med brinnande ögon och en morrande väsning.

[Oj vad det blev konstigt! cx][b]

[Vet inte om det är min tur, men wtf xD Svarar nu så får maskis svara seeeen... Haha ^^]

Fokusen hade varit på valpen hela tiden, men någonstans inom henne hade vampyren väst en varning som för att berätta för henne vad som skulle komma. Och det var ingen förvåning som sköjlde över Locura när den eldsflammande vargen kastade sig fram ur mörkret, drev henne iväg från valpen. Det var som om hon avbröt sig själv mitt i rörelsen, huvudet vändes bort från flammornas ljusa sken och några ögonblick senare stod hon rakt framför eldvargen och den stumma valpen. I blicken kunde man se hur det glimmade av något som inte kunde tas som vidare vänligt och det var med ett elakt leende som hon granskade de två.
- Ur mörkret kommer ljuset för att skydda de som inte klarar sig på egen hand...
Hon såg på eldvargen, kände hur dessa två individer doftade ganska lika. Det kunde bara betyda en sak, att de kom från samma plats, att de brukade umgås eller vara i varandras närhet. Det kunde också betyda att även denna eldvarelse var en av TDN...
Ögonen riktades mot den unga hanen.
- Tur för dig att ni i öknen verkar ta hand om varandra. Du hade blivit en perfekt måltid annars. Men vem vet, kanske du fortfarande kan bli det?
Det elaka leendet blev bredare, men hon kunde inte förmå sig att ta ett steg framåt. Inte mot valpen. Och en smärre förvirring gled över henne, men lika fort försvann den känslan då blicken vändes mot den vuxna honan den inre spärren som vägrat henne att gå framåt genast släppte.
- Kanske ni båda kan smaka gott...
Ett kort skratt lämnade henne samtidigt som hon tog ännu ett graciöst steg emot dem båda. Ögonen som hade blivit sin vanliga rödfärg då attacken hade avbrutits började återigen skifta i mörkare nyanser. Och inom henne viskade monstret att det var dags för jakt.

[Okej, nu avslutar jag detta rollspel, eftersom att det har stått stilla i fyra månader D; Vi kan säga att det hände, Locura försökte äta Masken, León skrämde bort henne med sin eld och sedan kom solen så hon var tvungen att söka skydd, blablabla. Ja, bra! Haha ;D Så får de ses någon annan gång också ist!]