Mörkret hade lagt sig och nattliga dofter hade tagit vid. Solens värme var borta och kvar var bara ljumna vindar och konstiga läten.
Nitika hade stannat kvar runt slätten, men visste inte alls vad hon skulle göra där. Hon försökte lista ut vart hon skulle ta vägen, men det var svårare sagt än gjort.
Mardrömmar var ofta tilltagande och hon vaknade ofta under dessa, men nu låg hon bara där och lyssnade på ljuden omkring henne, sneglade upp mot skyn ovanför och försökte hålla huvudet tomt på tankar. Det var lättare sagt än gjort.
Ensamheten tärde på henne fastän hon inte ville erkänna det, men kanske skulle det ändras snart? Bara hon listade ut vart hon skulle gå, så skulle allting bli bra sedan, eller hur?

Varför hade han kommit på den briljanta idén att gå efter en förbannad flygare igen? De var ju bara mest fjädrar och ben, och svåra att jaga efter om han inte hann få fatt i dess vingar. Det hade han såklart inte hunnit den natten, och hade fått gå utan sitt byte när den tagit till luften. Flygare och teleportörer, de toppade nog hans lista över mest irriterande byten att jaga, åtminstone just nu. Inte för att han direkt var supertörstig, men det hade inte suttit helt fel med ett litet kvällsmål.
Länge strosade han över slätten i sakta mak, för att vara han, innan doften av varg till sist nådde honom. Den doftade helt okej faktiskt, verkade inte som att den skulle ha en av de godaste blodtyperna, men heller inte den värsta. Kanske den skulle kunna väga upp för vad han tidigare gått miste om i alla fall, en liten sängfösare innan han behövde söka sig skydd från morgonens första strålar. Varför inte?
Tyst närmade han sig honan som låg i gräset bakifrån. Han skulle nog aldrig sluta roas över hur dåliga hans byten var på att upptäcka honom innan det var för sent. Nästan så pass att det var för lätt, för trist. Det var ju inte som att han behövde blodet just nu, kanske kunde honan ge honom mer underhållning än föregående byte. Han behövde komma på bättre tankar trots allt.
''En vacker natt, inte sant?''. En vacker natt för honom, i alla fall.

Det var nästan så att hon höll på somna när rösten bröt genom den mörka natten och hon ryckte till, nästintill flög upp på tassarna och snodde runt. De blå ögonen stirrade på vargen framför henne och hon fick genast en dålig känsla i magen av honom.
"Jag antar det" snäste hon lite surt, väldigt irriterad över att någon faktiskt väckt henne från hennes slummer.
Den dåliga känslan fick nackhåren att resa sig på henne och hon backade några steg, reste raggen och bara stirrade på främlingen. Vad ville han nu? Den här tiden på dygnet? Varför sov han inte?
"Vad vill du?" rakt på sak, typiskt Nitika.

Med ett ryck så hoppade honan upp på tassarna och snodde runt, uppenbart skrämd eller åtminstone förvånad av hans närvaro. Något annat hade han väl inte väntat sig heller, misstänksamhet och skräck var inte direkt ovanliga bemötanden han möttes av, men lite tröttsamt var det ibland. Tänk om han för en gångs skull bara ville ha ett gammalt hederligt samtal? Nu var ju så inte fallet den här gången, men ändå. Så fientligt.
''Seså, nu behöver vi inte vara sånna va?''. Han tog ett par steg snett bort ifrån henne samtidigt som han studerade slättens vidsträckta böljande landskap. ''Jag kanske är en vandrare i jakt på en viloplats? Eller en vilsen ensam själ som törstar efter sällskap?''. På jakt efter att släcka törsten snarare, men det var ju inte direkt lögner heller. Han var blott en ensam vandrare trots allt, om än kanske inte i den klassiska bemärkelsen.
''Vad gör du själv här?''. Att vila mitt ute på den öppna slätten var ju praktiskt taget en inbjudan till andra att störa en, eller hur? Istället började han fundera vad för smeknamn som skulle passa honan. Raggen? Nej. Pricken? Hade han nog använt redan. Vad annars?

Nitika lyssnade på den främmande vargens ord, men något var så otroligt fel. Hennes kropp var på helspänn och redo för flykt eller slåss, men hon var mer byggd för snabbhet än slagsmål.
"Hmm" hummade hon bara misstroget, men lät det vara. Om han ville ljuga så var det upp till honom, eller hur?
De blå ögonen följde lite snabbt hans blick ut över omgivningen innan hon vred tillbaka blicken till främlingen igen.
"Jag försökte sova, annars ser jag mig omkring i landet" svarade hon och det förvånade henne att hon var så pass ärlig som hon faktiskt var.
Fastän varghanen verkade vänligt sinnad så litade hon inte på honom, istället kände hon hur hon laddade sin egen electricitet i kroppen och det sprakade lågt omkring henne där dom stod.