Hur kom det sig att det doftade så ljuvligt efter att det regnat? Den blå pälsen hade blivit mörkare i färgen på grund utav vattnet och hon skakade lätt på sig så att dropparna yrde runt henne. Gräset var fortfarande fuktigt och höll hennes tassar och ben blöta trots att solen nu hade tittat fram igen och långsamt gjorde så att vattnet avdunstade. Regnet hade aldrig bekymrat henne, snarare tvärtom så älskade hon regn. Det kändes som om regnet sköljde bort alla bekymmer och gav henne en ny start, för då solen sken igen efteråt så kändes allting mycket bättre. Tiken stannade och lät blicken svepa över området, åter igen ta in det vackra landskapet och hon höjde nosen för att dra in djupa andetag och njuta av dofterna. Det var något speciellt med naturen i Numoori, inte för att hon visste hur det såg ut överallt men hon kunde tänka sig att alla platser hade sin skönhet. Ännu en gång började musklerna arbeta då hon började röra sig fram över marken i en lätt trav på jakt efter ett vattendrag, det hade nyss regnat men hon hade blivit väldigt törstig under sin språngmarsch denna dag. Vart var hon egentligen på väg? Det visste hon knappt själv. Hon hade inget mål att ta sig till egentligen så man kunde väl säga att hon var på en slags upptäcktsfärd?
Leyrinn, namnet som tiken bar, hittade till slut det hon letade efter, en vattenpöl. Hon lapade snabbt i sig vätskan för att släcka den brinnande törsten samtidigt som hennes spetsiga, ganska långa öron klippte på huvudet. Huvudet höjdes kort därefter och de gula ögonen sökte sig fram över området samtidigt som hon slickade sig upprepade gånger om nosen och kroppen sjönk långsamt ner till sittande. Hon kunde ta en liten paus här och bara njuta av omgivningarna, några få träd längre bort och några buskar samt stenar och några fåglar som kvittrade. Underbart.

Under slutna ögonlock lyssnade den mörke gestalten till omgivningens alla ljud. Han hade slumrat till ett tag – tagit tillfället i akt att söka skydd och vila under ett större träd medan skyfallet passerade. Men inget smattrande mot trädens lövverk kunde nu höras. Regnet hade avtagit. De djupt mörkblå ögonen med blodröda stänk slogs upp, möttes av den ljusa grässlätten som bredde ut framför honom. Den mörke såg sig omkring med kisande ögon, ovan vid solen och dess skarpa sken som trängt fram mellan de tidigare regnmolnen.
   När ögonen väl vant sig, tyckte han sig längre bort kunna urskilja en annan individ. Betydligt mindre till storleken än honom själv och livligt färgad. Åtminstone bra mycket mer än vad han var van vid. Detta land slutade aldrig att överraska och fascinera, fast å andra sidan hade han inte varit här speciellt länge. Främlingen verkade ovetande om hans närvaro och under tystnad studerade han henne medan hon drack. Det gjorde honom påmind om hans egna törst. Munnen kändes torr och upprepade gånger lät han tungan fukta mungiporna.
   Upp på de långa benen reste han sig, sträckte på sig innan han ruskade regndropparna ur den svarta pälsen som krusat sig något av fukten. Blicken sökte av det närmsta området och snart hittade även han en mindre vattenansamling. Hade främlingen lagt märke till honom? De var en bra bit ifrån varandra men platsen var öppen med få träd och den svarta kroppshyddan mot det gröna gräset och trädkronorna gjorde honom väl synlig där han stod.

[Jag väljer att se detta rollspel som avslutat när det stått stilla ett bra tag. Vi kan säga att de uppmärksammade varandra på håll men att Erathor därefter valde att vandra vidare. De kan säkert träffas någon gång i framtiden om du vill c:]

Avslutat!