Mörkret föll mycket tidigare den här tiden av året. Långa, smala skuggor sträckte sig fram under rötter och hålrum. Men om än solens närvaro var  allt mer kortvarig, så fyllde månblomstren tomrummet med sitt sällsamma, glödande ljus. Månens kalla, bleka sken avspeglade sig i de vita blommorna som fick hela området att kännas trolskt och hemsökt.
    Varya kastade en blick upp och såg, mellan de massiva lövklungorna, hur stjärnorna prydde den sammetslena himlen. Med hjälp av deras position kunde hon hålla koll på tiden lite bättre, vilket var mycket mer uppskattat under vintern än sommaren; det var bara några timmar efter skymning.
    Mellan några tjocka träd växte en bädd av månblommor, omringad av de grova rötterna från stammarna. En plats som inte var speciellt långt ifrån lyorna, men som kändes avlägsen nog. Den svartvita ungvargen trädde fram över några låga snår och ut på bädden. Hennes rörelser lockade till sig eldflugor som med höjde sig kring träden i en vacker dans.
    Vinden som blåste henne i ryggen var kylig, men doftade av blommor och hennes familj. Deras dofter låg inpräntad i alla stigar de dagligen använde och låg som vävda nät över platser de ofta var på. De var svåra att missa, och lockade ofta till sig främlingar. Att vara vaksam var en något modern upprepat otaliga gånger inför ynglingen, speciellt om man var ensam, men hennes tankar var allt för ofta spridda och allt för fängslande för henne att vara uppmärksam på omgivningen.
    Med en djupare suck sjunk hon ner på magen och rullade över på ryggen. Den här platsen gav en klar vy på det mörka himlavalvet och de tindrande stjärnorna. Blue hade sagt att hennes äldre syskon fanns där uppe någonstans. Hon undrade om de låg och tittade på henne just nu också. Ifall att, så log hon brett.

De glödande blommorna fick sällskap av hans egen, glödande blick, så väl som markeringarna i hans ansikte som sken likt silverpilarna i öst. Skogens kändes söt och frisk när han drog dess doft genom nosen. Bland månblom och gammal urskog vilade där även fragmenten av olika individer. En familj. Deras doft var stark genom området han vandrade igenom, något som talade för att han inte kunde vara långt borta. Det var någonting bekant över dofterna som klädde dessa individer. Något som väckte hans intresse.
   Det var mycket eldaren inte mindes längre. Hans förflutna var inte mer än ett kompakt, ogenomträngligt dunkel. Det var viktigt att det förblev så. Någonstans inom sig visste han att det var vad han själv velat - att glömma.
   Men detta var annorlunda. Dofterna frammanade en röst inom honom som sade att det här fanns någonting för honom att hämta. Någonting som stod honom nära och som inte skulle gå förlorat.
   De eldflugor som följt hans silhuett längst de många stigar som fanns möttes upp av en större svärm som steg mot skyarna. Flyktigt lät han blicken vandra upp mot trädkronorna och vidare ut mot den stjärnklara himlen. Månen var stark denna natt, med ett sken som nästan bländade honom. Hennes närvaro skänkte hans sinnen en skärpa han saknade under dagtid, men hennes ord kunde inte längre nå eldaren. Hon förblev stum för honom.
   Med en skarp suck slöt Erathor ögonen och det mjuka, blåröda sken som klätt hans anlete dog tillfälligt ut. Utan synen som förvillade hans andra sinnen lät han hörseln ta sin plats. Doften fanns redan där. Vid varje vindpust som nått honom hade den växt sig starkare.
   Öronen ryckte vid varje nytt ljud som registrerades. Han sållade bort sina egna andetag och lyssnade till hur skogen vred sig i sin sömn. Andades. Bland de kyliga vindarnas framfart - som fick lövverk och ris att dansa - uppenbarade sig ett lågmält ljud. Ett prasslande olikt det vinden skapat. Sättet det lät på, hur det dog ut och kom igen i smygande och varierande styrka, fick honom att misstänka en varelses tyngd mot undervegetationen.
   Två rödmelerade ögon glödde sällsamt tillsammans med Ötamons blommor när Erathor åter lät sin blick vila över skogen. Tungan klickade mot gommen innan han på lätta tassar rörde sig mot ljudet och doftens källa. Han rundade ett träd vars rotsystem bildade imponerande hålor, tillräckligt stora för en varg av mindre storlek att passera igenom. Framför honom bredde mer av Ötamons enhetliga layout ut sig, med stammar som tycktes alldeles för strategiskt utplacerade för att utgöra slump.
   Erathor rörde sig djupare in i skogen tills en vidare plätt skogsgolv - som bröt med den övriga omgivningen - blev synlig för honom. Där borta vilade en gestalt, vars stilla rörelser varit för uppenbara för hans skarpa syn att missa.
   Utan att ta ett steg men genom att förlita sig på sin kraft, förflyttade han sig antingen närmare vargen bland blommorna. Han ville inte bryskt klampa in i hennes synfält. Ännu mindre hålla sin närvaro gömd och smyga sig på. Istället höll han avståndet, även om tassarna ville röra sig närmare.
   "Narmo", kallade eldaren ut i kvällningen för att göra sin närvaro känd. Skogens lummighet fick stämman att färdas till den andra utan eko, men förblev trots det klar och stark.

Försjunken i tankar. Långt inbäddad i tryggheten av hennes egna sinne, bröt en röst igenom. Något omtöcknat, nästan som om hon varit i slummer, rullade hon över på mage och såg sig omkring. Vid första anblick lade hon inte märke till den ståtliga, högresta gestalten emellan träden. Men när slutligen gjorde det kunde hon förstå varför det varit svårt; han såg så hemmastadd ut, som om han växt fram ur Ötamon själv. Aldrig hade hon sett någon som passat så bra in i Ötamons trolska aura. Den valpiga naiviteten och nyfikenheten utrotade all den instinktiva försiktigheten. Istället hävde sig ungtiken upp på frambenen för att sätta sig upp. Även nu var hanen mycket större än henne.
     ”Hej”, hälsade hon med en låg stämma. Ett lugnt och inbjudande leende låg över hennes läppar, som om hon försökte locka fram honom.

Valpen var knappt gammal nog att vistas utan en förälders uppsikt, men hälsade honom med mjuk stämma och ett leende Erathor hade svårt att tyda bortom sin påtagliga välmening. Han fann sig själv skratta ett lågmält men lättsamt skratt han knappt kände igen hos sig själv. Kanske var det naiviteten bara den hos en valp eller den nästintill absurda storleksskillnaden dem emellan som fick det att rycka i mungiporna. Erathor log mot henne.
   "Ah, stjärnorna." Han såg upp genom öppningen mellan trädkronorna, där bleka ljuspunkter klädde en mörk himmel. Orden var vana, språket uråldrigt och främmande; blott kvarlevor från en avlägsen tid och värld. "Fascinerat varg och varelse sedan..." Orden dog på hans tunga när Erathor avbröt sig själv. Det var förmodligen ingenting som intresserade en valp. Han såg på den lilla varelsen framför sig och andades ut något som kunde liknas vid ett kort, ytligt skratt.
    "Eller kanske är det eldflugorna som fångat er uppmärksamhet?"