En gnista av elektricitet tände i hennes taniga kropp. Inom loppet av en sekund hade den färdats i vågor genom henne. Instinktivt ryckte hon till och slog skräckinjagat upp ögonen. Genast började hon dra hyperventilerande andetag. Återigen en mardröm. Inte en enda gång sedan hon återvänt hade hon lyckats sova ostört. Varje gång vaknade hon med skräck i huvudet och hjärtat i halsen. Det tog någon minut innan hon lyckats lugna ner sig någorlunda, och äntligen kunde tänka klart.

De azurblåa ögonen började febrilt söka omkring sig. Vart var hon? Vad gjorde hon här? Vad hade hänt? Hur länge hade hon sovit? Förvirringen var alltid som värst på när hon vaknade. Kanske var det för att hon aldrig fick sova sig utvilad.
     Verkligheten kom tillbaka till henne. Ötamon. Hon var i Ötamon. Med Hector. Blicken sökte bort i dunklet där hon visste att han låg, åtminstone där han legat när hon somnat. Sedan letade sig de blå upp emot skyn. Bakom det täta lövverket skymtade en skuggig himmel. Men det var inte natt, för mörkret var inte alls så påtagligt som under nattetid. Det måste vara tidig morgon, strax innan gryning. Vargtimme. 
     Försiktigt hävde sig Blue upp på benen. Tiken var betydligt friskare än hon varit i början av månaden. Pälsen hade återfått en del av sin lyster och hennes skuldror eller höftben framträdde inte lika tydligt som förr. Men som vanligt var hon späd, något undernärd. Det gjorde inte den växande, tydligt märkbara magen något osynligare. Det gick inte att förneka hennes dräktighet.

Vatten. Albinon var törstig. Mjukt smackade hon med munnen. Där fanns en mindre bäck en stund bort. Den var frisk och kall, direkt från bergskällorna. Blue såg åt Hectors håll. Det var inte nödvändigt att väcka honom för det, hon hade både styrkan och orken att gå själv nu. Diskret började hon röra sig bort från viloplatsen. Det var väldigt vag stig hon följde, som kantades av stora dungar av månblommor. De flesta glödde fortfarande svagt efter nattens måne. Men i det tidiga ljuset blev deras sken allt svagare. 
     Rytmiskt rörde hon sig framåt. Den oproportionerliga magen gungade sig med hennes steg. De ljusa öronen stod upprättade på hennes hjässa och vinklade sig konstant till ljudet av avlägsna fågelsånger. En lätt dimma låg som en försiktig slöja över den glesa undervegetationen. Ännu sov fortfarande skogen, och lämnade allt i en drömlik atmosfär.

Han hade lagt många steg och många platser bakom sig det senaste året. Även en hel del annat. De senaste veckorna hade timmarna präglats av en ensam vandring över den snötäcka bergskammen i norr. En planlös vandring, utan tidsram eller mål. 
   Inte mer än ett par dagar hade passerat sedan han anlänt till de Västra bergen. Till skillnad från i norr, rådde här en avsaknad av snö och is på de lägre höjderna och temperaturerna var mildare. Det var en skön omväxling så väl som en ökad trygghet.
   I de sista timmarna av mörker hade Eldaren slagit sig till ro på en bred och slät avsats, blickandes ut över de massiva vyer bergshöjderna skänkte. Han såg över Ötamons trädtoppar, och kunde i det avtagande mörkret 
 fortfarande ana det bleka sken som skogen lämnade efter sig. Likt mossan på en gammal trädstam sträckte sig skogens säregna träd och undervegetation upp över bergets sluttande fot, som för att välkomna honom ner. Det var en imponerande syn men som fråntogs av en olustig känsla i hans bröst. 
   Vinden brukade leka kring klippor och hällar, få bergen att sjunga men de senaste dagarna hade den varit frånvarande. Dess frånvaro hade ersatts av någonting annat, en närvaro så påtaglig men osynlig att det kröp i kroppen. Trädtopparna nedanför honom stod kusligt orörliga. I den tidiga timmen, när skog och land låg tyst i slummer, kunde man vanligtvis lyssna till dess rytmiska och rogivande andetag, men inte nu. Det fanns inga andetag – ingen vind – endast en absolut tystnad. En dödens tystnad. Ändå fanns det liv i den oförklarliga närvaro han kände under sina tassar och i de intilliggande träden. Ständigt såg han sig över axeln utan att finna någonting synligt för blotta ögat.
   Eldaren suckade fundersamt över fenomenet och lät tungan fukta nosen innan han reste sig upp. Han ville veta mer. På säkra tassar började han röra sig ner för sluttningen av hällar. Den svala, närmast skifferlika berggrunden ersattes allt eftersom han rörde sig längre in i Ötamon av grönska i form av blommor och träd. Mossan var mjuk under hans tassar och skogens tycktes grönskande och frodig. Varken snö eller frost verkade ha rört skogen och dess blommor ännu, vilket förvånade honom. 
   Blicken pendlade mellan träden framför honom. Vinden och dess andetags frånvaro föreföll sig ännu mer märkbar när han vandrade under lövkronorna. Det fanns inget brus, men trots omgivningens tystnad kunde han inte urskilja någonting annat än ljuden från hans egna steg. Det fanns inga svar att finna, men ändå fortsatte han.
   Den mörke gestalten hittade slutligen en bäck som skar igenom grönskan och de glödande blommorna. Med den som riktlinje vandrade han i en smal, upptrampad stig. Det var inte helt omöjligt att stigen var resultatet av många djurs dagliga trad.
   Av en oförklarlig anledning kikade den mörke ner på den släta vattenytan som föreföll sig mer stilla än vanligt. Han stannade och stirrade förundrat sin egen spegelbild i ansiktet. Sällan brukade han beundra eller så lite som studera sig själv, men någonting hade fångat hans uppmärksamhet. I det avtagande skenet av månblommorna fanns där tecken han inte kände igen i sitt anlete. Mest markanta var de i hans panna och de glödde svagt i ett kallt, silvrigt sken. 
   Utan att ta blicken från sig själv, slog han sig ned bland blommorna. Han studerade sina drag och trots att han inte ville erkänna det så såg han både Eldalóte och Fëanor titta tillbaka på honom. Ett leende spred sig över hans läppar. Inte av det han såg av sig själv, utan vid tanken på Dem. Saknaden skulle han aldrig komma undan, hur mycket han än begravde sorgen efter deras bortgång. 
   Svagt prasslande bland träden på motsatt sida av bäcken fick honom att slita blicken från vattnet. Han vädrade försiktigt i luften, men vindens frånvaro försvårade doften från att nå honom. En blek gestalt skymtade slutligen bland stammarna, något dold i dimman som dragit in över skogen. Under tystnad följde han varelsen som rörde sig fram med näsan vaggande rörelser. Han gjorde ännu ett försök till att fånga upp främlingens doft, och denna gång lyckades han. Blue.
   De spetsiga öronen ställde sig präktiga högt uppe på hans huvud och han lät blicken följa hennes rörelser. Inte helt säker på vad han skulle göra, förblev han stilla. Funderade. Han hade knappt ägnat henne en tanke sedan deras senaste möte, vilket gav honom dåligt samvete. Blue förtjänade bättre. Hon var den enda han knutit någorlunda band till här i landet. Skulle han ge sig till känna? Mycket hade förändrats, inte bara för honom utan säkert för henne också. Deras senaste möte var menat att vara deras sista, även om han inte yttrat exakt de orden. 
   Ett omedvetet och för ovanlighetens skull varmt leende tog sig uttryck på de svarta läpparna vid synen av den bleka varginnan. Han väntade in henne och harklade sig tyst när hon var tillräckligt nära för att höra honom. ”Lustigt väder, inte sant?"

Ljudet av den bäckens porlande var ett av de få ljud som ljöd genom skogen. Vindens frånvaro gjorde sig ständigt påmind. Det ven inte lågmält i trädkronorna och det prasslade inte längre bland snår och buskage. Inte ens vattnet verkade brusa lika högt. Tystnaden var öronbedövande.
     Det kändes som marken bultade svagt under hennes knotiga tassar. En kittlande känsla spred sig genom dem, och fick en rysning att svalla genom den späda kroppen. Men Blue fortsatte emot vattendraget. Trots att det vore som att osynliga krafter dansade precis framför nosen på henne, som att gömda vålnader strök sig längs hennes kropp så fortsatte Blue ostört. Friden hon givits av den tidiga morgonen var inte lätt att göra sig av med. 
     Blicken granskade den gröna jorden under henne noga. Det var underligt - Blue kunde nästan svära på att marken pulserade, men det gick inte att se med blotta ögat. 
     Varghyndan saktade av och tog de sista stegen emot vattenbrynet innan hon höjde huvudet. En bekant stämma nådde de trekantiga öronen. På ett hjärtslag hade de blå sökt sig dess bärare på andra sidan bäcken. Erathor. Erathor af Séragon.

Det var som att kroppen plötsligt satt igång en laddning av energi, som att blodet okontrollerat började rusa i varenda ven, i varenda åder. Det lämnade henne oförmögen att svara. Blicken var fastnaglad i hans mörka anlete. Ett leende. Ett varmt, inbjudande leende var fäst på hans mörka läppar. 
     Betagen av alla känslor som från ingenstans tornat upp sig, satte sig Blue ner. Blicken var fortfarande fäst på honom.
    "Séragon." andades hon. I virrvarret av hennes tankar kunde hon urskilja glädje och sorg. Honan kunde inte hålla tillbaka ett leende, men ögonen vittnade om vemod. 
    "Jag har saknat dig." Leendet falnade. Ja, Blue hade saknat honom och hoppats om att få träffa honom igen. Men han var här - han hade inte återvänt hem. Det var vad han hade velat, det var det hans plan hade varit sist de sågs. Det kändes inte sannolikt att hunnit hem och sedan tillbaka igen. Varför skulle han återvänt hit, till Numoori? För henne? Om än tanken var smickrande, så var Blue inte naiv. Han skulle inte återvänt för henne. Men om än Blue saknat honom och bett om hans närvaro, så önskade hon mer honom glädje och lycka. Att han fortfarande var kvar sade något annat.

Den flagranta tystnaden gjorde sig åter till känna. Där fanns så mycket hon ville säga, så mycket som hänt, så mycket som hon undrade. Men Blue mindes honom lika klart och tydligt som det varit igår de skiljts åt i Kaiwood. Erathor var inte den som föredrog att prata om sig själv. Det gjorde att Blue alltid åtrådde efter att veta mer. Skulle hon fråga? Blev det ändrade planer? Varför stannade du?
     "Vad gör du här?" Frågan var flyktig, lite otydlig. Menade hon här som i Ötamon, eller här som i Numoori? Blue eftertraktade båda svaren. 
     Ett vagt leende trädde sig över de skära läpparna. Trots allt var hon glad över att få se hans välkända anlete igen. Det verkade som att han alltid fanns till hands när hon behövde det. Om än denna gång han inte varit den som fångat henne.

Leendet falnade inte. Istället breddades det något när albinon tilltalade honom. För en gångs skull fylldes den kalla blicken med en slags värme. Hans namn. Det kändes främmande på ett sätt, som om det inte längre var en del av honom. Han var död och hans namn begravet, precis som de andra. 
   Förvirring speglades i Blues ögon där hon satt. Han kunde inte klandra henne. Det var inte meningen att han skulle vara här. Inte egentligen, men det var han. Det var knappt han kunde begripa det själv. "Jag har saknat dig." Hur? kunde han inte låta bli att undra och höjde smått på ögonbrynen. Det nästan perplexa uttrycket hon bar klädde henne på ett egendomligt sätt och det fick honom att hålla fast vid sitt leende.
   Eldaren reste sig från sin plats och den spräckliga blicken mötte hennes. Ansiktet slätades ut i det seriösa uttryck man ofta såg honom bära och han stod tyst för en stund utan att vika bort från den ofattbart intensiva blicken. Vemodet tycktes inte ha lämnat henne sedan deras senaste möte, inte helt i alla fall. Fortfarande fanns spår av den i de azurblåa ögonen. 
   Utan att ta ett steg eller så mycket som röra tassen, förflyttade han sig ljudlöst över bäcken. Lika snabbt som den mörka skepnaden upplösts dök den upp på motsatt sida. Han vandrade de sista stegen fram till den ljusa individen, noga med vart han placerade tassarna. Inte mer än ett huvud skiljde dem åt när han stannade. Hon bar en främlings doft – en hanes – så väl som en falnande doft av blomster, olik månblommorna i Ötamon. Med en illa dold sorg i blicken log Erathor mot henne. De lätt blanka ögonen slöts och han drog ett djupt andetag samtidigt som han sänkte huvudet. Den mörka pannan vidrörde försiktigt Blues vita. Han kunde inte komma ihåg senast han rörde vid någon. Den främmande men betryggande känslan fick det att krypa i kroppen. "Detta är min hem." andades han ut. En tydlig lättnad fanns i den stadiga rösten, som om orden lugnade honom. Numoori var hans hem. Utan att dra sig tillbaka stod han kvar med huvudet försiktigt tryckt mot Blues medan djupa andetag lämnade honom.

Blue förmådde sig inte att lämna honom med blicken. Var han verkligen här, eller var hans egendomliga gestalt bara en illusion? Det var med blandade känslor hennes azurblå ögon mötte hans midnattsblå. Något kändes annorlunda, som att han förändrats - Blue kunde inte säga på vilket sätt eller hur. Men det fick fjärilar att veckla ut sina vingar och fladdra i hennes bröst - de var med orosblandad glädje.
     När han plötsligt försvann från andra sidan bäcken, för att sedan uppenbara sig på andra sidan växte en förvirring fram i blicken. Den falnade fort, då han började röra sig emot henne. Hjärtat slog ofattbart hårt i hennes bröstkorg, och fick henne ifrågasätta om revbenen skulle kunna hålla hjärtat i dess bur. Luften verkade tunnas ut med hans steg. Den taniga kroppen stelnade till mer och mer ju närmare han kom. De azurblå ögonen kunde längre inte hålla ett stadigt grepp om honom, utan föll ner i den grönskande marken igen. Skuggan som föll över henne bevittnade om att han var väldigt nära, innan hon plötsligt kunde känna hans berörning. Den hårdnande kroppen slappnade plötsligt av, och en djupt utandning lämnade henne. Albinon kunde inte göra något annat än njuta av hans värmande panna emot hennes, men långt bak i hennes sinne undrade hon vad han gjorde.
     Hans röst ringde i hennes öron. Detta var hans hem. Varför hade han ändrat sig? Något med honom kändes främmande och något skrämmande. Men trots det kunde hon inte hålla tillbaka, och föll något lutande in emot hans bog. Det var något så betryggande med honom, om än de egentligen inte var mycket mer än bekanta. En tung suck lämnade henne återigen. Även om det fanns ändlöst med obesvarade frågor så ville hon helst av allt bara njuta av hans närvaro. Om hon hade förstått allt rätt, så skulle det dröja ett tag innan de sågs igen när de skiljdes åt.

Utan att öppna ögonen lät han Blue omfamna honom med sin närhet. Värmen skänkte honom tröst samtidigt som den gjorde honom påmind om svunna tider. Han fann sig själv hårt pressa sin svarta panna mot hennes vita när djupt begravda känslor vällde upp. Med hårt slutna ögonlock, sammanpressade käkar och frustande andetag andades han ut den sorg han förgäves försökte tygla. Inte nu. Inte här. Beslutsamhet och ilska var det som tvingade ner tårarna som hotade i ögonvrårna men de skälvande andetagen var omöjliga att hindra. De var ansträngda och oregelbundna, vilket fick kroppen att skaka. Han var inte ensam. Han var inte ensam.
   En lång stunds tystnad förflöt medan han försökte återfå kontrollen över sina fördömda känslor. Kroppen slappnade av i takt med att han samlade sig och han föll tillbaka i den betryggande värme tikens kropp skänkte. Att Blue inte sagt något ännu, eller så mycket som rört sig, förvånade honom. Men han var tacksam över hennes tystnad. Han hoppades att hon respekterade honom tillräckligt för att inte fråga om saken. Hon förtjänade svar, mer än någon han träffat i Numoori, men såren var fortfarande alldeles för färska. Han ville inte visa sig så här. Inte för någon.
    När andetagen återgått till det normala strök han försiktigt sin panna över hennes innan han drog sig tillbaka. Han svalde hårt men förmådde sig inte att möta den blå blicken som förmodligen studerade honom. ”Vad … Vad har ni haft för er?” andades han ut med en viskning, uppenbart medtagen av sitt tidigare känsloutspel.

[Nu har Blue fått vänta nog på segfisen Erathor, huhu.]

[Låt ♥]

Det bet i hennes hjärta till hans darrande andetag. Bland alla känslor som kände för Séragons sorg så låg det något lättande över att se honom sårbar. För någonstans i sinnet insåg hon hur högt hon satt upp honom, och vilka höga tankar hon hade om honom. Hans skakande kropp och skälvande andetag bevittnade om att han faktiskt var här och han var verklig. 
     Blue sade inget. De båda bidrog till den eviga tystnaden i skogen - inget prasslande i trädkronor eller seglivat gräs. Bäckens lågmälda porlande till deras djupa andetag var allt hördes. Om än hon alltid haft en otämjbar nyfikenhet för eldaren, så fanns det inget hon ville fråga nu. Hon hoppades att hennes ynka kropp emot hans var all tröst han behövde av henne. 
     När Séragon rörde sig bort från henne andades hon tyst åt till hans strykande beröring innan hon såg upp emot honom. Det fanns något osäkert med honom när han inte vågade möta hennes blick. Blue lyssnade till hans dämpade röst, men vek bort blicken när ett slags vemod träffade henne. Det hade hänt så mycket, så otroligt mycket... 
     Ett kort, nervöst skratt lämnade henne innan hon svarade med låg stämma: "Det känns som en livstid passerat..." Med andra ord - otroligt mycket. Var skulle hon börja? Vad var väsentligt? Vad spelade någon roll? Blue suckade medgivet, och såg ner på sina knotiga tassar.
    "Jag är dräktig." tvingade hon ur sig under ett djupt andetag. Stämman vittnade inte om någon som helst glädje. Visst älskade hon de ofödda, men det var inte så här hon tänkt sig att det skulle ske - faktum var att Blue aldrig tänkt ha några valpar igen. 
     "Men inte med någon nämnvärd." sade hon efter en kort paus. Blicken var fortfarande fäst i marken. Vad skulle hon kalla honom? Han var ett monster. Den avsky hon hade emot honom var inte för hennes egna lidande, utan för de kommande valparnas. Sanningen var att hon tvekade på sin egna förmåga att uppfostra dem. Försiktigt såg hon upp emot Séragon, rädd för att möta hans blick.

De spräckliga ögonen sved av de salta tårarna och Erathor harklade sig tyst i att försök att bli kvitt vad än det var som tycktes blockera halsen. Blicken var vänd bortåt och stirrade stint ut över den stilla skogen. För en stund slöt han ögonen, endast för att lyssna till Blues trevande stämma som bröt den ovanligt tysta omgivningen. Glädjelöst drog han på munnen till hennes ord. Livstid. Han skulle ge vad som helst för en vargs livstid just nu. Många insåg nog inte hur lyckligt lottade de var. 
    Tystnaden som följde föreslog att mycket hänt den vita tiken. Den byggdes upp i takt med deras hjärtslag och blev sakta tryckande. Vad än det var Blue hade att berätta, så övervägde hon sina ordval väl. Hon bröt tystnaden med en suck och hävde fram de ord som gnagt inom henne. Hon var havande. Om omständigheterna varit annorlunda hade han gratulerat henne, men istället lämnade hennes ord honom med en illa rotad klump i magen. All den glädje som vanligtvis kom med ett sådant besked var lika frånvarande som vinden. Försiktigt såg sig Erathor om mot den vita och sökte hennes blick med sin egen, utan att lyckas. 
    ”Vad …” började han trevande men hejdade sig då albinons stämma ännu en gång ljöd. Hennes ord lämnade honom med fler frågor än svar. Han hade ingen rätt, men kunde inte hindra frustrationen från att välla upp inom honom. Vad innebar hennes ord? Avvaktande studerade Erathor Blue med sammanbitna käkar. När hennes blick äntligen släppte marken och letade sig upp mot hans, kom han på sig själv och det hårda uttrycket mildrades. Ilskan var inte menad för henne, utan uppenbarligen någon annan. Med ett svagt ursäktande leende tynade frustrationen bort från hans anlete, men lämnade honom med en allvarlig undran i blicken. Han ville inte pressa henne samtidigt som han ville veta om hon var oskadd. Luften gick ur Erathor i form av en djup suck och med ett steg närmare stod han återigen mindre än ett huvud ifrån Blue. ”Blue ...” började den mörka stämman. ”Jag hoppas ni förstår att jag inga frågor kan ställa. Jag kan inte fråga ifall ni är oskadd, även fast jag gärna skulle vilja.” Han blickade upp mot himmelen som skymtade mellan trädkronorna i ett hopp om att kanske finna orden där. ”Jag ger er – dig – min tystnad, precis som du gav mig din.” För en knapp stund sedan, när han själv blottat sig på ett sätt som han aldrig gjorde hade Blue inte yttrat ett ord. Hon hade bara funnits där och för honom var det tillräckligt. Om hon inte ville tala om vad än hon varit med om, skulle han inte tränga sig på. ”Jag förblir tyst, så vida du inte vill att jag skall fråga."

[Korv ...]

Vemod var ingen främmande känsla för albinon, men när hon stängt sin mun och lät tystnaden råda igen så kände hon sig rädd. En sorts fruktan hon inte var van vid vällde upp inom henne när hon mötte Eldarens spräckliga blick. Vad skulle han tycka om henne?
     När han bröt tystnaden med en djup suck och tog ett steg närmade bet hon ihop så hårt att man kunde höra det dämpade ljudet av hennes tandrader som tryckte emot varandra. Avlägsna gnisslande läten. Spänningen som byggdes upp i hennes taniga kropp släpptes ut som en tung utandning när hennes namn lämnade hans mörka läppar. Sekunderna emellan hans meningar kändes överdrivet långa.
     Så mycket känslor tryckte i henne. De pressade sig emot barriären i hennes sinne som höll dem från att komma ut.
     "Jag är rädd att det inte finns mycket att säga." Rösten darrade, som om hon försökte hålla tillbaka något som desperat försökte komma ut. De azurblå ögonen som legat fastnaglade i hans mörka anlete sökte sig ner till gräset igen. Blue ville berätta, hon ville berätta om Jayce, om Cerulean, om Hector - men varför skulle han bry sig? Det fanns så mycket annat som hon egentligen borde oroat sig för, men allt hon kunde koncentrera sig på var att inte förstöra den här stunden med honom.
      "Men om du har något att säga - vad som helst - så gör det." Försynt såg hon upp på honom igen. 

[Det är skumt och... ja, allt... Är inte alls nöjd... Men får duga.]

”Är ni oskadd?” frågande den mörke kort efter Blue talat och mötte hennes blå. Orden var rättfram och tonen allvarlig och kall, men i de midnattsblå ögonen med framträdande stänk av blodrött märktes en gnagande oro. Länge såg han på henne och de djupa andetag som lämnade honom var det enda ljud som tycktes existera i vindens frånvaro. Vad än hennes svar blev ville Erathor försäkra sig om att orden matchade det hennes intensivt blåa blick sade honom. Ord var flyktiga och i många fall överflödiga. Det var inte alltid de var sanna heller. 
    Mungiporna spändes i ett svagt leende som snabbt klyvdes av den skära tungan som fuktade hans läppar. ”Jag bryr mig om er, Blue …” Rösten var dämpad och försiktigare än vanligt, men för den sakens skull inte otydlig. Det var en smått skrämmande tanke att tiken var det enda band han hade till denna värld. Hans hem. Med sin darrande stämma och försynta blick var det som om Blue tippade på tå för att vara honom till lags, när det egentligen var han som borde se på henne med bedja i blicken. I denna stund var hon allt Eldaren hade. ”Jag hoppas ni förstår det.” avslutade Erathor och sköt något obekvämt bort blicken från det ljusa ansikte han tidigare vilat ögonen vid. Han menade vad han sade, men det hindrade honom inte från att känna sig illa till mods. Skenet från månblommorna var knappt påtagligt längre och den tidigare lätta dimman hade lagt sig kompakt över marken och lindade sig kring de två varelsernas ben.

"Är ni oskadd?" Blue visste inte vad hon skulle svara. Det fanns delar av henne som Othello slitit ur henne utan att tveka, och de skulle aldrig kunna repareras. Men hon stod ju här, bland månblom och dimma med honom. Om det inte hade varit för silvervargen hade hon inte överlevt hösten. Men oskadd? Det fanns inga sår gömd i hennes silkiga, färglösa päls men på insidan fanns det mer än honan kunde räkna.
     "Jag överlever." svarade hon. Hon hade förlorat mer än detta nu. Om än Othello tagit något av henne hon aldrig kunde få tillbaka, hade han ändå gett henne en anledning att fortsätta, hur absurt det än var att tänka så.

Hjärtat tycktes stanna av till hans varsamma röst. Albinon förväntade sig att hennes känslor skulle explodera som ett vulkanutbrott, men istället förblev allt is. Hon ville säga att hon visste - men aldrig hade Blue vågat låta sig tro det. Piedestalen hon satt Eldaren på var löjlig, och hon insåg det men ändå kunde hon inte se på honom något lägre. Ögonen som vikit undan sekunden han yttrat orden sökte sig blygsamt tillbaka.
     "Tack..." lyckades varghonan kvida fram. "Jag bryr mig om dig också, Séragon." Rösten skälvde något, men var ändå stadig på ett sätt som eliminerade all osäkerhet i orden. Blue försökte i stunden förstå vad det var som gjorde att Blue klamrat sig fast vid honom trots allt annat som pågått. Varför hade hon aldrig riktigt kunnat släppa honom med tanken fastän hon förlorat andra på vägen? Kanske var det något med hans 300 år som försäkrade henne om att han inte skulle försvinna - att hon inte skulle kunna överleva honom.
     "Jag kommer klara mig." sade hon efter en stunds tystnad. "Och det kommer du också." Ett mjukt leende sprang över de skära läpparna när hennes azurfärgade ögon mötte hans midnattsblå.

Leendet som vilade över de ljusa läpparna besvarades med en svag nickning och Erathor log mjukt tillbaka. ”Om ni säger så.” andandes han ut. Tänderna blottades som hastigast mitt i leendet  innan de åter doldes bakom de svarta läpparna. Med gryningen snart kommen slog tanken honom att det kanske var bäst att styra stegen tillbaka till bergen, men något fick honom att dröja. Hennes leende vaggade in honom i en trygghet och en glädje han inte känt på länge och han tänkte nyttja varje sekund han fick. Känslan av att återse ett bekant ansikte gjorde att han sköt bort sina tidigare tankar. Inte än.
    Med ett halvt steg bakåt ökade Erathor det tidigare korta avståndet mellan dem. ”Låt oss glädjas. Glädjas åt det liv ni bär.” viskade han med värme i rösten. Blicken svepte som hastigast över Blues kropp och den tydligt rundade magen. Hon var fortfarande tunn, men inte alls i samma utsträckning som vid deras senaste möte. De ofödda var kanske vad Blues ärrade sinne behövde.

Att se Eldarens ansikte efter så lång tid var som en försäkran om att det skulle bli bättre. De båda skulle klara sig ur dessa mörka tider. Även om de var mil emellan dem så visste de att de hade varandra. Åtminstone var det så Blue kände när hon mötte hans blick. Ett försynt leende låg över hennes läppar och hon suckade lätt.
     Blodet rusade till hennes kinder i takt med hans stämma och hon rodnade. Blygt vek hon bort blicken och lät den falla i bäcken. Porlandet var bara ett svagt brus i den vindlösa skogen.
     ”Vad tänker du göra nu? Har du några planer inför framtiden?” Blue såg på honom igen, men bara ett kort ögonblick innan hon åter blev lite generad. Värmen under hennes hud hade inte riktigt lämnat kinderna ännu.

Den spräckliga blicken följde Blues azurblå ner till den lätt krusade vattenytan. Han hummade tyst för sig själv åt tikens fråga och ögonen smalnade av i eftertanke. Planering och framförhållning var någonting som i mångt och mycket styrde hans liv. Åtminstone hans tidigare. Nu fanns inga planer, inte ens några drömmar. Sanningen var att han inte vågade. Åtminstone inte ännu. Även om han så skulle våga sig till att drömma så kunde han inte komma på vad dessa drömmar skulle vara. Kanske var överlevnad en dröm han hade? En önskan om att överleva sorgen. Han var inte säker. Erathor var det sällan nu mer. 
    "Jag ..." Han harklade sig, osäker på vad han faktiskt tänkt säga. Att han kände sig mer eller mindre död var knappast någonting som fick hoppet att spira. "Jag tänker leva." Överleva. Glömma. Han höjde blicken och såg sig om mot bergstopparna han kommit från. Trots Ötamons träd gick det inte att ta miste på höjderna som reste sig bakom dem. "Bergen skall bli mitt hem." andades han ut med ett svagt leende läpparna. Det var det enda han visste i nuläget. "Resten ... resten har jag ingen aning om. Det är nog bäst så." sade han med ett kort skratt och vände sig om för att möta den vita tikens ansikte. Att fråga om Blues framtid kändes överflödigt. "Jag antar att ni kommer ha fullt upp en tid framöver." Själv hade Erathor aldrig varit en fader och skulle nog aldrig bli. Det var en avlägsen tanke och en tidigare dröm som för länge sedan falnat efter otaliga försök. Det var inte meningen, så som mycket annat.


[Korvigt.]

De azurfärgade ögonen var bottenlösa när de mötte Eldarens. Att leva. Det lät som ett mål hon kunde dela med honom. Blicken följde hans till Bergen. Dess höga väggar skymtade över trädkronorna. Närvaron var oundviklig och hängde över skogen som ett tungt moln. 
     "Trots att avståndet emellan oss inte är så långt denna gång kommer det säkert dröja innan vi ses igen." Ett glädjelöst skratt undslapp henne, bara för att inte låta stämningen falla i djupet. "Tiden kommer fly mig." Ett leende bristande i känslor klöv hennes anlete. "Jag kommer nog inte ha tid att besöka dig på ett tag." Innan orden riktigt hunnit dött ut i Ötamons tystnad så lade hon något nervöst och generat till: "Om du vill det, förstås." Blicken som blygsamt fallit i marken såg ursäktande på honom. Trots att det kändes som att deras vänskap växt med det avstånd och den tid de varit ifrån varandra, så kunde hon inte skaka av sig känslan av att hon var obetydlig för honom. Tanken att han kanske skulle vilja träffa henne skulle aldrig slå henne. Sanningen var nog att hon värderade honom för högt för att hon skulle våga tänka så om honom. Trots att han nu skulle vara inom räckhåll för henne, så kunde hon aldrig förlita sig på den tryggheten. Allt som honan någonsin brytt sig om hade mer eller mindre slitits från henne. Varje natt somnade hon utan förväntningar att Hector fortfarande skulle vara kvar när gryningen kom. Det fanns inte mod kvar i hennes taniga kropp för att anförtro sig till något sådant igen.

"Ni kanske inte har all tid, men jag har." Erathor gav henne ett svalt leende. Han ville inte stjäla tid från varken Blue eller hennes nyfödda, speciellt inte när tid var allt han själv hade. Att hon skulle besöka honom var ingenting han fodrade. "Bergen är ingen plats för de små, Blue." Mödraskapet skulle kräva hennes fulla uppmärksamhet för en lång tid framöver, så länge hon inte hade någon att dela ansvaret med. Att lämna dem ensamma eller ta dem med sig för en vandring till bergen kändes befängt. "När tiden är er åter, besöker jag er." sade Erathor och såg på den bleka tiken. Det var ett löfte han hade för avsikt att hålla. "Om ni vill, förstås." Ett leende som fick tandraderna att blottas uppenbarade sig vid ordens yttrande och han gav ifrån sig ett kort skratt som för stunden fick vemodet i hans sinne att släppa.

[Hur rollar man denna stela pinne? Hjälp.]

Ett smalt leende låg klistrat över hennes läppar. Oändligheten Erathor hade gav henne trygghet i hans ord. Eldaren hade all tid i världen att vänta. I verkligheten kanske det var mer tragiskt än något annat, men inte i denna tid.
     Ett bubblande, genuint skratt stämde in med den svartas. Det fanns inte så mycket mer än det Blue ville. Dagarna skulle vara fyllda med valpar och det skulle lämna saknaden avsides, men det betydde inte att hon inte skulle längta efter honom. För det skulle hon.
     ”Jag är i sällskap av en god vän.” De azurblå fäste sig i hans rödspräckliga. ”Han har hjälpt mig mycket sedan jag blev lämnad. Jag tror inte jag skulle vara i livet utan honom” fortsatte hon med en lågmäld stämma. Skulden och tacksamheten hon kände för Hector var större än något hon kunde föreställa sig. ”Jag vet inte hur länge han tänker stanna, men så länge han är här så kommer jag klara mig fint. Jag mår bättre nu” lovade hon. Kanske hade Erathor egentligen inte undrat, men att säga det högt inför honom gav henne själv en slags försäkran. Hon mådde bättre nu, faktiskt.

"Bra. Det är bra." sade Erathor och nickade åt hennes ord. Det var förmodligen denne väns doft han känt minuterna tidigare, när de två stått mindre än ett huvud ifrån varandra. Orden kändes genuina – sanna – och han valde att tro henne. "Vänner är ovärderligt." Orden var flyktiga och frånvarande och Erathor hävde bröstkorgen i en djup, befriande suck för att förhindra sig själv från att hamna i träsket av minnen. Blicken släppte den ljusa honan och han vandrade de få stegen som skiljde honom och bäcken åt för att dricka.
    "Jag hoppas ni inte låter er vän vänta till följd av vårt återseende." sade Eldaren medan han betraktade den ovanligt stilla vattenytan efter att ha släkt sin törst. Han ville ogärna vara den som uppehöll Blue ifall hennes vän väntade på henne. "Borde ni inte ge er av?" Erathor såg frågande på hennes skära anlete, men den hårda blicken tycktes mildare än vanligt.

Det smala leendet hade försvunnit under en känslolös min. Den azurfärgade blicken följde den större hanen när han tog sig närmare bäcken. Tystnaden som rådde blev tryckande påtaglig, bara det dämpade porlandet och deras andetag var det som fyllde tomrummet.
     Albinon reste sig upp från platsen till ljudet av hans stämma.
     ”Borde ni inte ge er av?” En lätt ryckning i mungiporna efterliknande ett snett leende. Silvervargen väntade säkert på henne eller skulle när som dyka upp här. Men det ville hon inte. Den här stunden var deras. Kanske skulle illusionen av värme och glädje splittras vid någon annans närvaro. Hon vågade inte chansa.
     ”Jo, det borde jag” svarade hon lågmält. Smärtan från farvälet började redan värka, om än inte alls lika kraftigt som det hade varit i Kaiwood. Eldaren hade gett henne hans ord.
     Den seniga kroppen tog några långdragna steg emot det hållet hon först kommit innan hon stannade upp. De blå såg på den mörke igen. Ett blygsamt leende trängde sig fram i hennes anlete.
     ”Tills vi ses igen,” sade hon lågt, men fullt hörbart i den tysta omgivningen; ”farväl.”. Ögonen dröjde sig kvar vid honom ett tag, innan hon vände bort blicken med en suck. De höga benen började röra sig under henne. Dimman som tidigare legat som en tunn slöja över den grönskande marken hade tynat bort. Blue stannade upp igen och såg bakom sig. Bäcken och eldaren hade försvunnit långt bort bland trädstammar och buskage. Var det verkligen sant? Eller var det bara en dröm? Ett leende letade sig fram över de skära läpparna och hon fnissade kort åt sig själv. Hur som helst, så hade det fyllt henne med lycka. Lycka hon saknat på ett väldigt långt tag.

Erathor nickade endast som svar till albinons ord och farväl. Precis som Blue, lät han blicken dröja kvar för en stund – studerade hennes bleka väsen tills skogen slutligen omslöt henne. Hon var borta, men inte för gott denna gång. De skulle ses igen. När hon var redo.
    Inget leende nådde varken hans läppar eller den sedvanligt kalla blicken när han fortsatte stirra ut över Ötamons trädstammar och buskage. Den uteblivande vinden gjorde sig åter påmind i tystnaden Blue lämnat honom med och Erathor lät tungan löpa över nosen i en närmast fundersam gest. Han gillade inte känslan vindens andetag gav honom i sin frånvaro, men han tvivlade på att svaren fanns att finna i Ötamon. Han hade tid. Han kunde vänta.

[Avslutat.]